Fortsätt till huvudinnehåll

Är det Bengt Göransson?

Det har bildats en facebook-grupp mot anonyma kommentarer på nätet. Jag kan inte mer än instämma. Den vrede vi tycks uppamma varje gång vi tar del något vi ogillar på nätet tycks stå i direkt proportion till graden av anonymitet. Vilket får mig att tänka på följande historia. Bengt Göransson berättade en gång att han alltid svarade i telefon själv (något han sa sig ha lärt av Harry Schein). En morgon när telefon ringde svarade han alltså i vanlig ordning:

– Göransson

– Är det Bengt Göransson?

– Ja det är det.

– Jag trodde jag skulle få tala med en sekreterare.

– Jag kan koppla vidare om du vill prata med henne.

– Nej, men jag skulle skälla på (här nämndes något aktuellt förslag som den uppringande var missnöjd med). Men jag kom alldeles av mig.

Såvitt jag förstod utspann sig därefter ett civiliserat samtal i frågan.

Nu kan man förstås genmäla att Göransson svarade ifrån ett överläge. Men ändå.

Kommentarer

Anonym sa…
Jag tänker inte göra den enkla grejen att kommentera det här inlägget anonymt. Bara så att du vet.
Jag får då och då långrandiga kommentarer till Yllemor, det är nån gammal vänstergängare som fastnat i en konspirationsteori om 11/9, och som förmanar mej att jag som bildkonstnär borde göra bilder om detta... men han är anonym, så jag publicerar dom inte. ("Han" säjer jag, tror det är en han, den mästrande tonen tyder på det...)
Anonym sa…
Så ni gillar inte att folk får uttrycka åsikter anonymt. Vi har förvisso åsikts och yttrandefrihet men rent praktiskt kan det ha konsekvenser att ha ”fel” åsikter, långt ifrån alla är under sådana omständigheter att de har råd att kosta på sig dessa konsekvenser för att kunna uttrycka åsikter fritt.

Att det finns folk som vräker ur sig det ena och andra tycker inte jag är tillräcklig grund för att ”förbjuda” anonymitet. Om åsikter håller sig till sakfrågan torde det vara ointressant vem som uttrycker dem, om man inte klarar av att värdera resonemanget utan att veta vem som uttrycker dem kan man undra om det är person eller sak som är det viktiga.

Högsta domstolen i USA har i ett antal utslag slagit fast att rätten till anonyma yttranden är en väsentlig del i yttrandefriheten och är fastslaget i första tillägget. I Europa verkar yttrandefriheten främst gälla om man har ”rätt” åsikter, har man ”fel” åsikter så är det få som står upp för principen.

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...