Noterat april 2015

På tisdagen fick sonen och hans fru en liten pojke. Likadana kinder som storebror hade när han föddes för 5 1/2 år sedan. Lena och jag, två ensambarn som fick två barn som nu fått två barn vardera med sina respektive. Klanen växer.

*

Jag läser Susanna Alakoski. April i Anhörigsverige. 2015:

Man ärver fattigdom på samma sätt som rikedom. Kommer du från en rik familj ärver du huset, tomten. Pengarna på banken. Aktierna. Marken eller skogen. Härstammar du från en svinrik familj ärver du slottet. Kommer du från en fattig familj ärver du på exakt samma sätt, men du ärver nu huset som inte finns. Bostadsrätten som inte finns. Det tomma bankkontot. Marken som saknas. Du ärver bristen. Och det är den du sedan går hand i hand med resten av livet. Och du tror att det är fel på dig och din förmåga. 

*

”De ville oss inte illa, de kunde oss bara inte väl.”(Alakoski om föräldrar som missbrukar.)

*

På Östergarnslandet växer nu ett gemensamt system för vatten och avlopp fram. Efter år av ideellt arbete går nu regionen in och bekostar vattenverket. Och snart kopplas fibern in. Också det ett resultat av frivilliga insatser. Sverige utanför storstäderna får inget gratis.

*

Drottning Silvia och prinsessan Madeleine på privat audiens hos påven ”enligt kutym” klädda i svart och håret dolt av sjalar. Nu vaknar väl nättrollen? Eller?

*

Andra säsongen av Arvingarna, förra årets stora tv-succé som var så fascinerande. Vi börjar titta men magin är bruten. "Gud vad jag inte bryr mig om de här människorna längre", tänker jag. Så kan det gå. Vi stänger av och ser på The honourable woman på HBO Nordic istället.

*

Andreas Cervenka skräder inte orden i lördagens krönika :

Lånebygget Sverige har inte tillkommit av en slump. Det handlar snarare om ett beställningsjobb. Ta en massiv statlig subvention för att låna (ränteavdraget), blanda in lite slopad fastighetsskatt, usel bostadspolitik och det hade nästan varit sensationellt om resultatet blivit ett annat. Ungefär som att sätta på duschen och chockas över att bli blöt.
Vad har då Sveriges lagstiftare gjort åt problemet?
I år är det femårsjubileum för det så kallade bolånetaket. Efter det har det kommit… ingenting.
Riksbankschefen Stefan Ingves stod länge på barrikaderna och sade sig vilja bekämpa bolånebrasan med sotat ansikte och brandslangen i högsta hugg. När huvudansvaret gick till någon annan (läs Finansinspektionen) lommade han surt iväg för att i stället återkomma med bensindunkar i form av minusränta. Hur nu det går ihop.

 Visst skrattar jag. Men vad är det han skriver? Egentligen:

Om några år kan mycket väl svensk ekonomi beskrivas som ett klassiskt fall av en fullt synlig trampmina som bara väntade på en fot.

 *

Så kan det gå när morfar är barnvakt och mamma glömt sminkväskan öppen

*

Tony Blair och Nicolas Sarkozy, som i vissa skeden samarbetade med Gaddafi, ville kanske inte att diktatorn skulle överleva. Om Gaddafi ställts inför en krigsförbrytartribunal hade han kunnat avslöja detaljer som varit pinsamma för dem.Gaddafi lynchades till döds på öppen gata. Libyska arméofficerare har sedan dess mördats på löpande band. Forna statstjänstemän som försökt stabilisera landet är politiskt utfrysta. Någon utvärdering av Natos Libyeninsats har aldrig gjorts av FN:s säkerhetsråd.

Bitte Hammargen talar klarspåk i Svenska Dagbladet om situationen i dagens Libyen.

*

Det tar tio år att lära sig jobbet, tio år att praktisera det och tio år att glömma bort sig själv. När man har nått dit tar bokstäverna och formens inre röster över.” 

Christer Jonson, granne på östra Gotland och branschkollega, intervjuad i Tecknaren (2/15) om sitt arbete som bokformgivare. En mästares summerar sitt verk.

*

Alla journalister som nu kölhalar Göran Lambertz, var fanns de när Quick satt inne och alla var övertygade om hans skuld?

