Människan undergång och risken för snara krig

En kväll innan ledigheten lyssnar jag till ett föredrag om den mänskliga civilisationens snara undergång. Det är Daniel Berg, journalist och ekonomihistoriker som talar om ”slutet på världen som vi känner den” på min branschförenings årsmöte. Torrt lägger hann fram sina fakta. Allt sedan kapitalismens genombrott under medeltiden har människan lånat av framtiden: fisken i haven, Nordamerikas jordar, koloniernas råvaror, jordarnas näring. Oljetillgångarna har nu nått sin kulmen, regnskogarna (jordens lungor) naggas i kanten, vattnet börjar sina. De gigantiska finanskapitalen söker sig nya vägar: exploaterar jordar, vatten och annat vi länge tagit för givet.

Snart står krigen för dörren. USA har nått toppen av sin förmåga och förmår inte invadera Iran hur gärna man än vill; kan inte försvara sina intressen i Afrika än mindre göra något åt framväxten av ett självständigt block i Sydamerika. Otänkbart för 20 år sedan. Samtidigt stiger Kina, Ryssland och Indien fram som nya stormakter. De europeiska krig vi hittills kallat världskrig framstår som regionala konflikter i skenet av den drabbning om jordens resurser som snart står för dörren.

Några kvällar senare ser jag ett program på Kunskapskanalen om teknikens senaste landvinningar. Hur människans behov av energi inom en snar framtid kan reduceras dramatiskt genom bl.a. nanoteknik. Fusionskraften är en slumrande tillgång som väntar på sitt genombrott. Men forskningen kräver resurser och nationell/internationell samling; en samling vi hittills bara klarat att åstadkomma i krig. Oddsen för en fredlig framtid kunde ha varit bättre.