Tankar i trappen

Dottern och hennes familj ska flytta. Jag tänker inte utan visst vemod på allt kul barnen och jag haft på den lilla ön i utkanten av stan: Promenaderna längs stränderna vid hämtningar och lämningar, en stunds balansgång på stenmuren, ett stilla mediterande över kottar som flyter och stenar som sjunker på bryggan vid kanotklubben, änderna och svanarna i vattnet under bron, en katt som springer över gångvägen. Omvägarna hem över berget med alla buskage och skrevor att utforska: – Morfar titta här! En liten skalbagge eller en myra på väg någonstans. Någon gång en snigel. Fåglarna i buskagen som den äldsta, den gången två år, och jag såg och lyssnade på. Ett stuprör som i vår fantasi fick en kran ur vilken vi kunde ta ”vatten” när vi blev törstiga, det evighetslånga snurrande på karusellen i den lilla parken. Och när de blev större, träden som skulle klättras i medan hönsen från parken spatserade i gräset nedanför. Högre och högre. Den stora gungan i lekparken nere vid v...

Jag får ett sms från dottern: ”Älskar dig mer än du begriper! Puss på fars dag.” Jag tänker på allt man gått igenom med sina barn. Först de självklara småbarnsåren: hämta, lämna, laga mat, se till att hon och hennes bror var hela och rena; sen de första skolåren – förnuftigare, för att inte säga förnumstigare, än på mellanstadiet är nog aldrig människan. Sen puberteten, de konfliktfyllda åren, slutenheten omväxlande med släng i dörrar och utskällningar; och så småningom vilsenheten, de första åren som ung vuxen, då man som förälder bara kunde stå vid sidan av och finnas till, vid behov. Och nu, ut på andra sidan, en vuxen person, med man och tre egna barn. Jag deras morfar. Och så en kärlek som denna.

Min dotter delar med sig av ett samtal hon haft med barnbarnet, fyra år, om hans lillebror:

Jag ser på det yngsta barnbarnet, drygt sex månader gammal, och tänker: Nyss var du en skälvande liten fågelunge, fast förankrad vid din mors bröst. Nu sitter du upp, möter varje leende med ett skratt, klappar förtjust i händerna och utbrister i olika ljud och läten. I din mun har du fyra pärlvita tänder som du testar mot allt i din närhet. Till dina föräldrars stora glädje har det till och med hänt att du någon gång sovit en hel natt. Och snart kommer du att börja krypa, kunna resa dig upp och gå ut i den värld som väntar på dig. Livet är ett mirakel.

Fyraåringen är helt uppfylld av kyrkor denna sommar. Och sådan finns det ju gott om på Gotland. Så fort tillfälle ges tar vi en paus och stannar till utanför någon av alla dessa medeltida bondekatedraler. Först tittar vi på gravarna. För hans storasyster får jag läsa namn, titlar och årtal på sedan länge avlidna hemmansägare, lotsar, läkare och fiskare. Hon förklarar strängt för lillebror att man inte får springa på gravarna. Väl inne i kyrkan ska kyrkbänkarna provsittas, predikstolen och altaret inspekteras. Jag säger att de inte får springa i gångarna, klättra på altaret eller dra i repet till kyrkklockan. Av någon anledning respekteras det. Storasyster frågar var kistan brukar stå vid begravningar och sen håller hon en symbolisk akt över sin snuttetrasa på en vacker matta framför altaret. Vid dopfunten försöker jag förklara dopet, vigseln och några av de andra kristna ritualerna som de icke-troende föräldrarna avstått från. Sen börjar han leka att han är vaktmästare (”Jag jobbar...

De sista barnbarnen lämnar huset. Ivar, fyra år, vinkar ut genom bakrutan och ropar: – Hejdå! Ha en trevlig sommar! Nåja, det är den 15 augusti och sommaren går mot sitt slut. Kommentaren har han nog hört någon annan säga. Men orden fyller mig med värme. Jag tänker att han börjar bli stor nu; inser att andra människor har ett eget liv, med egna intressen och behov. Storasyster däremot mer tillknäppt i avskedets stund, har svårare att ta farväl. I fem veckor har huset varit fullt av folk. Som mest elva personer under ett och samma tak. Från tidig morgon till sen kväll har rymden fyllts av röster: skratt, grått och skrik. Nu infinner sig den stora tystnaden. Vi tvättar lakan, plockar ihop leksaker som ligger utspridda på tomten och i huset. I tomheten känns fantomsmärtorna. Jag väntar mig hela tiden att några ska komma tillbaka. Från badet. Från affären. Glada barnröster som ropar -- Vet du morfar?! Eller hungriga, gråtande barn som behöver utfordras snarast. Visst, det är skönt ...