*

Åtminstone jag kommer att sakna Sanna Rayman när hon nu lämnar Svenska Dagbladets ledarredaktion. En levande röst bland alla förutsägbarheter. Som när hon skriver om könssegregerade bad och barns nakenhet (Näpna nakenfisar och jämlika normer) :

När vi talar om ”det frigjorda Sverige” reduceras bilden ofta till att gälla sexuell frigjordhet, trots att det långt mer centrala för jämställdheten förmodligen är att vi har haft en kroppslig frimodighet som inte har varit sexualiserad. Bastubad, nakna barn på stranden – nakenhet som bara är kroppar.

*

Lotta Lundberg skriver om de starka reaktionerna i Tyskland mot den pilot som tog med sig 150 människor i döden.

Jag kan inte låta bli att fantisera om hur det blivit om andrepiloten träffat någon som förtjänade hans förtroende och som tålde att han sade: Jag håller på att förlora synen och därmed mitt glamorösa jobb, min flickvän väntar barn med en annan, jag är så förtvivlad att jag har lust att köra en hel jävla airbus in i en klippvägg. Finns det någon som orkar prata med mig om det?

Ska depression och andra former av psykisk ohälsa åter bli något skamligt? 

*

En vän lägger upp en dikt av Tomas Tranströmer på Facebook. Eller? Jag känner igen orden, men kan inte placera dem. Bläddrar i mitt exemplar av Dikter och Prosa 1954–2004 utan att hitta något, börjar googla på inledningsfrasen och får ett antal träffar, flera med hänvisning till Minnena ser mig, den korta självbiografiska boken från 2003. Men det är ju ingen diktsamling, tänker jag. Några placerar orden i inledningen, andra citerar från baksidestexten. Jag ger upp och börjar skumläsa och plötsligt, i ett porträtt av en alltför tidigt bortgången skolkamrat, träder de fram:

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ”jag”. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.

Ett par meningar som, lösryckta ur sitt sammanhang, plötsligt börjat föra sitt eget liv. Nu som dikt. Det säger också något om Tranströmers prosa.

*

– God dag min herre. Häromdagen antydde jag att ni var agent och köpt av utländska intressen. Hur kommenterar ni det?
– Nej, det är jag inte.
– Jaså. Ja då tackar jag för klarläggandet
(Svenska Natodebatt anno 2015)

*

Nyss var du en liten sparvel som satte stövlarna på fel fot. Nu går du bakom mig i mörkret med bestämda steg. Säger:
– Vilken tur att vi tog ficklampan.
Jag svarar:
– Ja.
Och:
– Har du sett alla stjärnorna? Och månen som lyser.
– Ja, den har följt oss hela vägen. Hej månis.

*

Thomas Engströms argument i Svenska Dagbladet varför Sverige bör gå med i Nato går att värdera och diskutera. Det görs också på sajter som www.alliansfriheten.se och i boken Bevara alliansfriheten – Nej till svenskt medlemskap i Nato!. Men när han mer än antyder att förlaget och utgivarna fått hjälp utifrån (i klartext Ryssland) med utgivningen av boken och finansiering av annonsering i dagspress passerar han en gräns. För hur bemöter man sådant? Offentliggöra alla konton? Duger inte, det finns ju kontanter och sådana kan utväxlas under ekar på Djurgården. Om ribban med detta är satt befarar jag att debatten om svenskt medlemskap i Nato kan bli hur smutsig som helst. Ett första test blir om Svenska Dagbladet publicerar ett genmäle från utgivarna.

*

Ved staplas, ris eldas, lammsteken står på bordet. Själv drar jag ett tag med dammsugaren och går upp- och nerför trappan till loftet med yngsta barnbarnet. Påsk på landet med vuxna barn.

Vi eldar ris på landet. Påsken 2015

För 40 år sedan

På valborgsmässoaftonen för fyrtio år sedan var jag i Lund, hos vännen P. Jag var 23 år, skulle just fylla 24. Det var fest. Vietnam var befriat. Vi drack vodka och hängde ut genom fönstren till Adelsgatan. Spelade Befria Södern, varvat med Bob Marley och John Lennons Rock ’n Roll-skiva på högsta volym. Vi jublade och sjöng. Några veckor tidigare hade jag demonstrerat i Stockholm när USA tvingats lämnat Kampuchea. I Stockholm var det fest i Eriksdalshallen för alla som varit aktiva i solidaritetsarbetet. Folke Isaksson skrev en dikt om Sara Lidman som ”skred fram på en ljusstråle”. Tio år hade lärt oss att kamp lönar sig.

