Fortsätt till huvudinnehåll

Vandalism

Nedanför Hammarbybacken ligger ett litet koloniområde. Det händer emellanåt att jag går förbi där på min dagliga morgonpromenad. Häromåret spolades några av kolonilotterna bort av vattnet från en läcka i skidbackens anläggning för konstsnö. Idag är allt återställt. Området är vackert och välvårdat. Nu på sensommaren prunkar det, som man brukar säga, av blomster och frukt. Genom området går en väg som förbinder de olika kolonilotterna med varandra. Den används också flitigt av boende på deras väg till och från Hammarbyhöjden. Många cyklister har också tagit den vägen ner mot Sickla.

I samband med upprustningen av skidbacken häromåret drogs en cykelväg runt koloniområdet. En omväg på ungefär 2 gånger tio meter. Koloniföreningen satte upp ett par vackra grindar i falurött trä i båda ändar av området för att slippa genomfartstrafiken. För vandrare utgjorde de inget hinder. Det hela såg vackert och inbjudande ut.

Nu går jag vägen genom koloniområdet första gången efter semestern. Plötsligt stannar jag till. Grindarna är borta. Eller inte riktigt borta. De ligger slängda i gräset intill, förvandlade till kaffeved. De bastanta grindstolparna är avsågade med vad som förefaller vara en motorsåg. Planken till staketet likaså. Först fattar jag inte, tänker att föreningen varit tvungen att ta ner grindarna för nån byggtrafik eller vad som helst. Förundrad vandrar jag genom området. Samma sak i andra ändan. Nersågat, spillror.

På koloniföreningens gemensamma stuga läser jag ett anslag om hur föreningen fått stadsdelsförvaltningens tillstånd att sätta upp grindarna efter att cykelvägen byggts men att någon nu förstört dem. ”Det kan knappast röra sig om pojkstreck”, skriver den anonyme avsändaren.

Nej, jag funderar över vilka som kan ha gjort detta. Försöker sätta mig in i hur man tänkt. Ser framför mig ett gäng män i yngre medelålder som under en kväll med alltför många öl hetsat upp sig tillräckligt över ”den där jävla koloniföreningen”, ”vilka tror dom att dom är?” och ”tror dom att dom äger hela området.” Och sen har man tagit en motorsåg och dragit ner till koloniområdet och förvandlat orden till handling.

Finns såna människor? Uppenbarligen. I villaområdet hade vi grannar som såg till att en övergiven sommarstuga en natt brann ner när trafiken av missbrukare blev alltför påträngande.

För inte kan det väl vara någon av alla dessa cyklister som dundrar förbi mig i backen in på den smala vägen genom området, medan jag står där och läser på anslaget.

vandalis´m subst. ~en
ORDLED: vand-al-ism-en
• våldsam och hänsynslös förstörelse vanl. utan ngt som helst rationellt syfte:

2008-08-27 Källa Nationalencyklopedin
http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=338908

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...