Tankar i trappen

Stora delar av våren och sommaren arbetar jag med en grupp forskare från KI. De är experter på våra minsta invånare, mikroberna. I det här fallet de 1 ½ kg bakterier vi bär på i mag-tarmkanalen och utan vilkas existens våra liv skulle te sig helt annorlunda. Det blir en svindlande resa i en för mig okänd verklighet, både inåt och bakåt i tiden – i evolutionen. Siffrorna över bakteriernas antal är ofattbara, 100 miljarder per milliliter tarmvätska. Jag får det bestämda intrycket att dessa vänliga vetenskapsmän betraktar bakterierna som jordens egentliga invånare. Vi människor är blott deras tillfälliga värddjur. De kommer att finnas kvar långt efter oss. Magen - bakterier, buller och brak . Karolinska Institutet University Press 2008. Läs även andra bloggares åsikter om vetenskap

Visst kan det låta bestickande, Hanne Kjöllers resonemang i Dagens Nyheter ( ”Var får man dö”, DN 12/12-08 ) om kvinnan som låg död ensam i sex veckor. Kommunens talesman gör en pudel för något man inte är ansvarig för. I Sverige letar vi syndabockar och är ”trygghetsnarkomaner”. Och nog är det vår egen död vi fruktar när vi upprörs. Och visst har Johan Croneman en poäng när han i samma tidning ( 12/12-08 ) skriver om sin tid som anställd inom hemtjänsten, hur folk levde och dog ensamma även under det svenska folkhemmets guldålder. Och vad är värst, att leva ensam i tio år eller ligga död i fyra dagar? Eller sex veckor? Och kvinnan hade ju avsagt sig all kontakt med hemtjänsten. Men, stopp ett tag… hur var det nu? Bodde inte kvinnan i en av kommunens servicelägenheter. Någon har uppenbarligen bedömt att hon inte klarar att bo på egen hand. (Det kan ju ligga en psykiatrisk diagnos i botten, säger Lena. Alla krav på integritet behöver inte vara ett friskhetstecken.) (”Service”, läs...

Min vän grafikern hade varit på banken. Hans bankkontakt var bekymrad. Människorna måste ta ett större ansvar för att få oss ur den ekonomiska krisen, menade hon. - Nu väntar folk med att köpa nytt tills sakerna har gått sönder. I sanning bekymmersamt. Ekonomipristagaren Paul Krugman ger en något djupare analys av sakernas nuvarande tillstånd i sin uppdaterade version av boken Krisen . Kommer på Leopard förlag i januari. Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi

En formulering i dagens Svenska Dagbladet fångar min uppmärksamhet: För personalen gäller också att inte se alla bekymmer som psykisk sjukdom, utan som en normal reaktion på en stressande situation. Som utan avlastning kan övergå i depression. ”En normal reaktion på en stressande situation som kan övergå i depression.” Gränserna mellan sjukt och friskt är ibland hårfina. Jag har tidigare skrivit om psykiatrins nya rön om sambandet mellan arv och miljö, bland annat när det gäller depression. Jag tänker på alla människor som aldrig kommit ur sin sorg efter ett trauma utan stelnat i bitterhet och som ibland, om omständigheterna är sådana, utvecklas till rättshaverister. Jag tänker på mina egna malande tankar emellanåt. Livet är svårt, vi hamnar alla i kriser. Och vi är alla olika känsliga Artikeln ingår för övrigt i en intressant serie om psykatrins möte med andra kulturer. Vad betyder det till exempel när någon säger att det krälar i hjärnan? Om detta finns mycket att säga. Men det får ...

Någon som minns de albanska pyramidspelen? För så där en tio år sedan. Alla albaner lockades in i en gigantisk svindel. Alla kunde plötsligt bli rika. Sådan var kapitalismen, trodde man. Hela landet höll på att kapsejsa. Vi upplysta västerlänningar log överseende åt de stackars albanerna. Nu sitter vi där själva. År efter år har vi fått höra att aktier är det enda som över tid ökar i värde. Och visst är det så, så länge det finns fler som vill köpa än som säljer. Precis som med pyramidspelen. Värva fem deltagare så blir du förmögen. Det här kunde vara resandes ensak. Om det inte vore för att det är våra framtida pensioner som nu ligger i potten. Och är det inte dessa gigantiska pensionsfonders växande inköp som år efter år drivit upp aktiekurserna. Den osynliga handen har fått spasmer och löper amok. Andra bloggar om finanskrisen .

I helgen packar jag böcker i arbetsrummet, styvt 40 hyllmeter. På kvällarna läser jag P.O. Enquists självbiografi, eller dokumentärroman som en recensent skrev. Det är en stundtals lysande skildring av barndomsåren i det gröna huset och arbetet med de stora verken Legionärerna och Sekonden . Greppet att skriva om sig själv i tredje person skapar paradoxalt nog en större närhet, ger väl författaren en större frihet. De stora framgångarna, inom dramatiken, politiken behandlar han förstrött, som om det gällde någon annans liv. Någon vars prat man för länge sen tröttnat på. Hela tiden förebud om den annalkande katastrofen. Och den kommer med uppbrottet från äktenskapet, flytten till Köpenhamn, Paris och det tilltagande drickandet. Enquists skildring av sin alkoholism är något av de mörkaste jag läst. Manipulerandet, intellektualiserandet, inte minst den våldsamma kampen mot familj, vänner och alla som vill hjälpa honom ur förnedringen. Flykten tillbaka till flaskan efter varje misslyckat f...

