Fortsätt till huvudinnehåll

Vad ska små stater göra?

Att Ryssland nu gör samma sak i Kaukasus som väst på Balkan är en sak. Hyckleriet skulle vara skrattretande om det inte var för det blodiga allvaret. Att le i mjugg åt våra politiker och ledarsidor och tänka att ”hut går hem” löser inte problemet. Svaret på frågan hur ska små stater i stormakternas närhet värna sin frihet och sitt oberoende (minns någon Grenada?). Ökar eller minskar risken för fred om man kastar sig i armarna på USA och Nato, som de baltiska staterna och Georgien gjort? Att lägga avgörandet i händerna på Bryssel och Washington, handen på hjärtat, hur tryggt känns det? Att riskera att bli uppmarschområde och en del i kringrännandet av Ryssland.

Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, var Sveriges officiella politik, om än naggad i kanten. Och den alliansfria rörelsen, var en kraft under det kalla krigets dagar som sällan namns idag. Nationalencyklopedin sammanfattar dess krav:
”Tre frågor har sysselsatt rörelsen, även om deras relativa betydelse under åren har förskjutits. Den första frågan gällde det kalla kriget mellan de båda supermakterna USA och Sovjetunionen, där de alliansfria ledarna försökte utstaka en tredje väg för de nya staterna. Det är mot denna bakgrund man skall se Jugoslaviens starka engagemang i rörelsen.

Den andra frågan var kolonialismen, där rörelsen fungerat som stöd och opinionsbildare för de stater som fortfarande befunnit sig under kolonialt styre. Efter avkoloniseringen av det portugisiska väldet under 1970-talet riktades uppmärksamheten framför allt mot Sydafrika- och Palestinafrågorna.

Den tredje huvudfrågan var kravet på en ny ekonomisk världsordning, dvs. förändringar i världsekonomin till förmån för tredje världens länder.”
Tycker någon att kraven låter inaktuella. Jugoslavien, som inte längre finns, var ledande i rörelsen vid sidan av Indien, Indonesien och Egypten.

Andra bloggar om

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...