Fortsätt till huvudinnehåll

Den sjuka bostadspolitiken

En av myterna inom den ekonomiska politiken är att staten ska hålla fingrarna borta. Det är riktigt, så länge det gäller stöd till dem som behöver, för oss andra, mer lyckligt lottade gäller andra regler.

Ta bostadspolitiken som exempel. Om jag och min familj betalar 90 000 kr om året i räntor till banken för vårt boende subventioner staten oss med 30 000 kr. dvs. alla skattepliktiga medborgare i vårt land, inklusive de som tvingas bo i andra hand eller bo kvar hemma.

ROT-avdraget, en gång infört som ett stöd till byggbranschen under lågkonjunkturer, är i dag ett rent konsumtionsstöd. Kasta ut ditt gamla kök och badrum och köp nytt. Hälften av arbetskostnaden betalas av någon annan, av vilka många bara kan drömma om ett eget kök eller badrum.

Per Lindvall visade i somras i Svenska Dagbladets (som alltid lysande) näringsbilaga hur staten subventioner det befintliga bostadsbeståndet årligen med runt
  • 30 miljarder kronor i ränteavdrag för lån
  • 15 miljarder i ROT-avdrag samt
  • ytterligare ett okänt antal miljarder genom den avskaffade fastighetsskatten.
Denna politik driver upp priserna på befintliga bostäder, ökar bankernas vinster och stänger ute alla behövande som behöver en bostad.

Nu skärper Finansinspektionen kraven på amorteringar. (Svensk nationalekonomis enfant terrible professor Lars E O Svensson hävdar f.ö. att där detta införts betalas amorteringar ofta med nya lån, enkom till glädje för bankerna.)

Må vara hur det vill med det. Ska staten subventionera boendet (alla verkar vara överens om det), låt det då bli ett stöd som framförallt gynnar dem som idag saknar bostad:

– Trappa ner ränteavdraget och för över pengarna till byggande, företrädesvis av hyresrätter, som för många är det första steget in på bostadsmarknaden.
– Låt ROT-avdraget återgå till vad det en gång var, ett branschstöd och en konjunkturregulator, och även gälla hyresrätter.
– Återinför fastighetsskatten.

T Carlson
tf bostadsminister

Kommentarer

Huvudet på spiken!
Intressant nog finns fastighetsskatten kvar, för kommersiella byggnader. Alltså måste vi ovanpå våra lokalhyror betala fastighetsskatt för våra ateljéer (i Sthlms stads fastigheter).
Vet inte hur det är med hyresbostadsfastigheter? Kanske är det med den borttagna fast.skatten som med det "fria" vårdvalet - det gynnar de som redan är gynnade.

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...