Fortsätt till huvudinnehåll

Replik om EU-valet

Vännen H. samtalspartner och återkommande korrektiv i tillvaron replikerar på det jag skrev om valet till EU-parlamentet med ett inlägg han skrivit för lokalpressen:

“1994 röstade jag nej i omröstningen om anslutning till EU. Sedan dess har jag röststrejkat i valen till EU-parlamentet. Jag ville helt enkelt inte legitimera ett europeiskt maktcentrum med svag (parlamentet) eller obefintlig (kommissionen och domstolen) demokratisk förankring. Många på vänsterkanten har resonerat på liknande sätt, vilket nog märkts i valresultaten.

Saken blev inte bättre när EU-parlamentets majoritet 2009 delegerade krishanteringen till en trojka från Europeiska Centralbanken, kommissionen och Internationella Valutafonden.Resultatet känner vi: extrema åtstramningar och privatiseringar, sönderslagna ekonomier och25-30 miljoner arbetslösa. Var femte EU-medborgare räknas nu som fattig. Olika varianter av högerextremism, fascism och nynazism breder ut sig, liksom för 75-80 år sedan.

Mot denna dystra och farliga bakgrund duger det inte med fluffigt tal om ”ett nytt europeiskt narrativ”, HBTQ-frågor, mer av marknad, öppna betesmarker eller ens djurskydd. Inte heller, menar jag, duger det längre att röststrejka. Situationen har gått från dåligt till så pass mycket sämre de senaste 4-5 åren att jag bestämt mig för att rösta, om än med viss självövervinnelse.

Jag tänker rösta för ett EU-parlament som återtar beslutsmakt från trojkan och bromsar marknadsdiktaturens framfart. Ett parlament som tvingar fram ett bindande socialt protokollför att säkra anständiga arbets- och livsvillkor för medborgarna. Ett parlament som trycker tillbaka massarbetslösheten genom massiva klimat- och miljöinvesteringar samt håller rent mot de olika nyanserna av brun politik.

Chansen att lyckas med detta är sannolikt inte stor, men att inte rösta vore att helt lämna över till andra, mörkare krafter. Detta låter kanske defensivt och litet pessimistiskt. Det kan stämma, men läget i Europa är för närvarande så pass dåligt att det trots allt är dags att masa sig iväg till vallokalen på söndag. Jag tänker rösta rött. Hur ska Du göra? Tänk på saken. Mycket står på spel.“

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...