Tankar i trappen

Vi ser En bekant beröring på biografen på bygdegården en kväll. En varm och gripande film. 80-åriga Kathleen Chalfant gör ett fantastiskt porträtt i rollen som den demenssjuka Ruth. Varje skiftning i hennes ansikte går rakt in i hjärtat - eller öppnar en avgrund. Oförglömlig är scenen när hon, som gammal kock, travar in storköket och tar befälet över matlagningen. Många av de gamla minnesfunktionerna finns kvar. Som receptet på en riktig borsjtj. Men sin son känner hon inte igen. *** Min mors väg in i demensen var inte lika vacker. Personlighetsförändringen. Ett hem i förfall. Nattliga promenader i alltför tunna kläder, hemskjutsad av nattpatruller och polis. Tilltagande alkohol- och godiskonsumtion. Ett alltmer sjangserat yttre. Påringningar hos grannar sent på kvällen för att ”låna ett glas vin”. Till slut hittades hon efter en natt i en snödriva långt hemifrån, starkt nedkyld. Då gick det inte längre att låta henna bo kvar hemma. Trots vad hon sagt: ”Härifrån får ni bära ut ...

Min mor dog i maj. Sjuksköterskan ringde från Sköndal en torsdagsmorgon och berättade att det nog inte var långt kvar. Min bror och hans vuxna dotter åkte dit och hann vara hos henne den sista stunden. Allt var, som jag förstod, mycket fridfullt. Själv var jag på Gotland. (Hade tänkt kasta mig på första bästa flyg, men på Lenas inrådan tog jag istället färjan på eftermiddagen. Hann sitta och samla tankarna.) Morgonen därpå var jag och tog farväl av henne. Personalen hade gjort henne fin, i en röd skjorta med blommor i handen, en liten nalle vid sidan och en psalmbok på nattduksbordet. Rummet andades frid. En pump som går. Några knäppningar i den luftfyllda madrassen, klockan som suttit på väggen på Blåsutvägen visar fortfarande vintertid, glömde jag att ställa om den sist jag var här? ”Lilla gumman”, tänker jag, ”äntligen har du också fått frid.” Minnen trängde sig på när jag satt där. Mest från de sista slitsamma åren, när jag fick bli hennes förälder, som man säger, och innan hon fic...

År 2018 är ett år vi sent ska glömma, sägs det i årskrönikorna på teve och i radio. Så också för mig och min familj, fast av helt andra skäl. Året inleddes med att vi skulle hjälpa Lenas faster i Uppsala att flytta. Flytten var planerad sedan länge, fastigheten skulle genomgå ett stambyte och Lena hade ordnat så att hennes faster skulle få en mindre lägenhet i porten intill. Fastern hade bott i huset sedan början av 1970-talet, ensam i en fyrarummare på närmare 120 m2 sedan 1992 då hennes make dog. Maken, vars arbetsrum stått orört i alla år, hade därtill ett omfattade bibliotek. Fastern, en älskvärd dam på närmare 90 år, hade i likhet med många i hennes generation haft svårt att göra sig av med saker (knappast en pryl hade blivit slängd sedan mannen dött). De sista åren hade situationen nog blivit henne en övermäktig. Hon har inga egna barn och Lena är närmaste anhörig. Att rensa, sortera, sälja och slänga krävde sin man och kvinna. Mitt i allt detta gick min mamma och la sig i en...

En av de sista dagarna i juni lämnar jag ifrån mig nyckeln till min mors lägenhet. Besiktningsmannen och jag konstaterar att städfirman gjort ett bra jobb. Att min bror och jag glömt att byta kolfilter i köksfläkten är inte deras fel. Jag tar cykeln till Elonbutiken vid Skogskyrkogården och köper en ny filtersats. Jag går runt en sista gång i den tomma lägenheten innan jag stänger dörren och släpper ner nyckeln i brevinkastet. Något direkt personligt förhållande till den lilla trerummaren vid Blåsutvägen har jag aldrig haft. När mina föräldrar flyttade in där 1971 hade jag redan flyttat hemifrån. Men för min bror är det hela hans uppväxt. I sjutton år bodde han där, när han blev större sov han i den våningssäng jag snickrat när jag fått min första lägenhet, en liten etta på Metargatan på Södermalm. I två månader har vi plockat, rensat och packat. Porslin, husgeråd, kläder, linne, prydnadssaker, böcker, smycken, bestick, väskor. Och foton. Jag fortsätter att rensa bland hennes och m...

