De rödgrönas förlust och Sverigedemokraternas framgångar i valet i söndags får mig att minnas ett möte anordnat av tidskriften Tvärdrag på ABF-huset i Stockholm förra våren.
Inbjuden att tala var den norske journalisten Magnus Marsdal som i boken Frp-koden (sv. övers. Högerpopulismen dissekerad: hemligheten bakom Fremskrittspartiets framgångar. Celanders 2008) granskat Sverigedemokraternas norska motsvarighet och orsaken till deras framgångar.
Marsdal konstaterade att klassklyftorna i Sverige och Norge ökat sedan 1980-talet, rikedomen har samlats hos allt färre. Trots att en majoritet av befolkningen är emot denna politik (t.ex. ville mellan 70 och 80 % av normmännen ha starkare satsning på offentliga tjänster) har ingen motmobilisering värd namnet skett. Varför? frågade Marsdal sig. Och varför är de högerpopulistiska partierna de enda som gått fram under denna tid?
Svaret sa han sig finna i det vi i Sverige skulle kunna kalla ”den enda vägens politik”. Alla viktiga ekonomiska frågor har kortslutits genom överenskommelser mellan blocken (skattepolitiken, pensionerna, privatisering av offentliga tjänster). Det man stridit om är takten, där socialdemokraterna velat lätta på gasen medan de borgerliga velat öka farten. När man röstat på vänsterpartierna har inget hänt. Ingen har velat vrida på ratten och välja en ny färdriktning. När de ekonomiska frågorna på så sätt avförts från den politiska debatten tar värderingsfrågorna över, menade Marsdal. Det blir homosexäktenskap, slöjor, kriminalpolitik och flyktingmottagning som debatteras.
Marsdal har när han närstuderat det norska Fremskrittspartiets väljare, funnit att dessa står långt ”till höger” i frågan om invandring, miljö, kvinnokamp (fast även där är man för lika lön för lika arbete) och den radikala socialismen (som är något ”för studenter”). Men att man (till skillnad mot partiets ledning) är för en skattefinansierad offentlig välfärd, en radikal fördelningspolitik och politisk styrning av ekonomin. Marsdal menar att den traditionella höger-vänsterskalan måste kompletteras för att den nya politiska verkligheten ska bli begriplig.
På denna politiska karta återfinner man dem som röstat på FrP längst ner till höger, Vänsterpartiet längst ner till vänster, Socialdemokraterna nånstans i mitten till vänster, miljöpartister och medelklass i Stockholms innerstad uppe till vänster och de traditionellt konservativa längst upp till höger.
I debatten som följde tog Irene Wennemo, då arbetsmarknadspolitisk chef på LO, upp genomförandet av föräldraförsäkring och utbyggnaden av förskolan på 1970-talet som exempel på att Socialdemokraterna kunde vara radikalare än sina mer konservativa väljare ur arbetarklassen tack vare sin klasspolitik. Arbetarväljare stod bakom partiet för man kunde lita på dem i välfärds- och fördelningsfrågorna. Hon menade att Göran Persson genom sin position i mitten av hela denna skala bromsade SD:s inbrytningar bland arbetarväljarna. Med Mona Sahlin som ordförande kom värderingsfrågorna i centrum.
Så vad göra? Tänker vänstern ägna de kommande fyra åren åt att jaga Sverigedemokraterna och demonisera deras väljare lär förlusterna bli än större i framtiden. Själv ser jag väl arbetslösheten och den ekonomiska politiken som nyckelfrågor. Men framförallt: Ta makten över dagordningen. Ifrågasätt fördelningen av privat och offentlig konsumtion. Sluta diskutera skatten, diskutera vad vi vill ha istället. Sprid sedan ut denna i diskussion i arbetarklassen och bland medborgarna i övrigt. Det kommer att ta tid, men är den enda vägen. Folk är inte dumma. Hursomhelst är det en lång uppförsbacke som väntar.
Läs även andra bloggares åsikter om politik och Sverigedemokraterna
Inbjuden att tala var den norske journalisten Magnus Marsdal som i boken Frp-koden (sv. övers. Högerpopulismen dissekerad: hemligheten bakom Fremskrittspartiets framgångar. Celanders 2008) granskat Sverigedemokraternas norska motsvarighet och orsaken till deras framgångar.