Nej, jag var aldrig aktiv i De Förenade FNL-grupperna. Stod aldrig och slet vid stencilapparater, bladade flygblad eller sålde Vietnambulletiner utan för något Systembolag. Men jag hade gått med i demonstrationståg mot kriget sedan jag var 16 år 1967 och Jan Myrdal talade i Vasaparken, blivit jagad av polis genom Stockholms gator en snöig vinterkväll den 20 december samma år. Det var FiB/Kulturfront som blev min kulturella och politiska hemvist sedan jag slutat med teatern. Där fick jag också min beskärda del av stenciler och tidningsförsäljning.

Vänstern hämtade sig aldrig riktigt efter det där. Vem var nu huvudfienden? Sovjet? Den svenska imperialismen? Tillvaron komplicerades. Det blev inte bättre när de forna bundsförvanterna Kina och Vietnam inledde ett gränskrig några år senare och Vietnam anföll Kampuchea. Den framgångsrika enhetsfrontstaktiken (USA ut ur Vietnam) föll i glömska.

På den andra sidan slickade man såren och drog slutsatser vars konsekvenser vi ser idag. USA avskaffade den allmänna värnplikten så att medelklassens ungdomar inte längre skulle konfronteras med krigets verklighet, mediernas rörlighet i krigszonerna inskränktes och ”inbäddade” journalister kom att förmedla maktens bild av kriget. Och man slutade att öppet stödja blodtörstiga tortyrregimer. Bomber, blixtkrig och sönderfallna stater blev resultatet och vars följder vi nu kan skåda i flyktingströmmarna över Medelhavet.

Något säger mig att det inte kommer att vara så för evigt.

Ebba och ödmjukheten

– Jag tror det är viktigt att vara ödmjuk inför det faktum att man inte kan driva politik utifrån livserfarenhet, utan från ideologisk övertygelse.

Jag studsar till inför det något ovanliga användandet av ordet ödmjuk i Björn af Kleens intervju med Ebba Busch Thor i DN Lördag. Jag tänker på mig själv som 28-åring: ideologiskt övertygad, vältalig och personligen mycket osäker.Vilket jag sällan visade utåt. Busch Thors ideologiska övertygelse och förmåga att formulera sig behöver ingen tvivla på. Hur det är med det övriga får väl tiden visa an.

Och livserfarenhet är som sagt inte allt, men brukar ge en smula – ja just det, ödmjukhet. Något hon inte andas av så mycket av i intervjun i övrigt. Annars är det mesta som sägs borgerligt allmängods och kunde lika väl framförts av Annie Lööf. Inget som ger någon bäring på landets verkliga problem (läs Andreas Cervenkas krönika i lördagens SvD: Lugnet före stormen i lala-landet Sverige )

Och som alla borgerliga politiker som säger sig vilja minska statens makt gäller det förstås inte områden hen brinner för. I Ebba Busch Thors fall vårdnadsbidraget (Hanne Kjöller avrättar resonemanget underhållande i söndagens DN) och aborterna. I det senare fallet vill Busch Thor ”ha fram mer underlag” för att utröna vilka ”ekonomiska och sociala hinder” som får kvinnor att göra abort i stället för att fullfölja graviditeten.

Hans Rosling replikerar:
– En nollvision för aborter är en naiv illusion som bara framförs av dem som inte kan tänka tillräckligt många tankar samtidigt.

Också det en förmåga som i bästa fall kan komma med åren och erfarenheten.

Bortsett från det tycker jag det är bra att ett konservativt parti får en konservativ ledare. Det trängs alldeles för mycket i mitten i svensk politik. Och ålder i sig är inget hinder. Se bara på Hillary Clinton 68 år i höst.

Buren

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront.

Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna.

Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och så jag, till en början vikarierande redaktör. Inne i buren redigerade vi texter, räknade på bildstorlekar, läste förstakorrektur, ombrutet korrektur och granskade blåaktiga provtryck som gnisslade mellan fingrarna. På kvällarna gick vi Förlagsklubbens grundkurs för redaktörer under ledning av Pär Frank och lärde oss elementa inom upphovsrätt, kalkylering, marknadsföring och redigering.