Jag är på väg in i tvättstugan när mobiltelefonen ringer. Det är kösamordnaren från socialförvaltningen som meddelar att min mor är erbjuden plats vid det boende vi haft som förstahandsval, alltsedan vi fick beslutet om att hon inte kunde bo kvar hemma. Min bror och jag skulle ha besökt boendet samma dag som hon försvann i vintras. När det värsta kaoset lagt sig kom vi i alla fall iväg. Boendet är vackert beläget nära Drevviken, med möjligheter för vår fysiskt aktiva mor att röra sig i ett större område, hyfsat nära till vänner och anhöriga. Det hela ger ett professionellt intryck; stället har ett gott renommé och drivs av en ideell stiftelse. Vår mor är sedan tre veckor akutplacerad vid ett demensboende i en förort inte långt från där hon bodde. Vi har kört över en del av hennes saker dit i avvaktan på att vi hunnit organisera den definitiva flytten: teven, favoritfåtöljen, cd-spelaren, några krukväxter och fotografier. Ska vi nu slita upp henne igen? Först sjukhuset en vecka, sen...

– Har jag kvar min lägenhet? Frågan återkommer varje gång vi ses. Och jag är lika osäker varje gång hur jag ska svara. Helst vill jag inte ljuga för en annan människa, inte ens någon som har en demenssjukdom. Jag kan svara ja (lägenheten är ju fortfarande hennes, men är uppsagd till sista juni) eller nej och hamna i en för oss båda känslomässigt påfrestande diskussion. (”Du kan inte bo hemma längre.” ”Varför inte då?” Och så tvingas jag till en lika lång som för min mor generande uppräkning av allt hon utsatt sig själv och andra för det senaste året, och som ofta slutar med att hon tycker att hon kan väl ha personal dygnet runt hemma i lägenheten som ser till henne.) Å andra sidan glömmer hon det mesta man berättar. Som att min brors äldsta dotter fått barn nyligen, trots att både han och jag berättar det varje gång. Många av barnbarnsbarnen har hon diffusa begrepp om nu, de yngsta vet hon inte vilka det är. Men numera vet hon att Jerk, hennes chef under mer än 30 år dog i vintras,...

Kristi Himmelsfärdsdag. Jag är på Gotland när telefonen ringer. Jag ser att det är min mor: – Har det hänt något särskilt? frågar hon. – Nej, vad tänker du på då? – Jag fick för mig att du blivit ledare för vänsterpartiet. (Först låter det som hon säger centerpartiet.) – Nej, svarar jag, det får Jonas Sjöstedt sköta. – Jaha. – Har du det bra annars? – Ja, det är trevlig personal och god mat. Men nu längtar jag hem. – Ja, jag förstår det. – Ja, hej då. – Hejdå.

Jag får en dag på mig att välja något av de akutboenden som föreslås. Jag lyckas utöka det till två dagar efter att Äldre direkt , den excellenta rådgivningen i Stockholm stad för äldrefrågor, gett mig numret till kösamordnaren, något biståndshandläggaren inte kunnat hjälpa mig med. Hon är den femte i ordningen som jag haft kontakt med på ett och ett halvt år och som ansvarar för beslut gällande min mor. Socialtjänsten verkar äta sina tjänstemän. Vår mor flyttas på skärtorsdagen, min vädjan om att hon ska få stanna på korttidsboendet över påskhelgen klingar ohörd. (”Jag har undersökt möjligheten”, mejlar biståndshandläggaren till svar. ”Men beslut är fattat om flytt på torsdag och måste verkställas då”, skriver hon och låtsas inte om att det är hon själv som fattat beslutet. Människan!) Jag ringer och bestämmer tid för träff. Under en förmiddag besöker jag de två boenden längs tunnelbanans gröna linje som verkar mest aktuella (det är nära till vänner och anhöriga). Det ena går bort, ...

Mitt första besök på akutboendet börjar inte bra. Ingen i personalen som arbetar verkar veta vad hon gjort i helgen, min bror har berättat att hon varit ute på en promenad med en i personalen. Hennes midjeväska ligger tom i fåtöljen bredvid sängen, vi letar efter hennes plånbok. Ingen vet var den finns, någon får svar på ett sms och vi hittar den högst upp längst in i garderoben. Den är tom, så när som på legitimationen. Men var där inte 300 kronor sist jag tittade i den. Jag känner ett svart stråk av misstänksamhet drar genom sinnet. – Dokumenterar de inte vad de gör? frågar Lena när jag berättar, så att personalen vet vad de gör. I garderoben finns inga galgar, jag får hänga min rock över en stol. Min mors kappor ligger vikta på golvet i garderoben. Det här är en hyreslägenhet, vi ska själv ordna med allt, möbler, inredning, nyttoföremål. Bara en säng finns. Av välvilja har man ställt in ett furubord vid fönstret. Min bror har kört över några stolar från lägenheten. Han berätta...