Att Ryssland nu gör samma sak i Kaukasus som väst på Balkan är en sak. Hyckleriet skulle vara skrattretande om det inte var för det blodiga allvaret. Att le i mjugg åt våra politiker och ledarsidor och tänka att ”hut går hem” löser inte problemet. Svaret på frågan hur ska små stater i stormakternas närhet värna sin frihet och sitt oberoende (minns någon Grenada?). Ökar eller minskar risken för fred om man kastar sig i armarna på USA och Nato, som de baltiska staterna och Georgien gjort? Att lägga avgörandet i händerna på Bryssel och Washington, handen på hjärtat, hur tryggt känns det? Att riskera att bli uppmarschområde och en del i kringrännandet av Ryssland. Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, var Sveriges officiella politik, om än naggad i kanten. Och den alliansfria rörelsen, var en kraft under det kalla krigets dagar som sällan namns idag. Nationalencyklopedin sammanfattar dess krav: ”Tre frågor har sysselsatt rörelsen, även om deras relativa betydelse under åre...

Det är sista lördagen i augusti. Jag ska inleda en diskussion om kulturpolitik på ett styrelsemöte. Hjärnan är helt blank. Allt jag vetat och tyckt i frågan från i våras tycks bortblåst. Sommaren sitter fortfarande kvar i kroppen. Så sent som igår gick jag i kortbyxor. Nu störtar vardagen över mig. Jobb, möten, e-post, telefonsamtal. Det är samma sak varje år. Övergången från privatmannen TC till den ansvarstagande medborgaren är en lika plågsam som nödvändig skinnömsning. Lättare att hantera nu när jag blivit äldre. Jag vet att om några dagar är jag uppe på banan igen. Jag avskyr förändringar -- och älskar dem. Det är med dem som med kalla bad, vidrigt när det pågår, men det känns jäkligt skönt efteråt.

Ryssland gör nu vad väst gjorde på Balkan (Tysklands snabba erkännande av Bosnien och Kroatien. Bombningarna av Serbien. Kosovo!). Said Mahmouid, professor i internationell rätt, påminner om detta faktum i dagens SvD ( 27/8-08 ). Samtidigt skramlar krigshetsarna på landets ledarsidor. Svenska Dagbladet kräver Nato-trupper in i Baltikum. Det mörknar. Och som vanligt spelar medierna första fiolen.

Nedanför Hammarbybacken ligger ett litet koloniområde. Det händer emellanåt att jag går förbi där på min dagliga morgonpromenad. Häromåret spolades några av kolonilotterna bort av vattnet från en läcka i skidbackens anläggning för konstsnö. Idag är allt återställt. Området är vackert och välvårdat. Nu på sensommaren prunkar det, som man brukar säga, av blomster och frukt. Genom området går en väg som förbinder de olika kolonilotterna med varandra. Den används också flitigt av boende på deras väg till och från Hammarbyhöjden. Många cyklister har också tagit den vägen ner mot Sickla. I samband med upprustningen av skidbacken häromåret drogs en cykelväg runt koloniområdet. En omväg på ungefär 2 gånger tio meter. Koloniföreningen satte upp ett par vackra grindar i falurött trä i båda ändar av området för att slippa genomfartstrafiken. För vandrare utgjorde de inget hinder. Det hela såg vackert och inbjudande ut. Nu går jag vägen genom koloniområdet första gången efter semestern. Plötsligt ...

Riktigt glad blir jag nog bara när jag löst ett problem. Tre kvällar i rad har jag försökt få skrivaren till datorn att göra det den ska. Sedan jag installerat en ny router har mina gamla HP Laserjet vägrat att fungera i nätverket här hemma. När jag flyttade över arbetsdatorn till nya lägenheten blir problemet akut. Den bärbara som jag nu skriver på saknar en port som passar. Ska jag lyckas ställa om den gamla trotjänaren? Eller måste jag slänga in handduken och gå till Clas Ohlsson och köpa en adapter för 295 kr eller, hemska tanke, köpa ett nytt nätverkskort till skrivaren från HP för 2000 kr? Jag läser supportsidor och letar mig igenom olika diskussionsforum på Internet. Får ett och annat napp, men inget som riktigt fungerar. Så. Pang. Hittar jag en diskussionstråd där någon beskriver hur man ställer in skrivaren från dess kontrollpanel. Knapp, knapp, knapp. En oändlig mängd siffror som matas in. IP-adress, subnet, gateway och allt vad det heter. Jag förstår inte hälften. Och så, nä...

Sverige säger upp det militära samarbetet med Ryssland. Utmärkt, nu väntar vi bara på att samma görs med USA och Nato. Men det är förstås skillnad på invasioner och invasioner. Ebba Sävborg gjorde för övrigt en insiktsfull analys av Rysslands agerande i Svenska Dagbladet häromveckan "Räddsla driver Ryssland i Georgien" ( SvD 20/8-08 ).

Första veckan på semestern sover jag. 8—10 timmar per natt plus en tupplur på eftermiddagen. AMJ, f.d. arbetskamrat till Lena och vän till familjen, som är på besök frågar om jag inte får svårt att sova på kvällarna. – Inga problem, svarar jag och somnar snabbt om. Jag drömmer ofantligt mycket. Färgstark, detaljerat, med invecklade intriger. På sjunde dagen kvicknar jag till. Ligger på stranden, lyssnar till havet och känner hur tankarna börjar komma tillbaka. Eftertankar kräver, liksom kreativiteten, frid i sinnet och ett visst mått av långtråkighet. Andra veckan säljer vi lägenheten. Mäklaren håller oss underrättad per telefon. Visningen går bra. Mycket folk. God stämning. Många anmäler intresse. Vi har röjt och städat hela juli. Lägenheten känns tom, närmast avskalad. Så ska det vara, säger mäklaren. Folk ska kunna röra sig i rummen och bilda sig en uppfattning om hur det kan se ut. Hon inger förtroende. Budgivningen börjar på tisdagen. Det piper i mobilen när buden ramlar in. Det h...

