Fortsätt till huvudinnehåll

Identitet och nävrätt

Det händer sig att jag sommaren 2014, när identitetsdebatten (se nedan) på allvar når vårt land, är redaktör för den svenska översättningen av Saint-Denis. Berättelsen om en Parisförort (Atlantis) – en lärd och mycket läsvärd redogörelse över islam och dess djupa förankring i Frankrike. Författaren, den franske sociologen och statsvetaren Gilles Kepel, visar i denna hur identitetsbegreppet har sitt ursprung inom den franska högern – Bloc identitaire, vilket så småningom blir den samlade beteckningen för alla som är fientligt inställda till islam – och därefter vinner insteg inom olika muslimska grupper och har där, med författarens ord, skapat ”en svartvit polarisering inom det franska samhället utifrån en etnisk och kulturell grund, som är en spegelbild av den som anhängare av Bloc identitaire har”.

Identitetsbegreppet utgår ifrån att det är vad du är, inte vad du har för åsikter eller ideologi som bestämmer din existens. Att vara kvinna, man, vit, svart, invandrare, muslim, kristen, jude, hetero- eller homosexuell, transperson osv. är kategorier som är oföränderliga. Du kan aldrig sätta dig in i hur den som tillhör en annan kategori tänker, känner eller lever.

Delar av vänstern var tidigt ute med att ta till sig identitetsbegreppet (klasstillhörighet ligger ju förrädiskt nära). Så kunde det under 1960- och 70-talet heta att endast ”knarkarna vet hur det är” när missbruksfrågorna diskuterades. (Och därför detta hån mot den som idag sätter på sig en knapp med texten ”Jag är Jason”.)

Det är en värld där allt meningsutbyte är uteslutet. Jag som inte är barnlös har ingen rätt att yttra mig om frågor som surrogatmödraskap, eller ha några åsikter om t.ex. dödshjälp, om jag inte har någon anhörig som ligger för döden. Utbildningsfrågor blir en angelägenhet för föräldrar och deras barn. Jämställdhetsfrågorna relevant endast för kvinnorna. Du är den du är, den du är… I sin förlängning blir det enda sättet att ”vinna” i ett sådant samhälle att – mentalt, socialt eller fysiskt – tillintetgöra alla av annat kön, ursprung eller annan religion, eller med andra sexuella preferenser.

Jag är rädd för att det vi sett, först på Utøya och nu i Paris, bara är början.
*
Kritiska inlägg om identitet av Håkan Lindgren, Åsa Linderborg, Bo Rothstein, Stina Oscarsson har följts av en intensiv debatt i medierna och på nätet. Jan Malmstedt skildrar i en kommande bok (Idéerna som tände debatten. Fri Tanke) knarkdebatten på 1960- och 70-talet. Kepels undersökningar diskuteras i en understreckare i Svenska Dagbladet ”Fransk islam har fått många ansikten” (4/9-2012).

Kommentarer

Tom Carlson sa…
I en kommentar på Facebook påpekas att identitetsbegreppet snarast har sina rötter i USA. Det var slarvigt formulerat av mig. Men i Frankrike har begreppet sina rötter inom högern för att sedan annamas av olika muslimska grupper.
Kepell visar också hur islam vinner insteg när de stora grupperna av arbetskraftsinvandrare, som kom efter andra världskirget, går ut i arbetslöshet efter varvs- och bilindustrins sammanbrott samtidigt som Berlinmuren och därmed det franska kommunistpartiet faller samman. Oerhört spännande läsning

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...