Fortsätt till huvudinnehåll

Till vår nya kulturminister

Jag hoppas att vår nya kulturminister tar sig tid att läsa lite av vad hennes föregångare Bengt Göransson (också han tjänsteman, om än med folkrörelsebakgrund, när han tillträde) skrev i ett slags testamente:
Kulturen är inte ett resultat av att det förs en kulturpolitik, vilket förvånansvärt många tycks tro. Att de som har de politiska uppdragen tror det är inte konstigt. Märkligare är att också så många konstnärer och andra kulturarbetare gör det. Även utan någon som helst kulturpolitik skulle människor skriva, skapa och framföra musik, gestalta upplevelser och tankar på scenen och så vidare. Och insikten att det är så leder mig varken till ett slags låtgåfilosofi, att kulturpolitiken inte behövs, eller till depression, att kulturpolitiken är ett slags Sisyfosuppdrag. Tvärtom, kulturpolitiken är central, men den måste formas med ett minimum av styrambitioner i det som är kulturens innehåll.

Samhällets politiska organ … bör se sin uppgift att vara den att tillhandahålla offentliga strukturer. Dessa kan vara fysiska i form av lokaler för kulturverksamheter alltifrån operahus till möteslokaler för studiecirklar, institutionella i form av både en kulturpräglad grundläggande skola och en särskild konstnärlig utbildning, av bibliotek och myndigheter som bevakar till exempel kulturminnesvård i vid mening. Alla sådana strukturer kan bara finansieras kollektivt, om inte kommer de inte att ge plats eller incitament för utveckling och förnyelse. … Statsbidrag anses alltid finare än kommunbidrag. Varför? Det som kommunen kan klara behöver inte staten lägga sig. Det som idag hotar är att man bygger upp en enorm politisk förhandlingsapparat där stora delar av kulturanslagen kommer att förbrukas innan en enda teaterföreställning producerats.

Kulturpolitiken behöver för att bli framgångsrik innehålla ett visst mått av anarki. En struktur för ett fritt och frivilligt kulturliv som består över längre tid än en valperiod är vad som behövs – organiserad anarki skulle man kunna kalla det. (Tankar om politik. Ersatz 2010)

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...