Fortsätt till huvudinnehåll

Människan undergång och risken för snara krig

En kväll innan ledigheten lyssnar jag till ett föredrag om den mänskliga civilisationens snara undergång. Det är Daniel Berg, journalist och ekonomihistoriker som talar om ”slutet på världen som vi känner den” på min branschförenings årsmöte. Torrt lägger hann fram sina fakta. Allt sedan kapitalismens genombrott under medeltiden har människan lånat av framtiden: fisken i haven, Nordamerikas jordar, koloniernas råvaror, jordarnas näring. Oljetillgångarna har nu nått sin kulmen, regnskogarna (jordens lungor) naggas i kanten, vattnet börjar sina. De gigantiska finanskapitalen söker sig nya vägar: exploaterar jordar, vatten och annat vi länge tagit för givet.

Snart står krigen för dörren. USA har nått toppen av sin förmåga och förmår inte invadera Iran hur gärna man än vill; kan inte försvara sina intressen i Afrika än mindre göra något åt framväxten av ett självständigt block i Sydamerika. Otänkbart för 20 år sedan. Samtidigt stiger Kina, Ryssland och Indien fram som nya stormakter. De europeiska krig vi hittills kallat världskrig framstår som regionala konflikter i skenet av den drabbning om jordens resurser som snart står för dörren.

Några kvällar senare ser jag ett program på Kunskapskanalen om teknikens senaste landvinningar. Hur människans behov av energi inom en snar framtid kan reduceras dramatiskt genom bl.a. nanoteknik. Fusionskraften är en slumrande tillgång som väntar på sitt genombrott. Men forskningen kräver resurser och nationell/internationell samling; en samling vi hittills bara klarat att åstadkomma i krig. Oddsen för en fredlig framtid kunde ha varit bättre.

Kommentarer

Tom Carlson sa…
En god vän skriver och påpekar att krigen redan är här. Den som vill protestera mot de svenska trupperna i Afghanistan kan gå till Drottninggatan (korsningen Beridarebangatan) i Stockholm nu på lördag:

INTE EN MAN, INTE ETT ÖRE
TILL GENERALERNAS KRIG
Ledande generaler har startat en kampanj för att Sverige på Natos begäran ska skicka ännu fler soldater till krigets Afghanistan.
Man vill tydligt medverka i USA:s planer på att förvandla detta frihetsälskande land - som aldrig förr har varit en koloni - till en sådan.

Utan att afghanerna har bett om det vill man bita sig fast i norra Afghanistan i 5 eller rentav 15 år ... eller 100.

Generalerna sätter öppet och fräckt den politiska agendan i Sverige. Massmedia och politiker arbetar som transportkompanier.

KOM LÖRDAG 29/3 TILL
TORGMÖTE i KILEN DÄR
BERIDARBANGATAN KORSAR
DROTTNINGGATAN (STOCKHOLM)

Klockan 12

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...