Fortsätt till huvudinnehåll

Till vår nya kulturminister

Jag hoppas att vår nya kulturminister tar sig tid att läsa lite av vad hennes föregångare Bengt Göransson (också han tjänsteman, om än med folkrörelsebakgrund, när han tillträde) skrev i ett slags testamente:
Kulturen är inte ett resultat av att det förs en kulturpolitik, vilket förvånansvärt många tycks tro. Att de som har de politiska uppdragen tror det är inte konstigt. Märkligare är att också så många konstnärer och andra kulturarbetare gör det. Även utan någon som helst kulturpolitik skulle människor skriva, skapa och framföra musik, gestalta upplevelser och tankar på scenen och så vidare. Och insikten att det är så leder mig varken till ett slags låtgåfilosofi, att kulturpolitiken inte behövs, eller till depression, att kulturpolitiken är ett slags Sisyfosuppdrag. Tvärtom, kulturpolitiken är central, men den måste formas med ett minimum av styrambitioner i det som är kulturens innehåll.

Samhällets politiska organ … bör se sin uppgift att vara den att tillhandahålla offentliga strukturer. Dessa kan vara fysiska i form av lokaler för kulturverksamheter alltifrån operahus till möteslokaler för studiecirklar, institutionella i form av både en kulturpräglad grundläggande skola och en särskild konstnärlig utbildning, av bibliotek och myndigheter som bevakar till exempel kulturminnesvård i vid mening. Alla sådana strukturer kan bara finansieras kollektivt, om inte kommer de inte att ge plats eller incitament för utveckling och förnyelse. … Statsbidrag anses alltid finare än kommunbidrag. Varför? Det som kommunen kan klara behöver inte staten lägga sig. Det som idag hotar är att man bygger upp en enorm politisk förhandlingsapparat där stora delar av kulturanslagen kommer att förbrukas innan en enda teaterföreställning producerats.

Kulturpolitiken behöver för att bli framgångsrik innehålla ett visst mått av anarki. En struktur för ett fritt och frivilligt kulturliv som består över längre tid än en valperiod är vad som behövs – organiserad anarki skulle man kunna kalla det. (Tankar om politik. Ersatz 2010)

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...