Den här sommaren har barnbarnet, nyss fyllda fyra år, rådbråkat sin och allas våra hjärnor med frågor. En del svårare att svara på än andra. En dag upptäcker han en liten fyrhjuling i korgen med leksaker: – Varför har jag den här? frågar han. – Du fick den av farmor och farfar när vi var på Kaknästornet, svarar storasyster. – Men varför fick jag den? – Du ville väl ha den, försöker jag. – Men varför ville jag det? Det sista sagt med ett närmast hjälplöst tonfall.

”Skynda dig morfar! Hissen kommer!” Han kommer inspringande i hallen. Vi ska på utflykt och jag håller just på att knyta skorna. Att leva några dagar med en treåring är som att stiga in i ett avsnitt av ”Kurt Olssons Televison” (Tänk när Stockholmståget kommer in till Göteborgs central eller ” Broöppning ”). Allt är ett stort äventyr. Bilarna nedanför vårt fönster, pojken på springcykel, den lilla pudeln på bussen, några vilsna löv i en fontän, båtarna i vattnet, en ambulans eller polisbil. Och allt kommuniceras med omvärlden (”Titta en svart häst” får båda unga och gamla veta när vi passerar hagen vid ridstallet.) Förflyttning sker med språng, långt före oss andra, eller vanligtvis långsamt, mycket långsamt när något fångat intresset. Kanske är vår förundran inför tillvaron aldrig så stor som när vi just lärt oss att gå, prata, klä på oss (nåja) och kan börja reflektera över oss själva och det vi upplever. Storasyster, sex år, förefaller rent blasé i jämförelse. Men att vara...

Det är semester. Jag är i Stockholm ett par dagar och talar i telefon med någon i den övriga familjen på Gotland. Barnbarnet, då snart sex år, vill säga något och tar över luren. Efter några inledande fraser (Hur mår du? Vad gör du? osv) får hon syn på en boll och undrar om jag vill höra hur den låter. Jag hör ett studsande ljud mot altangolvet. Sen ett tjutande ljud. – Kan du gissa vad det här är? – Nej, jag vet inte. – Det är en leksaksbil. (Det jag nyss hört är sirenerna från en leksaksbrandbil.) Därefter får jag i tur och ordning höra gungan (ett svagt svischande ljud), stenarna på grusgången (det knastrar i luren när hon går) och en glasspinne (!). Den sista låter i ärlighetens namn inte särskilt mycket. – Vill du höra hur rosorna låter? Ett svagt prassel hörs i luren. Jag föreställer mig att hon sätter telefonen tätt intill de stora rosbuskarna i änden av altanen. – Vill du höra havet? – Ja. Ett svagt susande. – Blåser det? frågar jag, i tron att det är ljudet från have...

– Gå bort! Han har just sett sin mamma och storasyster gå ut genom grinden till lekparken. Ilsket gråtande springer han och sätter sig på trappen till en av parklekens stugor. Så långt bort från mig han kan komma, utan att helt förlora mig ur sikte. Nyss har de lekt i den stora plaskdammen och han är fortfarande naken när jag, morfar, närmar mig med hans kläder i famnen. Med all ilska en som nyss fyllt tre år kan mobilisera upprepar han sitt: – Gå bort! … Gå bort! Jag sätter mig på behörigt avstånd på trappen och avvaktar. Vi iakttar de gungande barnen framför oss. Han med ögonbrynen rynkade och munnen som ett rakt streck. – Ska vi gunga? försöker jag försiktigt. – Nej, kommer det trumpet. Ännu en stunds tystnad. – Ska vi gå och köpa en glass? frågar jag. Inget svar. – Lite godis kanske? prövar jag efter stund. Ytterligare tystnad Jag låter tiden gå. Fäller emellanåt en kommentar om de andra barnen som leker och cyklar runt oss. Det är en varm dag och vi har ing...

