tisdag, februari 12, 2008

Äktenskapets och föräldraskapets vedermödor

Jag läser Aron Etzlers samtal med Marie Sveland i senaste Flamman. Hennes bok Bitterfittan förra året och dess skildring av föräldraskapets och tvåsamhetens glädje och vedermödor berörde mig. Jag tänkte på hur det var när våra barn var små och på när de en gång kommer att skaffa barn.

I samtalet nämner Etzler hur Johan, maken till bokens berättarjag, sticker iväg på ett regissörsuppdrag i landsorten på tio veckor kort efter att deras barn fötts. Kommen så långt i boken fick jag lust att utbrista i ett ”Hallå! Vad håller ni på med!? Har f-n har ni tänkt lösa det här? Har Johan gjort det här på eget bevåg? I så fall är det väl ett skäl så gott som något till skilsmässa. Eller var det ett gemensamt beslut att han skulle ta det där uppdraget som var så viktigt för hans fortsatta yrkeskarriär? I så fall. Tuff shit. Men klaga inte!”

Det andra, som Etzler inte tar upp i samtalet, är hur bokens berättarjag jobbar som en galning till några dagar innan förlossningen, till synes lyckligt förträngande att hon snart ska föda barn. Komplikationerna efter förlossningen blir desto fler. Man behöver inte vara prenumerant på Mama och de andra moderskapstidskrifterna för att inse att det är en omställning att skaffa barn. En av de största i livet.

Den kunskap från en äldre generation som våra föräldrar fick är borta. Och de handfasta råd vi fick från Barnavårdscentraler och tidningar som Vi föräldrar har i stor utsträckning ersatts av konsumism och illusionsmakeri från drömfabrikerna. Att hitta sin egen roll i det livet måste vara som att slåss med väderkvarnar i full storm.

Marie Sveland avslutar samtalet med att hon och hennes man funderar på att ta ut skilsmässa. Inte för att de tänker separera, men som en symbolisk handling. Skriv ett ordentligt inbördes testamente då, är mitt råd, så du inte ramlar ner i den kvinnofälla som stavas ”sambolagen”. Äktenskapet är, bortom alla myter och illusioner, en förträfflig juridisk konstruktion, till skydd för barnen och den som tjänar minst i ett förhållande. Gissa vilken?


Min samlingsrecension av Bitterfittan och Sisela Lindbloms De skamlösa publicerades i Folket i Bild/Kulturfront 9/07 och finns att läsa på min hemsida.

Andra bloggar om och

Etiketter: ,

1 Comments:

Blogger Anita said...

Den som tror att barn kan man sköta vid s i d a n o m karriär och den egna personliga utvecklingen har inte förstått vad barn handlar om.

Tur att jag inte har läst "Bitterfittan" - jag har nog gått upp i atomer av ilska....

19 februari, 2008 10:41  

Skicka en kommentar

<< Home