Lagom och andra myter om språket

Mona Sahlin sa vid något tillfälle att ett av hennes favoritord på svenska är ”lagom”. Ordet härstammar, enligt S-ledaren, från den tid då man lät det gemensamma dryckeskärlet gå ”laget runt” och alla fick se till att drycken räckte till den sista i laget. En jämlikhetstanke, lika vacker som språkligt felaktig. Ordet ”lagom” kommer av ”lag” (som i Svea rikes lag), på samma sätt som ”stundom” kommer av ”stund”. Att köra ”lagom fort” är i ordets ursprungliga betydelse alltså att köra lagenligt.

Denna och andra myter avlivar lingvisten Mikael Parkvall i boken Lagom finns bara i Sverige och andra myter om språk (Schibsted). Med en besserwisseraktig glimt i ögat visar han att eskimåerna inte har fler ord för snö än till exempel svenskan (fast vi sätter samman till ”nysnö”, ”skarsnö”, ”blötsnö”, ”kramsnö” osv.) eller att ”kärring” inte alls är någon man håller kär.

Det som höjer boken över trivial pursuit-nivån är emellertid det han skriver om det svenska språkets storlek och engelskans betydelse. På alla tänkbara sätt att mäta (antal tidningar, bokproduktion, närvaro på webben etc.) ligger svenskan, tvärtemot vad många tror, på topp 20 av världens ca 6 000 språk. Och engelskan har varken fler eller färre ord än något annat språk. Däremot visar Parkvall övertygande hur ekonomisk och politisk styrka avspeglar sig i hur ett språk bedöms, så var det med latinet och så är det med engelskan idag.

Att ordet lagom bara finns på svenska är för övrigt en annan myt. De flesta språk har något ord för ”lämplig”, ”måttlig”, ”passande” eller vilka synonymer till vårt ”ursvenska” begrepp vi nu väljer.

Läs även andra bloggares åsikter om språk och om böcker