Fortsätt till huvudinnehåll

Äktenskapets och föräldraskapets vedermödor

Jag läser Aron Etzlers samtal med Marie Sveland i senaste Flamman. Hennes bok Bitterfittan förra året och dess skildring av föräldraskapets och tvåsamhetens glädje och vedermödor berörde mig. Jag tänkte på hur det var när våra barn var små och på när de en gång kommer att skaffa barn.

I samtalet nämner Etzler hur Johan, maken till bokens berättarjag, sticker iväg på ett regissörsuppdrag i landsorten på tio veckor kort efter att deras barn fötts. Kommen så långt i boken fick jag lust att utbrista i ett ”Hallå! Vad håller ni på med!? Har f-n har ni tänkt lösa det här? Har Johan gjort det här på eget bevåg? I så fall är det väl ett skäl så gott som något till skilsmässa. Eller var det ett gemensamt beslut att han skulle ta det där uppdraget som var så viktigt för hans fortsatta yrkeskarriär? I så fall. Tuff shit. Men klaga inte!”

Det andra, som Etzler inte tar upp i samtalet, är hur bokens berättarjag jobbar som en galning till några dagar innan förlossningen, till synes lyckligt förträngande att hon snart ska föda barn. Komplikationerna efter förlossningen blir desto fler. Man behöver inte vara prenumerant på Mama och de andra moderskapstidskrifterna för att inse att det är en omställning att skaffa barn. En av de största i livet.

Den kunskap från en äldre generation som våra föräldrar fick är borta. Och de handfasta råd vi fick från Barnavårdscentraler och tidningar som Vi föräldrar har i stor utsträckning ersatts av konsumism och illusionsmakeri från drömfabrikerna. Att hitta sin egen roll i det livet måste vara som att slåss med väderkvarnar i full storm.

Marie Sveland avslutar samtalet med att hon och hennes man funderar på att ta ut skilsmässa. Inte för att de tänker separera, men som en symbolisk handling. Skriv ett ordentligt inbördes testamente då, är mitt råd, så du inte ramlar ner i den kvinnofälla som stavas ”sambolagen”. Äktenskapet är, bortom alla myter och illusioner, en förträfflig juridisk konstruktion, till skydd för barnen och den som tjänar minst i ett förhållande. Gissa vilken?


Min samlingsrecension av Bitterfittan och Sisela Lindbloms De skamlösa publicerades i Folket i Bild/Kulturfront 9/07 och finns att läsa på min hemsida.

Andra bloggar om och

Kommentarer

Anita sa…
Den som tror att barn kan man sköta vid s i d a n o m karriär och den egna personliga utvecklingen har inte förstått vad barn handlar om.

Tur att jag inte har läst "Bitterfittan" - jag har nog gått upp i atomer av ilska....

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...