Fortsätt till huvudinnehåll

Replik om EU-valet

Vännen H. samtalspartner och återkommande korrektiv i tillvaron replikerar på det jag skrev om valet till EU-parlamentet med ett inlägg han skrivit för lokalpressen:

“1994 röstade jag nej i omröstningen om anslutning till EU. Sedan dess har jag röststrejkat i valen till EU-parlamentet. Jag ville helt enkelt inte legitimera ett europeiskt maktcentrum med svag (parlamentet) eller obefintlig (kommissionen och domstolen) demokratisk förankring. Många på vänsterkanten har resonerat på liknande sätt, vilket nog märkts i valresultaten.

Saken blev inte bättre när EU-parlamentets majoritet 2009 delegerade krishanteringen till en trojka från Europeiska Centralbanken, kommissionen och Internationella Valutafonden.Resultatet känner vi: extrema åtstramningar och privatiseringar, sönderslagna ekonomier och25-30 miljoner arbetslösa. Var femte EU-medborgare räknas nu som fattig. Olika varianter av högerextremism, fascism och nynazism breder ut sig, liksom för 75-80 år sedan.

Mot denna dystra och farliga bakgrund duger det inte med fluffigt tal om ”ett nytt europeiskt narrativ”, HBTQ-frågor, mer av marknad, öppna betesmarker eller ens djurskydd. Inte heller, menar jag, duger det längre att röststrejka. Situationen har gått från dåligt till så pass mycket sämre de senaste 4-5 åren att jag bestämt mig för att rösta, om än med viss självövervinnelse.

Jag tänker rösta för ett EU-parlament som återtar beslutsmakt från trojkan och bromsar marknadsdiktaturens framfart. Ett parlament som tvingar fram ett bindande socialt protokollför att säkra anständiga arbets- och livsvillkor för medborgarna. Ett parlament som trycker tillbaka massarbetslösheten genom massiva klimat- och miljöinvesteringar samt håller rent mot de olika nyanserna av brun politik.

Chansen att lyckas med detta är sannolikt inte stor, men att inte rösta vore att helt lämna över till andra, mörkare krafter. Detta låter kanske defensivt och litet pessimistiskt. Det kan stämma, men läget i Europa är för närvarande så pass dåligt att det trots allt är dags att masa sig iväg till vallokalen på söndag. Jag tänker rösta rött. Hur ska Du göra? Tänk på saken. Mycket står på spel.“

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...