Identitet och nävrätt

Det händer sig att jag sommaren 2014, när identitetsdebatten (se nedan) på allvar når vårt land, är redaktör för den svenska översättningen av Saint-Denis. Berättelsen om en Parisförort (Atlantis) – en lärd och mycket läsvärd redogörelse över islam och dess djupa förankring i Frankrike. Författaren, den franske sociologen och statsvetaren Gilles Kepel, visar i denna hur identitetsbegreppet har sitt ursprung inom den franska högern – Bloc identitaire, vilket så småningom blir den samlade beteckningen för alla som är fientligt inställda till islam – och därefter vinner insteg inom olika muslimska grupper och har där, med författarens ord, skapat ”en svartvit polarisering inom det franska samhället utifrån en etnisk och kulturell grund, som är en spegelbild av den som anhängare av Bloc identitaire har”.

Identitetsbegreppet utgår ifrån att det är vad du är, inte vad du har för åsikter eller ideologi som bestämmer din existens. Att vara kvinna, man, vit, svart, invandrare, muslim, kristen, jude, hetero- eller homosexuell, transperson osv. är kategorier som är oföränderliga. Du kan aldrig sätta dig in i hur den som tillhör en annan kategori tänker, känner eller lever.

Delar av vänstern var tidigt ute med att ta till sig identitetsbegreppet (klasstillhörighet ligger ju förrädiskt nära). Så kunde det under 1960- och 70-talet heta att endast ”knarkarna vet hur det är” när missbruksfrågorna diskuterades. (Och därför detta hån mot den som idag sätter på sig en knapp med texten ”Jag är Jason”.)

Det är en värld där allt meningsutbyte är uteslutet. Jag som inte är barnlös har ingen rätt att yttra mig om frågor som surrogatmödraskap, eller ha några åsikter om t.ex. dödshjälp, om jag inte har någon anhörig som ligger för döden. Utbildningsfrågor blir en angelägenhet för föräldrar och deras barn. Jämställdhetsfrågorna relevant endast för kvinnorna. Du är den du är, den du är… I sin förlängning blir det enda sättet att ”vinna” i ett sådant samhälle att – mentalt, socialt eller fysiskt – tillintetgöra alla av annat kön, ursprung eller annan religion, eller med andra sexuella preferenser.

Jag är rädd för att det vi sett, först på Utøya och nu i Paris, bara är början.

*

Kritiska inlägg om identitet av Håkan Lindgren, Åsa Linderborg, Bo Rothstein, Stina Oscarsson har följts av en intensiv debatt i medierna och på nätet. Jan Malmstedt skildrar i en kommande bok (Idéerna som tände debatten. Fri Tanke) knarkdebatten på 1960- och 70-talet. Kepels undersökningar diskuteras i en understreckare i Svenska Dagbladet ”Fransk islam har fått många ansikten” (4/9-2012).