Människan är ett anpassningsbart djur. Alltsedan barnen var små har jag levt i tron att jag är en morgonmänniska. Tidpunkten för dagislämning och –hämtning satte ramarna för en disciplinerad frilanstillvaro som fortsatt långt efter att de flugit ur boet. Men under den dryga månad jag nu levt ensam i veckorna har dygnsrytmen sakta förskjutits. Då jag förr gick upp 5.45 sover jag nu till 7–7.30 på morgnarna. Efter frukost med tidningsläsning tar jag en rask promenad på 30–40 minuter, de dagar jag inte går och simmar. Gymmar min rehabiliterade axel, duschar och tar sen itu med lättare skrivbordsjobb, sånt som jag förr reserverade eftermiddagarna till. Arbetet accelererar efter hand under dagen och jag arbetar som bäst på sena eftermiddagen. På kvällen läser jag eller ser på tv, till elva–tolvtiden. Otänkbart för ett halvår sedan. Förunderligt. Jag undrar hur länge det håller i sig.
Uppdaterad 2026-02-06 Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...
Kommentarer