Fortsätt till huvudinnehåll

Vad ska små stater göra?

Att Ryssland nu gör samma sak i Kaukasus som väst på Balkan är en sak. Hyckleriet skulle vara skrattretande om det inte var för det blodiga allvaret. Att le i mjugg åt våra politiker och ledarsidor och tänka att ”hut går hem” löser inte problemet. Svaret på frågan hur ska små stater i stormakternas närhet värna sin frihet och sitt oberoende (minns någon Grenada?). Ökar eller minskar risken för fred om man kastar sig i armarna på USA och Nato, som de baltiska staterna och Georgien gjort? Att lägga avgörandet i händerna på Bryssel och Washington, handen på hjärtat, hur tryggt känns det? Att riskera att bli uppmarschområde och en del i kringrännandet av Ryssland.

Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, var Sveriges officiella politik, om än naggad i kanten. Och den alliansfria rörelsen, var en kraft under det kalla krigets dagar som sällan namns idag. Nationalencyklopedin sammanfattar dess krav:
”Tre frågor har sysselsatt rörelsen, även om deras relativa betydelse under åren har förskjutits. Den första frågan gällde det kalla kriget mellan de båda supermakterna USA och Sovjetunionen, där de alliansfria ledarna försökte utstaka en tredje väg för de nya staterna. Det är mot denna bakgrund man skall se Jugoslaviens starka engagemang i rörelsen.

Den andra frågan var kolonialismen, där rörelsen fungerat som stöd och opinionsbildare för de stater som fortfarande befunnit sig under kolonialt styre. Efter avkoloniseringen av det portugisiska väldet under 1970-talet riktades uppmärksamheten framför allt mot Sydafrika- och Palestinafrågorna.

Den tredje huvudfrågan var kravet på en ny ekonomisk världsordning, dvs. förändringar i världsekonomin till förmån för tredje världens länder.”
Tycker någon att kraven låter inaktuella. Jugoslavien, som inte längre finns, var ledande i rörelsen vid sidan av Indien, Indonesien och Egypten.

Andra bloggar om

Kommentarer

Läs mer

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...