Varför blir vi förälskade? Så här en vecka innan vårdagjämningen och med marskatterna jamande utanför fönstren kan frågan kännas aktuell.
Vårdguiden, utgiven av Stockholms läns landsting, tillhör väl inte direkta den dagliga läsningen. Men när senaste numret (1/07) dimper ner i brevlådan fastnar jag för en intervju med Stefan Arver, verksamhetschef på Centrum för Andrologi och Sexualmedicin vid Karolinska Universitetssjukhuset. Biologerna har ju länge hävdat förälskelsens betydelse för fortplantningen och artens fortbestånd. Här ger Stefan Arver oss en bild av vad som sker i kroppen och hjärnan när vi blir förälskade.
– Förälskelsen är en skör balansgång mellan nödvändig utveckling och komplett galenskap, konstaterar Stefan. Hormonellt innebär förälskelse en väldigt kraftig stimulering av lyckokänslorna, bland annat genom hormonet dopamin. Dopamin är just en del av hjärnans belöningssystem och som sådant väldigt effektivt verkande hos personer med missbruk.
– Som fenomen betraktat kan man jämföra förälskelsen med ett psykosliknande tillstånd. Den som drabbas av förälskelse får sin verklighetsuppfattning förvrängd, gör omprioriteringar och ändrar fokus. Många skulle säga att den förälskade helt tappat omdöme, beskriver Stefan.
– Även hos det förälskade par som fortsätter att hänga ihop faller dopaminnivåerna och andra signalsubstanser så småningom ner till normala nivåer. Förälskelsen har gjort sitt, fått människorna att ta de steg de annars inte hade tagit, sagt de saker de annars inte skulle vågat.
Men som med alla kroppens belöningssystem inbjuder det till missbruk. Inget hindrar förmodligen lyckoknarkarna, som ständigt söker topparna i livet, från att bli förälskade på nytt varenda vår. Men det blir ganska slitsamt och förtärande i längden, tror Stefan Arver.
Återstår frågan om dopaminets rusningar får oss att tappa omdömet även i valet av partner. Svaren lär väl skifta beroende på vem man frågar.
Hela numret av Vårdguiden finns på att läsa på www.vardguiden.se
Andra bloggar om om våren och kärlek.
Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”. Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...
Kommentarer