Fortsätt till huvudinnehåll

Den sjuka bostadspolitiken

En av myterna inom den ekonomiska politiken är att staten ska hålla fingrarna borta. Det är riktigt, så länge det gäller stöd till dem som behöver, för oss andra, mer lyckligt lottade gäller andra regler.

Ta bostadspolitiken som exempel. Om jag och min familj betalar 90 000 kr om året i räntor till banken för vårt boende subventioner staten oss med 30 000 kr. dvs. alla skattepliktiga medborgare i vårt land, inklusive de som tvingas bo i andra hand eller bo kvar hemma.

ROT-avdraget, en gång infört som ett stöd till byggbranschen under lågkonjunkturer, är i dag ett rent konsumtionsstöd. Kasta ut ditt gamla kök och badrum och köp nytt. Hälften av arbetskostnaden betalas av någon annan, av vilka många bara kan drömma om ett eget kök eller badrum.

Per Lindvall visade i somras i Svenska Dagbladets (som alltid lysande) näringsbilaga hur staten subventioner det befintliga bostadsbeståndet årligen med runt
  • 30 miljarder kronor i ränteavdrag för lån
  • 15 miljarder i ROT-avdrag samt
  • ytterligare ett okänt antal miljarder genom den avskaffade fastighetsskatten.
Denna politik driver upp priserna på befintliga bostäder, ökar bankernas vinster och stänger ute alla behövande som behöver en bostad.

Nu skärper Finansinspektionen kraven på amorteringar. (Svensk nationalekonomis enfant terrible professor Lars E O Svensson hävdar f.ö. att där detta införts betalas amorteringar ofta med nya lån, enkom till glädje för bankerna.)

Må vara hur det vill med det. Ska staten subventionera boendet (alla verkar vara överens om det), låt det då bli ett stöd som framförallt gynnar dem som idag saknar bostad:

– Trappa ner ränteavdraget och för över pengarna till byggande, företrädesvis av hyresrätter, som för många är det första steget in på bostadsmarknaden.
– Låt ROT-avdraget återgå till vad det en gång var, ett branschstöd och en konjunkturregulator, och även gälla hyresrätter.
– Återinför fastighetsskatten.

T Carlson
tf bostadsminister

Kommentarer

Huvudet på spiken!
Intressant nog finns fastighetsskatten kvar, för kommersiella byggnader. Alltså måste vi ovanpå våra lokalhyror betala fastighetsskatt för våra ateljéer (i Sthlms stads fastigheter).
Vet inte hur det är med hyresbostadsfastigheter? Kanske är det med den borttagna fast.skatten som med det "fria" vårdvalet - det gynnar de som redan är gynnade.

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Sonja Åkesson, skrattet och lite annat

Jag ser Eva Beckmans film om Sonja Åkesson på SvT . Jag tycker om programmet. Informativt, lekfullt, tänkvärt. TV när det är som bäst. Beckman hade dessutom hittat en riktig pärla i den unge doktoranden Karin Wiklund som brann för sitt ämne. Hon måste ha skrattat hela vägen till klipprummet med ett sådant guldfynd. Och vem har inte vandrat och cyklat i fotspåren efter författare man beundrat? Kristina Lugns sakliga beskrivning av sitt liv som ung litteraturgrouppie är storartad! Jag funderar över Sonja Åkessons sjukdom. In och ut på psykiatriska kliniker. Medicinering och kurer av allehanda slag. Var det depression hon led av? Kunde man med dagens metoder ha behandlat henne annorlunda? Och, otillåtna tanke, hade hon blivit en sämre författare då? (Myten om den olycklige diktaren lever fortfarande stark bland oss. Inom mig!) Efter programmet tar jag fram en av hennes diktsamlingar ur bokhyllan. Ur boken ramlar en lapp. Jag har uppenbarligen recenserat den en gång. ”kan du få till nå...

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...