En vän skriver på min Facebook-sida: ”Jag saknar Tankar i trappen”. ”Jag med”, har jag lust att svara. Kreativiteten är en ömtålig låga som lätt blåses ut i vardagens vindar. Visst kan jag fortfarande producera en läsbar text. Gör så också emellanåt. Men det lustfyllda skrivandet har fått stå tillbaka under det senaste halvårets turbulens. Min reaktion på Lenas flytt, en ny krävande men samtidigt stimulerande uppdragsgivare och osäkerheten kring min egen framtid. Sammantaget har det uppslukat all min energi. Sakteliga börjar dock tillvarons beståndsdelar falla på plats. Ett par perioder under försommaren har jag suttit i Visby och arbetat, funnit det lustfyllt att lämna Stockholm och kunna ägna mig helhjärtat åt det jag ska. För några veckor sedan skrev jag kontrakt på en ny mindre lägenhet. En möjlig nystart här i stan. Men först ska en flytt genomföras, en lägenhet säljas. Än dröjer den verkliga ron. I avvaktan på det blir mina tankar här sporadiska. Tillsammans kan vi, troende som a...

"Tankarna i trappen" droppar långsamt för tillfället. I avvaktan på att tid och ro ska infinna sig för fortsatt skrivande, kan de läsare som befinner sig i Stockholmstrakten i mitten av juni se "Fröken Julie" i ett experimentprojekt med och av Nils Edwall och Camilla van der Meer. De båda har regisserat och Nils spelar rollen som Jean och Camilla kan ses Julie. Plats : Dramalabbet, Östgötagatan 2 (vid Mosebacke torg) Onsdag 11 juni kl. 19.00 Torsdag 12 juni kl. 19.00 Måndag 16 juni kl. 19.00 Onsdag 18 juni kl. 18.30 (OBS, tiden!) Anita Björk och Ulf Palme i Alf Sjöbergs filmatisering av Fröken Julie (1951)

Om olika mödrar läser jag i Svenska Dagbladet på Mors dag. En säger att hon ser fram emot den dag då hennes dotter blir vuxen ”så att de kan gå ut och ta ett glas vin tillsammans”. Jag studsar till. Formuleringen är densamma som jag såg i ett porträtt för inte länge sen i samma tidning. Då gällde det den kvinnliga jubilarens bonusdotter. ”Gå ut och ta ett glas vin tillsammans.” Då är man vuxen. ”Övergångsriter förekommer i det närmaste universellt i samband med övergångar mellan olika stadier i den mänskliga livscykeln” läser jag i NE. Det är nu ett par generationer sedan konfirmationen upphörde att vara ett insteg i vuxenvärlden. Idag är väl ”fjortisfyllan” det närmaste vi kommer den ”ungdomsinvigning” som finns i andra kulturer. Ett glas vin tillsammans med mamma är väl den naturliga utvecklingen efter detta.

Kris, av grekiskan ”krisis”: avgörande, prövning. Hur ofta sjukdomsförklarar vi normala reaktioner på livets kriser? Jag hade anledning att fundera över frågan för egen del i vintras. I Kris och utveckling menar Johan Cullberg att de som arbetar inom vården måste lära sig att skilja mellan psykisk sjukdom och reaktioner på de motgångar som hör livet till. Psykakuterna larmar att de översvämmas av unga människor som söker hjälp för att flickvännen har gjort slut, att utbildningen man sökt men inte kommit in på etc. Länge trodde jag det var en klintebergare, men en bekant som arbetar inom psykiatrin berättar att det är så. Och människor vill ha snabba lösningar på sina problem, även i de fall där bara tiden kan läka såren. Ingrid Carlberg skildrar i sin nyligen utkomna bok Pillret (en lysande skildring, läs den) hur svårt de stora läkemedelsbolagen hade att få SSRI-preparaten godkände av det svenska läkemedelsverket i början av 1990-talet. Man kunde i flertalet studier inte v...

En av otaliga bilagor som trillar ur morgontidningen drar min uppmärksamhet till sig. Rubriken på framsidan över ett antal sportiga bilar i ett odefinerbart bergslandskap lyder ”Vårens killmagneter”. Vad menas tänker jag? Är det bilar endst för killar? Eller för tjejer som vill locka till sig killar. Fascinerad läser jag texten. Som all reklam säger den mycket om den tid vi lever i: ” När våren kommer Plötsligt står vi som kärlekskranka tonåringar inför allt lockande som vaknar till liv efter en lång vinter av dag-till-dag-överlevnad. Den med självbevarelsedrift ylleinbäddade hjärnan börjar ticka igång igen. Impulserna strömmer ner till hjärtat som vi nästan glömt sitter någonstans innanför tredje revbenet till vänster. Halleluja. Jag lever. När du klippt naglarna, kammat håret och putsat skorna kommer solen, dofterna, blickarna, glassarna, luncherna, drömmarna. Bilarna. Ny bil. Till mig. Mig, mig, mig. Våren börjar på M och slutar med ercedes.”

