Människan är ett anpassningsbart djur. Alltsedan barnen var små har jag levt i tron att jag är en morgonmänniska. Tidpunkten för dagislämning och –hämtning satte ramarna för en disciplinerad frilanstillvaro som fortsatt långt efter att de flugit ur boet. Men under den dryga månad jag nu levt ensam i veckorna har dygnsrytmen sakta förskjutits. Då jag förr gick upp 5.45 sover jag nu till 7–7.30 på morgnarna. Efter frukost med tidningsläsning tar jag en rask promenad på 30–40 minuter, de dagar jag inte går och simmar. Gymmar min rehabiliterade axel, duschar och tar sen itu med lättare skrivbordsjobb, sånt som jag förr reserverade eftermiddagarna till. Arbetet accelererar efter hand under dagen och jag arbetar som bäst på sena eftermiddagen. På kvällen läser jag eller ser på tv, till elva–tolvtiden. Otänkbart för ett halvår sedan. Förunderligt. Jag undrar hur länge det håller i sig.
Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...
Kommentarer