17 februari 2008

Vad kommer vi att minnas av den 17 februari 2008 om några år? Jag betraktar bilderna av kosovoalbaner som viftar med amerikanska flaggor och den (förbjudna) albanska flaggan. Det är som Kjell Magnusson påpekar (Aftonbladet 19/2-08) något som inte stämmer med denna självständighetsförklaring. Som det här med det utlovade amerikanska trupptillbakadragandet.

För några år sedan var jag redaktör för den svenska översättningen av Chalmers Johnsons Imperiedrömmar (Leopard förlag 2005). Denne professor vid University of California skriver apropå den amerikanska närvaron i Kosovo:

”Omedelbart efter att den amerikanska bombkampanjen mot Jugoslavien upphörde i juni 1999 konfiskerade USA helt enkelt 1 000 tunnland jordbruksmark från privata ägare i Uresevic i sydöstra Kosovo, nära den makedonska gränsen. Mellan juli och oktober 1999 byggde sedan USA Camp Bondsteel på rekordtid. Förenta staterna uppförde också Camp Monteith, en mindre men lika lyxig bas i närheten. ... Bondsteel, som är den största och dyraste bas som byggts sedan Vietnamkriget, kostade 36,6 miljoner dollar att bygga och har en årlig driftskostnad på omkring 180 miljoner dollar. Lustigkurrar inom armén säger skämtsamt att det bara finns två av människor skapade föremål som kan ses från yttre rymden – kinesiska muren och arméns Camp Bondsteel.” (s 170)

”Camp Bondsteel, ... , är ett spöklikt ställe, omgivet av en två och en halv meter hög jordvall och nio vakttorn av trä. Alla träd i området har avlägsnats för att skapa öppna skjutfält. En mängd kommunikationsantenner, parabolantenner och kretsande attackhelikoptrar höjer sig över basen, som har en omkrets på tio kilometer och verkar vara en alltför stor och permanent inrättning för att bara ha till uppgift att bevara freden i södra Serbien – ett uppdrag som president Clinton hävdade inte skulle vara längre än sex månader och som George Bush i sin valkampanj sade att han ville avsluta. Troligare är att Camp Bondsteel är avsedd att spela en roll i en övergripande strategi för att säkra vår tillgång till Mellanösterns och Centralasiens oljeresurser och att kontrollera olja som exporteras till andra länder.

Camp Bondsteel ligger i själva verket precis på den planerade sträckningen för AMBO:s (Albania, Macedonia, Bulgaria Oil) oljeledning genom Balkan. Om det genomförs kommer detta projekt, som beräknas kosta 1,3 miljarder dollar, innebära att olja från Kaspiska havet förs med tanker från ett oljeledningsutlopp i Georgien över Svarta havet till den bulgariska oljehamnen i Burgas, för att därifrån transporteras via en oljeledning genom Makedonien till den albanska hamnen Vlore i Adriatiska havet. Därifrån ska supertankfartyg transportera oljan till Europa och Förenta staterna och på så vis kringgå det till trängsel fyllda Bosporen ... Bondsteel förefaller vara ett basläger för det som statsvetaren James K Galbraith vid University of Texas har kallat »militär-petroleum-komplexet«... ( s 172)

Mer än ett storkrig har startat på Balkan. Är det snart dags igen?


Andra bloggar om kosovo och usa

Får vem som helst bli lärare?

Jag läser Maciej Zarembas blodtryckshöjande artiklar om de kränkta eleverna vid Lärarhögskolan i Stockholm med blandade känslor (Dagens Nyheter). (Eller ”krängt” som en blivande svensklärare (?) föredrar att stava det.) Alltsedan Erik Wijks skoningslösa mord på Zarembas journalistik för tio år sedan (återpublicerat i Bunta ihop och slå ihjäl dom. Manifest 1999) läser jag honom med skepsis. Zaremba står för en form av ”krona-eller-klave”-journalistik (”krona” vinner jag, ”klave” förlorar du) där den som skriver alltid får rätt och den granskade får sitta med Svarte Petter. Exempel är de återkommande mediedreven om myndigheternas omhändertagande av barn. Ingriper myndigheterna mot en familj störtar medierna fram och anklagar för myndighetsmissbruk (Oskarshamn m.fl. fall), gör man inget (fallet Kevin) anklagas man för flathet och för att man inte ingrep i tid. När röken skingrat sig och utredningarna sagt sitt och ansvar (oftast i form av någon chefs avgång) utkrävts visar sig verkligheten vara mer komplicerat än Zaremba, Josephson med flera gjort gällande. Det kan inte vara svårt att vara journalist under de omständigheterna, desto svårare att sitta med ansvaret.

Nåväl, de exempel Zaremba tar upp från lärarhögskolan är flagranta och säger en del om Sverige idag. Men frågan jag ställer mig är: Kan vem som helst komma in på Lärarhögskolan i dag och dessutom kräva att bli lärare?

