Fortsätt till huvudinnehåll

Vårt gemensamma ansvar

Visst kan det låta bestickande, Hanne Kjöllers resonemang i Dagens Nyheter (”Var får man dö”, DN 12/12-08) om kvinnan som låg död ensam i sex veckor. Kommunens talesman gör en pudel för något man inte är ansvarig för. I Sverige letar vi syndabockar och är ”trygghetsnarkomaner”. Och nog är det vår egen död vi fruktar när vi upprörs.

Och visst har Johan Croneman en poäng när han i samma tidning (12/12-08) skriver om sin tid som anställd inom hemtjänsten, hur folk levde och dog ensamma även under det svenska folkhemmets guldålder. Och vad är värst, att leva ensam i tio år eller ligga död i fyra dagar? Eller sex veckor? Och kvinnan hade ju avsagt sig all kontakt med hemtjänsten.

Men, stopp ett tag… hur var det nu? Bodde inte kvinnan i en av kommunens servicelägenheter. Någon har uppenbarligen bedömt att hon inte klarar att bo på egen hand. (Det kan ju ligga en psykiatrisk diagnos i botten, säger Lena. Alla krav på integritet behöver inte vara ett friskhetstecken.)
(”Service”, läser jag, kommer från engelskan [över fornfr. av lat. servi´tium 'undergivenhet', 'lydnadsplikt', av se´rvus 'slav'], dels åtgärd eller aktivitet som utförs i syfte att betjäna kunder, dels kontroll och underhåll av t.ex. maskiner. I den förra betydelsen används ibland synonymen tjänst. Företag som producerar tjänster kallas ofta serviceföretag.)
Vilken service ges då till dem som bor i servicehus? Och vem ansvar för den? Här har vi att göra med en av det svenska språkets (och kommunförvaltningens) egenheter. Ibland skrattar vi åt hur man genom att döpa om gamla företeelser tror sig förändra deras innehåll. Så blev städare ”lokalvårdare”. Men här möter vi motsatsen, hur gamla begrepp töms på sitt innehåll, men behåller sitt namn.

Servicehus var ursprungligen namnet på boenden där de gamla hade egen lägenhet, men med tillgång till gemensam matsal, tillsyn, kanske en kiosk, arbetsterapi och kafeteria. Under nedskärningarnas årtionde 1990-talet skalades detta bort bit för bit. Kvar blev ett hus där det bodde äldre människor. Punkt. Men namnet behöll man. I Årsta-Vantörs kommundel gick man fullt ut och avskaffade servicehusen helt.

Jag rådfrågar en expert på området, min mor, aktiv i pensionärsrådet. Hon berättar att längst behöll man en form av trygghetslarm. Om toaletten hos en boende inte spolades på flera dagar kunde man gå in och se efter hur det stod till. Även detta avskaffades så småningom på servicehusen, av ekonomiska skäl.

Så nog har kommunens politiker och tjänstemän ett ansvar för våra äldre, även i fall som detta. Nu läser jag att regeringens utredare Barbro Westerholm vill återinföra servicehusen, under benämningen ”trygghetsboenden”. Men något krav på kommunerna blir det inte.

Läs även andra bloggares åsikter om

Kommentarer

Anita sa…
Servicehus eller seniorboende som det heter i vår kommun innebär inte automatiskt att de som bor där har tillsyn. Lägenheterna hyrs ut på sedvanligt sätt, så vem som helst kan flytta in där som önskar. Alla behöver/vill inte ha någon form av tillsyn och därför kan det hända det som hände i Karlskrona.
Men oftast finns ju en grannkontakt i seniorboendet eller anhöriga som larmar om den boende inte synts till en längre tid.

Men seniorboende eller serviceboende ingår ingen tillsynsskyldighet per automatik.
Anonym sa…
Sätt dit skitstövlarna så det rycker om det!!!!!!!!!

Bush
Aids program och mord (!) av aids prostituerade kvinnor (som vatikanen)
Proportionsprincipen
Denne torterade djur när han var liten (jagade med eldgaffel= idiot)
Datahacking (avlyssning, integritet etc)
Pengar från Saudiarabien (tjänstebestickning i usa = muta 30-40 år)
Ekonomisk brottslighet (företag gav ut aktier till rea= brottsligt med usa lagar)
Kristen höger = gynnat (mutor) och pedofilfrekvens i södern etc
FN mandatet (lögn krig)
Plymegate (Cheney= etc)

dvs = skitstövlel måste få väck (mänsklig plikt= självklart= förtryckare, frihet)
Det är väl bara en amerikan som kan vara (patriotism) att inte få väck den mest hatade någonsin (good relation)


Det är ju inget spel - sätta dit skitstövlarna å få väck dom (även president etc= brott ska ju bestraffas självklart)
Men det är dumt folk (skitfolk)

Men nu , snart, är ju denne idiot borta så
Obama (Judiriddare, svarte mannen som skulle få väck onde kejsaren - 100% för få förtryckarpersoner från Benedictus aidsmannen till dom som gör mycket skada för sitt folk = svår definition)

Brott = måste in (outsourca svenska polisen= till vem är ju mindre intressant utan resultat och effektivitet och personlighetsbedömning)

Inte minst psykologi är viktigt
Samarbeta med andra och projekt och fred (vinst och nytta och sanning)

EU, bra USA, Kina (- brott), Indien, Israel, Italien, Japan etc

Sätta dit skitstövlar (mätningen där= egenintresset mot då objektiva bevis och arbetsmoral för att få dit packet= civilkuragelag = svenskarna kunde samarbeta å få dit packet, siter där de listas och hängs ut och straff därefter)

Elchockstekning på öppen eld
Bush= genomgå det
Hawaii t.ex. = och kasta ner efter proportionsprinciper i vulkanen (pedofil som Stevenson som begravdes så)

Siter
Smartass in the open software alliance

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...