Allt vi här drömma om

Erik Wijks bok Allt vi här drömma om (Atlas 2009) berör mig. Inte bara för att det är en ”pappa”-bok. (Alla har vi ju våra mer eller mindre störda fäder att bära på.) Men framför allt hur han skildrar på vilket sätt vårt nuvarande samhällssystem formar människorna. I de redar- och köpmannafamiljer som Wijk har sin bakgrund sker all mänsklig kommunikation genom pengar. Generösa checkar och pengagåvor när man är till behag, uppslitande, decennielånga arvstvister när någon fallit i onåd.

Men boken berör också för det Wijk skriver om ensamheten. Hur den deformerar oss. I ett rörande avsnitt träffar han som 21-åring sin pappa för första gången på femton år. Efter den inledande misstänksamheten (”Du är inte min son”) släpps han in i stugan och under den kväll och natt han blir kvar uppstår något som nästan liknar ett förtroende. ”Tänk att det kan vara så roligt att umgås”, säger pappan med ett skratt.

En dryg månad senare kommer ett brev från fadern där han åter ifrågasätter att han är far till Erik och drar upp vad Erik skrivit i ett brev som tioåring. Den utsräckta handen har mötts av en hink isvatten. I ensamheten har skuggorna än en gång tagit över.

Människan är ett socialt djur. Man är mans gamman, som Havamal skriver.

Läs även andra bloggares åsikter om böcker och pappor