Det har bildats en facebook-grupp mot anonyma kommentarer på nätet. Jag kan inte mer än instämma. Den vrede vi tycks uppamma varje gång vi tar del något vi ogillar på nätet tycks stå i direkt proportion till graden av anonymitet. Vilket får mig att tänka på följande historia. Bengt Göransson berättade en gång att han alltid svarade i telefon själv (något han sa sig ha lärt av Harry Schein). En morgon när telefon ringde svarade han alltså i vanlig ordning:
– Göransson
– Är det Bengt Göransson?
– Ja det är det.
– Jag trodde jag skulle få tala med en sekreterare.
– Jag kan koppla vidare om du vill prata med henne.
– Nej, men jag skulle skälla på (här nämndes något aktuellt förslag som den uppringande var missnöjd med). Men jag kom alldeles av mig.
Såvitt jag förstod utspann sig därefter ett civiliserat samtal i frågan.
Nu kan man förstås genmäla att Göransson svarade ifrån ett överläge. Men ändå.
– Göransson
– Är det Bengt Göransson?
– Ja det är det.
– Jag trodde jag skulle få tala med en sekreterare.
– Jag kan koppla vidare om du vill prata med henne.
– Nej, men jag skulle skälla på (här nämndes något aktuellt förslag som den uppringande var missnöjd med). Men jag kom alldeles av mig.
Såvitt jag förstod utspann sig därefter ett civiliserat samtal i frågan.
Nu kan man förstås genmäla att Göransson svarade ifrån ett överläge. Men ändå.
Kommentarer
Att det finns folk som vräker ur sig det ena och andra tycker inte jag är tillräcklig grund för att ”förbjuda” anonymitet. Om åsikter håller sig till sakfrågan torde det vara ointressant vem som uttrycker dem, om man inte klarar av att värdera resonemanget utan att veta vem som uttrycker dem kan man undra om det är person eller sak som är det viktiga.
Högsta domstolen i USA har i ett antal utslag slagit fast att rätten till anonyma yttranden är en väsentlig del i yttrandefriheten och är fastslaget i första tillägget. I Europa verkar yttrandefriheten främst gälla om man har ”rätt” åsikter, har man ”fel” åsikter så är det få som står upp för principen.