Fortsätt till huvudinnehåll

Jan Guillou väcker minnen och tankar

Läsningen av Jan Guillous memoarer (Ordet makt och vanmakt. Piratförlaget) väcker minnen och många tankar till liv. Jag skriver om boken i Folket i Bild/Kulturfront 9/09.

Våra vägar har ju korsats en del genom åren. En del saker – vem som gjorde och sa vad på FiB-redaktionen på 1970-talet – får anstå till det är dags att göra den egna summeringen. Annat tvingar till större eftertanke. Det egna ansvaret till exempel. Vad gjorde vi rätt och vad var fel? När tänkte jag själv och när gick jag andras ärenden?

En fråga är den om krigshotet, den allt överskuggande frågan för den del av vänstern jag tillhörde under andra halvan av 1970-talet. Utgjorde Sovjetunionen ett reellt hot mot Västeuropa de åren? Eller var vi del vi en avledande manöver dikterat av Kinas intressen (som nog hade goda skäl att frukta Sovjetunionen) med understöd av Reagan-administrationen. Matthias Mossberg argumenterar i sin bok om u-båtsfrågan (I mörka vatten. Leopard förlag) rätt övertygande för att krigshotet var kraftigt överdrivet.

En annan sak som slår mig är hur förstrött Jan Guillou redovisar de senaste 25 åren av sitt yrkesverksamma liv. Perioden som succéförfattare av Hamilton- och Arn-böckerna avhandlas närmast pliktskyldigt på sluttampen, medan tiden i och kring Folket i Bild/Kulturfront upptar mer än 200 sidor i den digra volymen. Och kanske är det vår ungdoms strider – de år när vi formas till dem vi blivit – som vi minns bäst när vi en gång summerar våra vuxna liv.

Läs även andra bloggares åsikter om och om

Kommentarer

Jan Wiklund sa…
Jo, som utomstående betraktare (med min verksamhet i första hand i miljörörelsen) tyckte jag mer än en gång att ni i Fib/K var knäppa med er Sovjetfixering. Inte skulle det gamla skruttiga landet med sin risiga ekonomi kunna ställa till med nåt allvarligt, tänkte vi. Och vi hade rätt, visade det sig om inte förr tio år senare.

Och det inte minst prilliga var, tyckte jag, fibbarnas broderliga omfamning av diverse reaktionärer som avskydde Sovjet för att dom trodde att det fortfarande var vad det hade varit sexti år tidigare. Det hela verkade lika obskyrt som dom som idag omfamnar EU med argumentet att det skulle vara ett alternativ till USA.

Det är tydligen lätt för en del att gå vilse i storpolitiken, och förlorar klasskompassen.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

In i dimman

Vi ser En bekant beröring på biografen på bygdegården en kväll. En varm och gripande film. 80-åriga Kathleen Chalfant gör ett fantastiskt porträtt i rollen som den demenssjuka Ruth. Varje skiftning i hennes ansikte går rakt in i hjärtat - eller öppnar en avgrund. Oförglömlig är scenen när hon, som gammal kock, travar in storköket och tar befälet över matlagningen. Många av de gamla minnesfunktionerna finns kvar. Som receptet på en riktig borsjtj. Men sin son känner hon inte igen. *** Min mors väg in i demensen var inte lika vacker. Personlighetsförändringen. Ett hem i förfall. Nattliga promenader i alltför tunna kläder, hemskjutsad av nattpatruller och polis. Tilltagande alkohol- och godiskonsumtion. Ett alltmer sjangserat yttre. Påringningar hos grannar sent på kvällen för att ”låna ett glas vin”. Till slut hittades hon efter en natt i en snödriva långt hemifrån, starkt nedkyld. Då gick det inte längre att låta henna bo kvar hemma. Trots vad hon sagt: ”Härifrån får ni bära ut ...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...