Fortsätt till huvudinnehåll

Bengt Göranssons tankar om politik

Många klokheter har sagts i debatten efter den rödgrönas förlust i valet, inte minst inom socialdemokratin. Men vem vågar utmana och ta upp frågan om den ekonomiska makten i samhället och ”den enda vägens” tyranni som fortfarande råder? Inte heller hos Bengt Göransson, vars bok jag läst med så stor behållning i somras, ett ord om detta för politiken så avgörande. Här en anmälan jag skrev för Folket i Bild/Kultufront:

Bengt Göransson valde efter sin tid som utbildningsminister till skillnad mot andra kollegor inte att bli välavlönad konsult och lobbyist åt näringslivet. Istället har han att ägnat sig åt ideellt bildningsarbete inom ABF i Stockholm. Han har nu samlat sina tankar om politik och samhälle (Tankar om politik. Ersatz 2010). Bengt Göransson diskuterar samhällsbygge och medborgaransvar i en tid när politikerna i första hand säger sig representera skattebetalarna och inte medborgarna. Göransson anser förvisso att marknadsekonomin är oöverträffad för varuutbyte men visar med många väl valda exempel hur det får oöverstigliga konsekvenser när det överförs till offentliga tjänster som skola, kultur, vårdval etc. Skolan råkar särskilt illa ut i butikssamhället, menar han.

Kulturpolitiken måste utformas med ett minimum av styrambitioner i det som är kulturens innehåll, menar han i en förgörande kritik av den gigantiska förhandlingsapparat som nu byggs upp i spåren av den senaste kulturutredningen. Kulturpolitiken ska tillhandahålla offentliga strukturer (lokaler, skola, bibliotek, myndigheter) i vilken ett fritt och frivilligt kulturliv ska kunna utvecklas.

Han för intressanta resonemang kring skillnad mellan frihet och valfrihet, och i en diskussion om politikens gränser pekar Göransson på hur det offentliga idag äter sig in i ”civilsamhället” (folkrörelser och annat föreningsliv) och hur frivilliga (”volontärer”) hälsas med glädje eftersom de som jobbar gratis och inte ställer krav.

I butikssamhället blir medborgarna politikens fångar istället för dess uppdragsgivare. Mot den apati detta skapar ställer Göransson den franska revolutionens paroller om frihet, jämlikhet och broderskap som han menar bör utgöra en ledstjärna för socialdemokratin. ”I ojämlika samhällen förlorar alla sin frihet.”

Det är en glädje att läsa Bengt Göransson, spänstig i tanken och ordet. Om jag var socialdemokrat skulle jag kräva att boken lästes och diskuterades inom varje del av partiet. Men jag hade gärna tagit del av hans synpunkter kring den ekonomiska makten och demokratin, en del av samhället han avstår från att behandla.


Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 9/2010

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...