Lilla Sickla 16 november 2006
Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)?
Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden. Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna.
Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter och obarkade grenar att ta till om isen tjocknar.
– Träden fälls för att bygga bo och skapa vattensamlingar, som gör det lättare att flotta grenarna, berättar Ulf Carlberg på Naturhistoriska riksmuseet i en uppsats jag hittat på nätet. Bävern kan också gnaga på träden för att slipa tänderna som hela tiden växer. Flest träd fäller bävrarna under hösten när de ska lagra upp sina vinterförråd.
Bävern borde ses som välkomna gäster i övergödda vattendrag, avslutar Landell kapitlet om bävern. Bävrar som finner saftiga vattenväxter, äter och röjer igenväxande stränders sly, äter och rensar buskage och högvuxna örter.
Nils-Erik Landell. Vattenstaden. Carlsson Bokförlag 2006.
Läs mer på Naturhistoriska riksmuseet
Kommentarer