Fortsätt till huvudinnehåll

Jan Guillou väcker minnen och tankar

Läsningen av Jan Guillous memoarer (Ordet makt och vanmakt. Piratförlaget) väcker minnen och många tankar till liv. Jag skriver om boken i Folket i Bild/Kulturfront 9/09.

Våra vägar har ju korsats en del genom åren. En del saker – vem som gjorde och sa vad på FiB-redaktionen på 1970-talet – får anstå till det är dags att göra den egna summeringen. Annat tvingar till större eftertanke. Det egna ansvaret till exempel. Vad gjorde vi rätt och vad var fel? När tänkte jag själv och när gick jag andras ärenden?

En fråga är den om krigshotet, den allt överskuggande frågan för den del av vänstern jag tillhörde under andra halvan av 1970-talet. Utgjorde Sovjetunionen ett reellt hot mot Västeuropa de åren? Eller var vi del vi en avledande manöver dikterat av Kinas intressen (som nog hade goda skäl att frukta Sovjetunionen) med understöd av Reagan-administrationen. Matthias Mossberg argumenterar i sin bok om u-båtsfrågan (I mörka vatten. Leopard förlag) rätt övertygande för att krigshotet var kraftigt överdrivet.

En annan sak som slår mig är hur förstrött Jan Guillou redovisar de senaste 25 åren av sitt yrkesverksamma liv. Perioden som succéförfattare av Hamilton- och Arn-böckerna avhandlas närmast pliktskyldigt på sluttampen, medan tiden i och kring Folket i Bild/Kulturfront upptar mer än 200 sidor i den digra volymen. Och kanske är det vår ungdoms strider – de år när vi formas till dem vi blivit – som vi minns bäst när vi en gång summerar våra vuxna liv.

Läs även andra bloggares åsikter om och om

Kommentarer

Jan Wiklund sa…
Jo, som utomstående betraktare (med min verksamhet i första hand i miljörörelsen) tyckte jag mer än en gång att ni i Fib/K var knäppa med er Sovjetfixering. Inte skulle det gamla skruttiga landet med sin risiga ekonomi kunna ställa till med nåt allvarligt, tänkte vi. Och vi hade rätt, visade det sig om inte förr tio år senare.

Och det inte minst prilliga var, tyckte jag, fibbarnas broderliga omfamning av diverse reaktionärer som avskydde Sovjet för att dom trodde att det fortfarande var vad det hade varit sexti år tidigare. Det hela verkade lika obskyrt som dom som idag omfamnar EU med argumentet att det skulle vara ett alternativ till USA.

Det är tydligen lätt för en del att gå vilse i storpolitiken, och förlorar klasskompassen.

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Göran Perssons förlorade heder

För ett par månader sedan kunde man i Folket i Bild/Kulturfront läsa ett reportage om ABF-huset i Stockholm . En livaktig verksamhet (2500 kulturprogram, möten och seminarier år 2005) präglad av en tro på folkbildning och samtal som en grund för demokrati och medborgarskap. En av de aktiva bakom verksamheten är förre utbildningsministern Bengt Göransson. Sedan valförlusten 1991 har han arbetet med programverksamheten. – Jag är inne på min trettioförsta termin. Jag är inte anställd, har ingen lön, sitter inte i någon styrelse. Jag hjälper till att ordna program, ringa föreläsare och skriva programtexter. I regel är jag programvärd på kvällarna för ”mina” arrangemang. Jag tycker om praktisk organisation. Därutöver är Bengt Göransson aktiv i IOGT:s Älvsjöavdelning. I sin verksamhet förespråkar han öppenhet; låta meningsmotståndare få tid och plats, vidga samtalet. Detta är ingen folkhemsnostalgi. Bengt Göransson, liksom ABF-huset, finns här och nu, snett mittemot det socialdemokratiska p...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...