Fortsätt till huvudinnehåll

Äktenskapets och föräldraskapets vedermödor

Jag läser Aron Etzlers samtal med Marie Sveland i senaste Flamman. Hennes bok Bitterfittan förra året och dess skildring av föräldraskapets och tvåsamhetens glädje och vedermödor berörde mig. Jag tänkte på hur det var när våra barn var små och på när de en gång kommer att skaffa barn.

I samtalet nämner Etzler hur Johan, maken till bokens berättarjag, sticker iväg på ett regissörsuppdrag i landsorten på tio veckor kort efter att deras barn fötts. Kommen så långt i boken fick jag lust att utbrista i ett ”Hallå! Vad håller ni på med!? Har f-n har ni tänkt lösa det här? Har Johan gjort det här på eget bevåg? I så fall är det väl ett skäl så gott som något till skilsmässa. Eller var det ett gemensamt beslut att han skulle ta det där uppdraget som var så viktigt för hans fortsatta yrkeskarriär? I så fall. Tuff shit. Men klaga inte!”

Det andra, som Etzler inte tar upp i samtalet, är hur bokens berättarjag jobbar som en galning till några dagar innan förlossningen, till synes lyckligt förträngande att hon snart ska föda barn. Komplikationerna efter förlossningen blir desto fler. Man behöver inte vara prenumerant på Mama och de andra moderskapstidskrifterna för att inse att det är en omställning att skaffa barn. En av de största i livet.

Den kunskap från en äldre generation som våra föräldrar fick är borta. Och de handfasta råd vi fick från Barnavårdscentraler och tidningar som Vi föräldrar har i stor utsträckning ersatts av konsumism och illusionsmakeri från drömfabrikerna. Att hitta sin egen roll i det livet måste vara som att slåss med väderkvarnar i full storm.

Marie Sveland avslutar samtalet med att hon och hennes man funderar på att ta ut skilsmässa. Inte för att de tänker separera, men som en symbolisk handling. Skriv ett ordentligt inbördes testamente då, är mitt råd, så du inte ramlar ner i den kvinnofälla som stavas ”sambolagen”. Äktenskapet är, bortom alla myter och illusioner, en förträfflig juridisk konstruktion, till skydd för barnen och den som tjänar minst i ett förhållande. Gissa vilken?


Min samlingsrecension av Bitterfittan och Sisela Lindbloms De skamlösa publicerades i Folket i Bild/Kulturfront 9/07 och finns att läsa på min hemsida.

Andra bloggar om och

Kommentarer

Anita sa…
Den som tror att barn kan man sköta vid s i d a n o m karriär och den egna personliga utvecklingen har inte förstått vad barn handlar om.

Tur att jag inte har läst "Bitterfittan" - jag har nog gått upp i atomer av ilska....

Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...