Jag lyssnar till Pappapodden , sonens och Manne Forssbergs podcast om föräldraskap, relationer och annat som gör livet värt att leva. Manne har haft barnkalas och reflekterar över barnens lekar. Flickorna sitter kvar vid bordet, äter, småpratar och går sedan över till att pyssla med någonting. Pojkarna sitter kvar ungefär 45 sekunder och ägnar sedan de resterande två timmarna åt att springa runt, slåss och skrika. Först tänker jag att problemet ligger i betraktarens ögon (visst är det lugnare med samtal och pyssel) sedan minns jag de gånger jag suttit med äldsta barnbarnet, en pojke, och kraschat småbilar och känt mig rätt uttråkad. Jämfört med de fantasilekar – imaginära frukostar, resor till Afrika – jag haft med dotterdottern. Här finns skillnader som nog är mer än anekdotiska. Om det just var indianer och cowboys vi lekte i Årstabergen på eftermiddagarna under mellanstadieåren minns jag inte. Men där fanns grottor, klippor och gamla skyttevärn att gömma sig i och bakom. Lekarna g...

Jag stannar till vid planen bakom Eriksdalshallen. Det är match mellan två pojklag på det nya konstgräset. Spelet lite taffligt, trevande, förstås. Mycket spring i benen och kulan i luften . Det är en söndag i september. Solen skiner och jag blir glad av det jag ser. Tills jag hör rösten: – Enkel, Adam! Markera, Adam! Akta offsiden! Pass opp där! Tränarens röst från sidlinjen. Malande, oupphörligt manande. Har han Tourettes? tänker jag. Undrar hur det låter i Adams öron där han springer i sin rödsvartrandiga fina tröja. Stänger han av och spelar sitt spel eller försöker han hänga med i ropen och anmaningarna? Jag tänker: ”På träning tränar man, på match tillämpar man väl det man tränat. Eller?” Den cirkusdirektör som stod i manegen under föreställningen och ropade ”Se upp där!”, ”Håll nu, lite mer till höger!”, ”Pass opp, nu kommer hon!” skulle inte bli långlivad. Inte trapetskonstnärerna eller lindanserskan heller, antagligen. Var sak på sin plats (och skridskorna i isskåpet). ...

– Moffa, kom! Visa sak... (” Kom morfar, jag ska visa en sak ”.) Tvååringen tar mig i handen och leder mig till hans och föräldrarnas gäststuga. Han sträcker sig upp och stänger dörren inifrån. Sätter sig i soffan och klappar uppfordrande på dynan: – Sitta! Jag sätter mig. Sedan ställer han sig på kanten, tar sats och dyker ner i resesängen som står bredvid. Där börjar han simma runt bland kuddarna. Reser sig upp, dyker och simmar. Reser sig upp, dyker och simmar.  Osv. Efter en stund ställer han sig upp, räcker ena kudden till mig. Jag tar emot, skojar lite och säger ”min” om kudden och han tar den omedelbart tillbaka och säger bestämt ”min”. Så håller vi på tills vi båda tröttnar.

Sista helgen i maj. Håglöst blickar jag ut genom mina smutsiga fönster. Tvätta eller inte tvätta? Jobba eller inte jobba? Regn eller inte regn? Suck  * Jag piggnar till lite när Göran Greider citerar socialdemokratins klassiska portalparagraf, en gång skriven av Ernst Wigforss och Gustav Möller: ”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfullt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser, könsmakt och art-egoism uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.” Stycket ströks på kongressen 2001, också den i Västerås.(OBS! Se min komm...

Vi är barnvakt ett par nätter under Kristi Himmelfärdshelgen. En kväll börjar minstingen, två år i sommar, plötsligt gråta när vi gått och lagt oss. Hans storasyster hade en period när hon till synes klarvaken kunde sätta sig upp i sängen och gråta hejdlöst eller skrika. Barnläkarna kallar fenomenet nattskräck , delar av hjärnan aktiveras utan att medvetandet vaknar. Det kan närmast liknas vid vad som händer när någon går i sömnen. Som vuxen blir man vansinnigt orolig. All instinkt signalerar att man ska ta upp barnet och försöka trösta det. Men det har ofta motsatt effekt. Det hela slutar ofta lika plötsligt som det börjar; den lille tystnar och lägger sig ner, till synes helt oberörd. Nu misstänker jag att dottersonen drabbats av detsamma och bestämmer mig för att avvakta. Men det här är något annat, inser jag efter en stund.Gråtande och skrikande kastar han sig i sängen. När han (fast med blick i fjärran) reser sig upp, kastar nappar och kuddar ur spjälsängen och ro...

