Fortsätt till huvudinnehåll

Kulturpolitiken som försvann

Kultur utövas vare sig det finns en kulturpolitik eller inte, konstaterar Bengt Göransson i sin bok Tankar om politik (Ersatz 2010). Men en kulturpolitik har vi och har så haft, allt sedan den första Bibelöversättningen, via de av Gustav III inrättade akademierna och framåt. Den kulturpolitik vi haft sedan 1970-talet är i hög grad förknippad med socialdemokratin.

Många av oss var kritiska den gången mot att denna främst tog fasta på kulturens distribution och inte dess innehåll. Det finns nog skäl att begrunda om vi var rätt ute den gång (Ska politiker och tjänstemän lägga sig i vad konstnärerna gör? Historien förskräcker.) Men när det vi tagit för givet hotades i början av 1990-talet blev det desto viktigare att slåss för nedläggningshotade biblioteksfilialer och mot minskade kulturanslag. Ett resultat av den kampen var den bibliotekslag vi fick 1996.

När Alliansen kom till makten 2006 tillsattes en kulturutredning vars viktigaste resultat var att de kulturpolitiska målen skrevs om (kulturpolitiken skall inte längre motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet) och en ”portföljmodell” för kulturanslagen infördes med ökad makt åt den kontrollerande byråkrati vi ser växa fram inom all offentlig verksamhet i vårt land. I övrigt skulle marknaden ordna allt och kulturarbetarna uppmuntrades att bli ”entreprenörer” (av många uppfattat som en förolämpning, uppfinningsrika tusenkonstnärer som många redan var. Och den blyge poeten, skulle han eller hon lägga sig ner och dö?). Höga publiksiffror premierades och i det borgerligt styrda Stockholm tvingades teatrarna skriva detaljerade projektansökningar för varje föreställning. Förväntningarna på socialdemokratin var, inte minst efter Håkan Juholts gästspel som partiledare, alltså stora efter riksdagsvalet i höst.

Det är i skenet av detta som kritiken mot Alice Bah Kuhnke nog måste ses, och den frustration det utlöste när socialdemokratin förhandlat bort kulturfrågorna till ett parti som helt saknat kulturpolitik och till en minister som så sent som för ett par år sedan förklarade sig vara helt ointresserad av kultur (hon läste facklitteratur och såg på Bolibompa med barnen) och som hittills bara levererat floskler. (Även om dessa floskler är nog så tidstypiska, som att kulturen ska vara till ”nytta”, i hennes fall gagna ett ”ekologiskt samhälle”.)

Jag struntar i hur Bah Kuhnke är som person. Att hon svävat på målet om sitt förhållande till ungmoderaterna och i sitt sommarprogram för ett par år sedan uttryckte sin beundran för Fredrik Reinfeldt är ju pikant, men på sin höjd lite besvärande för koalitionspartnern. Utnämningen av henne är snarare ett uttryck för det Bengt Göransson skrev efter regeringsbildandet, apropå mängden ministrar inom politikområden som skola och sociala frågor, att vi fått ett antal generaldirektörer på regeringsnivå, som i stället för att samordna och utveckla politiken inom sina områden blir ett slags exekutörer. Det mest konkreta svar Bah Kuhnke gav i kulturradions intervju var också att hon är van att leda stora organisationer.

Det här har inte med kön, ålder eller etnicitet att göra. Flera av de ministrar som är betydligt yngre än Bah Kuhnke har kunnat svara för sig, och vad de och deras parti vill med exempelvis sjukvården och skolan. Men inom kulturpolitiken har vi fått en minister som kan peka med hela handen, men inte har en aning om vart handen ska peka.

Så, istället för att gråta, gnissla tänder eller mobba budbäraren, organisera. Budskapet från S ledning är tydligt. Vi struntar fullständigt i kulturpolitiken.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...