Fortsätt till huvudinnehåll

Vårt gemensamma ansvar

Visst kan det låta bestickande, Hanne Kjöllers resonemang i Dagens Nyheter (”Var får man dö”, DN 12/12-08) om kvinnan som låg död ensam i sex veckor. Kommunens talesman gör en pudel för något man inte är ansvarig för. I Sverige letar vi syndabockar och är ”trygghetsnarkomaner”. Och nog är det vår egen död vi fruktar när vi upprörs.

Och visst har Johan Croneman en poäng när han i samma tidning (12/12-08) skriver om sin tid som anställd inom hemtjänsten, hur folk levde och dog ensamma även under det svenska folkhemmets guldålder. Och vad är värst, att leva ensam i tio år eller ligga död i fyra dagar? Eller sex veckor? Och kvinnan hade ju avsagt sig all kontakt med hemtjänsten.

Men, stopp ett tag… hur var det nu? Bodde inte kvinnan i en av kommunens servicelägenheter. Någon har uppenbarligen bedömt att hon inte klarar att bo på egen hand. (Det kan ju ligga en psykiatrisk diagnos i botten, säger Lena. Alla krav på integritet behöver inte vara ett friskhetstecken.)
(”Service”, läser jag, kommer från engelskan [över fornfr. av lat. servi´tium 'undergivenhet', 'lydnadsplikt', av se´rvus 'slav'], dels åtgärd eller aktivitet som utförs i syfte att betjäna kunder, dels kontroll och underhåll av t.ex. maskiner. I den förra betydelsen används ibland synonymen tjänst. Företag som producerar tjänster kallas ofta serviceföretag.)
Vilken service ges då till dem som bor i servicehus? Och vem ansvar för den? Här har vi att göra med en av det svenska språkets (och kommunförvaltningens) egenheter. Ibland skrattar vi åt hur man genom att döpa om gamla företeelser tror sig förändra deras innehåll. Så blev städare ”lokalvårdare”. Men här möter vi motsatsen, hur gamla begrepp töms på sitt innehåll, men behåller sitt namn.

Servicehus var ursprungligen namnet på boenden där de gamla hade egen lägenhet, men med tillgång till gemensam matsal, tillsyn, kanske en kiosk, arbetsterapi och kafeteria. Under nedskärningarnas årtionde 1990-talet skalades detta bort bit för bit. Kvar blev ett hus där det bodde äldre människor. Punkt. Men namnet behöll man. I Årsta-Vantörs kommundel gick man fullt ut och avskaffade servicehusen helt.

Jag rådfrågar en expert på området, min mor, aktiv i pensionärsrådet. Hon berättar att längst behöll man en form av trygghetslarm. Om toaletten hos en boende inte spolades på flera dagar kunde man gå in och se efter hur det stod till. Även detta avskaffades så småningom på servicehusen, av ekonomiska skäl.

Så nog har kommunens politiker och tjänstemän ett ansvar för våra äldre, även i fall som detta. Nu läser jag att regeringens utredare Barbro Westerholm vill återinföra servicehusen, under benämningen ”trygghetsboenden”. Men något krav på kommunerna blir det inte.

Läs även andra bloggares åsikter om
Etiketter:

Kommentarer

Anita sa…
Servicehus eller seniorboende som det heter i vår kommun innebär inte automatiskt att de som bor där har tillsyn. Lägenheterna hyrs ut på sedvanligt sätt, så vem som helst kan flytta in där som önskar. Alla behöver/vill inte ha någon form av tillsyn och därför kan det hända det som hände i Karlskrona.
Men oftast finns ju en grannkontakt i seniorboendet eller anhöriga som larmar om den boende inte synts till en längre tid.

Men seniorboende eller serviceboende ingår ingen tillsynsskyldighet per automatik.
21 december, 2008 19:51
Anonym sa…
Sätt dit skitstövlarna så det rycker om det!!!!!!!!!

Bush
Aids program och mord (!) av aids prostituerade kvinnor (som vatikanen)
Proportionsprincipen
Denne torterade djur när han var liten (jagade med eldgaffel= idiot)
Datahacking (avlyssning, integritet etc)
Pengar från Saudiarabien (tjänstebestickning i usa = muta 30-40 år)
Ekonomisk brottslighet (företag gav ut aktier till rea= brottsligt med usa lagar)
Kristen höger = gynnat (mutor) och pedofilfrekvens i södern etc
FN mandatet (lögn krig)
Plymegate (Cheney= etc)

dvs = skitstövlel måste få väck (mänsklig plikt= självklart= förtryckare, frihet)
Det är väl bara en amerikan som kan vara (patriotism) att inte få väck den mest hatade någonsin (good relation)


Det är ju inget spel - sätta dit skitstövlarna å få väck dom (även president etc= brott ska ju bestraffas självklart)
Men det är dumt folk (skitfolk)

Men nu , snart, är ju denne idiot borta så
Obama (Judiriddare, svarte mannen som skulle få väck onde kejsaren - 100% för få förtryckarpersoner från Benedictus aidsmannen till dom som gör mycket skada för sitt folk = svår definition)

Brott = måste in (outsourca svenska polisen= till vem är ju mindre intressant utan resultat och effektivitet och personlighetsbedömning)

Inte minst psykologi är viktigt
Samarbeta med andra och projekt och fred (vinst och nytta och sanning)

EU, bra USA, Kina (- brott), Indien, Israel, Italien, Japan etc

Sätta dit skitstövlar (mätningen där= egenintresset mot då objektiva bevis och arbetsmoral för att få dit packet= civilkuragelag = svenskarna kunde samarbeta å få dit packet, siter där de listas och hängs ut och straff därefter)

Elchockstekning på öppen eld
Bush= genomgå det
Hawaii t.ex. = och kasta ner efter proportionsprinciper i vulkanen (pedofil som Stevenson som begravdes så)

Siter
Smartass in the open software alliance
17 januari, 2009 19:17
Skicka en kommentar

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...
En kommentar
Läs mer

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...
8 kommentarer
Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...
Skicka en kommentar
Läs mer

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...
Skicka en kommentar
Läs mer