Ja, det lät ju vackert det där jag skrev om att jag inte tänker på min ålder. Varför umgås jag då helst med dem som är yngre? Om inte för att insupa lite av deras ungdom? Dricka livselixiret? Eller för en stund få vara den kloke äldre man jag gärna vill känna mig som.
Äsch, bort det, tänker jag. Ålder är – till en viss gräns – något relativt. Aldrig har jag känt mig så gammal som när jag fyllde 30. Vi hade just fått vårt första barn och ett andra var på väg. Framtiden tycktes utstakad. Och aldrig har jag känt mig så ung som när jag sakta reste mig efter min genomklappning för tio år sedan, drygt 50 år fyllda. Allt tycktes plötsligt möjligt igen.
Människan lever i sina drömmar, skrev en gång Ivar Lo-Johansson. Sitter åldern i våra drömmar? Vad betyder vår personlighet för vår ålder, för hur gamla vi känner oss? Ömhudad yngling, sur gubbe, självömkande martyr, handlingskraftig verkställare, dessa i vår kultur företrädesvis manliga egenskaper har följt mig alltsedan myndighetsåldern.
Jag läser vad vänner skriver om åldersfascismen i vårt land och inser att repet ännu inte dragits för mig. Men då jag sällan känt mig innanför i något sammanhang, har jag också svårt att känna mig utanför. Jag hämtar kraft ur ensamheten. Men den ska vara självvald. Vad gör jag den dag ingen öppnar när jag knackar på?
I vår lagstadgande församling, riksdagen, finns i dag nio ledamöter över 65 år; en fjärdedel av samtliga väljare representeras åldersmässigt av 2,5 procent av ledamöterna. Jag tror att det i första hand reflekterar synen på politiken som ett yrke idag. Men det är absurt, nästan lika absurt som att andelen nämndemän – de som ska tillämpa lagarna – över 65 år är 49 procent. Borde det inte vara tvärtom?
Äsch, bort det, tänker jag. Ålder är – till en viss gräns – något relativt. Aldrig har jag känt mig så gammal som när jag fyllde 30. Vi hade just fått vårt första barn och ett andra var på väg. Framtiden tycktes utstakad. Och aldrig har jag känt mig så ung som när jag sakta reste mig efter min genomklappning för tio år sedan, drygt 50 år fyllda. Allt tycktes plötsligt möjligt igen.
Människan lever i sina drömmar, skrev en gång Ivar Lo-Johansson. Sitter åldern i våra drömmar? Vad betyder vår personlighet för vår ålder, för hur gamla vi känner oss? Ömhudad yngling, sur gubbe, självömkande martyr, handlingskraftig verkställare, dessa i vår kultur företrädesvis manliga egenskaper har följt mig alltsedan myndighetsåldern.
Jag läser vad vänner skriver om åldersfascismen i vårt land och inser att repet ännu inte dragits för mig. Men då jag sällan känt mig innanför i något sammanhang, har jag också svårt att känna mig utanför. Jag hämtar kraft ur ensamheten. Men den ska vara självvald. Vad gör jag den dag ingen öppnar när jag knackar på?
I vår lagstadgande församling, riksdagen, finns i dag nio ledamöter över 65 år; en fjärdedel av samtliga väljare representeras åldersmässigt av 2,5 procent av ledamöterna. Jag tror att det i första hand reflekterar synen på politiken som ett yrke idag. Men det är absurt, nästan lika absurt som att andelen nämndemän – de som ska tillämpa lagarna – över 65 år är 49 procent. Borde det inte vara tvärtom?
Kommentarer