L. ringer och berättar att B, en gemensam bekant, är död. Han tog livet av sig i söndags. Åt middag med sin minderåriga dotter, skrev ett långt brev till familjen (som ett protokoll, säger L.) och satte en lapp på ytterdörren – ”Jag hänger i boden” – och gick ut och gjorde slut på sig. På kvällen stöter jag ihop med K. Han säger att han mötte B, så sent som förra onsdagen. Han hade klivit på tåget i Hallsberg. Under resan berättade han om sitt nya jobb, kvinnan han skulle bo med. Ingen spricka i fasaden. En handlingskraftig man i sina bästa år. Hur ser man att en människa håller på att gå sönder?

Min gamla mobiltelefon dog köld- och fuktdöden i fjällen. Men innan dess hann den skicka en signal från framtiden. En morgon när jag vaknade visar den på 19 februari 2022. Det år jag fyller 71. Ville den säga mig nåt innan den dog? *** Finns det några lyckliga singlar? Människan är ett flockdjur, men kan också anpassa sig till de mest extrema förhållanden. – Man behöver någon att tiga tillsammans med, säger vännen U. när jag beklagar mig – Mannen är inte gjord till att leva ensam, säger P. Men man hinner läsa många böcker. *** En natt drömmer jag att vi har en fest i huset i Vega. Gästerna vägrar att gå hem när natten är slut. En del lägger sig och sover i soffor och på golv. Stämningen är obehaglig. Jag vaknar med en känsla av maktlöshet. *** På återbesök hos min psykiatriker. Jag berättar om hur starkt jag reagerat på Lenas flytt. Vi diskuterar kring om man ska ta medicin mot livet och dess påfrestningar. Men hon bedömer att risken för återfall i mitt fall är starkare. Så vi enas om ...

Det är inte alla debutanter som föräras förstadagsrecensioner i storstadspressen, än mindre ges hela förstasidan med bild och allt i Dagens Nyheters kulturbilaga . Det är möjligt att 20-åriga Amanda Svenssons roman Hey Dolly är just så bra som kritikerna hävdar. Kunde Jonas Hassen Khemiri så varför inte Amanda Svensson? Att hennes far är kulturchef på Expressen har förstås sina poänger. Men frågan är om inte vår (och mediernas) jakt på den eviga oförstörda ungdomen är viktigare. Ung, fräsch och gärna bildskön kanonföda i upplagekriget. Och förlagens marknadsavdelningar spelar med. Frågan är om dagens unga kvinnliga författare riskerar samma öde som kvinnliga skådespelare, dvs. inga stora roller efter 40. Visst kan Kerstin Ekman, Aino Trosell, Heidi von Born, Bodil Malmsten och många fler sägas vara bevis på motsatsen. Men ingen författares väg är spikrak. Kommer de som idag debuterar (kvinnor som män) tillåtas vandra hela den vägen. I mitt arbete läser jag stundom manus åt ett av ...

En kväll ser vi Henrik Schyfferts show The 90’s – ett försvarstal . Vi, det är sonen och hans sambo som är uppvuxna med Hassan och Glen Killing i manegen , och jag som är sprungen ur den allvarsamma generation ironikerna gjorde sitt uppror mot på 1990-talet. Schyffert är smart och snabb. Lagom självutlämnande. Har publiken i sitt grepp från första stund. Stundom öppnar sig avgrunder när ingen vet om han skämtar eller menar allvar. Precis som när Killinggänget regerade. Blir klädsamt självkritisk när han granskar sin generations brist på allvar och ständiga sökande efter fixar och snabba genvägar. Han säger att om det är något han ångrar så är det hur de lekte sig igenom ett decennium när inbördeskrig rådde i ett europeiskt land. Det får han svårt att förklara för sina barn. Men det är aldrig försent, tänker jag. Visst finns det allvarliga frågor att ta itu med också idag. Andra bloggar om Schyffert

Vi går Birger Jarslgatan fram och passerar två unga människor upptagna av ett allvarligt samtal. – Men du får väl gifta dig med Fanny då! säger han upprört till henne. Vi går vidare mot den väntande bion.

Om jag förstår diskussionen om bojkott av Peking-OS så är det okej att köpa billiga leksaker och kläder gjorda i Kina och vi ska jubla varje gång Ericsson eller Volvo tar hem något jättekontrakt i det stora landet, men när denna kulturnation anordnar Olympiska spel ska vi tänka på miljön, förtrycket och den underbetalda arbetskraften. Och då är landet inte ens inblandat i något krig på främmande mark. Hyckleri är bara förnamnet. Intresset ljuger inte, brukar marxisterna säga. Men det globala kapitalet har ju uppenbarligen intressen att försvara i Kina. Frågan är alltså vem som orkestrerar kampanjen (som numera även stöds av vårt eget vänsterparti). För visst är det en kampanj. En intressant aspekt på Tibetfrågan ger för övrigt Slavoj Zizek i Dagens Nyheter ("Vet vi vad som sker i Tibet") , Dagens Nyheter 18 april 2008. Andra bloggar om OS

Christer Hermansson återger i sin senaste bok historien om en man från ett land på andra sidan jordklotet som kom in i Södertälje stadsbibliotek och bara stirrade på alla hyllor med litteratur på olika språk och om olika ämnen och utbrast: – Äntligen! För första gången lever jag! Böcker och bibliotek har funnits i mitt liv sedan jag var en valp i nio-tioårsåldern. Först biblioteket i Skanskvarnsskolan, där jag var en så flitig besökare att jag betroddes med att stå bakom disken och stämpla de andra låntagarnas böcker. Sedan stadsbiblioteket i Årsta Centrum som min far och jag regelbundet uppsökte och därefter i tur och ordning huvudbiblioteket vid Sveavägen, biblioteken i Skogås och Handen och några somrar det lilla biblioteket i Katthammarsvik på Gotland. Därutöver har mitt yrke satt mig i kontakt med en rad fackbibliotek i huvudstaden: KB, Riksdagsbiblioteket, Universitetsbiblioteket, UD:s bibliotek m.fl. Men biblioteken är i kris. Bokutlåningen minskar, folkbibliotekens bokbe...

