Fortsätt till huvudinnehåll

Vandalism

Nedanför Hammarbybacken ligger ett litet koloniområde. Det händer emellanåt att jag går förbi där på min dagliga morgonpromenad. Häromåret spolades några av kolonilotterna bort av vattnet från en läcka i skidbackens anläggning för konstsnö. Idag är allt återställt. Området är vackert och välvårdat. Nu på sensommaren prunkar det, som man brukar säga, av blomster och frukt. Genom området går en väg som förbinder de olika kolonilotterna med varandra. Den används också flitigt av boende på deras väg till och från Hammarbyhöjden. Många cyklister har också tagit den vägen ner mot Sickla.

I samband med upprustningen av skidbacken häromåret drogs en cykelväg runt koloniområdet. En omväg på ungefär 2 gånger tio meter. Koloniföreningen satte upp ett par vackra grindar i falurött trä i båda ändar av området för att slippa genomfartstrafiken. För vandrare utgjorde de inget hinder. Det hela såg vackert och inbjudande ut.

Nu går jag vägen genom koloniområdet första gången efter semestern. Plötsligt stannar jag till. Grindarna är borta. Eller inte riktigt borta. De ligger slängda i gräset intill, förvandlade till kaffeved. De bastanta grindstolparna är avsågade med vad som förefaller vara en motorsåg. Planken till staketet likaså. Först fattar jag inte, tänker att föreningen varit tvungen att ta ner grindarna för nån byggtrafik eller vad som helst. Förundrad vandrar jag genom området. Samma sak i andra ändan. Nersågat, spillror.

På koloniföreningens gemensamma stuga läser jag ett anslag om hur föreningen fått stadsdelsförvaltningens tillstånd att sätta upp grindarna efter att cykelvägen byggts men att någon nu förstört dem. ”Det kan knappast röra sig om pojkstreck”, skriver den anonyme avsändaren.

Nej, jag funderar över vilka som kan ha gjort detta. Försöker sätta mig in i hur man tänkt. Ser framför mig ett gäng män i yngre medelålder som under en kväll med alltför många öl hetsat upp sig tillräckligt över ”den där jävla koloniföreningen”, ”vilka tror dom att dom är?” och ”tror dom att dom äger hela området.” Och sen har man tagit en motorsåg och dragit ner till koloniområdet och förvandlat orden till handling.

Finns såna människor? Uppenbarligen. I villaområdet hade vi grannar som såg till att en övergiven sommarstuga en natt brann ner när trafiken av missbrukare blev alltför påträngande.

För inte kan det väl vara någon av alla dessa cyklister som dundrar förbi mig i backen in på den smala vägen genom området, medan jag står där och läser på anslaget.

vandalis´m subst. ~en
ORDLED: vand-al-ism-en
• våldsam och hänsynslös förstörelse vanl. utan ngt som helst rationellt syfte:

2008-08-27 Källa Nationalencyklopedin
http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=338908

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...

Nils Schwartz och kurderna

Nils Schwartz var inte bara en litteraturkritiker av rang. När Sveriges regering någon gång i mitten av 1980-talet beslöt att terroriststämpla och utvisa nio kurder till Turkiet var Nils vid sidan av Jan Guillou de enda som tog upp frågan i de stora medierna. Nils på Expressens kultursida och Jan i tv-programmet Rekordmagasinet. Bakgrunden var mordet på en avhoppad PKK-sympatisör i Uppsala i juni 1984. En person greps och dömdes för dådet. Säpo bestämde sig för att det var en intern uppgörelse och pekade ut ett antal förmodade PKK-are (bl.a. en blomsterförsäljare i Eskilstuna) som medhjälpare. Åklagaren beslöt att lägga ned förundersökningen eftersom varje form av bevis saknades. Säpo gick då till regeringen som beslöt att stämpla nio av dem som terrorister och utvisa dem enligt terroristparagraferna i utlänningslagen. Men då de utpekade inte kunde utvisas eftersom de riskerade dödsstraff i militärdiktaturens Turkiet belades de med reseförbud och anmälningsplikt. Ingen av dem fick ...