Fortsätt till huvudinnehåll

Självbild och personlighet

Personlighet… psykologiska kvaliteter som bidrar till en individs bestående och karakteristiska mönster av känslor, tänkande och beteende.” (http://sv.wikipedia.org/wiki/Personlighet)
 Jag levde i dryga 50 år med uppfattningen att jag var en robust personlighet, utåtriktad och handlingskraftig. Visst hade jag mina svackor, men betraktade dem (kanske inte helt felaktigt) som perioder av nödvändig återhämtning. Problemet var att jag aldrig själv valde när de skulle komma.

Det gick länge, tills jag en dag klappade ihop  och blev sjukskriven. Depression. Förvåningen i min omvärld blev stor, uppenbarligen hade fler än jag en helt annan bild av mig själv.

Men kriser ger möjlighet till reflektion och (i bästa fall) viss självinsikt.

Så vad är egentligen grundläggande drag i vår personlighet, sådana som vi bör lära oss att se, förstå och leva med? Och vad är psykiska besvär eller störningar som kräver någon form av professionell behandling?

Jag fick anledning att fundera över frågan när jag för några år sedan fick i min hand en av alla dessa självhjälpsböcker som bokmarknaden vimlar av. Med sådana är det ju som med veckotidningarnas horoskop, man tar till sig det man tycker stämmer och tänker ”Just, så är det”. Den här boken handlade om särskilt känsliga personer, ett begrepp hämtat från en amerikansk (vad annars?) psykolog. (Fler än jag har senare läst och tagit till sig detta.)

Känsliga personer, läste jag, tar in fler och djupare intryck än andra och blir lätt överstimulerade, är lättpåverkade av andra människors stämningar, är samvetsgranna och benägna att ta ansvar för hela världen, är bra på att föreställa sig nya möjligheter men också vad som kan gå fel, blir sällan uttråkade när de är ensamma, intresserar sig mer för det inre än för materiella värden, ställer ofta höga krav på sig själv, har låg självkänsla osv.

(Mycket av det här gränsar till en annan på senare tid omtalad personlighetstyp, de introverta, dvs. människor som hämtar kraft när de är ensamma, till skillnad mot de extroverta som ständigt behöver andra människor kring sig för att få energi.)

Det här fick mig att tänka på en krönika av Linda Skugge som jag då just läst ”Alla behöver inte vara likadana” . Skugge har aldrig tillhört mitt andliga husapotek, men här tycker jag att hon har en poäng. Hon skriver om Ulf Nilsson barnbok Ensam mullvad på en scen om pojken som inte vågar prata inför klassen.
”Men - så slutar boken ändå med att den lille killen vågar prata på scenen inför alla och blir ett slags klassens clown dessutom, som spexar. Detta peppar inte blyga barn, detta säger bara att så här måste du vara, du måste våga prata på en scen inför en massa folk, annars är du värdelös.

Nej, man peppar ett blygt barn genom att säga att det är okej att vara som du är, alla behöver inte vara likadana, alla måste inte kunna prata inför folk på en scen. Det är inte störighet, pratsamhet, happy happy som är normen. Det får inte vara så!”
*
Enligt de vanligaste personlighetstesterna utgör känsliga och introverta individer någonstans mellan 15 och 35 procent av befolkningen i västerländska samhällen. I vårt moderna samhälle! När alla ska vara handlingskraftiga, sociala entreprenörstyper. Varför har inte ett sådant till synes improduktivt beteende raderats ut under utvecklingens gång?

Tja, den evolutionära fördelen för vårt art, homo sapiens, skulle kunna ha varit att inte alla störtat ut på savannen i klump och blivit uppätna av lejon och tigrar, eller ramlat ner från de brantaste klipporna, medan vi andra stått och funderat över alternativa vägar. Men om vi andra fått bestämma skulle människan antagligen blivit kvar uppe i träden eller dött ut av svält för länge sen. Johan Frostegård skriver för övrigt underhållande om människan och evolutionen i Nästan allt om människan

En kultur behöver alla sorter för att bli framgångsrik. Även när kejsaren sitter på sin triumfvagn påminner vi eftertänksamma honom om hans mänsklighet: "Se bakom dig! Kom ihåg att du är en människa!"
*
Plötsligt ser jag dem överallt.

Mannen i den bakre bänkraden som lyssnar intensivt på samtalet. Men är den ende som inte yttrar sig.

Författaren i tv-programmet som berättar om sina promenader i skogen och sitt stora behov av att vara ensam, hur hon då får tid att skriva sina iakttagelser varje dag.
*
Personlighetspsykologin visar sig vara en djungel. Många begrepp går tillbaka på CG Jung  och hans psykologiska typer. Jag testat att göra ett av de vanligaste Myers-Brggs på nätet:
*
Tom Carlsons personlighetstyp:
Kraftfulla, originella och känsliga. Slutför vad de påbörjat. Extremt god människokännedom. Lyhörda för andras känslor. Strävar efter att leva upp till sina värderingar, som tenderar att vara omfattande och väl genomtänkta. Respekterade för sin starka vilja att göra rätt. Oftare individualister än ledare eller underordnade andra.
Karriärer som skulle kunna passa Tom Carlson:
Personalvetare, juristassistenter, lärare, läkare, tandläkare, kiropraktorer, psykologer, skribenter, musiker, artister, fotografer, förskole- och dagispersonal, studievägledare, bibliotekarier, marknadsförare, forskare, socialarbetare.

Extremt god människokännedom?! Där slant nog tangenterna, men jag sitter en stund och funderar över hur livet hade tett sig för Bibliotekarie TC, Juristassistent TC eller Lärare TC.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...