Filosofisk praxis

Kristi himmelsfärdshelgen tillbringar jag i Stockholms skärgård med en kurs i filosofisk praxis. Tre dagar av intensiv samvaro med omväxlande teori och praktiska övningar. 24 personer med skiftande bakgrund: några, inklusive de båda kursledarna, filosofer från den akademiska miljön, andra med så kallade samtalsyrken (psykologer, terapeuter, sjukgymnaster/arbetsterapeuter, lärare etc) och så några vanliga dödliga (inklusive undertecknad).

Filosofisk praxis är ju en disciplin som initierats av filosofer som velat spränga den akademiska tvångströjan och ställa sina verktyg (av språk, argumentationsanalys m.m.) till folkets förfogande. Mitt intresse för ämnet väcktes när jag läste Tulsa Janssons bok i vintras. Någon svensk yrkeslegitimation finns ännu inte, men Svenska sällskapet för filosofiskpraxis har etiska regler och antar till medlemmar filosofer med påbyggnadskurs i filosofisk praxis, eller människor med ”samtalsyrken” (se ovan) med motsvarande påbyggnad. Den närmaste utbildningen i filosofisk praxis finns  i Norge. Medlemskapet ger utövaren rätt att leda sokratiska dialoger i grupp och enskilda samtal. För oss andra återstår att vara stödmedlem eller ta (minst) en fil.kand. i filosofi och vidareutbilda oss. I avvaktan på det kan vi leda filosofiska kaféer, där man tillsammans skärskådar olika begrepp och frågeställningar, t.ex. Vad är kärlek? Är makt positivt eller negativ? Vad är en bra förälder? Antalet ämnen är oändligt.

Till skillnad mot debatter går den sokratiska dialogen inte ut på att övervinna en meningsmotståndare. Istället skärskådar man gemensamt ett begrepp, vilket kan vara både omtumlande och berikande. Det kan till exempel handla om att se vilka frågor 24 personer kan ställa sig efter att ha suttit tio minuter och iakttagit den vackra Roslagsnaturen. Själv undrade jag ”Är naturen ond eller god?” efter att ha insupit idyllen som då och då bröts av fåglar som dök i vattnet efter fisk, eller jagade varandra. Någon annan ställde sig frågan om det lönar att kämpa efter att sett en myra streta med ett strå. Är det en begränsning eller frihet att inte kunna röra sig? frågade en som iakttagit en tall. Vad betyder kulturarvet? var ytterligare en fråga som väcktes med anknytning till Roslagsnaturen. Ur dessa frågor växte ett meningsutbyte fram om kamp och acceptans.

Är det inte världsfrånvänt att sitta och vrida och vända på orden så här?

Tvärtom vill jag säga. Till en början kan det gemensamma samtalet, vare sig det utspelar sig över fikabordet eller på den politiska/mediala arenan, vinna mycket på att man blir klar över vad man menar med olika begrepp. Så visade den ena kvällens filosofiska kafé över ämnet ”Vad är kärlek?” hur olika mening vi kan ge ett så till synes självklart ämne. För det andra är det berikande att bli varse hur olika vi människor kan tolka en bild eller ett skeende. Då först när vi blivit varse den skillnaden kan vi börja ett meningsfullt samtal. (Att vi sen alltid kommer att tolka skeenden utifrån våra förutsättningar och inte minst intressen [politikens och intressekampens uppgift] blir då nästa steg).

***

De enskilda samtal som vi ägnade en hel dag var en annan omtumlande upplevelse. Det filosofiska samtalet går, till skillnad mot det terapeutiska samtalet, inte ut på att besökaren ska må bra, utan förhoppningsvis bli lite klokare. Gästen (som man talar om här) kommer med en frågeställning, eller ett dilemma, som man vill ha belyst; tillsammans med den filosofiske praktikern utforskar man så ämnet, vare sig det nu gäller ”Vad är ett meningsfullt liv?”, ”Ska jag ta här jobbet jag blivit erbjuden” eller ”Ska jag skilja mig?”. Filosofens intresse är då inte i första hand den besökande gästens person utan den fråga han eller hon kommer med.

Detta hindrar inte att man också kan vara personlig. Så rymmer till exempel frågan ”Varför har jag så svårt att ge och ta kritik?” (som någon ställde) både personliga (”Ge exempel på något tillfälle då du upplevt det här?”) och mer abstrakta frågor (”Är kritik något positivt eller negativt?”, ”Är det skillnad på kritik av hur en människa är och vad hon gör?”). Förhoppningsvis har gästen efter den stipulerade timmen fått en del att fundera över. Eller så kommer man tillbaka. Tanken är att, som framgår av titeln på Tulsa Janssons bok, Du har svaren.

För mig som gärna pratar (för) mycket i grupp var de enskilda samtalen nyttig träning i att aktivt lyssna, ställa relevanta frågor och försöka vaska fram ett centralt begrepp att utforska.

Men allra roligast är nog filosofisk praxis för barn (se intervjun med Liza Haglund i Dagens Nyheter 28/5-13), ett etablerat ämne inom skolväsendet i t.ex. Australien. På kursen fick vi pröva på frågeställningen ”Vem är viktigast i stan? Och varför?” där vi i grupper om tre under lekfulla former fick motivera hur viktig en yrkesgrupp (rörmokare, lärare, läkare, restaurangägare osv.) är i en mindre stad. Och kanske viktigast av allt: att kunna ge argument varför. Senare fick alla flytta om bland grupperna, men bara om man kunde anföra ett nytt argument.

Själv tror jag att filosofisk praxis kan spela en roll, dels i det offentliga samtalet, dels som ett alternativ till terapi, t.ex. för den som genomgår en personlig kris eller står inför ett dilemma.

Den som läser protokoll från de tidiga folkrörelserna (nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen) kan finna hur man ibland avslutade kvällens möten med en fri diskussion kring något givet ämne ,varvid sekreteraren i protokollet konstaterade att ”Diskussionen fick utgöra svar på frågan”. Jag tror inte det var någon tillfällighet att man, trots den sena timmen och hårt arbete som väntade nästa dag, tog sig den tiden. Klokhet och visdom kan bära långt, ibland längre än mätbara färdigheter och kunskaper.

Läs även andra bloggares åsikter om filosofisk praxis