På tisdagen fick sonen och hans fru en liten pojke. Likadana kinder som storebror hade när han föddes för 5 1/2 år sedan. Lena och jag, två ensambarn som fick två barn som nu fått två barn vardera med sina respektive. Klanen växer. * Jag läser Susanna Alakoski. April i Anhörigsverige . 2015: Man ärver fattigdom på samma sätt som rikedom. Kommer du från en rik familj ärver du huset, tomten. Pengarna på banken. Aktierna. Marken eller skogen. Härstammar du från en svinrik familj ärver du slottet. Kommer du från en fattig familj ärver du på exakt samma sätt, men du ärver nu huset som inte finns. Bostadsrätten som inte finns. Det tomma bankkontot. Marken som saknas. Du ärver bristen. Och det är den du sedan går hand i hand med resten av livet. Och du tror att det är fel på dig och din förmåga.  * ”De ville oss inte illa, de kunde oss bara inte väl.”(Alakoski om föräldrar som missbrukar.) * På Östergarnslandet växer nu ett gemensamt system för vatten och avlopp fram. ...

Jag läser i bladet om franska valen. Hollande har ju misslyckats med ekonomin och jobben, vilket också Sarkozy gjorde under sina fem år vid makten. Säkert är det därför som han [Sarkozy] under valdebatterna inför söndagens lokalval undvikit att tala om ekonomin och i stället riktat in sig på frågor som kan locka över extremhögerns väljare. Han har talat om landets ”kristna arv” och om att förbjuda muslimska kvinnor att bära slöja på franska universitet. När politiken misslyckas med mest det grundläggande, att skapa trygghet. Då detta. Kan en människa sjunka lägre? * Det har gått trögt med skrivande och läsande denna vinter. Jag söker tröst i  Johan Cullbergs ord : ... en sorgsenhet – en lätt depressivitet – kan man kalla för kreativitetens kompost. ... Då ökar genomsläppligheten för omgivningens och den egna inre världens signaler. I detta tillstånd kan ett utrymme för kreativt skapande uppstå. Minnesbilder stiger upp till ytan och kan gestaltas i skrivande eller...

Ibland blir jag bara väldigt glad över mina barn. Som när min son ger råd till tidningen Kings läsare om hur man blir världens bästa (småbarns)pappa. Bäst tycker jag om hans råd nr 5: Se till att hitta på egna grejer med ditt barn, bara du och hen liksom. Ett tips: Ta bussen till en tågstation, åk några stationer, ta bussen hem igen. Sjukt kul. Anar jag en svag återklang från hans egen uppväxt? En junivecka strax före skolavslutningen, när barnen ännu gick på mellanstadiet, prövade vi alla sätt som vi kunde komma på att färdas till skolan som låg fyra kilometer bort. Vi gick till fots (och räknade sniglar på vägen), vi cyklade, vi tog bilen (en jägargrön Saab 95:a 1975 års modell), vi tog bussen och som avslutning en färd med båten (en gammal plasteka med utombordare) till badet nedanför skolan. Några år tidigare, i mitten av 80-talet, Ungarna var små. Lena pluggade och min frilanstillvaro hankade sig fram. Jag körde buss på helgerna, norrförorter och Roslagen, som en ...

Två glada filurer på väg till Dockteatern Tittut .

På Filosofifestivalen kommer jag att delta i en samtalsgrupp om Meningen med livet. Eller rättare sagt meningen i livet, det som ger mitt liv mening just nu. Vi får fem minuter på oss att teckna ner våra tankar. Min lista blir denna: Arbete Att lära mig nya saker Samtal Ligga i soffan och titta i taket Ensamhet Min familj Tänka Skriva Så här i efterhand tycks det mig vara en ganska god sammanfattning av mitt liv just nu. Jag kunde lagt till promenader och läsning (tydligen inte lika prioriterat i stunden). För tio år sedan hade listan delvis varit en annan, liksom den kommer att vara om tio år. Och Meningen Med Livet, får vi ta en annan gång. * Sverigedemokraterna röstar på en budget de inte stödjer för att bli av med Miljöpartiet. Alliansen ser chansen att desavouera Vänsterpartiets framgångar i regeringsbudgeten. Carl Bildt twittrar att det här är bra för Sverige. Nog är det mer än vanlig julstress som gör att jag vaknar klockan fem denna decembermorgon * Efter tre d...