Tankar i trappen: Noterat (1) oktober 2014

Sista veckan i september hjälper jag Lena att flytta, från 88 m2 till 35m2 med ett rymligt sovloft, bakom S:ta Karins kyrkoruin vid Stora torget i Visby. I en månad har hon rensat och slängt. Sålt alla stora möbler, skänkt prydnadssaker och husgeråd till Kupan, kört resten till Återvinningscentralen. Kvar blir det allra nödvändigaste. Och vackraste.

Politik är förnuft. Ideologi. Men också känslor. Passion. Jag minns vår granne rörmokaren (han som bodde på hörnet med den skräpiga tomten). Det var folkomröstningen om EU. Vi hade just varit och röstat. Han kom springande till vallokalen med en röstsedel i handen. Håret på ände och den rutiga skjortan uppknäppt över den fylliga magen. ”Nu jävlar ska vi stoppa tysken!”

Håll tyst nu unge och läs en bok, medans jag kollar min mobil.

”Visst, Jan kanske säger så. Men Jan har ofta fel.”
Piratförlagets chef och vd Anne-Marie Skarp om maken och delägaren Jan Guillou i Svensk Bokhandel 15/14

”De okunniga vinner alltid sina främsta segrar i voteringarna eller i opinionsundersökningarna, de som läst på och förstått påverkar alltid verkligheten på längre sikt. Just detta insåg de tidiga folkrörelsernas folk och därför ägnade de så mycket tid och kraft åt bildningsarbetet.” (Bengt Göransson. Tankar om politik. 2010)

Dottern messar utdrag ur ett samtal vid läggningen av barnbarnet fyra år:
”När man öppnar dörren ser man om brevgubben varit där.”
”Brevbäraren. Visste du att mormor varit brevbärare? Innan hon blev doktor."
”Jaa ...”
”Och morfar har varit busschaufför.”
”Jaa ... Innan han blev morfar.”
”Haha ja, och innan han började jobba med böcker.”
”Och innan han började jobba med dator. Jag brukar gå in till honom och rita en teckning.”
”Ja. Go'natt.”

Jag drömmer att jag ska framföra en konsert med låtar av Michael Jackson i gamla Borgarskolans aula vid Jarlaplan. Det är ganska mycket folk i publiken. Jag känner mig entusiastisk inför uppgiften men är helt oförberedd när jag går fram mot scenen. Jag kan inga texter. Låtlistan är inte bestämd. Tekniken strular. Till slut får jag ett headset och en mikrofon. Publiken applåder, där finns en del bekanta ansikten, också sådana jag respekterar och har sett upp till. Jag börjar med att presentera mig, säger att jag är 63 år och började sjunga för ett par år sedan för att jag vill ”uttrycka mig”, att jag har en blogg också som jag skriver på och jag trasslar in mig i ett resonemang om att jag en gång i tiden var med och startade Folket i Bild/Kulturfront, en homage till några av initiativtagarna som sitter i publiken. Just när första låten ska dra igång har jag självbevarelsedrift nog att vakna.

Drömmens tema är väl inte helt originellt. Mest förvånad är jag över den entusiasm jag kände inför uppgiften.

En vän skriver i ett mejl apropå min bloggtext om det s.k. värdlandsavtalet :

Är det bara du, som inte ens är reporter, som läst detta dokument om Sverige och NATO?! Varför har min tidning inte skrivit om detta, inklusive den hantering av frågan som du understryker?! Förskräckligt att vi på detta sätt faktiskt smygansluts till en organisation som bland annat medför deltagande i krig, om nu ett sådant bryter ut. Förfärligt.

Andra bör äras för att detta uppmärksammats. Men frågan kvarstår Varför?

Jag går och tittar på några mindre lägenheter i trakterna där jag bor. Nej jag tänker inte flytta, inte just nu i alla fall och inget av det jag ser är något som lockar. Så ramlar jag in i en etta i kvarteren kring Blecktornsstigen, där jag hade min första lägenhet för snart 45 år sedan. Den typ av stadsarkitektur från sent tjugotal som jag alltid uppskattat och plötsligt känner jag att, ja, så här skulle jag kunna bo. 44 väldisponerade kvadratmeter, rymligt kök, stort vardagsrum, lugnt läge mot en grön innergård. Hallen möjligen lite för stor, å andra sidan, där skulle rymmas många bokhyllor. Jag går med lätta steg hemåt genom mina gamla kvarter.

”Kulturen är inte ett särintresse utan en bas för samhälle och medborgare, och begreppet kulturliv omfattar inte bara konstnärer/kulturskapare och kulturutövare, professionella eller amatörer, utan också deras många publiker. Publiken är nämligen inte en utan flera.” (Bengt Göransson. Tankar om politik. 2010)

Smålägenheterna i den gamla magasinsbyggnad Lena flyttat till byggdes i slutet av 1990-talet som ungdomslägenheter. Sedan ombildades fastigheten i likhet med många andra i Visby till bostadsrätt. Lena är nu den enda fastboenden i gårdshuset. Resten av smålägenheterna ägs av bättre bemedlade fastlänningar som fritidsbostäder. Och ungdomarna, ja de får leta boende på annat håll. Eller bo kvar hemma.

