Fortsätt till huvudinnehåll

Identitet och nävrätt

Det händer sig att jag sommaren 2014, när identitetsdebatten (se nedan) på allvar når vårt land, är redaktör för den svenska översättningen av Saint-Denis. Berättelsen om en Parisförort (Atlantis) – en lärd och mycket läsvärd redogörelse över islam och dess djupa förankring i Frankrike. Författaren, den franske sociologen och statsvetaren Gilles Kepel, visar i denna hur identitetsbegreppet har sitt ursprung inom den franska högern – Bloc identitaire, vilket så småningom blir den samlade beteckningen för alla som är fientligt inställda till islam – och därefter vinner insteg inom olika muslimska grupper och har där, med författarens ord, skapat ”en svartvit polarisering inom det franska samhället utifrån en etnisk och kulturell grund, som är en spegelbild av den som anhängare av Bloc identitaire har”.

Identitetsbegreppet utgår ifrån att det är vad du är, inte vad du har för åsikter eller ideologi som bestämmer din existens. Att vara kvinna, man, vit, svart, invandrare, muslim, kristen, jude, hetero- eller homosexuell, transperson osv. är kategorier som är oföränderliga. Du kan aldrig sätta dig in i hur den som tillhör en annan kategori tänker, känner eller lever.

Delar av vänstern var tidigt ute med att ta till sig identitetsbegreppet (klasstillhörighet ligger ju förrädiskt nära). Så kunde det under 1960- och 70-talet heta att endast ”knarkarna vet hur det är” när missbruksfrågorna diskuterades. (Och därför detta hån mot den som idag sätter på sig en knapp med texten ”Jag är Jason”.)

Det är en värld där allt meningsutbyte är uteslutet. Jag som inte är barnlös har ingen rätt att yttra mig om frågor som surrogatmödraskap, eller ha några åsikter om t.ex. dödshjälp, om jag inte har någon anhörig som ligger för döden. Utbildningsfrågor blir en angelägenhet för föräldrar och deras barn. Jämställdhetsfrågorna relevant endast för kvinnorna. Du är den du är, den du är… I sin förlängning blir det enda sättet att ”vinna” i ett sådant samhälle att – mentalt, socialt eller fysiskt – tillintetgöra alla av annat kön, ursprung eller annan religion, eller med andra sexuella preferenser.

Jag är rädd för att det vi sett, först på Utøya och nu i Paris, bara är början.
*
Kritiska inlägg om identitet av Håkan Lindgren, Åsa Linderborg, Bo Rothstein, Stina Oscarsson har följts av en intensiv debatt i medierna och på nätet. Jan Malmstedt skildrar i en kommande bok (Idéerna som tände debatten. Fri Tanke) knarkdebatten på 1960- och 70-talet. Kepels undersökningar diskuteras i en understreckare i Svenska Dagbladet ”Fransk islam har fått många ansikten” (4/9-2012).

Kommentarer

Tom Carlson sa…
I en kommentar på Facebook påpekas att identitetsbegreppet snarast har sina rötter i USA. Det var slarvigt formulerat av mig. Men i Frankrike har begreppet sina rötter inom högern för att sedan annamas av olika muslimska grupper.
Kepell visar också hur islam vinner insteg när de stora grupperna av arbetskraftsinvandrare, som kom efter andra världskirget, går ut i arbetslöshet efter varvs- och bilindustrins sammanbrott samtidigt som Berlinmuren och därmed det franska kommunistpartiet faller samman. Oerhört spännande läsning

Läs mer

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...