Ordfront var ett kollektiv från Småland vars främsta merit hittills varit Historieboken, en tecknad skildring av världshistorien i Karl Marx och Leo Hubermans anda, som blivit en försäljningssuccé. Ordfront tryckte böcker och tidskrifter åt delar av vänsterrörelsen men hade även andra kunder. Förlaget, vars böcker främst fyllt tryckpressarna när det varit brist på externa jobb, hade trots detta byggt upp en icke föraktlig utgivning av politisk litteratur, skönlitteratur, med betoning på arbetarförfattare, och historiska småskrifter.

Dans, och nu också min uppgift var att bredda och skapa stabilitet i verksamheten. Till oss inne i buren kom tecknare med original till omslag och illustrationer; vi hade genomgångar med översättare och författare; träffade våra redaktionella arbetsgrupper inom skönlitteratur, barn- och ungdom och utrikespolitik; lyssnade på försäljaren Hasses stönanden över våra, enligt hans mening, osäljbara böcker, vilka han sedan sålde in hos bokhandeln med bravur, som det proffs han var.

Vi lämnade buren för att hämta korrektur som ringlade meterlånga ur fotosättaren ute i produktionen. Dans och min entré i förlagsbranschen sammanföll med ett stort teknikskifte. Blysättning och djuptryck var på väg ut, in kom fotosättare och offsetpressar. Den gamla tidens typografer ersattes av flinka maskinskriverskor. Där ute grälade vi också med faktorn Leif. Trots enighet om de långsiktiga målen var våra intressen på kort sikt motsatta. Leifs var att se till att tryckeriet drog in pengar från externa kunder. Förlagets böcker, som i bästa fall skulle ge intäkter om något år, kom med nödvändighet i andra hand. Något eget kapital, förutom medarbetarnas entusiasm hade vi inte.

Bristen på pengar var legio. Vi tog emot telefonsamtal från arga illustratörer, översättare och författare som ville ha sina pengar. – Ja, innan sommaren, lovade vi väl medvetna om att vi i bästa fall skulle få ut våra egna löner innan vi gick på semester.

Datorer var ännu okända i förlagsverksamhet. Inne i buren vevade Dan på en mekanisk räknemaskin innan vi så småningom införskaffade mer moderna miniräknare. Till vår hjälp hade vi Bo Bramsens Förlagskalkylering ur vilken vi lärde oss det mesta om täckningstal, omsättningshastighet och framställningskostnader. Att göra en priskalkyl före Excelarkens tid var som att lösa ett större sudoku. För att inte tala om de årliga royaltyredovisningarna.

Men vi gav ut böcker: 1977: 22 titlar, 1978: 30; 1979: 16; 1980:21. Vårt stora problem var bristen på nyskriven skönlitteratur. Trots våra hot och vädjanden om solidaritet framhärdade författare på vänsterkanten att ge ut sina böcker på stora förlag som Bonniers, Norstedts och Rabén & Sjögren/Prisma.

En dag steg emellertid en ung men redan etablerad Henning Mankell in genom dörren till vår bur med en nyskriven dikt om hamnarbetarnas strejk i Oslo 1977. Resten är, som man säger, historia.

Drygt tre års slit med produktion, oro över ekonomi och brist på dagsljus tog till slut ut sin rätt för min del. Andra uppgifter lockade. Dan fortsatte vad som skulle bli en lång och framgångsrik karriär. Han var obestridligen den skickligare förläggaren av oss båda, med den kombination av näsa för kvalitet och vad som kan tänkas sälja som är ett fåtal förunnat.

Men det var i buren det började.

*

Den 1 april 2015 gick Dan Israel i pension efter ett långt och framgångsrikt liv i förlagsbranschen. I samband med avtackningen fick han en vänbok, Dans lilla röda, med drygt 40 bidrag från vänner och kollegor. Det här är min text.

Musikaliteter

”Du är nog den mest musikaliska person jag vet och som inte gjort något av sin musikalitet.”

Jag har just upptäckt en flöjt hos vår granne på landet och spelat några toner. Sonen forsätter:

”Du tar en flöjt och det låter som om man är i nånstans i Orienten.”