Åter i Stockholm. Jag besöker min mor. Hon har blivit akutplacerad på ett boende i en närförort inte långt från där hon bott. Jag har fått två dagar på mig att välja ut ett av sex föreslagna demensboenden. Jag bestämmer mig för ett av två längs tunnelbanans gröna linje. Trots min och min brors vädjanden flyttas hon på skärtorsdagen. Själv är jag på Gotland, kvällen innan kör min bror över hennes teve, några fotografier och favoritfåtöljen så att hon ska känna sig lite välkommen trots allt. – Var har jag hamnat någonstans? frågar hon. Vi sitter mitt emot varandra vid ett furubord framme vid fönstret. Vårsolen ligger på i söderläget. Det är varmt i rummet, inget av fönstren går att öppna. På hissen är det kodlås. Jag har med mig wienerbröd från Wallins vid Skanstull. En i personal kommer in med varsin kopp kaffe åt oss. – Du måste göra så att jag kommer hem, säger hon och tittar med klar blick på mig. – Har jag kvar min lägenhet? – Ja, svarar jag. Än så länge. Jag har inte hjär...

– JAG VILL HEM TILL MIN LÄGENHET NU! NU, NU, NU! Min mor ligger utsträckt ovanpå sängen i rummet i korttidsboendet där hon vistas sedan hon skrevs ut från Södersjukhuset. Jag sitter vid fotändan, försöker hålla en hand lite lugnande på hennes ben. Mittemot oss sitter biståndshandläggaren. En blond ung kvinna från stadsdelsförvaltningen. Vi har under en halvtimme samtalat om min mors framtida boende. Hennes uppfattning är orubblig. Hon vill hem till sin lägenhet i Blåsut. Jag förklarar att det går inte. Min bror och jag har i det längsta försökt att hon ska kunna bo kvar hemma, inte minst på grund av hennes rörelsebehov och goda fysik. Nu vill vi att hon ska komma till ett boende där hon kan ha sina möbler, sin tv, sina Frank Sinatra-skivor, och där det finns personal som kan se till henne dygnet runt. – DET KAN JAG VÄL HA HEMMA OCKSÅ! Nej, det kan du inte. Inte ens i den bästa av världar kan vi ordna en sådan bevakning, och hur skulle de kunna hindra henne från hennes nattliga ...

Halvvägs mellan Alphyddan och Nacka Centrum passerar Värmdöleden över en viadukt. På båda sidor om den fyrfiliga motorvägen sträcker sig ett skogsområde, från Svindersviken i norr till Järla station och gamla Värmdövägen i söder. Området används så här års mest av hundägare och joggare. Det är en gråmulen förmiddag i mars. Det har snöat och är ett par minusgrader. För en vecka sedan vräkte snön ner över Stockholmstrakten samtidigt som stan hukade i kölden. En man kommer gående med sin hund. När han passerat under viadukten ser han något som ligger i snön en bit från stigen. När han kommer närmare ser han att det är en människa. Hon, det är en äldre kvinna, har kurat ihop sig. Den turkosa sportjackan är uppknäppt, liksom koftan hon bär under. Mannen lägger sin jacka under henne och en tröja ovanpå och börjar massera henne för att värma upp kroppstemperaturen. Ur den svarta midjeväskan tar han upp ett id-kort samtidigt som han slår 112. Han säger hennes personnummer och larmoperatören ...

Det är mörkt i lägenheten när jag öppnar ytterdörren. Inifrån vardagsrummet dånar ljudet från teven. Min mor sitter i morgonrock i mörkret endast upplyst av ljuset från teveskärmen. Hon slår ihop händerna och utbrister glatt välkomnande sitt vanliga – Åh vad glad jag blir att se dig! Äntligen någon man känner igen. Jag tar av mig skorna, går in i vardagsrummet och tänder en golvlampa. – Tänker du döda mig? frågar hon. – Nej, varför tror du det? Jag hör på hennes tonfall att det inte är något skämt. Men hon låter inte rädd, snarare undrande, som om det handlade om att sätta på en kopp kaffe. Jag går ut i hallen, tar av mig rocken, i köket drar jag igång kaffebryggaren och kollar posten. Efter att jag fått henne att dra ner ljudet på teven fikar vi. Jag har med mig saffransbullar och en liten julblomma. För en gångs skull gör jag henne sällskap och värmer lite glögg. Det är ju adventstid. I vanliga fall avstår jag från att delta i hennes accelererande alkohol- och sötsakskonsumt...

