Fortsätt till huvudinnehåll

Vad ska små stater göra?

Att Ryssland nu gör samma sak i Kaukasus som väst på Balkan är en sak. Hyckleriet skulle vara skrattretande om det inte var för det blodiga allvaret. Att le i mjugg åt våra politiker och ledarsidor och tänka att ”hut går hem” löser inte problemet. Svaret på frågan hur ska små stater i stormakternas närhet värna sin frihet och sitt oberoende (minns någon Grenada?). Ökar eller minskar risken för fred om man kastar sig i armarna på USA och Nato, som de baltiska staterna och Georgien gjort? Att lägga avgörandet i händerna på Bryssel och Washington, handen på hjärtat, hur tryggt känns det? Att riskera att bli uppmarschområde och en del i kringrännandet av Ryssland.

Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, var Sveriges officiella politik, om än naggad i kanten. Och den alliansfria rörelsen, var en kraft under det kalla krigets dagar som sällan namns idag. Nationalencyklopedin sammanfattar dess krav:
”Tre frågor har sysselsatt rörelsen, även om deras relativa betydelse under åren har förskjutits. Den första frågan gällde det kalla kriget mellan de båda supermakterna USA och Sovjetunionen, där de alliansfria ledarna försökte utstaka en tredje väg för de nya staterna. Det är mot denna bakgrund man skall se Jugoslaviens starka engagemang i rörelsen.

Den andra frågan var kolonialismen, där rörelsen fungerat som stöd och opinionsbildare för de stater som fortfarande befunnit sig under kolonialt styre. Efter avkoloniseringen av det portugisiska väldet under 1970-talet riktades uppmärksamheten framför allt mot Sydafrika- och Palestinafrågorna.

Den tredje huvudfrågan var kravet på en ny ekonomisk världsordning, dvs. förändringar i världsekonomin till förmån för tredje världens länder.”
Tycker någon att kraven låter inaktuella. Jugoslavien, som inte längre finns, var ledande i rörelsen vid sidan av Indien, Indonesien och Egypten.

Andra bloggar om
Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Läs mer

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...
8 kommentarer
Läs mer

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...
13 kommentarer
Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .
20 kommentarer
Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...
5 kommentarer
Läs mer