Andra bloggar om lärarhögskolan och maciej zaremba

Högerns kulturella offensiv

Ulrika Kärnborg utryckte sig för en tid sedan i Dagens Nyheters pappersupplaga lite lättsamt över uppståndelsen kring Johan Staël von Holsteins plats i Kulturrådets styrelse. Ett köttben åt Timbrohögern, skrev hon, liksom Cecilia Stegö Chílos utnämning till kulturminister förra hösten. Det var inte så mycket att orda om. Kulturpolitiken är huggen i sten, tycktes hon mena.

Jag vet inte ja. Det senaste året har kulturkampen från högerkanten tagit ett steg framåt, till synes stärkt av maktskiftet. Äntligen ska man kämpa ner denna kulturvänster som, trots näringslivets kampanjer, varit ett sådant gissel alltsedan 1970-talet.

Inte bara kulturvänster förresten. Nu senast ifrågasatte Marie Söderqvist den allmänna rösträtten (Expressen 30/1-08). Och tidskriften Neo krävde, understödd av Svenska Dagbladets ledarsida, att statsbidragen till ABF ska dras in, eftersom man upplåter plats åt ”extrema vänstergrupper”. Ur våra tidigare gemensamt ägda centrumanläggningarna ska nu också all politisk och religiös verksamhet rensas ut.

Det ser ut som om socialdemokratin grävt sin och folkrörelsernas grav med sitt förlitande till staten. Om detta och alternativen skriver jag i en krönika i senaste numret av Folket i Bild/Kulturfront. Tidningen kan beställas på www.fib.se. Artikeln kan också läsas på min hemsida.

Andra bloggar om kulturpolitik.

Äktenskapets och föräldraskapets vedermödor

Jag läser Aron Etzlers samtal med Marie Sveland i senaste Flamman. Hennes bok Bitterfittan förra året och dess skildring av föräldraskapets och tvåsamhetens glädje och vedermödor berörde mig. Jag tänkte på hur det var när våra barn var små och på när de en gång kommer att skaffa barn.

I samtalet nämner Etzler hur Johan, maken till bokens berättarjag, sticker iväg på ett regissörsuppdrag i landsorten på tio veckor kort efter att deras barn fötts. Kommen så långt i boken fick jag lust att utbrista i ett ”Hallå! Vad håller ni på med!? Har f-n har ni tänkt lösa det här? Har Johan gjort det här på eget bevåg? I så fall är det väl ett skäl så gott som något till skilsmässa. Eller var det ett gemensamt beslut att han skulle ta det där uppdraget som var så viktigt för hans fortsatta yrkeskarriär? I så fall. Tuff shit. Men klaga inte!”

Det andra, som Etzler inte tar upp i samtalet, är hur bokens berättarjag jobbar som en galning till några dagar innan förlossningen, till synes lyckligt förträngande att hon snart ska föda barn. Komplikationerna efter förlossningen blir desto fler. Man behöver inte vara prenumerant på Mama och de andra moderskapstidskrifterna för att inse att det är en omställning att skaffa barn. En av de största i livet.

Den kunskap från en äldre generation som våra föräldrar fick är borta. Och de handfasta råd vi fick från Barnavårdscentraler och tidningar som Vi föräldrar har i stor utsträckning ersatts av konsumism och illusionsmakeri från drömfabrikerna. Att hitta sin egen roll i det livet måste vara som att slåss med väderkvarnar i full storm.

Marie Sveland avslutar samtalet med att hon och hennes man funderar på att ta ut skilsmässa. Inte för att de tänker separera, men som en symbolisk handling. Skriv ett ordentligt inbördes testamente då, är mitt råd, så du inte ramlar ner i den kvinnofälla som stavas ”sambolagen”. Äktenskapet är, bortom alla myter och illusioner, en förträfflig juridisk konstruktion, till skydd för barnen och den som tjänar minst i ett förhållande. Gissa vilken?


Min samlingsrecension av Bitterfittan och Sisela Lindbloms De skamlösa publicerades i Folket i Bild/Kulturfront 9/07 och finns att läsa på min hemsida.

Andra bloggar om äktenskap och föräldraskap

Varför vill ingen bli psykiatriker?

Ett gammalt tidningsklipp väcker mitt intresse: ”Brist på psykiatriker ger långa vårdköer”, skriver Svenska Dagbladet (8/12-07).

– Situationen är allvarlig och mycket tyder på att läget kommer att förvärras ytterligare, säger Anders Printz, jurist och ansvarig för Socialstyrelsens psykiatriprojekt.

Trots att den psykiska ohälsan ökar uppgav drygt hälften av landstingen 2006 att det blivit allt svårare att rekrytera specialister i psykiatri. I Västerbotten har man i dag sex psykiatriker per 100 000 invånare, mot 28 i Stockholms läns landsting. Och en kartläggning som tidningen Fokus gjort visade exempelvis att 7,5 av tio läkartjänster var obesatta på vuxenpsykiatriska kliniken på länssjukhuset i Sundsvall-Härnösand - i ett upptagningsområde på cirka 200 000 personer.

– En sån här situation hade aldrig accepterats om det till exempel handlat om hjärtsjukvård, säger Carl-Gustaf Olofsson, verksamhetschef på psykiatriska kliniken i Skellefteå. Vi har redan årslånga köer.