”Hur vet jag när jag undviker att göra något av rädsla, eller av en insikt att det jag undviker att göra faktiskt inte är något jag vill eller bör ägna mig åt?”

Under några dagar vandrar jag runt med hörlurar i öronen och sträcklyssnar på sommarens säsong av Allvarligt talat, programmet där i år P.O. Enquist och Lena Andersson svarar på lyssnarnas frågor om liv och död, stort som smått. Två temperament, två olika infallsvinklar. Lena Andersson mer analytisk, diskuterande. P.O. Enquist som oftare tar avstamp i en fråga och landar någon helt annanstans, eller fördjupar sig i en skildring av ett gräl på en sen fest i Köpenhamn nån gång på 80-talet om vem man helst vill bli begravd tillsammans med. Men mest spännande av allt, alla frågor vi människor går och bär på!

Programmen, inklusive Lena Anderssons svar på frågan ovan, finns att lyssna på Sveriges Radios hemsida eller SR Play

Sonen och jag bastar en kväll. Vi enas om att det i alla fall blivit en annan fart på den politiska debatten efter valet.

Finns det något mer avkopplande, närmast meditativt, än några timmar Snooker på Eurosport? Publiken knäpptyst under spelet. Hyllningarna desto större när Ronnie O'Sullivan, Stephen Maguire eller någon av de andra i denna neverending tour gör entré. Intensiva applåder vid en snygg stöt eller undanläggning. Växlingarna mellan snabba attacker och den långsamma defensiven, där det gäller att lägga den vita köbollen i en så omöjlig position som möjligt för motståndaren. Allt kommenterat av den sakkunnige Kim Hartman som med sin tillbakalutade stil mestadels låter spelet tala.

Jag läser i bladet att Tomtebogatan i Stockholm är en av de mest eftersökta adresserna på Hemnet med kvadratmeterpriser på 70-80 000 kr. Förutom att vara den gata där Ture Sventon jagade Stora nysilverligan i Ture Sventon i Stockholm (1954) var det där jag tillbringade mina första 8 år. I en annan tid och ett annat liv. Jag har tidigare skrivit om hur jag blev den jag blev ...

Håkan Juholt hade kunnat gå till historien som den politiker som avskaffade den allmänna värnplikten, en av de grundläggande institutionerna i ett demokratiskt samhälle. Nu kom ju annat emellan. Och av det jag hunnit läsa om och ur Daniel Suhonens bok (Partiledaren som kom in i kylan. Leopard 2014.) tycks hans plötsligt påkomna rykte som vänsterman där få sin förklaring. Juholt framställs som den katastrof han nog var som partiledare. Slarvig, okoncentrerad, oförmögen att prioritera och omge sig med rätt folk, och göra sig av med andra. Det vänsterideologiska tycks hans rådgivare Suhonen stått för, inklusive Juholts bejublade installationstal på kongressen. En tunn tråd att manövrera en kursomläggning av ett parti med, kan tyckas.

Värmen dröjer sig kvar. Solen står allt lägre vår var dag, men det är som om sommaren inte vill förstå att dess tid är förbi. Bara några dagar till, och några till, vädjar den. Lena ringer från Gotland. 18 grader och sol ute på östra delen av ön. Det är den 10 oktober

Är det inte något lurt med Dagens Nyheters (oberoende liberal) och andra borgerliga mediers omsorg om det socialdemokratiska partiet (Yvigt önsketänkande, ledare 13/10). Jag vet inte vad som skulle gagna socialdemokratin bäst på kort sikt, i opinionsmätningar och röstetal. Det är ju inte heller så samhällen förändras. Men kanske skulle det gagna demokratin och det politiska livet i vårt land om partierna tog sina program och kongressbeslut på större allvar. Om kristdemokraterna vågade stå för sina kristna och värdekonservativa värderingar. Folkpartiet sin socialliberalism och Centerpartiet tog fasta på den växande klyftan mellan stad och land. Eller att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet såg klass- och fördelningsfrågorna som sin huvuduppgift. Liksom f.ö. Moderaterna, fast då med motsatt utgångspunkt. Varför det blivit så kan man fundera över en tidig oktobermorgon.

Författaren Bodil Malmsten talar i Babel om vilken befrielse det är att skriva på dator, hur hon när hon använde skrivmaskin ibland hade hela golvet fyllt med manus. Jag tror de flesta instämmer, men åtminstone nån gång om året är jag involverad i något projekt då det ser det ut så här hos mig.