Ja, mitt förhållande till musikutövande är inte okomplicerat. På väggen hemma i vardagsrummet hänger den gitarr som Lena och vännerna samlat ihop till på min 50-årsdag. En stålsträngad Furch, en tjeckisk kvalitetsgitarr, men inte optimal för den musik jag spelat. Likt många unga (mest) män i tonåren på 60-talet lärde jag mig att hantera en gitarr. Mest ackord till de populäraste låtarna, lite Cornelis, lite Dylan, lite Beatles. Någon sångröst hade jag inte, eller trodde mig inte om att ha, så det blev mest ett stilla klinkande på egen hand. Under några år tog jag lektioner i klassisk gitarr. Inledningen till Recuerdos de la Alhambra kan jag nog fortfarande plocka ut, men så långt som till att musiken fick liv kom jag aldrig. Halvtimmeslånga improvisationer på egen hand med gitarren var det jag trivdes bäst med. Inför andra slog prestationsjävulen till.

Några år i sena tonåren var jag ”hangaround” till musikkollektivet Träd, Gräs och Stenar. Det här var en tid när intresset för folkmusik, konstmusik och det vi idag kallar världsmusik vällde fram bland västvärldens medelklassungdom. Ravi Shankar, Terry Riley, MA Numinen, Hansson & Karlsson, Skäggmanslaget, Frank Zappa, Jimi Hendrix: Genrerna korsbefruktade varandra, gränserna suddades ut.

I regi av Rikskonserter och med Solveig Rabe som producent åkte vi runt och hade musiklekar med barn i norra Värmland och Västergötland. En gäng långhåriga saker från storstan som kom instormande på förskolorna med indiska tablas, afrikanska tumpianon och flöjter. Tonsättaren Gunnar Valkare kom med sin klangfyllda marimba. Barnen älskade det, personalen drogs, efter en första tvekan, också med i musiken och dansen. Och det är nog så jag helst vi se på musikutövandet, som del i en kollektiv rörelse, en våg av rytmer och toner att gå upp i och sköljas med i.

Några år senare tog arbetet med teater över. Men det var först i skrivandet som jag fann ett eget uttryck. I skrivandet är jag mig själv, och där kan välja om och när jag vill låta andra ta del av det jag åstadkommit. Men med musicerandet är det som med cyklandet, har man väl en gång lärt sig så sitter det där. Så en dag kanske jag tar ner gitarren från väggen igen.

Flyktingkatastrofen

Strömmen med båtmigranter över Medelhavet har ökat stadigt sedan de senaste åren, men nu tycks situationen vara värre än någonsin – utan att någon lösning finns i sikte. Bara under påskhelgen plockades 8 500 migranter upp ur havets vågor, enligt italienska kustbevakningen. Hittills i år har 31 500 migranter räddats ur Medelhavet, jämfört med 26 000 i slutet av april förra året.

Nej, inte är jag oberörd av de allt värre flyktingkatastroferna i Medelhavet. Nu senast 700 döda. Jag läser i Svenska Dagbladet om orsakerna till den explosiva ökningen. Den första av punkterna lyder:

1. Kaos och konflikter. Libyen är i totalt sönderfall och i detta kaos ökar migrantsmugglingen. En halv miljon migranter tros vänta på libyska kusten för att fly över Medelhavet, och många vill bort från anarkin så fort som möjligt. Alltfler flyr också de utdragna krigen i Syrien och Irak. Även förtrycket i Eritrea, konflikten med Boko Haram i Nigeria samt uppflammade oroligheter i Mali och Jemen får alltfler att fly med hopp om bättre liv i Europa.

Men låt oss inte i allt tal om humanism och mänskligt lidande glömma att det finns de som bär ansvar för kaoset och sönderfallet. De har ett namn och de ha pengar. Ta Libyen, Syrien och Irak som exempel. Pådrivande i slakten av den totalitära men likväl fungerande staten Libyen var Hillary Clinton under sin tid som USA:s utrikesminister. Nu räknar hon med att samla in två miljarder dollar till sin presidentvalskampanj. Kanske kommer även en medlem av familjen Bush att ge sig in i spelet. Hans bror och far bär det yttersta ansvaret när det kommer till staten Iraks sönderfall. I en naiv önskan om någon slags rättvisa på jorden tänker jag: Varför inte skicka räkningen dit, där den hör hemma. Det kan aldrig kompensera för det mänskliga lidandet. Men ändå. Håll med om att jag är naiv.