Kulturpolitiken som försvann

Kultur utövas vare sig det finns en kulturpolitik eller inte, konstaterar Bengt Göransson i sin bok Tankar om politik (Ersatz 2010). Men en kulturpolitik har vi och har så haft, allt sedan den första Bibelöversättningen, via de av Gustav III inrättade akademierna och framåt. Den kulturpolitik vi haft sedan 1970-talet är i hög grad förknippad med socialdemokratin.

Många av oss var kritiska den gången mot att denna främst tog fasta på kulturens distribution och inte dess innehåll. Det finns nog skäl att begrunda om vi var rätt ute den gång (Ska politiker och tjänstemän lägga sig i vad konstnärerna gör? Historien förskräcker.) Men när det vi tagit för givet hotades i början av 1990-talet blev det desto viktigare att slåss för nedläggningshotade biblioteksfilialer och mot minskade kulturanslag. Ett resultat av den kampen var den bibliotekslag vi fick 1996.

När Alliansen kom till makten 2006 tillsattes en kulturutredning vars viktigaste resultat var att de kulturpolitiska målen skrevs om (kulturpolitiken skall inte längre motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet) och en ”portföljmodell” för kulturanslagen infördes med ökad makt åt den kontrollerande byråkrati vi ser växa fram inom all offentlig verksamhet i vårt land. I övrigt skulle marknaden ordna allt och kulturarbetarna uppmuntrades att bli ”entreprenörer” (av många uppfattat som en förolämpning, uppfinningsrika tusenkonstnärer som många redan var. Och den blyge poeten, skulle han eller hon lägga sig ner och dö?). Höga publiksiffror premierades och i det borgerligt styrda Stockholm tvingades teatrarna skriva detaljerade projektansökningar för varje föreställning. Förväntningarna på socialdemokratin var, inte minst efter Håkan Juholts gästspel som partiledare, alltså stora efter riksdagsvalet i höst.

Det är i skenet av detta som kritiken mot Alice Bah Kuhnke nog måste ses, och den frustration det utlöste när socialdemokratin förhandlat bort kulturfrågorna till ett parti som helt saknat kulturpolitik och till en minister som så sent som för ett par år sedan förklarade sig vara helt ointresserad av kultur (hon läste facklitteratur och såg på Bolibompa med barnen) och som hittills bara levererat floskler. (Även om dessa floskler är nog så tidstypiska, som att kulturen ska vara till ”nytta”, i hennes fall gagna ett ”ekologiskt samhälle”.)

Jag struntar i hur Bah Kuhnke är som person. Att hon svävat på målet om sitt förhållande till ungmoderaterna och i sitt sommarprogram för ett par år sedan uttryckte sin beundran för Fredrik Reinfeldt är ju pikant, men på sin höjd lite besvärande för koalitionspartnern. Utnämningen av henne är snarare ett uttryck för det Bengt Göransson skrev efter regeringsbildandet, apropå mängden ministrar inom politikområden som skola och sociala frågor, att vi fått ett antal generaldirektörer på regeringsnivå, som i stället för att samordna och utveckla politiken inom sina områden blir ett slags exekutörer. Det mest konkreta svar Bah Kuhnke gav i kulturradions intervju var också att hon är van att leda stora organisationer.

Det här har inte med kön, ålder eller etnicitet att göra. Flera av de ministrar som är betydligt yngre än Bah Kuhnke har kunnat svara för sig, och vad de och deras parti vill med exempelvis sjukvården och skolan. Men inom kulturpolitiken har vi fått en minister som kan peka med hela handen, men inte har en aning om vart handen ska peka.

Så, istället för att gråta, gnissla tänder eller mobba budbäraren, organisera. Budskapet från S ledning är tydligt. Vi struntar fullständigt i kulturpolitiken.