Varför blir vi förälskade? Så här en vecka innan vårdagjämningen och med marskatterna jamande utanför fönstren kan frågan kännas aktuell.
Vårdguiden, utgiven av Stockholms läns landsting, tillhör väl inte direkta den dagliga läsningen. Men när senaste numret (1/07) dimper ner i brevlådan fastnar jag för en intervju med Stefan Arver, verksamhetschef på Centrum för Andrologi och Sexualmedicin vid Karolinska Universitetssjukhuset. Biologerna har ju länge hävdat förälskelsens betydelse för fortplantningen och artens fortbestånd. Här ger Stefan Arver oss en bild av vad som sker i kroppen och hjärnan när vi blir förälskade.
– Förälskelsen är en skör balansgång mellan nödvändig utveckling och komplett galenskap, konstaterar Stefan. Hormonellt innebär förälskelse en väldigt kraftig stimulering av lyckokänslorna, bland annat genom hormonet dopamin. Dopamin är just en del av hjärnans belöningssystem och som sådant väldigt effektivt verkande hos personer med missbruk.
– Som fenomen betraktat kan man jämföra förälskelsen med ett psykosliknande tillstånd. Den som drabbas av förälskelse får sin verklighetsuppfattning förvrängd, gör omprioriteringar och ändrar fokus. Många skulle säga att den förälskade helt tappat omdöme, beskriver Stefan.
– Även hos det förälskade par som fortsätter att hänga ihop faller dopaminnivåerna och andra signalsubstanser så småningom ner till normala nivåer. Förälskelsen har gjort sitt, fått människorna att ta de steg de annars inte hade tagit, sagt de saker de annars inte skulle vågat.
Men som med alla kroppens belöningssystem inbjuder det till missbruk. Inget hindrar förmodligen lyckoknarkarna, som ständigt söker topparna i livet, från att bli förälskade på nytt varenda vår. Men det blir ganska slitsamt och förtärande i längden, tror Stefan Arver.
Återstår frågan om dopaminets rusningar får oss att tappa omdömet även i valet av partner. Svaren lär väl skifta beroende på vem man frågar.
Hela numret av Vårdguiden finns på att läsa på www.vardguiden.se
Andra bloggar om om våren och kärlek.
Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör. Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...
Kommentarer