Fortsätt till huvudinnehåll

Replik om EU-valet

Vännen H. samtalspartner och återkommande korrektiv i tillvaron replikerar på det jag skrev om valet till EU-parlamentet med ett inlägg han skrivit för lokalpressen:

“1994 röstade jag nej i omröstningen om anslutning till EU. Sedan dess har jag röststrejkat i valen till EU-parlamentet. Jag ville helt enkelt inte legitimera ett europeiskt maktcentrum med svag (parlamentet) eller obefintlig (kommissionen och domstolen) demokratisk förankring. Många på vänsterkanten har resonerat på liknande sätt, vilket nog märkts i valresultaten.

Saken blev inte bättre när EU-parlamentets majoritet 2009 delegerade krishanteringen till en trojka från Europeiska Centralbanken, kommissionen och Internationella Valutafonden.Resultatet känner vi: extrema åtstramningar och privatiseringar, sönderslagna ekonomier och25-30 miljoner arbetslösa. Var femte EU-medborgare räknas nu som fattig. Olika varianter av högerextremism, fascism och nynazism breder ut sig, liksom för 75-80 år sedan.

Mot denna dystra och farliga bakgrund duger det inte med fluffigt tal om ”ett nytt europeiskt narrativ”, HBTQ-frågor, mer av marknad, öppna betesmarker eller ens djurskydd. Inte heller, menar jag, duger det längre att röststrejka. Situationen har gått från dåligt till så pass mycket sämre de senaste 4-5 åren att jag bestämt mig för att rösta, om än med viss självövervinnelse.

Jag tänker rösta för ett EU-parlament som återtar beslutsmakt från trojkan och bromsar marknadsdiktaturens framfart. Ett parlament som tvingar fram ett bindande socialt protokollför att säkra anständiga arbets- och livsvillkor för medborgarna. Ett parlament som trycker tillbaka massarbetslösheten genom massiva klimat- och miljöinvesteringar samt håller rent mot de olika nyanserna av brun politik.

Chansen att lyckas med detta är sannolikt inte stor, men att inte rösta vore att helt lämna över till andra, mörkare krafter. Detta låter kanske defensivt och litet pessimistiskt. Det kan stämma, men läget i Europa är för närvarande så pass dåligt att det trots allt är dags att masa sig iväg till vallokalen på söndag. Jag tänker rösta rött. Hur ska Du göra? Tänk på saken. Mycket står på spel.“

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker. Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås. Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma...

Alla helgons dag

”Utan att döden funnes levde ingen” - Gunnar Ekelöf Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna. Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska. Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke. * Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ” Döden - en film...

Hur jag blev den jag blev (6:4): Den stora oredan

1977 började jag arbeta som förlagsredaktör på Ordfronts förlag, först vikarierande senare som ordinarie. Händelseutvecklingen på tidningen följde jag på avstånd genom luncher med Peter Larsson, som blivit organisationssekreterare 1976, och som ledamot i valberedningen under något år. Vietnam invasion av Kampuchea 1978 och Kinas attack på Vietnam året efter fick kompassen att snurra hos alla antiimperialister och m-l-are. Vem kunde man nu lita på? Världen var ständigt närvarande för vår generation. Tidningen och föreningen uppmärksammade tioårsdagen av bildandet av Charta 77 i Tjeckoslovakien med reportage och opinionsmöten. Kontakter knöts med många oppositionella i Östeuropa. Föreningen arrangerade också en bejublad konsert med Wolf Biermann, den tyske vissångaren och författaren som 1976 blivit fråntagen sitt östtyska medborgarskap i samband med en turné i Västtyskland. Läget för tidningen och föreningen hade börjat stabilisera sig. Föreningsstyrelsen hade breddats med namn som P.O...