En sorts försoning

Nej, någon närmare relation har jag aldrig haft med min mor. Min mormor tog hand om mig när jag var liten. Min mor, som var 18 år när jag föddes, jobbade på kontor. Det var hon som försörjde oss. På somrarna hyrde hon in mormor och mig på olika bondgårdar i Sörmland. Själv åkte hon på semester med sin dåvarande boyfriend. Vykort med motiv från Rom, Amsterdam och Paris blev exotiska inslag i postfacket nere i Björnlunda.

Vår kontakt blev förstås en annan när jag själv fick barn. Men något närmare umgänge har vi aldrig haft. Mest har vi träffats vid olika familjesammankomster. Ibland har hon ringt och läst upp ett tal hon ska hålla eller ett brev till någon politiker, och som hon vill ha mina synpunkter på. På senare år har telefonsamtalen mest varit proklamationer:
– Gud, vad jag är trött på våra politiker.
– Om vi visste hur bra vi har det här i landet.
Eller om det gått bra för favoritlaget:
– Heja Djurgården!
Och så ett snabbt ”Hejdå” innan något mer blivit sagt.

Nu när omständigheterna är andra – jag sköter hennes ekonomi och annat praktiskt – besöker jag henne ett par gånger i månaden. Jag kollar posten och ber om hennes underskrift på ett eller annat papper. Gången är alltid densamma:

Jag ringer på dörrklockan och öppnar med den nyckel jag har. För det mesta sitter hon framför teven med en kopp kaffe och ett glas vin eller punsch bredvid sig. På fotpallen ligger tevetidningen uppslagen, den enda tidning jag numera ser att hon bläddrar i. Någon enstaka gång vilar hon i sovrummet. Jag brukar ha med mig wienerbröd från Wallins konditori vid Skanstull.
– Åh vad glad jag blir! brukar hon utbrista när jag kommer. Äntligen någon jag känner igen!
– Får man en kram! kan hon också säga.
– Hur mår du? frågar jag.
– Åh, jag blir så ompysslad så det är inte riktigt klok.

Jag går ut i köket och sätter på kaffet, kollar igenom posten som hemtjänstpersonalen lägger undan i ett skåp. Sen fikar vi. När jag väl fått henne att skruva ner ljudet på teven kan vi samtala lite. Det brukar finnas en del praktiska saker vi behöver avhandla. Efter några inledande fraser blir det ofta tyst, hon med blicken fixerad vid teven. Någon gång har jag haft med mig paddan med bilder på barn och barnbarn. Hennes uppfattning om de senaste tillskotten i klanen är vag. Minstingen, 6 månader, vet hon inte vem det är. Ibland tittar vi på bilder från när hon var ung.

– Jag är så tacksam att du hjälper mig med min ekonomi, säger hon varje gång.
– Det är självklart, säger jag. Du hjälpte Lena och mig när ungarna var små och vi hade det knapert.
– Och när jag var liten försörjde du mormor och mig.

Då brukar hon berätta om när min morfar någon enstaka gång visade sig hemma:
” Då sa du: – Varför ger du inte mormor pengar till mat?
– Pratar du med pojken om sånt? svarade han då.
– Nej, men även små grytor har öron.
Då blev han tyst.”

*

Och när jag går säger hon ibland, som för att påminna sig själv:
– Du ska veta att både du och din bror är kärleksbarn.

Jag känner att jag i det tilltagande mörkret fortfarande har en förbindelse in till det som ännu är oförstört av hennes person. Och oberörd är jag inte. När jag säger, att om det fortsätter så här måste vi snart ansöka om ett annat boende för henne, då får jag tårar i öronen och jag känner hur rösten stockar sig. Jag lägger en hand på hennes arm.
– Aldrig! svarar hon. Är jag en idiot? säger hon sen.

Jag tänker när jag går, att är det så du har sett på de gamla och sköra vars talan du som förtroendevald förde så sent som häromåret?