Fortsätt till huvudinnehåll

Ålning medelst hasning in i Nato

Jag sitter och läser ett brev från regeringskansliet och tänker på C. Northcote Parkinson. Han med Parkinsons lag, som konstaterade att en bolagsstyrelse kan klubba igenom beslutet att bygga ett kärnkraftverk utan diskussion för att sedan ägna större delen av mötestiden åt att diskutera var man ska placera ett cykelställ. Vi har gärna synpunkter på det vi lätt kan sätta oss in i, det vi inte kan överblicka överlåter vi åt andra.

Så, om den nyss avslutade valrörelsen var en samling cykelställ så handlar det här papperet om ett kärnkraftsbygge, närmare bestämt det värdlandsavtal med Nato som Försvarsmakten på regeringens uppdrag förhandlat fram.

Det lär inte vara någon tillfällighet att regeringen godkände avtalet två veckor innan valet i september för att sedan offentliggöra det först två dagar efter att svenskarna sagt sitt vid valurnorna. Som alla goda illusionister vet man att det gäller att få åskådarna (i det här fallet medborgarna på vilkas mandat man sitter) att titta åt annat håll. Och det gjorde vi som bekant, av förklarliga skäl.

Min engelska är inte av den kalibern att jag kan tränga in i allt det finstilta i det 19-sidiga dokumentet. (Självklart finns avtalet inte översatt till svenska.) Men av de sammanfattningar som jag läst (se bl.a. 8 dagar) framgår bland annat att
  • Sverige ska öppna gränserna för Nato-operationer, övningar eller skarpa insatser, genom beslut där Natos generaler har initiativrätt.
  • Vid tillämpning av avtalet ska Nato få obegränsad tillgång till svenskt territorium i fred och i krig [!] och Sverige förpliktigar sig att i alla lägen ge fullt stöd åt Nato. Svenskt territorium ska få användas som bas för angrepp på tredje land. Det finns inga begränsningar angående vapenteknik. Kärnvapen är alltså inte uteslutna.
  • Natos trupper är undandragna svensk jurisdiktion. De kan inte dömas för brott begångna i Sverige. Vilket är direkt i strid med svensk grundlag.
Oavsett vad som är hönan och ägget i den ökade ryska närvaron på och kring Östersjön, eller om det föreligger något hot från Ryssland (som svarar för 5% av världens rustningskostnader mot USA/Natos långt över hälften) anser jag att Sverige (inklusive Gotland) ska försvaras. Men jag tror i likhet med bl.a. Hans Blix, Rolf Ekéus och Sven Hirdman inte att det sker bäst i skydd av Nato. Den som tvivlar kan läsa deras artikel i somras och fundera igenom argumenten.

Med detta går en snart tjugoårig förflyttning mot sin fullbordan. Ålning medelst hasning in i Nato. Detta är ett skammens dokument som våra folkvalda bör avvisa om den nya regeringen har mage att förelägga det för riksdagen.

Avtalet finns att läsa i sin helhet på Nyhetsbanken 

Kommentarer

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...