Fortsätt till huvudinnehåll

När politiken kortsluts, eller varför Sverigedemokraterna går framåt

De rödgrönas förlust och Sverigedemokraternas framgångar i valet i söndags får mig att minnas ett möte anordnat av tidskriften Tvärdrag på ABF-huset i Stockholm förra våren.

Inbjuden att tala var den norske journalisten Magnus Marsdal som i boken Frp-koden (sv. övers. Högerpopulismen dissekerad: hemligheten bakom Fremskrittspartiets framgångar. Celanders 2008) granskat Sverigedemokraternas norska motsvarighet och orsaken till deras framgångar.

Marsdal konstaterade att klassklyftorna i Sverige och Norge ökat sedan 1980-talet, rikedomen har samlats hos allt färre. Trots att en majoritet av befolkningen är emot denna politik (t.ex. ville mellan 70 och 80 % av normmännen ha starkare satsning på offentliga tjänster) har ingen motmobilisering värd namnet skett. Varför? frågade Marsdal sig. Och varför är de högerpopulistiska partierna de enda som gått fram under denna tid?

Svaret sa han sig finna i det vi i Sverige skulle kunna kalla ”den enda vägens politik”. Alla viktiga ekonomiska frågor har kortslutits genom överenskommelser mellan blocken (skattepolitiken, pensionerna, privatisering av offentliga tjänster). Det man stridit om är takten, där socialdemokraterna velat lätta på gasen medan de borgerliga velat öka farten. När man röstat på vänsterpartierna har inget hänt. Ingen har velat vrida på ratten och välja en ny färdriktning. När de ekonomiska frågorna på så sätt avförts från den politiska debatten tar värderingsfrågorna över, menade Marsdal. Det blir homosexäktenskap, slöjor, kriminalpolitik och flyktingmottagning som debatteras.

Marsdal har när han närstuderat det norska Fremskrittspartiets väljare, funnit att dessa står långt ”till höger” i frågan om invandring, miljö, kvinnokamp (fast även där är man för lika lön för lika arbete) och den radikala socialismen (som är något ”för studenter”). Men att man (till skillnad mot partiets ledning) är för en skattefinansierad offentlig välfärd, en radikal fördelningspolitik och politisk styrning av ekonomin. Marsdal menar att den traditionella höger-vänsterskalan måste kompletteras för att den nya politiska verkligheten ska bli begriplig.



På denna politiska karta återfinner man dem som röstat på FrP längst ner till höger, Vänsterpartiet längst ner till vänster, Socialdemokraterna nånstans i mitten till vänster, miljöpartister och medelklass i Stockholms innerstad uppe till vänster och de traditionellt konservativa längst upp till höger.

I debatten som följde tog Irene Wennemo, då arbetsmarknadspolitisk chef på LO, upp genomförandet av föräldraförsäkring och utbyggnaden av förskolan på 1970-talet som exempel på att Socialdemokraterna kunde vara radikalare än sina mer konservativa väljare ur arbetarklassen tack vare sin klasspolitik. Arbetarväljare stod bakom partiet för man kunde lita på dem i välfärds- och fördelningsfrågorna. Hon menade att Göran Persson genom sin position i mitten av hela denna skala bromsade SD:s inbrytningar bland arbetarväljarna. Med Mona Sahlin som ordförande kom värderingsfrågorna i centrum.

Så vad göra? Tänker vänstern ägna de kommande fyra åren åt att jaga Sverigedemokraterna och demonisera deras väljare lär förlusterna bli än större i framtiden. Själv ser jag väl arbetslösheten och den ekonomiska politiken som nyckelfrågor. Men framförallt: Ta makten över dagordningen. Ifrågasätt fördelningen av privat och offentlig konsumtion. Sluta diskutera skatten, diskutera vad vi vill ha istället. Sprid sedan ut denna i diskussion i arbetarklassen och bland medborgarna i övrigt. Det kommer att ta tid, men är den enda vägen. Folk är inte dumma. Hursomhelst är det en lång uppförsbacke som väntar.
*
En del klokt har redan skrivits och sagts efter valet. Bo Rotstein pekar på hur Socialdemokraterna lämnat sina traditionella väljargrupper åt sitt öde. Kajsa Borgnäs menar att partiet under lång tid sagt en sak och gjort något annat. Hon förespråkar en återgång till en mer traditionell socialdemokratisk politik.En i många bemärkelser tung genomgång av de senaste decenniernas ekonomiska och politiska utveckling stod Mikael Nyberg för redan innan valet i Högerns svarta bok. Verbal förlag 2010 (”Vart skickar vänstern räkningen”). Han är också elak nog att citera ur underlaget till det senaste socialdemokratiska rådslaget och menar att det är dags att rikta blicken dit där den verkliga makten finns i samhället, nedåt. Linnea Nilsson och Emil Schön granskar i Fult folk, Karneval 2010 på samma sätt som Marsdal Sverigedemokraternas väljare.

Läs även andra bloggares åsikter om och

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...