En gång i månaden leder jag filosofiska kaféer på ett bibliotek i en av Stockholms södra förorter. Ett tiotal personer brukar dyka upp, en majoritet kvinnor, flertalet med annan härkomst än Sverige. Tillsammans utforskar vi ämnen som Vad är ett meningsfullt liv? Vad är hemma? Varför frågar vi?
Den här kvällen ställer vi oss frågan Finns Gud? Ämnet dök upp på förslag sista gången vi sågs i våras. Det är med viss bävan jag sätter mig på tunnelbanan. Även om våra samtal ska kännetecknas av respekt och lyssnande befarar jag en batalj mellan troende och ateister eller mellan företrädare för olika religioner, snarare än ett nyfiket utforskande.
Jag inleder lite kort om några av de olika gudsbevisen, och argumenten för och emot dessa. Till min förvåning visar det sig att alla närvarande utom en är troende.
Det blir sålunda ett samtal om Guds roll i tillvaron: Gud startade evolutionen genom Big bang och skapade naturlagarna och de första grundämnena, menar en kvinna. Det är samma Gud i alla religioner, är den allmänna mening, men med olika budbärare (och som gärna vill tjäna pengar och makt på sin tro). Bibelns skapelseberättelser är en saga och ska läsas symboliskt.
Som samtalsledare är det min uppgift att ställa kritiska motfrågor: Om Gud finns har vi då en fri vilja? Lite olika meningar om det, men i stort sett ja. Finns djävulen? Ja, kanske. Himmelen, helvetet? Nej, men evigt liv i någon form. Har Gud en plan? Nej, sånt är för människor. Är Gud alltid närvarande? Ondskans roll? Osv
Flera av deltagarna är naturvetenskapligt pålästa, det blir i mycket ett samtal om begrepp som Evigheten, mörk materia, mörk energi och universums expansion. Dvs många av de frågor som sysselsätter fysiker, astronomer och andra naturvetare, utan att vi har några bra svar.
Själv gick jag ur statskyrkan med min föräldrars godkännande vid 16 års ålder och har inte haft någon gudstro sedan grundskolans andra klass. För mig är tron en privatsak. Jag inser samtidigt religionens betydelse i mänsklighetens utveckling, från jägare-samlarsamhället till de stora stadscivilisationerna. Problematiskt blir det först när företrädare för olika religioner ska pracka på andra sin övertygelse, vare sig det gäller individer, grupper eller stater. Religionens makt över sinnena gör den också lockande för den världsliga makten.
För mig är tron på en Gud lika ofattbar som frågan om universums storlek, evigheten eller några av kvantfysikens obegripligheter. Men naturvetenskapens nyfikenhet och utforskande hållning tilltalar mig mer. Just de egenskaper som kännetecknar ett gott samtal, som denna kväll.
Om den gren inom filosofin som kallas filosofisk praxis har jag skrivit om tidigare. (Uppdaterad)
Den här kvällen ställer vi oss frågan Finns Gud? Ämnet dök upp på förslag sista gången vi sågs i våras. Det är med viss bävan jag sätter mig på tunnelbanan. Även om våra samtal ska kännetecknas av respekt och lyssnande befarar jag en batalj mellan troende och ateister eller mellan företrädare för olika religioner, snarare än ett nyfiket utforskande.
Jag inleder lite kort om några av de olika gudsbevisen, och argumenten för och emot dessa. Till min förvåning visar det sig att alla närvarande utom en är troende.
Det blir sålunda ett samtal om Guds roll i tillvaron: Gud startade evolutionen genom Big bang och skapade naturlagarna och de första grundämnena, menar en kvinna. Det är samma Gud i alla religioner, är den allmänna mening, men med olika budbärare (och som gärna vill tjäna pengar och makt på sin tro). Bibelns skapelseberättelser är en saga och ska läsas symboliskt.
Som samtalsledare är det min uppgift att ställa kritiska motfrågor: Om Gud finns har vi då en fri vilja? Lite olika meningar om det, men i stort sett ja. Finns djävulen? Ja, kanske. Himmelen, helvetet? Nej, men evigt liv i någon form. Har Gud en plan? Nej, sånt är för människor. Är Gud alltid närvarande? Ondskans roll? Osv
Flera av deltagarna är naturvetenskapligt pålästa, det blir i mycket ett samtal om begrepp som Evigheten, mörk materia, mörk energi och universums expansion. Dvs många av de frågor som sysselsätter fysiker, astronomer och andra naturvetare, utan att vi har några bra svar.
Själv gick jag ur statskyrkan med min föräldrars godkännande vid 16 års ålder och har inte haft någon gudstro sedan grundskolans andra klass. För mig är tron en privatsak. Jag inser samtidigt religionens betydelse i mänsklighetens utveckling, från jägare-samlarsamhället till de stora stadscivilisationerna. Problematiskt blir det först när företrädare för olika religioner ska pracka på andra sin övertygelse, vare sig det gäller individer, grupper eller stater. Religionens makt över sinnena gör den också lockande för den världsliga makten.
För mig är tron på en Gud lika ofattbar som frågan om universums storlek, evigheten eller några av kvantfysikens obegripligheter. Men naturvetenskapens nyfikenhet och utforskande hållning tilltalar mig mer. Just de egenskaper som kännetecknar ett gott samtal, som denna kväll.
*
Tomas Björkman sätter i boken Världen vi skapar, som jag hade glädjen att vara redaktör för, in religionen i ett sammanhang som jag tycker är både lockande och rimligt. Rekommenderas varmt.Om den gren inom filosofin som kallas filosofisk praxis har jag skrivit om tidigare. (Uppdaterad)
Kommentarer