Ingen kommer undan Olof Palme

Jag läser Göran Greiders bok om Olof Palme och känner mig märkligt upprymd. För mig som blev politiskt aktiv i början av 1970-talet har Palme i första hand varit statsministern som ljög i Geijeraffären och IB-affären (”pojkar som förläst sig på indianböcker”). En Olof Palme man kan läsa om i Jan Guillous memoarer. Men det är inte realpolitikern Palme som Greider riktar in sig på – även om han också ser den sidan. Det är rörelsemänniskan, partiledaren, den tidigare studieansvarige inom SSU osv som står i centrum för berättelsen.

Greider följer Olof Palmes liv genom hans olika bostadsadresser, som på ett nästan övertydligt sätt sammanfaller med mentaliteten hos eliterna i vårt land: från uppväxten i överklassens Östermalm, till förorten i Vällingby och åter till stenstan på Västerlånggatan i den begynnande nyliberalismens 80-talet. Han studerar husen och miljöer, samtalar med närboende. Ett enkelt men fruktbart grepp som öppnar för en vidare diskussion om utvecklingen i stort och hos arbetarrörelsen.

Greiders budskap är att statsmannen och politikern Olof Palme inte varit möjlig utan den socialdemokratiska rörelsen (vi talar nu om den period när partiet fortfarande var en folkrörelse). Och han gör det delvis i polemik mot Henrik Berggrens och Kjell Östbergs biografier som han ofta återkommer till.

En värld utan sociala rörelser finns inte, konstaterar Greider. Människan har alltid organiserat sig på ett eller annat sätt. ”Vänsterns och arbetarrörelsens grundläggande problem idag är i första hand inte ideologiskt, det är organisatorisk”, menar han. ”Det är organisationen som är budskapet”, skriver han med en blinkning åt Marshall McLuhan. Hur ska nya sociala rörelser byggas i en tid när politiken alltmer framstår som en bransch där ett antal entreprenörer försöker värva röster hos oss, den potentiella kundkretsen. Just nu är Sverigedemokraterna de enda som bygger politiska rörelser, på samma sätt som den tidiga arbetarrörelsen, konstaterar Greider. Underifrån.

Vi har idag bilden av Olof Palme som den förste moderne mediepolitikern. Och visst var han var överklasspojken som aldrig kände sig riktigt hemma bland jobbarna i byggfutten. Men, menar Greider, han kom mer till sin rätt i talarstolen i Folkets hus än i tv. Rörelsen, som fortfarande var en rörelsen, var en klangbotten åt allt han sa och gjorde.

Vi hade då och har än idag uppfattningen att socialdemokratin fjärmade sig från socialismen under 1950-talet. Och visst avstod man från att ta strid om ägandet och det privata näringslivet. Finansminister Per Edvin Sköld såg istället den växande tjänstesektorn som framtiden: denna skulle vara skattefinansierad, offentligägd, styrd av behov och inte av efterfrågan. Manifestets ord ”Av var och en efter förmåga åt var och en efter behov” ljuder i bakgrunden. ”Det starka samhället ” tog form under Erlander och Palme och det Sverige som vi känt under senare år kom till (under en period var så många som fyra av tio förvärvsarbetande offentligt anställda). Det är hela den sektor som nu i allt snabbare takt privatiseras, öppnas för det globala riskkapitalets kortsiktiga vinstintressen.

Det är när socialdemokratin, pådriven av LO, ger sig på den ekonomiska makten genom försöket införa löntagarfonderna som man stöter på patrull och vi får den största borgerliga mobiliseringen sen Bondetåget. Uppenbarligen har man väckt en björn som sovit och kommit hotande nära intressena hos en borgerlighet som legat lågt och slickat såren sedan andra världskriget och dess tyskvänlighet. Palme trodde uppenbarligen aldrig på förslaget och det är egendomligt att läsa hur den annars påläste och samtalslystne partiledaren endast hade ett enda samtal med Rudolf Meidner, arkitekten bakom förslaget, om löntagarfonderna.

Greiders bok är en blandning av essä, historik, personbiografi och en kommentar till den pågående valrörelsen där socialdemokratin går mot sitt största nederlag i modern tid och Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. Han skriver socialdemokratins moderna historia, intimt förknippad med Sveriges 1900-talshistoria. Greider resonerar, bjuder in till samtal och får mig att associera vidare, ibland i polemik. Men han får fart på mina tankar.

Uddlöst blir han, symptomatiskt nog, först när han ska formulera sig om framtiden. Några pliktskyldiga tankar om det goda arbetet. Liksom hos Bengt Göransson och andra socialdemokrater som jag respekterar saknas en diskussion om förhållandet till den ekonomiska makten. Det var ju, om man ska tro Greider, när man utmanade den som socialdemokratin gick på pumpen. Är en balans i Saltsjöbadsavtalets anda åter möjlig (en balans som inte alltid var så rolig för de på verkstadsgolvet eller i gruvorna, något vi ska komma ihåg när vi höjer folkhemmet till skyarna) eller ens önskvärd?

Socialdemokraterna förlorade den gången. Under den s.k. kanslihushögerns ledning kom man tillbaka som ett parti i tidens anda med avregleringar, privatiseringar, EU-medlemskap och nedskärningar på dagordningen. Glömd var visionen om den fulla sysselsättning och den offentliga sektorn som motorn i samhällsekonomin. Den ekonomiska politiken kortslöts i blocköverskridande överenskommelser. Storstäderna innerstadsbefolkning blev alltings mått och man lämnade fältet fritt för Sverigedemokraterna.

Varför blir jag då så upprymd av boken? Jag skriver detta samma dag som regeringen presenterar sin vårbudget. Mer skattesänkningar, och mest till de som redan har, är allt man kan prestera, samtidigt som stora delar av den offentligt finansierade tjänstesektorn går på knäna. Politikerna backar in i framtiden, rullar upp det starka samhället bit för bit.

Då blir Palmes tal om politikens möjligheter en injektion. Greider visar vilken lysande retoriker Palme var, vardagsnära (hans tal om rasismen samplat av Latin Kings) och visionär. Ta till exempel hans tal ”Politik är att vilja” (”men inte kunna” som vi elakt la till den gången) från 1964 som Greider citerar stora delar ur:

”Går man framåt med nosen mot marken, utan perspektiv bakåt och utan att rikta blicken mot en framtid som sträcker sig längre än nästa kvartal, så kan man aldrig omdana samhället, och då står man ständigt lika oförberedd inför de problem som framtiden bjuder. Den historiska erfarenheten ger tydligt besked om att den dag det s.k. praktiska livets män driver bort idéerna från den politiska arenan, då öppnar man vägen för ett fortskridande förfall för politiken i demokratien.”

Vilken politiker skulle idag ta sådana ord i sin mun?


Ingen kommer undan Olof Palme
Göran Greider
Ordfront 2011

Läs även andra bloggare om Olof Palme, politik