Fortsätt till huvudinnehåll

Självbild och personlighet

Personlighet… psykologiska kvaliteter som bidrar till en individs bestående och karakteristiska mönster av känslor, tänkande och beteende.” (http://sv.wikipedia.org/wiki/Personlighet)
 Jag levde i dryga 50 år med uppfattningen att jag var en robust personlighet, utåtriktad och handlingskraftig. Visst hade jag mina svackor, men betraktade dem (kanske inte helt felaktigt) som perioder av nödvändig återhämtning. Problemet var att jag aldrig själv valde när de skulle komma.

Det gick länge, tills jag en dag klappade ihop  och blev sjukskriven. Depression. Förvåningen i min omvärld blev stor, uppenbarligen hade fler än jag en helt annan bild av mig själv.

Men kriser ger möjlighet till reflektion och (i bästa fall) viss självinsikt.

Så vad är egentligen grundläggande drag i vår personlighet, sådana som vi bör lära oss att se, förstå och leva med? Och vad är psykiska besvär eller störningar som kräver någon form av professionell behandling?

Jag fick anledning att fundera över frågan när jag för några år sedan fick i min hand en av alla dessa självhjälpsböcker som bokmarknaden vimlar av. Med sådana är det ju som med veckotidningarnas horoskop, man tar till sig det man tycker stämmer och tänker ”Just, så är det”. Den här boken handlade om särskilt känsliga personer, ett begrepp hämtat från en amerikansk (vad annars?) psykolog. (Fler än jag har senare läst och tagit till sig detta.)

Känsliga personer, läste jag, tar in fler och djupare intryck än andra och blir lätt överstimulerade, är lättpåverkade av andra människors stämningar, är samvetsgranna och benägna att ta ansvar för hela världen, är bra på att föreställa sig nya möjligheter men också vad som kan gå fel, blir sällan uttråkade när de är ensamma, intresserar sig mer för det inre än för materiella värden, ställer ofta höga krav på sig själv, har låg självkänsla osv.

(Mycket av det här gränsar till en annan på senare tid omtalad personlighetstyp, de introverta, dvs. människor som hämtar kraft när de är ensamma, till skillnad mot de extroverta som ständigt behöver andra människor kring sig för att få energi.)

Det här fick mig att tänka på en krönika av Linda Skugge som jag då just läst ”Alla behöver inte vara likadana” . Skugge har aldrig tillhört mitt andliga husapotek, men här tycker jag att hon har en poäng. Hon skriver om Ulf Nilsson barnbok Ensam mullvad på en scen om pojken som inte vågar prata inför klassen.
”Men - så slutar boken ändå med att den lille killen vågar prata på scenen inför alla och blir ett slags klassens clown dessutom, som spexar. Detta peppar inte blyga barn, detta säger bara att så här måste du vara, du måste våga prata på en scen inför en massa folk, annars är du värdelös.

Nej, man peppar ett blygt barn genom att säga att det är okej att vara som du är, alla behöver inte vara likadana, alla måste inte kunna prata inför folk på en scen. Det är inte störighet, pratsamhet, happy happy som är normen. Det får inte vara så!”
*
Enligt de vanligaste personlighetstesterna utgör känsliga och introverta individer någonstans mellan 15 och 35 procent av befolkningen i västerländska samhällen. I vårt moderna samhälle! När alla ska vara handlingskraftiga, sociala entreprenörstyper. Varför har inte ett sådant till synes improduktivt beteende raderats ut under utvecklingens gång?

Tja, den evolutionära fördelen för vårt art, homo sapiens, skulle kunna ha varit att inte alla störtat ut på savannen i klump och blivit uppätna av lejon och tigrar, eller ramlat ner från de brantaste klipporna, medan vi andra stått och funderat över alternativa vägar. Men om vi andra fått bestämma skulle människan antagligen blivit kvar uppe i träden eller dött ut av svält för länge sen. Johan Frostegård skriver för övrigt underhållande om människan och evolutionen i Nästan allt om människan

En kultur behöver alla sorter för att bli framgångsrik. Även när kejsaren sitter på sin triumfvagn påminner vi eftertänksamma honom om hans mänsklighet: "Se bakom dig! Kom ihåg att du är en människa!"
*
Plötsligt ser jag dem överallt.

Mannen i den bakre bänkraden som lyssnar intensivt på samtalet. Men är den ende som inte yttrar sig.

Författaren i tv-programmet som berättar om sina promenader i skogen och sitt stora behov av att vara ensam, hur hon då får tid att skriva sina iakttagelser varje dag.
*
Personlighetspsykologin visar sig vara en djungel. Många begrepp går tillbaka på CG Jung  och hans psykologiska typer. Jag testat att göra ett av de vanligaste Myers-Brggs på nätet:
*
Tom Carlsons personlighetstyp:
Kraftfulla, originella och känsliga. Slutför vad de påbörjat. Extremt god människokännedom. Lyhörda för andras känslor. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Respekterade för sin starka vilja att göra rätt. Oftare individualister än ledare eller underordnade andra.
Karriärer som skulle kunna passa Tom Carlson:
Personalvetare, juristassistenter, lärare, läkare, tandläkare, kiropraktorer, psykologer, skribenter, musiker, artister, fotografer, förskole- och dagispersonal, studievägledare, bibliotekarier, marknadsförare, forskare, socialarbetare.

Extremt god människokännedom?! Där slant nog tangenterna, men jag sitter en stund och funderar över hur livet hade tett sig för Bibliotekarie TC, Juristassistent TC eller Lärare TC.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...