Fortsätt till huvudinnehåll

Den sjuka bostadspolitiken

En av myterna inom den ekonomiska politiken är att staten ska hålla fingrarna borta. Det är riktigt, så länge det gäller stöd till dem som behöver, för oss andra, mer lyckligt lottade gäller andra regler.

Ta bostadspolitiken som exempel. Om jag och min familj betalar 90 000 kr om året i räntor till banken för vårt boende subventioner staten oss med 30 000 kr. dvs. alla skattepliktiga medborgare i vårt land, inklusive de som tvingas bo i andra hand eller bo kvar hemma.

ROT-avdraget, en gång infört som ett stöd till byggbranschen under lågkonjunkturer, är i dag ett rent konsumtionsstöd. Kasta ut ditt gamla kök och badrum och köp nytt. Hälften av arbetskostnaden betalas av någon annan, av vilka många bara kan drömma om ett eget kök eller badrum.

Per Lindvall visade i somras i Svenska Dagbladets (som alltid lysande) näringsbilaga hur staten subventioner det befintliga bostadsbeståndet årligen med runt
  • 30 miljarder kronor i ränteavdrag för lån
  • 15 miljarder i ROT-avdrag samt
  • ytterligare ett okänt antal miljarder genom den avskaffade fastighetsskatten.
Denna politik driver upp priserna på befintliga bostäder, ökar bankernas vinster och stänger ute alla behövande som behöver en bostad.

Nu skärper Finansinspektionen kraven på amorteringar. (Svensk nationalekonomis enfant terrible professor Lars E O Svensson hävdar f.ö. att där detta införts betalas amorteringar ofta med nya lån, enkom till glädje för bankerna.)

Må vara hur det vill med det. Ska staten subventionera boendet (alla verkar vara överens om det), låt det då bli ett stöd som framförallt gynnar dem som idag saknar bostad:

– Trappa ner ränteavdraget och för över pengarna till byggande, företrädesvis av hyresrätter, som för många är det första steget in på bostadsmarknaden.
– Låt ROT-avdraget återgå till vad det en gång var, ett branschstöd och en konjunkturregulator, och även gälla hyresrätter.
– Återinför fastighetsskatten.

T Carlson
tf bostadsminister

Kommentarer

Huvudet på spiken!
Intressant nog finns fastighetsskatten kvar, för kommersiella byggnader. Alltså måste vi ovanpå våra lokalhyror betala fastighetsskatt för våra ateljéer (i Sthlms stads fastigheter).
Vet inte hur det är med hyresbostadsfastigheter? Kanske är det med den borttagna fast.skatten som med det "fria" vårdvalet - det gynnar de som redan är gynnade.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...