Det är måndagskväll på ett litet galleri långt upp på Roslagsgatan. Författaren och journalisten Anders Björnsson läser texter ur sin bok Mosaiker . Koncentrerat lyssnar vi på berättelsen om hans farbror, konstnären. Och vi tas med på en resa genom ett stycke svensk och europeisk efterkrigshistoria. Sen tar konstnären Riber Hansson över och berättar om sitt arbete med att i bild gestalta Anders sentenser. Allt ska så småningom resultera i en bok på Carlsson Bokförlag . På väggarna hänger verk av konstnären, textade och bearbetade metallplåtar – en spin-off av arbetet med boken. Jag går längre in i lokalen och träffar på Anders son Adam Ulveson som tillsammans med ett 20-tal andra unga formgivare, skribenter och fotografer bildar den ideella föreningen Detroit , vilken också driver galleriet ut mot gatan. En vecka tidigare har jag varit på ABF-huset på Sveavägen och lyssnat på när Ingrid Carlberg samtalar om sin bok Pillret (Norstedts). Jag har just läst denna hennes lysande berätte...

På Streets bokmarknad köper jag pocketutgåvan av Agneta Klingspors Går det åt helvete är jag ändå född . Jag missade den då den kom häromåret. Nu slukas jag av denna furiösa husesyn i det sönderfallande folkhemmet (”Verksamhetsberättelse”). Författaren kastar sig ut och konfronterar en verklighet de flesta av oss blundar för. Avslutningen (”Övriga frågor”) om modern, jaget och döden är starkt. Jag gläds åt att någon förmår slita hinnan från våra ögon. Frustrerad över att själv inte alltid hitta de rätta orden. Agneta Klingspor Går det åt helvete är jag ändå född . Bokförlaget Mormor 2007 (2006). Andra bloggar om böcker .

– Vad säger du om Tibet? – Att det är otur för tibetanerna att de har sådana vänner. – Vad menar du? – Jag menar att Kina aldrig kommer att tillåta en upprepning av det som skedde i det forna Jugoslavien och Sovjet. Se bara på hur de agerade på Himmelska fridens torg 1989. – Men är inte tibetanerna förtryckta? – Jo, men det var de före invasionen 1959 också. En lösning måste bygga på respekt av ömsesidiga intressen. Väst måste inse att kineserna inte vill ha amerikanska baser vid sin gräns uppe i Himalaya. – Är det allt du har att säga? – Ja, den dag kineserna åker jorden runt och kidnappar andra länders medborgare och låter dem ruttna i glömda fängelser i kommer jag att protestera. – Du är cynisk. – Inte värre än de politiker som styr världen. Himalaya Lyckad lobbying bakom Tibetprotester . Andra bloggar om Kina och Tibet.

Jag läser i Vi i SKB (organ för Stockholms Kooperativa Bostadsförening ) om det medelålders paret Monica och Leif som flyttat in i en fyra med jätteterrass i Sjöstaden. De trivs förstås, men har också kritiska synpunkter på bl.a. den öppna planlösningen – ”Det är inte så roligt att se en massa disk, i synnerhet inte när man har gäster” – och en del materialval. Och tilläger Monica: – Det är lite snålt med garderober, så vi har köpt egna att komplettera med. För detta betalar de något som är närmare 15.000 än 10.000 kr i månaden i ett av sjöstadens prestigebyggen, signerade Gert Wingårdhs arkitektkontor. Snygg fasad, sämre under ytan. Kv. Kappseglingen, Hammarby sjöstad. När Lena och jag bestämt oss för att sälja huset tittade vi på många lägenheter. Nyproduktion för det mesta, och vi slogs av de mest fundamentala brister. Sovrum små som järnvägskupéer med lösa garderober inställda i ett hörn. Bristande omsorg om detaljer, fula rördragningar längs hela väggar, små arbetsytor ...

En gång på 1970-talet såg jag Charlie Rivel på Gröna Lunds stora scen. Den gamle clownen var närmare 80 år och framförde sina nummer med en värdig elegans. Ändå präglades publikens hyllningar nog mer av det han en gång gjort än det han faktiskt presterade på scenen. Det är inte bara Keith Richards sminkning och känslan av cirkus som får mig att tänka på episoden när jag ser Shine a light , Martin Scorseses film om Rolling Stones. Charlie Rivel Det är inte heller troligt att jag sett filmen om inte sonen tagit med mig till festpremiären på Rival i Stockholm. Under en fem-sex år köpte jag varje skiva med Stones, den sista blev Let it bleed (med bl.a. klassikern ”Midnight Ranbler”) 1969. Det var musik att festa till och spela på hög volym medan man fördrev eftermiddagarna med cigaretter och te hemma i någons lägenhet i Årsta. Inget i Stones utveckling efter Sticky Fingers (1971) och Exile on Main Street (1972) har därefter väckt mitt intresse. Där andra engelskspråkiga artister, som N...

