Fortsätt till huvudinnehåll

Ålning medelst hasning in i Nato

Jag sitter och läser ett brev från regeringskansliet och tänker på C. Northcote Parkinson. Han med Parkinsons lag, som konstaterade att en bolagsstyrelse kan klubba igenom beslutet att bygga ett kärnkraftverk utan diskussion för att sedan ägna större delen av mötestiden åt att diskutera var man ska placera ett cykelställ. Vi har gärna synpunkter på det vi lätt kan sätta oss in i, det vi inte kan överblicka överlåter vi åt andra.

Så, om den nyss avslutade valrörelsen var en samling cykelställ så handlar det här papperet om ett kärnkraftsbygge, närmare bestämt det värdlandsavtal med Nato som Försvarsmakten på regeringens uppdrag förhandlat fram.

Det lär inte vara någon tillfällighet att regeringen godkände avtalet två veckor innan valet i september för att sedan offentliggöra det först två dagar efter att svenskarna sagt sitt vid valurnorna. Som alla goda illusionister vet man att det gäller att få åskådarna (i det här fallet medborgarna på vilkas mandat man sitter) att titta åt annat håll. Och det gjorde vi som bekant, av förklarliga skäl.

Min engelska är inte av den kalibern att jag kan tränga in i allt det finstilta i det 19-sidiga dokumentet. (Självklart finns avtalet inte översatt till svenska.) Men av de sammanfattningar som jag läst (se bl.a. 8 dagar) framgår bland annat att
  • Sverige ska öppna gränserna för Nato-operationer, övningar eller skarpa insatser, genom beslut där Natos generaler har initiativrätt.
  • Vid tillämpning av avtalet ska Nato få obegränsad tillgång till svenskt territorium i fred och i krig [!] och Sverige förpliktigar sig att i alla lägen ge fullt stöd åt Nato. Svenskt territorium ska få användas som bas för angrepp på tredje land. Det finns inga begränsningar angående vapenteknik. Kärnvapen är alltså inte uteslutna.
  • Natos trupper är undandragna svensk jurisdiktion. De kan inte dömas för brott begångna i Sverige. Vilket är direkt i strid med svensk grundlag.
Oavsett vad som är hönan och ägget i den ökade ryska närvaron på och kring Östersjön, eller om det föreligger något hot från Ryssland (som svarar för 5% av världens rustningskostnader mot USA/Natos långt över hälften) anser jag att Sverige (inklusive Gotland) ska försvaras. Men jag tror i likhet med bl.a. Hans Blix, Rolf Ekéus och Sven Hirdman inte att det sker bäst i skydd av Nato. Den som tvivlar kan läsa deras artikel i somras och fundera igenom argumenten.

Med detta går en snart tjugoårig förflyttning mot sin fullbordan. Ålning medelst hasning in i Nato. Detta är ett skammens dokument som våra folkvalda bör avvisa om den nya regeringen har mage att förelägga det för riksdagen.

Avtalet finns att läsa i sin helhet på Nyhetsbanken 

Kommentarer

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...