Fortsätt till huvudinnehåll

Är vi korkade?

Vännen H. mejlar. I de meddelanden vi stundom utväxlar har jag ställt frågan om vi är korkade som gläds åt några hundringar mer i plånboken och sedan svär över nedskärningar i de offentliga skattefinansierade verksamheterna. Han skriver:
Nej, jag tror inte folk i allmänhet är korkade i betydelsen korta i huvudet. Däremot fruktar jag de är illa informerade pga upplevd tidsbrist och/eller ointresse. Det beramade "livspusslet" med barn, bostads-, bil- och studielån och ett alltmer osäkert, krävande arbetsliv. Rädslan för att trilla ned i prekariatet. Det blir rätt mycket av "swim or sink" och då är det inte lätt att ta sig den tid och möda som krävs för att erövra överblick och se sammanhang. Referensramen blir då därefter. Då kan det – trots en vag olust – vara nära till hands att köpa ytterligare en skattesänkning. Det kan hjälpa till med räntan på 2,5 miljonerslånet, även om man inte amorterar.
Ingen, utom möjligen Mona Sahlin, älskar väl att betala skatt, men nog visar opinionsundersökningar att en majoritet vill ha en fungerande vård, skola, infrastruktur etc. och är beredda att betala för det på (liksom en majoritet är emot vinster i välfärden). Men vi saknar idag partier och instrument för att genomdriva vår vilja. Istället blir färdriktningen Thatchers – ”det finns inget samhälle, bara individer” – om än mer utdraget och med andra metoder.
Ekonomijournalisten Mikael Törnwall tar i sin bok USA vid ett vägskäl (Atlas) upp ett exempel på politikens betydelse:
Det finns många skäl till att vi behöver minska biltrafiken i storstäderna. Men den enskilde individen får väga vinsten (komfort och tid) med att ta bilen till jobbet (som ofta är mycket stor, trots bilköer) mot en mer abstrakt förlust, i form av hot mot miljön i framtiden. Valet är ditt, som det brukar heta. Dvs. avstår jag från att ta bilen ökar min olägenhet avsevärt, samtidigt som effekten på miljön är försumbar. För att få någon effekt av betydelse krävs generella åtgärder som gäller för alla. Det är bland annat det vi har politiken till. Det är därför vi har ett samhälle.
***
Mikael Törnwall har varit ekonomireporter och USA-korrespondent åt Dagens Industri. Hans bok är intressant på många sätt eftersom den tar ett helhetsgrepp på landets ekonomi och inrikespolitik. Inte minst aktuellt i den nuvarande totala låsningen mellan presidenten och kongressen. USA vid ett vägskäl finns i en uppdaterad e-boksversion (efter valet 2012) hos internetbokhandlarna. (Jäv och andra bindningar, som det brukar heta i forskarvärlden: Jag var redaktör för boken)
Läs även andra bloggares åsikter om och om

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...