Salongen

En kväll kommer Palestina till östra Gotland. Östergarns kulturförening visar den palestinska filmen Salongen. Vi är ett femtiotal som tagit plats i den gamla bygdegården.

Filmen utspelar sig bland en grupp kvinnor på en frisersalong i Gaza. I dag finns det el så att ägaren och hennes medhjälpare kan göra sitt jobb. Någon ska gifta sig ikväll, en annan ska snart föda. En är djupt religiös. En lite äldre kvinna målar läpparna röda, förväntansfull inför ett möte; hon frågar i förbigående en yngre hur gammal hon tror att hon är.

Utanför på gatan pågår kriget. I männens värld. Männens krig. Någon har stulit ett lejon från maffian och nu ska det göras upp. Våldsamheterna trappas upp.

Stämningen inne i salongen är förtätad. Replikerna är snabba, ibland vassa. Nerverna är på ytan. Mobiltelefoner som linor till världen utanför: väninnorna, männen, familjen. Hos var och en anar man ett eget öde, som om varje kvinna var en novell.

När halva filmen gått är det paus. En tradition som lever kvar från den tid när maskinisten tvingades byta filmrulle i halvtid. Idag kommer filmen digitalt, på hårddisk. Men pausen lever kvar. Kaffe och kakor serveras, man får tid att prata en stund med vänner och bekanta.

Så olikt vårt välordnade, skyddade liv här i norr, säger någon. Och ändå så lika vi är, tänker jag. ”Det som är botten i dig är botten också i andra.” Våra förhoppningar och drömmar desamma. Om livet, om kärleken. Åldrandet och döden.

Samtidigt, runtom på ön: 800 flyktingar, mestadels från Västasien och Afghanistan, utplacerade på olika boenden. På prästgården i Garda några mil härifrån har prästen upplåtit plats åt en syrisk familj. Men många bor på semesteranläggningar och kommer att få lämna ön i juni. De nätverk som skapat åt sig rivs upp. Gotland har en lång tradition av att ta hand om flyktingar, framför allt från grannländerna på andra sidan havet. Det här är något annat. Som ställer större och andra krav på lokalsamhället.