Fortsätt till huvudinnehåll

Är vi korkade?

Vännen H. mejlar. I de meddelanden vi stundom utväxlar har jag ställt frågan om vi är korkade som gläds åt några hundringar mer i plånboken och sedan svär över nedskärningar i de offentliga skattefinansierade verksamheterna. Han skriver:
Nej, jag tror inte folk i allmänhet är korkade i betydelsen korta i huvudet. Däremot fruktar jag de är illa informerade pga upplevd tidsbrist och/eller ointresse. Det beramade "livspusslet" med barn, bostads-, bil- och studielån och ett alltmer osäkert, krävande arbetsliv. Rädslan för att trilla ned i prekariatet. Det blir rätt mycket av "swim or sink" och då är det inte lätt att ta sig den tid och möda som krävs för att erövra överblick och se sammanhang. Referensramen blir då därefter. Då kan det – trots en vag olust – vara nära till hands att köpa ytterligare en skattesänkning. Det kan hjälpa till med räntan på 2,5 miljonerslånet, även om man inte amorterar.
Ingen, utom möjligen Mona Sahlin, älskar väl att betala skatt, men nog visar opinionsundersökningar att en majoritet vill ha en fungerande vård, skola, infrastruktur etc. och är beredda att betala för det på (liksom en majoritet är emot vinster i välfärden). Men vi saknar idag partier och instrument för att genomdriva vår vilja. Istället blir färdriktningen Thatchers – ”det finns inget samhälle, bara individer” – om än mer utdraget och med andra metoder.
Ekonomijournalisten Mikael Törnwall tar i sin bok USA vid ett vägskäl (Atlas) upp ett exempel på politikens betydelse:
Det finns många skäl till att vi behöver minska biltrafiken i storstäderna. Men den enskilde individen får väga vinsten (komfort och tid) med att ta bilen till jobbet (som ofta är mycket stor, trots bilköer) mot en mer abstrakt förlust, i form av hot mot miljön i framtiden. Valet är ditt, som det brukar heta. Dvs. avstår jag från att ta bilen ökar min olägenhet avsevärt, samtidigt som effekten på miljön är försumbar. För att få någon effekt av betydelse krävs generella åtgärder som gäller för alla. Det är bland annat det vi har politiken till. Det är därför vi har ett samhälle.
***
Mikael Törnwall har varit ekonomireporter och USA-korrespondent åt Dagens Industri. Hans bok är intressant på många sätt eftersom den tar ett helhetsgrepp på landets ekonomi och inrikespolitik. Inte minst aktuellt i den nuvarande totala låsningen mellan presidenten och kongressen. USA vid ett vägskäl finns i en uppdaterad e-boksversion (efter valet 2012) hos internetbokhandlarna. (Jäv och andra bindningar, som det brukar heta i forskarvärlden: Jag var redaktör för boken)
Läs även andra bloggares åsikter om och om

Kommentarer

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...