Jag ligger i sängen och läser högt ur Kristina Mattsons förträffliga reportagebok Välfärdsfabriken och vad Jonas Söderström där säger om IT-system:
När jag började mitt yrkesliv fanns det fortfarande manuella räknemaskiner, man ställde in några värden med en knapp, snurrade på en vev och resultatet visade sig i en liten ruta, sedan kom elektroniska räknemaskiner och miniräknare (jag har fortfarande en solcellsdriven Citizen från 1978 liggande i skrivbordslådan). Produktionsfaktorn Leif ute i tryckeriet kunde börja använda en programmerbar Texas Instruments för sina kalkyler. I mitten på 1980-talet kom så persondatorerna, där kalkyleringsprogrammen – vid sidan av ordbehandlingen, var den mest använda tillämpningen. Att skriva sina texter på datorn var en befrielse för den som ägnat timmar åt att skriva rent nerkladdade manus. Att göra en kalkyl i Excel blev baskunskap hos alla som hade något med ekonomi att göra, i jobbet eller privat. Man spar helt enkelt tid med en dator. Men till skillnad mot inom många andra branscher har it inom det offentliga inte blivit en avlastning. Långt därifrån.
I Kristina Mattssons bok beskriver en lärare det nya it-systemet i Stockholms skolor som kostat fem miljarder att utveckla men brakar ihop varje gång alla lärare loggar in samtidigt, dvs. vid skoldagens slut (när ska de annars göra det?). Det krävs 25 klick med datormusen för att göra en enda journalanteckning, berättar en barnmorska och man kan läsa om skoladministratören som hade 19 olika it-system att hantera och löste det genom att ha den ”riktiga” planeringen i Excel. Sen fick hon fylla i sina uppgifter i de olika programen. Dubbelt arbete med andra ord.
Oförnuft och barnsjukdomar? Nej, menar Jonas Söderström, som är informationsarkitekt (jo det finns sådana) och skrivit boken Jävla skitsystem. It är, till skillnad mot gamla tiders kontorsvaruaffärer, en världsomspännande multimiljardindustri. Byråkratin och industrin har ett starkt gemensamt intresse av administrativ tillväxt. Att bli systemförvaltare är också en karriärväg för mellanchefer, med högre lön och säkrare anställningsförhållanden. Och mer makt. Söderström sammanfattar:
Välfärdsfabriken
Kristina Mattsson
Leopard förlag 2014
Har man ett enkelt ekonomisystem från början kan ekonomiavdelningen argumentera för att ett budgetsystem behövs. Men då behöver man också ett prognosprogram och ett system som hanterar tid. Alla kräver de en massa data för att det ska finnas något att stoppa i programmen. Sen uppkommer behovet av ett business intelligence-system för att sammanställa alla data. Det tar ju väldigt mycket tid så då lägger den centrala administrationen ut lönehanteringen på de anställda ute i verksamheterna. Men då måste behörighetssystem skapas och sedan ett system för att organisera behörigheter. Så där håller det på.Just så är det, säger Lena. Hur många gånger har inte hon, den mest teknikpositiva och datorintresserade kvinna jag känner, kommit hem och svurit över tungrodda, inkompatibla datorsystem och sammandrabbningar med it-avdelningar, vars insikter och förståelse för den verksamhet de är satta att understödja är noll och intet.
När jag började mitt yrkesliv fanns det fortfarande manuella räknemaskiner, man ställde in några värden med en knapp, snurrade på en vev och resultatet visade sig i en liten ruta, sedan kom elektroniska räknemaskiner och miniräknare (jag har fortfarande en solcellsdriven Citizen från 1978 liggande i skrivbordslådan). Produktionsfaktorn Leif ute i tryckeriet kunde börja använda en programmerbar Texas Instruments för sina kalkyler. I mitten på 1980-talet kom så persondatorerna, där kalkyleringsprogrammen – vid sidan av ordbehandlingen, var den mest använda tillämpningen. Att skriva sina texter på datorn var en befrielse för den som ägnat timmar åt att skriva rent nerkladdade manus. Att göra en kalkyl i Excel blev baskunskap hos alla som hade något med ekonomi att göra, i jobbet eller privat. Man spar helt enkelt tid med en dator. Men till skillnad mot inom många andra branscher har it inom det offentliga inte blivit en avlastning. Långt därifrån.
I Kristina Mattssons bok beskriver en lärare det nya it-systemet i Stockholms skolor som kostat fem miljarder att utveckla men brakar ihop varje gång alla lärare loggar in samtidigt, dvs. vid skoldagens slut (när ska de annars göra det?). Det krävs 25 klick med datormusen för att göra en enda journalanteckning, berättar en barnmorska och man kan läsa om skoladministratören som hade 19 olika it-system att hantera och löste det genom att ha den ”riktiga” planeringen i Excel. Sen fick hon fylla i sina uppgifter i de olika programen. Dubbelt arbete med andra ord.
Oförnuft och barnsjukdomar? Nej, menar Jonas Söderström, som är informationsarkitekt (jo det finns sådana) och skrivit boken Jävla skitsystem. It är, till skillnad mot gamla tiders kontorsvaruaffärer, en världsomspännande multimiljardindustri. Byråkratin och industrin har ett starkt gemensamt intresse av administrativ tillväxt. Att bli systemförvaltare är också en karriärväg för mellanchefer, med högre lön och säkrare anställningsförhållanden. Och mer makt. Söderström sammanfattar:
Vi kanske har en utmärkt bra beställarkompetens, precis den som behövs om syftet är att samla makt.
*
Kristina Mattsson har alltså skrivit en utmärkt bok om makt och maktlöshet inom den offentliga sektorn, där det flitigt diskuterade dokumentationsraseriet och avprofessionaliseringen sätts in i sitt sammanhang. Vad den enskilda läraren eller socialarbetaren kan och gör saknar där betydelse, och ska så göra, enligt de förhärskande konsultteorierna. Kunskapen sitter i organisationen. Alla är utbytbara. Därmed bli också all kritik underifrån, även konstruktiv, ett uttryck för illojalitet och att när det brister så är det den enskilde medarbetaren som felar. Välfärdsfabriken
Kristina Mattsson
Leopard förlag 2014
Kommentarer