Kulturministern och de borgerliga ledarskribenterna gör sig lustiga över de 253 akademikernas upprop mot Forum för levande historias kampanj till landets skolelever om kommunismens brott ( DN 2/4-08 ). Kritikerna avfärdas som vänstermänniskor och kommunister ( SvD 3/4-08 ). ”Och varför var det ingen som sa nåt när det gällde Forums kampanj mot nazismen?” Den frågan kanske en och annan av undertecknarna också bör ställa sig. Vi talar ju faktiskt om principer. Ska staten ägna sig åt den här typen av officiell historieskrivning. (När nästa kampanj, om gud vet vad, sätts in kanske rent av någon liberal frågar sig varför man inte sa något nu.) Nåväl, det kan var lämpligt att påminna om den tidsanda som rådde när Göran Persson drog igång sina kampanjer mot slutet av 90-talet. Runtom i Europa diskuterades – och på flera håll antogs – lagar som förbjöd allt ifrågasättande av historieskrivningen om andra världskriget. De som i Sverige menade att man inte kunde tiga ihjäl Sverigedemokraterna ut...

En gång har jag deltagit i en tv-debatt. Det gällde narkotika och mediernas glamourisering av vissa artisters drogmissbruk. Det jag minns bäst är att jag blev bjuden på taxi till och från TV4:s dåvarande hus vid Storängsbotten. Jag satt bredvid Kerstin Hallert och levererade min replik (som gällde såpaskådisen Lina Perned som just medverkat i en omfattande ecstacy-rättegång). Hallert sade sig för övrigt känna till mig väl, vilket måste varit en lögn eftersom jag var där som ersättare för Britta Svensson på Expressen. Nåväl, det här tänker jag på när jag läser Lena Anderssons definition av begreppet ”debatt” lördagens Svenska Dagbladet (29/3-08) : ”Debatt uppstår när det inte är uppenbart vad som är rätt och fel, när ett perspektiv som är giltigt för den ena och försvaras med förnuftsargument bryts mot ett perspektiv som är giltigt för den andra och försvaras med förnuftsargument, så att det uppstår en tankespiral och ett möte mellan tankar som vässas mot varandra till allt högre höjde...

En dag möter jag Börje Ahlstedt på Storgatan. Han är mycket kortare än jag föreställt mig. Och rundare. Påminner en del om Lasse Pöysti. Ett mumintroll på Östermalm. Vilken illusion gör att vi alltid tror att skådespelare är så långa? Mumintrollet och Too-ticki. Ur Trollvinter. Bild Tove Jansson.

Ju närmare själva skapandet en person befinner sig desto sämre betalt har den. Det är en regel som gäller för de flesta kreativa yrken. Inom förlagsbranschen finner vi således författare och illustratörer längst ner i näringskedjan. För ibland några tiotusenlappar om året förväntas de skänka sitt arbete åt uppdragsgivaren. Ovanför dem hittar vi översättare och korrekturläsare, med en timpenning lägre än en undersköterska. Sen kommer vi redaktörer som stöter och blöter deras texter. Ofta fungerar vi som projektledare för en ganska komplicerad process. De flesta bland oss är kvinnor och lönerna är därefter. Ovanför oss kommer tryckare, säljare och förläggare med som regel hyggliga tjänstemannalöner. Och allra överst häckar förlagschefer, marknadschefer och allehanda administratörer med löner som anstår en chef inom de flesta yrken. Detta och mycket annat kan man läsa ut av Svensk Bokhandels statistik över inkomsterna inom förlagsbranschen. Visst finns det undantag: Ett handfull bestsell...

En kväll innan ledigheten lyssnar jag till ett föredrag om den mänskliga civilisationens snara undergång. Det är Daniel Berg, journalist och ekonomihistoriker som talar om ”slutet på världen som vi känner den” på min branschförenings årsmöte. Torrt lägger hann fram sina fakta. Allt sedan kapitalismens genombrott under medeltiden har människan lånat av framtiden: fisken i haven, Nordamerikas jordar, koloniernas råvaror, jordarnas näring. Oljetillgångarna har nu nått sin kulmen, regnskogarna (jordens lungor) naggas i kanten, vattnet börjar sina. De gigantiska finanskapitalen söker sig nya vägar: exploaterar jordar, vatten och annat vi länge tagit för givet. Snart står krigen för dörren. USA har nått toppen av sin förmåga och förmår inte invadera Iran hur gärna man än vill; kan inte försvara sina intressen i Afrika än mindre göra något åt framväxten av ett självständigt block i Sydamerika. Otänkbart för 20 år sedan. Samtidigt stiger Kina, Ryssland och Indien fram som nya stormakter. De eu...

Utsikter för den kommande veckan: Mittåkläppen, Härjedalen

En femton år gammal favorit i repris med anledning av Tom Alandhs dokumentär Vi som överlevde Rågsved (SvT 2/3 2008): Mona Sahlin och spriten ( Expressen 1/3 1993) Andra bloggar om alkohol , droger och ungdomar

Alla bloggare med lite integritet hävdar att de skriver personligt, men inte privat. Även jag. Men vad betyder det? De flesta av oss hejdar sig när vi möter en skylt med ”Privat område”, fortsätter vi är det oftast med en känsla av obehag. Inom allemansrätten är området närmast vårt hus fredat från objudna besökare. Det finns alltså områden dit inte alla äger tillträde. Vi har våra revir. (Hur långt tillbaka i tiden denna åtskillnad mellan det privata och personliga går kan säkert diskuteras, liksom dess innebörd inom olika samhällsklasser. Men nu håller jag mig till nutid och den medelklass jag tillhör.) Den som går till ordböckerna finner att definitionerna av privat, personlig (och enskild) delvis överlappar varandra: ” privat som tillhör eller har att göra med enskild(a) person(er), särsk. vederbörandes hem- och umgängesliv o.d. (mots. offentlig)”; ” personlig 2, som rör privata eller intima delar av ngns liv”; ” enskild 1 som tillhör eller har att göra med en enda person (mo...

