Fortsätt till huvudinnehåll

Evigt liv?

Jag ser en film om jakten på evigt liv. En rysk affärsman har anslagit miljontals dollar till att låta forskare världen över lösa problemet med döden. Olika möjligheter redovisas: många går ut på att ”tanka över” hjärnans innehåll till robotar, datorer, konstgjorda människor eller hologram (!).

Programmet fyller mig med obehag. Bara för att något är tekniskt möjligt betyder det inte att det är gott eller önskvärt; dödshjälp eller surrogatmödraskap för att ta två aktuella exempel.

Filmen berör heller inte några komplikationer utöver de rent tekniska – inte minst de etiska, synen på livet och döden – eller praktiska (hur skulle alla få plats och försörjas?). Och vad skulle kunna hindra den som vill och har råd från att ta levande människor, tömma deras hjärnor och fylla dem med sitt eget innehåll?

Gudskelov gäckar hjärnan forskarna. De enkla mekaniska funktionerna börjar man förstå; vi får se hur en närmast totalförlamad man kan få en robotarm att lyfta ett glas öl till munnen med bara tankekraft. Men hjärnan är långt mer än en samling nollor och ettor. Även om alla mina minnen skulle kunna tankas över i en databank. Hur få den hjärnan att arbeta? Vad är en tanke? Hur uppstår en känsla? Vad är medvetande? Kort sagt, vad är liv?

Ju mer forskningen lär oss om hjärnan (och det är mycket), desto mer inser vi hur lite vi vet.

Nej, då var det betydligt roligare att höra Ann Heberlein, Karim Jebari och Nils-Eric Sahlin diskutera frågan i radions Filosofiska rummet häromsistens, här berörs sådant som livskvalitet, generationsskiften och dödens närvaro för att ge våra liv mening och hur vi hanterar de begränsade mängden medel vi har till forskning när många i världen inte ens når upp till västerländsk medellivslängd?

Få av oss vill dö, men i den här frågan håller jag med Carl Johan De Geer som han formulerar det i sina minnen:
”När du går ut på gatorna – titta på alla andra som går där. Tänk på hur lång tiden är, upplev strömmen av själar, reflektera över hur evolutionen sakta har format allt detta, hur man känner att livets korthet är något positivt, något att älska, eftersom evolutionen bygger just på att nya generationer kommer vart 25:e år. De gamla generationerna försvinner. Våra hjärnor skulle inte vara vad de är om varje individ levde i tusen år. Då skulle vi inte ha utvecklats, vi har döden att tacka för vår reflektionsförmåga, vi ingår i det stora kretsloppet. Någon annan religion behövs inte - än denna:
Vi lever. Vi dör. Det är bra.” (Jakten mot nollpunkten. Bonniers 2008)
Filmen kan ses ytterligare några dagar på SvTPlay

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...