Nej, någon närmare relation har jag aldrig haft med min mor. Min mormor tog hand om mig när jag var liten. Min mor, som var 18 år när jag föddes, jobbade på kontor. Det var hon som försörjde oss. På somrarna hyrde hon in mormor och mig på olika bondgårdar i Sörmland. Själv åkte hon på semester med sin dåvarande boyfriend. Vykort med motiv från Rom, Amsterdam och Paris blev exotiska inslag i postfacket nere i Björnlunda. Vår kontakt blev förstås en annan när jag själv fick barn. Men något närmare umgänge har vi aldrig haft. Mest har vi träffats vid olika familjesammankomster. Ibland har hon ringt och läst upp ett tal hon ska hålla eller ett brev till någon politiker, och som hon vill ha mina synpunkter på. På senare år har telefonsamtalen mest varit proklamationer: – Gud, vad jag är trött på våra politiker. – Om vi visste hur bra vi har det här i landet. Eller om det gått bra för favoritlaget: – Heja Djurgården! Och så ett snabbt ”Hejdå” innan något mer blivit sagt. Nu när omst...

Jag tänker att ingen människa ska behöva uppleva det här, hur ens förälder förvandlas till ett barn. Det är mot naturen, tänker jag helt irrationellt. Som om naturen skulle bry sig om vilken del av kroppen – hjärtat, hjärnan eller njurarna – som slocknar först. Gamla människor ska få bli skröpliga, tänker jag, behöva hjälp med att byta glödlampor och sätta upp gardiner. Kanske kontakt med myndigheter och hjälp med internetbanken. Dessemellan ska de läsa, se på tv och spela bridge. Umgås med barn och barnbarn. Och en dag ska de inte vakna mer. Ibland tänker jag att förnuftet i ditt fall är en lampa som glappar, i stunder av klarhet tänd, och just när man tror att felet är fixat så slocknar den igen. Det hör till sjukdomsbilden, säger de som vet. Likaså att klara vissa dagliga rutiner, sånt som man alltid gjort, som att ringa telefonbanken eller ta ersättningsbussen för tvärbanan till Liljeholmen och handla för 23 kr på Willys. Och Systembolaget, förstås. Du går också utan större b...

Jag läser om anhörigvården i Svenska Dagbladet . ”Omkring 1,3 miljoner svenskar vårdar eller stödjer en närstående i Sverige. Det innebär en besparing på 181 miljarder kronor till det svenska samhället varje år. Summan är högre än vad föräldraförsäkringen kostar under drygt fyra år.” Även om min situation inte på något vis kan liknas vid den många anhöriga har, så är det ändå ett antal timmar varje månad jag ägnat åt att sköta min mors ekonomi och kontakter med vård, hemtjänst och myndigheter. För att inte tala om alla blodtryckshöjande brandkårsutryckningar när hon är försvunnen; eller när någon granne ringer om att hon har setts vandra åt helt fel håll på landsvägen i Sörmland; eller att hon går ut mer eller mindre klädd på gatorna i stadsdelen där hon bor. Nej, det mesta kring min mor – vården, hemtjänsten, kontakterna med kommunen – fungerar väl. Jag möter kompetent personal, som agerar professionellt och med empati inom ramarna för vad de tillåts göra med hänsyn till integrite...

Jag har alltid tyckt att sådana där små insändare man hittar i dagspressen med tack till personalen på ”den-och-den” kliniken för att ni tog hand om min ”si-eller-så” släkting varit lite patetiska. ”De gör väl bara sitt jobb”, har jag tänkt. Sedan ett dygn tillbaka har jag ändrat uppfattning. Jag vill alltså rikta ett stort, varmt tack till ambulansskötarna och det team på Södersjukhusets akutmottagning som tog hand om min mor som ramlat och blivit liggande flera dygn i hemme t. Varmt, professionellt, med empati och utan hets tog ni er an henne, hela tiden med ett öga på mig och min bror. Ständigt beredda att svara på våra uttalade eller outtalade frågor. Nu ligger hon på en avdelning (inte Medicin förstås, men man kan inte få allt) och vi får ta en dag i sänder. Så här långt är svensk sjukvård av världsklass (ja, ni märker hur patetisk jag är). På måndag börjar nästa rond i matchen, med kommun, hemsjukvård, biståndshandläggare och f-n och hans mormor. Giv mig kraft, säge...