Fortsätt till huvudinnehåll

Den sjuka bostadspolitiken

En av myterna inom den ekonomiska politiken är att staten ska hålla fingrarna borta. Det är riktigt, så länge det gäller stöd till dem som behöver, för oss andra, mer lyckligt lottade gäller andra regler.

Ta bostadspolitiken som exempel. Om jag och min familj betalar 90 000 kr om året i räntor till banken för vårt boende subventioner staten oss med 30 000 kr. dvs. alla skattepliktiga medborgare i vårt land, inklusive de som tvingas bo i andra hand eller bo kvar hemma.

ROT-avdraget, en gång infört som ett stöd till byggbranschen under lågkonjunkturer, är i dag ett rent konsumtionsstöd. Kasta ut ditt gamla kök och badrum och köp nytt. Hälften av arbetskostnaden betalas av någon annan, av vilka många bara kan drömma om ett eget kök eller badrum.

Per Lindvall visade i somras i Svenska Dagbladets (som alltid lysande) näringsbilaga hur staten subventioner det befintliga bostadsbeståndet årligen med runt
  • 30 miljarder kronor i ränteavdrag för lån
  • 15 miljarder i ROT-avdrag samt
  • ytterligare ett okänt antal miljarder genom den avskaffade fastighetsskatten.
Denna politik driver upp priserna på befintliga bostäder, ökar bankernas vinster och stänger ute alla behövande som behöver en bostad.

Nu skärper Finansinspektionen kraven på amorteringar. (Svensk nationalekonomis enfant terrible professor Lars E O Svensson hävdar f.ö. att där detta införts betalas amorteringar ofta med nya lån, enkom till glädje för bankerna.)

Må vara hur det vill med det. Ska staten subventionera boendet (alla verkar vara överens om det), låt det då bli ett stöd som framförallt gynnar dem som idag saknar bostad:

– Trappa ner ränteavdraget och för över pengarna till byggande, företrädesvis av hyresrätter, som för många är det första steget in på bostadsmarknaden.
– Låt ROT-avdraget återgå till vad det en gång var, ett branschstöd och en konjunkturregulator, och även gälla hyresrätter.
– Återinför fastighetsskatten.

T Carlson
tf bostadsminister

Kommentarer

Huvudet på spiken!
Intressant nog finns fastighetsskatten kvar, för kommersiella byggnader. Alltså måste vi ovanpå våra lokalhyror betala fastighetsskatt för våra ateljéer (i Sthlms stads fastigheter).
Vet inte hur det är med hyresbostadsfastigheter? Kanske är det med den borttagna fast.skatten som med det "fria" vårdvalet - det gynnar de som redan är gynnade.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...