Vad kommer vi att minnas av den 17 februari 2008 om några år? Jag betraktar bilderna av kosovoalbaner som viftar med amerikanska flaggor och den (förbjudna) albanska flaggan. Det är som Kjell Magnusson påpekar ( Aftonbladet 19/2-08 ) något som inte stämmer med denna självständighetsförklaring. Som det här med det utlovade amerikanska trupptillbakadragandet. För några år sedan var jag redaktör för den svenska översättningen av Chalmers Johnsons Imperiedrömmar (Leopard förlag 2005). Denne professor vid University of California skriver apropå den amerikanska närvaron i Kosovo: ”Omedelbart efter att den amerikanska bombkampanjen mot Jugoslavien upphörde i juni 1999 konfiskerade USA helt enkelt 1 000 tunnland jordbruksmark från privata ägare i Uresevic i sydöstra Kosovo, nära den makedonska gränsen. Mellan juli och oktober 1999 byggde sedan USA Camp Bondsteel på rekordtid. Förenta staterna uppförde också Camp Monteith, en mindre men lika lyxig bas i närheten. ... Bondsteel, som är den stör...

Jag läser Maciej Zarembas blodtryckshöjande artiklar om de kränkta eleverna vid Lärarhögskolan i Stockholm med blandade känslor ( Dagens Nyheter ). (Eller ”krängt” som en blivande svensklärare (?) föredrar att stava det.) Alltsedan Erik Wijks skoningslösa mord på Zarembas journalistik för tio år sedan (återpublicerat i Bunta ihop och slå ihjäl dom . Manifest 1999) läser jag honom med skepsis. Zaremba står för en form av ”krona-eller-klave”-journalistik (”krona” vinner jag, ”klave” förlorar du) där den som skriver alltid får rätt och den granskade får sitta med Svarte Petter. Exempel är de återkommande mediedreven om myndigheternas omhändertagande av barn. Ingriper myndigheterna mot en familj störtar medierna fram och anklagar för myndighetsmissbruk (Oskarshamn m.fl. fall), gör man inget (fallet Kevin) anklagas man för flathet och för att man inte ingrep i tid. När röken skingrat sig och utredningarna sagt sitt och ansvar (oftast i form av någon chefs avgång) utkrävts visar sig verkligh...

Ulrika Kärnborg utryckte sig för en tid sedan i Dagens Nyheters pappersupplaga lite lättsamt över uppståndelsen kring Johan Staël von Holsteins plats i Kulturrådets styrelse. Ett köttben åt Timbrohögern, skrev hon, liksom Cecilia Stegö Chílos utnämning till kulturminister förra hösten. Det var inte så mycket att orda om. Kulturpolitiken är huggen i sten, tycktes hon mena. Jag vet inte ja. Det senaste året har kulturkampen från högerkanten tagit ett steg framåt, till synes stärkt av maktskiftet. Äntligen ska man kämpa ner denna kulturvänster som, trots näringslivets kampanjer, varit ett sådant gissel alltsedan 1970-talet. Inte bara kulturvänster förresten. Nu senast ifrågasatte Marie Söderqvist den allmänna rösträtten ( Expressen 30/1-08 ). Och tidskriften Neo krävde, understödd av Svenska Dagbladet s ledarsida, att statsbidragen till ABF ska dras in, eftersom man upplåter plats åt ”extrema vänstergrupper”. Ur våra tidigare gemensamt ägda centrumanläggningarna ska nu också all politisk...

Jag läser Aron Etzlers samtal med Marie Sveland i senaste Flamman . Hennes bok Bitterfittan förra året och dess skildring av föräldraskapets och tvåsamhetens glädje och vedermödor berörde mig. Jag tänkte på hur det var när våra barn var små och på när de en gång kommer att skaffa barn. I samtalet nämner Etzler hur Johan, maken till bokens berättarjag, sticker iväg på ett regissörsuppdrag i landsorten på tio veckor kort efter att deras barn fötts. Kommen så långt i boken fick jag lust att utbrista i ett ”Hallå! Vad håller ni på med!? Har f-n har ni tänkt lösa det här? Har Johan gjort det här på eget bevåg? I så fall är det väl ett skäl så gott som något till skilsmässa. Eller var det ett gemensamt beslut att han skulle ta det där uppdraget som var så viktigt för hans fortsatta yrkeskarriär? I så fall. Tuff shit. Men klaga inte!” Det andra, som Etzler inte tar upp i samtalet, är hur bokens berättarjag jobbar som en galning till några dagar innan förlossningen, till synes lyckligt förträ...

Ett gammalt tidningsklipp väcker mitt intresse: ”Brist på psykiatriker ger långa vårdköer”, skriver Svenska Dagbladet (8/12-07). – Situationen är allvarlig och mycket tyder på att läget kommer att förvärras ytterligare, säger Anders Printz, jurist och ansvarig för Socialstyrelsens psykiatriprojekt. Trots att den psykiska ohälsan ökar uppgav drygt hälften av landstingen 2006 att det blivit allt svårare att rekrytera specialister i psykiatri. I Västerbotten har man i dag sex psykiatriker per 100 000 invånare, mot 28 i Stockholms läns landsting. Och en kartläggning som tidningen Fokus gjort visade exempelvis att 7,5 av tio läkartjänster var obesatta på vuxenpsykiatriska kliniken på länssjukhuset i Sundsvall-Härnösand - i ett upptagningsområde på cirka 200 000 personer. – En sån här situation hade aldrig accepterats om det till exempel handlat om hjärtsjukvård, säger Carl-Gustaf Olofsson, verksamhetschef på psykiatriska kliniken i Skellefteå. Vi har redan årslånga köer. Att Stockho...