Marsdal konstaterade att klassklyftorna i Sverige och Norge ökat sedan 1980-talet, rikedomen har samlats hos allt färre. Trots att en majoritet av befolkningen är emot denna politik (t.ex. ville mellan 70 och 80 % av normmännen ha starkare satsning på offentliga tjänster) har ingen motmobilisering värd namnet skett. Varför? frågade Marsdal sig. Och varför är de högerpopulistiska partierna de enda som gått fram under denna tid?
Svaret sa han sig finna i det vi i Sverige skulle kunna kalla ”den enda vägens politik”. Alla viktiga ekonomiska frågor har kortslutits genom överenskommelser mellan blocken (skattepolitiken, pensionerna, privatisering av offentliga tjänster). Det man stridit om är takten, där socialdemokraterna velat lätta på gasen medan de borgerliga velat öka farten. När man röstat på vänsterpartierna har inget hänt. Ingen har velat vrida på ratten och välja en ny färdriktning. När de ekonomiska frågorna på så sätt avförts från den politiska debatten tar värderingsfrågorna över, menade Marsdal. Det blir homosexäktenskap, slöjor, kriminalpolitik och flyktingmottagning som debatteras.
Marsdal har när han närstuderat det norska Fremskrittspartiets väljare, funnit att dessa står långt ”till höger” i frågan om invandring, miljö, kvinnokamp (fast även där är man för lika lön för lika arbete) och den radikala socialismen (som är något ”för studenter”). Men att man (till skillnad mot partiets ledning) är för en skattefinansierad offentlig välfärd, en radikal fördelningspolitik och politisk styrning av ekonomin. Marsdal menar att den traditionella höger-vänsterskalan måste kompletteras för att den nya politiska verkligheten ska bli begriplig.
På denna politiska karta återfinner man dem som röstat på FrP längst ner till höger, Vänsterpartiet längst ner till vänster, Socialdemokraterna nånstans i mitten till vänster, miljöpartister och medelklass i Stockholms innerstad uppe till vänster och de traditionellt konservativa längst upp till höger.
I debatten som följde tog Irene Wennemo, då arbetsmarknadspolitisk chef på LO, upp genomförandet av föräldraförsäkring och utbyggnaden av förskolan på 1970-talet som exempel på att Socialdemokraterna kunde vara radikalare än sina mer konservativa väljare ur arbetarklassen tack vare sin klasspolitik. Arbetarväljare stod bakom partiet för man kunde lita på dem i välfärds- och fördelningsfrågorna. Hon menade att Göran Persson genom sin position i mitten av hela denna skala bromsade SD:s inbrytningar bland arbetarväljarna. Med Mona Sahlin som ordförande kom värderingsfrågorna i centrum.
Så vad göra? Tänker vänstern ägna de kommande fyra åren åt att jaga Sverigedemokraterna och demonisera deras väljare lär förlusterna bli än större i framtiden. Själv ser jag väl arbetslösheten och den ekonomiska politiken som nyckelfrågor. Men framförallt: Ta makten över dagordningen. Ifrågasätt fördelningen av privat och offentlig konsumtion. Sluta diskutera skatten, diskutera vad vi vill ha istället. Sprid sedan ut denna i diskussion i arbetarklassen och bland medborgarna i övrigt. Det kommer att ta tid, men är den enda vägen. Folk är inte dumma. Hursomhelst är det en lång uppförsbacke som väntar.
*
En del klokt har redan skrivits och sagts efter valet. Bo Rotstein pekar på hur Socialdemokraterna lämnat sina traditionella väljargrupper åt sitt öde. Kajsa Borgnäs menar att partiet under lång tid sagt en sak och gjort något annat. Hon förespråkar en återgång till en mer traditionell socialdemokratisk politik.En i många bemärkelser tung genomgång av de senaste decenniernas ekonomiska och politiska utveckling stod Mikael Nyberg för redan innan valet i Högerns svarta bok. Verbal förlag 2010 (”Vart skickar vänstern räkningen”). Han är också elak nog att citera ur underlaget till det senaste socialdemokratiska rådslaget och menar att det är dags att rikta blicken dit där den verkliga makten finns i samhället, nedåt. Linnea Nilsson och Emil Schön granskar i Fult folk, Karneval 2010 på samma sätt som Marsdal Sverigedemokraternas väljare.Läs även andra bloggares åsikter om politik och Sverigedemokraterna
Kommentarer