Fortsätt till huvudinnehåll

Vårt gemensamma ansvar

Visst kan det låta bestickande, Hanne Kjöllers resonemang i Dagens Nyheter (”Var får man dö”, DN 12/12-08) om kvinnan som låg död ensam i sex veckor. Kommunens talesman gör en pudel för något man inte är ansvarig för. I Sverige letar vi syndabockar och är ”trygghetsnarkomaner”. Och nog är det vår egen död vi fruktar när vi upprörs.

Och visst har Johan Croneman en poäng när han i samma tidning (12/12-08) skriver om sin tid som anställd inom hemtjänsten, hur folk levde och dog ensamma även under det svenska folkhemmets guldålder. Och vad är värst, att leva ensam i tio år eller ligga död i fyra dagar? Eller sex veckor? Och kvinnan hade ju avsagt sig all kontakt med hemtjänsten.

Men, stopp ett tag… hur var det nu? Bodde inte kvinnan i en av kommunens servicelägenheter. Någon har uppenbarligen bedömt att hon inte klarar att bo på egen hand. (Det kan ju ligga en psykiatrisk diagnos i botten, säger Lena. Alla krav på integritet behöver inte vara ett friskhetstecken.)
(”Service”, läser jag, kommer från engelskan [över fornfr. av lat. servi´tium 'undergivenhet', 'lydnadsplikt', av se´rvus 'slav'], dels åtgärd eller aktivitet som utförs i syfte att betjäna kunder, dels kontroll och underhåll av t.ex. maskiner. I den förra betydelsen används ibland synonymen tjänst. Företag som producerar tjänster kallas ofta serviceföretag.)
Vilken service ges då till dem som bor i servicehus? Och vem ansvar för den? Här har vi att göra med en av det svenska språkets (och kommunförvaltningens) egenheter. Ibland skrattar vi åt hur man genom att döpa om gamla företeelser tror sig förändra deras innehåll. Så blev städare ”lokalvårdare”. Men här möter vi motsatsen, hur gamla begrepp töms på sitt innehåll, men behåller sitt namn.

Servicehus var ursprungligen namnet på boenden där de gamla hade egen lägenhet, men med tillgång till gemensam matsal, tillsyn, kanske en kiosk, arbetsterapi och kafeteria. Under nedskärningarnas årtionde 1990-talet skalades detta bort bit för bit. Kvar blev ett hus där det bodde äldre människor. Punkt. Men namnet behöll man. I Årsta-Vantörs kommundel gick man fullt ut och avskaffade servicehusen helt.

Jag rådfrågar en expert på området, min mor, aktiv i pensionärsrådet. Hon berättar att längst behöll man en form av trygghetslarm. Om toaletten hos en boende inte spolades på flera dagar kunde man gå in och se efter hur det stod till. Även detta avskaffades så småningom på servicehusen, av ekonomiska skäl.

Så nog har kommunens politiker och tjänstemän ett ansvar för våra äldre, även i fall som detta. Nu läser jag att regeringens utredare Barbro Westerholm vill återinföra servicehusen, under benämningen ”trygghetsboenden”. Men något krav på kommunerna blir det inte.

Läs även andra bloggares åsikter om
Etiketter:

Kommentarer

Anita sa…
Servicehus eller seniorboende som det heter i vår kommun innebär inte automatiskt att de som bor där har tillsyn. Lägenheterna hyrs ut på sedvanligt sätt, så vem som helst kan flytta in där som önskar. Alla behöver/vill inte ha någon form av tillsyn och därför kan det hända det som hände i Karlskrona.
Men oftast finns ju en grannkontakt i seniorboendet eller anhöriga som larmar om den boende inte synts till en längre tid.

Men seniorboende eller serviceboende ingår ingen tillsynsskyldighet per automatik.
21 december, 2008 19:51
Anonym sa…
Sätt dit skitstövlarna så det rycker om det!!!!!!!!!

Bush
Aids program och mord (!) av aids prostituerade kvinnor (som vatikanen)
Proportionsprincipen
Denne torterade djur när han var liten (jagade med eldgaffel= idiot)
Datahacking (avlyssning, integritet etc)
Pengar från Saudiarabien (tjänstebestickning i usa = muta 30-40 år)
Ekonomisk brottslighet (företag gav ut aktier till rea= brottsligt med usa lagar)
Kristen höger = gynnat (mutor) och pedofilfrekvens i södern etc
FN mandatet (lögn krig)
Plymegate (Cheney= etc)

dvs = skitstövlel måste få väck (mänsklig plikt= självklart= förtryckare, frihet)
Det är väl bara en amerikan som kan vara (patriotism) att inte få väck den mest hatade någonsin (good relation)


Det är ju inget spel - sätta dit skitstövlarna å få väck dom (även president etc= brott ska ju bestraffas självklart)
Men det är dumt folk (skitfolk)

Men nu , snart, är ju denne idiot borta så
Obama (Judiriddare, svarte mannen som skulle få väck onde kejsaren - 100% för få förtryckarpersoner från Benedictus aidsmannen till dom som gör mycket skada för sitt folk = svår definition)

Brott = måste in (outsourca svenska polisen= till vem är ju mindre intressant utan resultat och effektivitet och personlighetsbedömning)

Inte minst psykologi är viktigt
Samarbeta med andra och projekt och fred (vinst och nytta och sanning)

EU, bra USA, Kina (- brott), Indien, Israel, Italien, Japan etc

Sätta dit skitstövlar (mätningen där= egenintresset mot då objektiva bevis och arbetsmoral för att få dit packet= civilkuragelag = svenskarna kunde samarbeta å få dit packet, siter där de listas och hängs ut och straff därefter)

Elchockstekning på öppen eld
Bush= genomgå det
Hawaii t.ex. = och kasta ner efter proportionsprinciper i vulkanen (pedofil som Stevenson som begravdes så)

Siter
Smartass in the open software alliance
17 januari, 2009 19:17
Skicka en kommentar

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...
Skicka en kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...
En kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...
Skicka en kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...
En kommentar
Läs mer