Människan är ett anpassningsbart djur. Alltsedan barnen var små har jag levt i tron att jag är en morgonmänniska. Tidpunkten för dagislämning och –hämtning satte ramarna för en disciplinerad frilanstillvaro som fortsatt långt efter att de flugit ur boet. Men under den dryga månad jag nu levt ensam i veckorna har dygnsrytmen sakta förskjutits. Då jag förr gick upp 5.45 sover jag nu till 7–7.30 på morgnarna. Efter frukost med tidningsläsning tar jag en rask promenad på 30–40 minuter, de dagar jag inte går och simmar. Gymmar min rehabiliterade axel, duschar och tar sen itu med lättare skrivbordsjobb, sånt som jag förr reserverade eftermiddagarna till. Arbetet accelererar efter hand under dagen och jag arbetar som bäst på sena eftermiddagen. På kvällen läser jag eller ser på tv, till elva–tolvtiden. Otänkbart för ett halvår sedan. Förunderligt. Jag undrar hur länge det håller i sig.

Engelsmännen kan göra kostymdramer. Jag ser The Tudors på SvT och fascineras så till den grad att jag inte reflekterar över den historiska fakticiteten (fast nog låter kardinal Wolseys vision om en paneuropeisk säkerhetspakt som en propå från våra dagars Bryssel). Efteråt kan jag inte låta bli att läsa om perioden i läroboken från min (främst av privata skäl) misslyckade termin vid historiska institutionen vid Stockholms universitet. Fram stiger en blodig tid i Europas historia med hundraårskriget, rosornas krig, bonderesningar och jacquerier. Jag fastnar för en formulering: ”De nya monarkerna uppställde det monarkiska styrelsesättet som en garant för lag och ordning … De sökte vinna stöd från medelklassens människor i städerna, som var trötta på de privata krigen och feodaladelns marodörvanor. Medelklassen var villig att betala skatter i utbyte mot freden … Om kungen fick pengar genom skatterna skulle han bli i stånd att organisera arméer med vilka han kunde slå ner adeln.” (Palmer-...

Tryck på pilen för en stunds avkoppling

Jag har sällskap ner i hissen med grannen snett ovanpå. Vi stannar till och pratar en stund utanför porten. Han arbetar tre-fyra dar i veckan i en liten stad på västkusten och veckopendlar. Varje måndagmorgon slår han nytt hastighetsrekord på sträckan Sthlm-Arlanda. Jag frågar hur det är att dela sitt liv mellan två platser. – Allt blir mycket dyrare, säger han först. Om man inte vill leva på undantag. Och tröttande. Jag säger att varannan dag känns det trevligt att få ett hem i två olika städer, och varannan dag känns det bara jobbigt och stökigt. – Ja, och så kommer det att fortsätta att vara, säger han och hastar iväg till den väntande bilen. På kvällen får jag mejl från en vän som nyligen skilt sig efter ett långt äktenskap. Jag berättar att Lena börjat jobba i Visby vid nyår: – Flytta dit du också Tom! skriver hon. Det är tillräckligt jobbigt att få allt att funka ändå utan att man ska behöva utsätta äktenskapet för, om än frivilliga, geografiska påfrestningar. Jag svarar att vi f...

En fördel med Peter Birros tv-drama August är att jag tar fram Strindbergs brev från 1870-talet och börjar läsa. Som så ofta är originalet vida överlägset kopian. Inte för att Strindberg är något sanningsvittne, han skrev själv om och förbättrade sin historia gång efter annan, i Röda rummet , En dåres försvarstal och Tjänstekvinnans son bl.a. Inte heller Birro gör anspråk på att ge en sann bild av författaren som ung. – Det här är fiktion och Peter Birro har skrivit det här manuset, som i alla fall inte stämmer helt med verkligheten utan mer om hur han upplever Strindberg. Så har jag också tänkt, säger huvudrollsinnehavaren Jonas Karlsson i Svenska Dagbladet . Del ett av dramat är en enda konstruktion, från det påstådda självmordsförsöket i inledningen, till det laddade mötet med Siri von Essen vid Kungsträdgårdskravallerna (som Birro för effektens skull flyttar fram några år i tiden). Namnen på kamraterna i Röda rummet hämtar han från Strindbergs roman. I breven och biografie...

Jag får Carl-Henning Wijkmarks Stundande natten i julklapp. Augustpris eller inte, mej lämnar den tämligen oberörd. Som om den utspelade sig bakom en glasvägg. Det är välskrivet och lärt. Litterärt . Jag tar fram Sven Delblancs Slutord och läser: ”Vi ska alla dö – men inte jag. Döden är inte för mig. Jag tecknar livförsäkring och köper gravplats, men sådant är bara etikett och gott sätt. Döden är inte för mig. Jag går mot döden var jag går. Nej, detta pronomen är fel. Ni går mot döden, inte jag. Döden är inte för mig. Slikt oförnuft vågar man knappast bekänna. Men jag vet att du som läser detta i ditt hjärtas hjärta är av samma mening. Döden är till för andra, inte för dig.” Så skrev han också i skuggan av det cancerbesked han just fått. *** Sven Delblanc Slutord . Bonniers 1991. Delblanc avled 1992 i den skelettcancer han drabbats av. Andra bloggar om böcker , döden och Augustpriset .

Vemod stämning av stillsam saknad och sorg över ngt som upplevs förlorat ( NE:s Ordbok )