Att Stockholm framhålls som ett föredöme känns lite motsägelsefullt när jag tänker på den psykiatriska (icke-)behandling min far fick på sin ålders höst här i stan. Men det är alltså värre på andra håll. Och Socialstyrelsen vet inte varför så få läkare väljer att specialisera sig inom psykiatrin.

Jag tänker på vad Johan Cullberg skriver i sina memoarer:

”Två problem som man ser i många av de verksamheter som idag drivs enligt teammodellen har säkert bidragit till läkarbristen i dagens psykiatri. Den ena är att läkaruppgifterna på sikt blivit mindre stimulerande. Doktorerna har blivit ”Mädchen für alles” och får mindre möjligheter att fördjupa sina patientkontakter, eftersom deras receptskrivande tjänster ständigt efterfrågas av den övriga personalen, som redan talat med patienten. … Det andra problemet är att unga och otillräckligt utbildade psykiatriker, som kommer till dåligt organiserade team med informella ledarskap, kan utsättas för betydande svårigheter att hävda de medicinska kraven. Om de får för lite stöd och uppbackning från sin överläkare flyr de fältet. Många går till allmänmedicinen.” (Mitt psykiatriska liv. Natur & Kultur 2007. s 205)

Cullberg pekar också på den inre dynamik som utvecklas i team där många kompetenser blandas. I goda fall bidrar den till att fördjupa arbete. I andra fall söker den mer destruktiva mål.
Psykiatrin är en ung vetenskap och som sådan relativt omogen. Det pendlar snabbt mellan olika skolor. Någon återgång till den gamla modellen där läkaren leder en passiv personalgrupp önskar väl ingen. Men kanske Socialstyrelsen skulle titta på lite mer än resursfördelningen när man funderar över problemet.

Andra bloggar om psykiatri

Nya tider

Människan är ett anpassningsbart djur. Alltsedan barnen var små har jag levt i tron att jag är en morgonmänniska. Tidpunkten för dagislämning och –hämtning satte ramarna för en disciplinerad frilanstillvaro som fortsatt långt efter att de flugit ur boet. Men under den dryga månad jag nu levt ensam i veckorna har dygnsrytmen sakta förskjutits. Då jag förr gick upp 5.45 sover jag nu till 7–7.30 på morgnarna. Efter frukost med tidningsläsning tar jag en rask promenad på 30–40 minuter, de dagar jag inte går och simmar. Gymmar min rehabiliterade axel, duschar och tar sen itu med lättare skrivbordsjobb, sånt som jag förr reserverade eftermiddagarna till. Arbetet accelererar efter hand under dagen och jag arbetar som bäst på sena eftermiddagen. På kvällen läser jag eller ser på tv, till elva–tolvtiden. Otänkbart för ett halvår sedan. Förunderligt. Jag undrar hur länge det håller i sig.

Kungarna, folket och skatterna

Engelsmännen kan göra kostymdramer. Jag ser The Tudors på SvT och fascineras så till den grad att jag inte reflekterar över den historiska fakticiteten (fast nog låter kardinal Wolseys vision om en paneuropeisk säkerhetspakt som en propå från våra dagars Bryssel). Efteråt kan jag inte låta bli att läsa om perioden i läroboken från min (främst av privata skäl) misslyckade termin vid historiska institutionen vid Stockholms universitet. Fram stiger en blodig tid i Europas historia med hundraårskriget, rosornas krig, bonderesningar och jacquerier. Jag fastnar för en formulering:

”De nya monarkerna uppställde det monarkiska styrelsesättet som en garant för lag och ordning … De sökte vinna stöd från medelklassens människor i städerna, som var trötta på de privata krigen och feodaladelns marodörvanor. Medelklassen var villig att betala skatter i utbyte mot freden … Om kungen fick pengar genom skatterna skulle han bli i stånd att organisera arméer med vilka han kunde slå ner adeln.” (Palmer-Colton. Nya tidens världshistoria 1. Andra upplagan 1973. s 55)

Gäller inte det i vår tid också, 500 år senare? tänker jag. Är inte skatterna ytterst ett medel att balansera de besuttnas ensamrätt att finansiera och därmed besluta om rikets affärer? Framstår inte de ständiga kraven från högern på skattesänkningar i ett annat ljus då? Eller som nu senast kraven att få dra av för gåvor till välgörenhet (och därmed minska statens intäkter)? Det förutsätter dock att de politiker vi valt representerar folkets intressen. Hur det är med den saken kan ju diskuteras.

Min andra tanke gäller monarkin. Hur ofta har inte kungarna gått i allians med folket mot adeln och därmed verkat som folkets värn mot adelns förtryck? Knut Carlqvist är inne på den tanken i sin fascinerande bok om Erik XIV (Kung Erik av folket. Timbro[!] 1996). Är vår tids kärlek till de kungliga i själva verket en rest av detta historiska faktum? Tills vidare väntar jag med att betala medlemsavgift till republikanska föreningen.


Andra bloggar om politik, historia och tv