Fortsätt till huvudinnehåll

Människan undergång och risken för snara krig

En kväll innan ledigheten lyssnar jag till ett föredrag om den mänskliga civilisationens snara undergång. Det är Daniel Berg, journalist och ekonomihistoriker som talar om ”slutet på världen som vi känner den” på min branschförenings årsmöte. Torrt lägger hann fram sina fakta. Allt sedan kapitalismens genombrott under medeltiden har människan lånat av framtiden: fisken i haven, Nordamerikas jordar, koloniernas råvaror, jordarnas näring. Oljetillgångarna har nu nått sin kulmen, regnskogarna (jordens lungor) naggas i kanten, vattnet börjar sina. De gigantiska finanskapitalen söker sig nya vägar: exploaterar jordar, vatten och annat vi länge tagit för givet.

Snart står krigen för dörren. USA har nått toppen av sin förmåga och förmår inte invadera Iran hur gärna man än vill; kan inte försvara sina intressen i Afrika än mindre göra något åt framväxten av ett självständigt block i Sydamerika. Otänkbart för 20 år sedan. Samtidigt stiger Kina, Ryssland och Indien fram som nya stormakter. De europeiska krig vi hittills kallat världskrig framstår som regionala konflikter i skenet av den drabbning om jordens resurser som snart står för dörren.

Några kvällar senare ser jag ett program på Kunskapskanalen om teknikens senaste landvinningar. Hur människans behov av energi inom en snar framtid kan reduceras dramatiskt genom bl.a. nanoteknik. Fusionskraften är en slumrande tillgång som väntar på sitt genombrott. Men forskningen kräver resurser och nationell/internationell samling; en samling vi hittills bara klarat att åstadkomma i krig. Oddsen för en fredlig framtid kunde ha varit bättre.

Kommentarer

Tom Carlson sa…
En god vän skriver och påpekar att krigen redan är här. Den som vill protestera mot de svenska trupperna i Afghanistan kan gå till Drottninggatan (korsningen Beridarebangatan) i Stockholm nu på lördag:

INTE EN MAN, INTE ETT ÖRE
TILL GENERALERNAS KRIG
Ledande generaler har startat en kampanj för att Sverige på Natos begäran ska skicka ännu fler soldater till krigets Afghanistan.
Man vill tydligt medverka i USA:s planer på att förvandla detta frihetsälskande land - som aldrig förr har varit en koloni - till en sådan.

Utan att afghanerna har bett om det vill man bita sig fast i norra Afghanistan i 5 eller rentav 15 år ... eller 100.

Generalerna sätter öppet och fräckt den politiska agendan i Sverige. Massmedia och politiker arbetar som transportkompanier.

KOM LÖRDAG 29/3 TILL
TORGMÖTE i KILEN DÄR
BERIDARBANGATAN KORSAR
DROTTNINGGATAN (STOCKHOLM)

Klockan 12

Läs mer

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker. Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås. Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma...

Alla helgons dag

”Utan att döden funnes levde ingen” - Gunnar Ekelöf Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna. Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska. Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke. * Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ” Döden - en film...

Hur jag blev den jag blev (6:4): Den stora oredan

1977 började jag arbeta som förlagsredaktör på Ordfronts förlag, först vikarierande senare som ordinarie. Händelseutvecklingen på tidningen följde jag på avstånd genom luncher med Peter Larsson, som blivit organisationssekreterare 1976, och som ledamot i valberedningen under något år. Vietnam invasion av Kampuchea 1978 och Kinas attack på Vietnam året efter fick kompassen att snurra hos alla antiimperialister och m-l-are. Vem kunde man nu lita på? Världen var ständigt närvarande för vår generation. Tidningen och föreningen uppmärksammade tioårsdagen av bildandet av Charta 77 i Tjeckoslovakien med reportage och opinionsmöten. Kontakter knöts med många oppositionella i Östeuropa. Föreningen arrangerade också en bejublad konsert med Wolf Biermann, den tyske vissångaren och författaren som 1976 blivit fråntagen sitt östtyska medborgarskap i samband med en turné i Västtyskland. Läget för tidningen och föreningen hade börjat stabilisera sig. Föreningsstyrelsen hade breddats med namn som P.O...

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...