Fortsätt till huvudinnehåll

Äktenskapets och föräldraskapets vedermödor

Jag läser Aron Etzlers samtal med Marie Sveland i senaste Flamman. Hennes bok Bitterfittan förra året och dess skildring av föräldraskapets och tvåsamhetens glädje och vedermödor berörde mig. Jag tänkte på hur det var när våra barn var små och på när de en gång kommer att skaffa barn.

I samtalet nämner Etzler hur Johan, maken till bokens berättarjag, sticker iväg på ett regissörsuppdrag i landsorten på tio veckor kort efter att deras barn fötts. Kommen så långt i boken fick jag lust att utbrista i ett ”Hallå! Vad håller ni på med!? Har f-n har ni tänkt lösa det här? Har Johan gjort det här på eget bevåg? I så fall är det väl ett skäl så gott som något till skilsmässa. Eller var det ett gemensamt beslut att han skulle ta det där uppdraget som var så viktigt för hans fortsatta yrkeskarriär? I så fall. Tuff shit. Men klaga inte!”

Det andra, som Etzler inte tar upp i samtalet, är hur bokens berättarjag jobbar som en galning till några dagar innan förlossningen, till synes lyckligt förträngande att hon snart ska föda barn. Komplikationerna efter förlossningen blir desto fler. Man behöver inte vara prenumerant på Mama och de andra moderskapstidskrifterna för att inse att det är en omställning att skaffa barn. En av de största i livet.

Den kunskap från en äldre generation som våra föräldrar fick är borta. Och de handfasta råd vi fick från Barnavårdscentraler och tidningar som Vi föräldrar har i stor utsträckning ersatts av konsumism och illusionsmakeri från drömfabrikerna. Att hitta sin egen roll i det livet måste vara som att slåss med väderkvarnar i full storm.

Marie Sveland avslutar samtalet med att hon och hennes man funderar på att ta ut skilsmässa. Inte för att de tänker separera, men som en symbolisk handling. Skriv ett ordentligt inbördes testamente då, är mitt råd, så du inte ramlar ner i den kvinnofälla som stavas ”sambolagen”. Äktenskapet är, bortom alla myter och illusioner, en förträfflig juridisk konstruktion, till skydd för barnen och den som tjänar minst i ett förhållande. Gissa vilken?


Min samlingsrecension av Bitterfittan och Sisela Lindbloms De skamlösa publicerades i Folket i Bild/Kulturfront 9/07 och finns att läsa på min hemsida.

Andra bloggar om och

Kommentarer

Anita sa…
Den som tror att barn kan man sköta vid s i d a n o m karriär och den egna personliga utvecklingen har inte förstått vad barn handlar om.

Tur att jag inte har läst "Bitterfittan" - jag har nog gått upp i atomer av ilska....

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...