Varför blir vi förälskade? Så här en vecka innan vårdagjämningen och med marskatterna jamande utanför fönstren kan frågan kännas aktuell.
Vårdguiden, utgiven av Stockholms läns landsting, tillhör väl inte direkta den dagliga läsningen. Men när senaste numret (1/07) dimper ner i brevlådan fastnar jag för en intervju med Stefan Arver, verksamhetschef på Centrum för Andrologi och Sexualmedicin vid Karolinska Universitetssjukhuset. Biologerna har ju länge hävdat förälskelsens betydelse för fortplantningen och artens fortbestånd. Här ger Stefan Arver oss en bild av vad som sker i kroppen och hjärnan när vi blir förälskade.
– Förälskelsen är en skör balansgång mellan nödvändig utveckling och komplett galenskap, konstaterar Stefan. Hormonellt innebär förälskelse en väldigt kraftig stimulering av lyckokänslorna, bland annat genom hormonet dopamin. Dopamin är just en del av hjärnans belöningssystem och som sådant väldigt effektivt verkande hos personer med missbruk.
– Som fenomen betraktat kan man jämföra förälskelsen med ett psykosliknande tillstånd. Den som drabbas av förälskelse får sin verklighetsuppfattning förvrängd, gör omprioriteringar och ändrar fokus. Många skulle säga att den förälskade helt tappat omdöme, beskriver Stefan.
– Även hos det förälskade par som fortsätter att hänga ihop faller dopaminnivåerna och andra signalsubstanser så småningom ner till normala nivåer. Förälskelsen har gjort sitt, fått människorna att ta de steg de annars inte hade tagit, sagt de saker de annars inte skulle vågat.
Men som med alla kroppens belöningssystem inbjuder det till missbruk. Inget hindrar förmodligen lyckoknarkarna, som ständigt söker topparna i livet, från att bli förälskade på nytt varenda vår. Men det blir ganska slitsamt och förtärande i längden, tror Stefan Arver.
Återstår frågan om dopaminets rusningar får oss att tappa omdömet även i valet av partner. Svaren lär väl skifta beroende på vem man frågar.
Hela numret av Vårdguiden finns på att läsa på www.vardguiden.se
Andra bloggar om om våren och kärlek.
Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...
Kommentarer