Fortsätt till huvudinnehåll

Vårförälskelse

Varför blir vi förälskade? Så här en vecka innan vårdagjämningen och med marskatterna jamande utanför fönstren kan frågan kännas aktuell.

Vårdguiden, utgiven av Stockholms läns landsting, tillhör väl inte direkta den dagliga läsningen. Men när senaste numret (1/07) dimper ner i brevlådan fastnar jag för en intervju med Stefan Arver, verksamhetschef på Centrum för Andrologi och Sexualmedicin vid Karolinska Universitetssjukhuset. Biologerna har ju länge hävdat förälskelsens betydelse för fortplantningen och artens fortbestånd. Här ger Stefan Arver oss en bild av vad som sker i kroppen och hjärnan när vi blir förälskade.

– Förälskelsen är en skör balansgång mellan nödvändig utveckling och komplett galenskap, konstaterar Stefan. Hormonellt innebär förälskelse en väldigt kraftig stimulering av lyckokänslorna, bland annat genom hormonet dopamin. Dopamin är just en del av hjärnans belöningssystem och som sådant väldigt effektivt verkande hos personer med missbruk.

Förälskat par. Fotograf: Okänd– Som fenomen betraktat kan man jämföra förälskelsen med ett psykosliknande tillstånd. Den som drabbas av förälskelse får sin verklighetsuppfattning förvrängd, gör omprioriteringar och ändrar fokus. Många skulle säga att den förälskade helt tappat omdöme, beskriver Stefan.

– Även hos det förälskade par som fortsätter att hänga ihop faller dopaminnivåerna och andra signalsubstanser så småningom ner till normala nivåer. Förälskelsen har gjort sitt, fått människorna att ta de steg de annars inte hade tagit, sagt de saker de annars inte skulle vågat.

Men som med alla kroppens belöningssystem inbjuder det till missbruk. Inget hindrar förmodligen lyckoknarkarna, som ständigt söker topparna i livet, från att bli förälskade på nytt varenda vår. Men det blir ganska slitsamt och förtärande i längden, tror Stefan Arver.

Återstår frågan om dopaminets rusningar får oss att tappa omdömet även i valet av partner. Svaren lär väl skifta beroende på vem man frågar.

Hela numret av Vårdguiden finns på att läsa på www.vardguiden.se

Andra bloggar om om och .

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...