måndag, maj 21, 2018

Telefonen ringer

Jag är på väg in i tvättstugan när mobiltelefonen ringer. Det är kösamordnaren från socialförvaltningen som meddelar att min mor är erbjuden plats vid det boende vi haft som förstahandsval, alltsedan vi fick beslutet om att hon inte kunde bo kvar hemma. Min bror och jag skulle ha besökt boendet samma dag som hon försvann i vintras. När det värsta kaoset lagt sig kom vi i alla fall iväg. Boendet är vackert beläget nära Drevviken, med möjligheter för vår fysiskt aktiva mor att röra sig i ett större område, hyfsat nära till vänner och anhöriga. Det hela ger ett professionellt intryck; stället har ett gott renommé och drivs av en ideell stiftelse.

Vår mor är sedan tre veckor akutplacerad vid ett demensboende i en förort inte långt från där hon bodde. Vi har kört över en del av hennes saker dit i avvaktan på att vi hunnit organisera den definitiva flytten: teven, favoritfåtöljen, cd-spelaren, några krukväxter och fotografier.

Ska vi nu slita upp henne igen? Först sjukhuset en vecka, sen korttidsboendet två veckor och akutboendet tre veckor. Jag känner hur pulsen stiger, får ur mig några förvirrade fraser i telefonen, lyckas i alla fall ge rätt mejladress. Personen jag talar med ska skicka närmare information.

Som alltid när det gäller gamla människor är det vara extremt snabba ryck. Senast måndag ska handläggaren ha besked (det här är på fredagen) och inom sju dagar ska vår mor sen flytta in. Ställs det lika höga krav på anhörigas beslutsförmåga i andra sammanhang? När det gäller skolplats, förskola? Livsavgörande beslut för en människa som själv inte kan fatta beslut. (Å andra sidan mår jag bra av att inte vända och vrida på saker för länge. Men det tänker jag inte säga till någon.)

Jag ringer min bror. Han är spontant lika tveksam som jag. Men skulle det varit enklare att flytta vår mor om några månader, när hon kanske hunnit rota sig mer? Stället hon nu bor på känns trångt och instängt; hon står ofta framme vid den låsta hissen, trycker på knapparna och vill ut. Vi bestämmer oss för att åka och titta på den föreslagna lägenheten. (”Lägenhet” är ett relativt begrepp inom äldrevården, på de flesta ställen handlar det om ett rum på 30 m2, där en inte oansenlig del av ytan upptas av ett badrum stort nog att köra rullstolsrally i. En höj- och sänkbar säng och en trinett -- där spisen är avstängd av säkerhetsskäl -- ingår.) Vi har sen tidigare bestämt att träffas idag i vår mors lägenhet. Se vad som ska följa med till boendet, vad anhöriga kan tänkas vilja ta över och vad som ska skänkas bort. Nu får vi ändra våra planer.
*
Rummet som är beläget på bottenvåningen känns lite mörkt så här på eftermiddagen. Å andra sidan satt hon mest med gardinerna fördragna hemma. När jag kom och hälsade på fick jag alltid börja med att tända lamporna. Här går fönstren och dörren till den franska balkongen att öppna, och från matsalen har hon tillträde till den stora tomten mellan boendena. Ett litet centrum en kvarts promenad bort kan locka till utflykter och shopping. Inredningen känns ombonad, textilier och möbler i varma färger, trägolv, stora gosedjur ligger utplacerade i soffor och fåtöljer. Vi sitter kvar en god stund i solen på uteplatsen och pratar med verksamhetschefen och en av undersköterskorna.
*
På kvällen sitter jag länge på balkongen. Låter intrycken från dagen sjunka in. Det är den första riktigt varma dagen i april, ute går människor i t-tröjor och shorts. Förmiddagens stresspåslag har förbytts i en känsla av lugn, blandad med en viss förväntan. Pliktskyldigt gör jag en lista över plus och minus med en flytt. Men i praktiken har jag redan bestämt mig. Sen återstår mest praktiska frågor (som att Lena och jag mitt i allt detta hjälper hennes 89-åriga faster i Uppsala att flytta till en mindre lägenhet). Jag tänker att vår mor äntligen ska få något som liknar ett hem igen.
*
På söndagen pratar jag med min bror, han har kommit fram till samma sak som jag. Vi diskuterar hur vi ska organisera det praktiska kring flytten. På tisdagen besöker jag boendet, säger upp kontraktet (en månads uppsägningstid ska de ha, det blir tredubbla hyror i maj och ännu inget svar från stadsdelsförvaltning på vår ansökan om hyresreduktion). Hon verkar nöjd när jag berättar att hon ska få flytta till ett ställe där hon kan gå ut mer. På torsdagen kör sonen och jag över hennes saker till det nya boendet plus ett bord och en hylla från lägenheten. På fredagen åker min bror med henne till nya boendet. Själv är jag i Uppsala hos fastern. Jag messar och frågar hur det gått. Han svarar:
”Jodå, hon vägrade till en början och skrek rakt ut att hon inte tänkte åka någonstans. Men en kvinna i personalen lyckades lirka med henne och jag stod på mig att det inte fanns något annat alternativ … och att det kommer att bli bra där. Sedan var jag kvar över lunchen och en stund till. Jag lämnade henne till tonerna av Frank Sinatra.”

Etiketter: , ,

onsdag, maj 16, 2018

Ljuga eller inte ljuga?

– Har jag kvar min lägenhet?

Frågan återkommer varje gång vi ses. Och jag är lika osäker varje gång hur jag ska svara. Helst vill jag inte ljuga för en annan människa, inte ens någon som har en demenssjukdom. Jag kan svara ja (lägenheten är ju fortfarande hennes, men är uppsagd till sista juni) eller nej och hamna i en för oss båda känslomässigt påfrestande diskussion. (”Du kan inte bo hemma längre.” ”Varför inte då?” Och så tvingas jag till en lika lång som för min mor generande uppräkning av allt hon utsatt sig själv och andra för det senaste året, och som ofta slutar med att hon tycker att hon kan väl ha personal dygnet runt hemma i lägenheten som ser till henne.)

Å andra sidan glömmer hon det mesta man berättar. Som att min brors äldsta dotter fått barn nyligen, trots att både han och jag berättar det varje gång. Många av barnbarnsbarnen har hon diffusa begrepp om nu, de yngsta vet hon inte vilka det är. Men numera vet hon att Jerk, hennes chef under mer än 30 år dog i vintras, sedan jag tagit med några tidningsklipp och lagt på hennes bord. Och på min födelsedag ringde hon och gratulerade, bad om ursäkt för att hon inte hört av sig när jag fyllde år (!).

H., verksamhetschefen vid det permanentboende vår mor så småningom kommer till, säger att man ska undvika att ljuga för en demenssjuk. Säger en nittioåring att hon haft besök av sin sedan länge döda mor är det meningslöst, rentav fel, att säga emot. Eller hålla med. Led hellre in samtalet på hurdan hens mor var medan hon levde.
*
Jag får ett mess från min bror:
”Morsan ringde precis och frågade om hon hade lägenheten kvar och jag svarade nej. Varför då? frågade hon, varpå jag svarade att den var uppsagd. Då sa hon att då blir jag kvar här för alltid då? Ja svarade jag. Jag frågade om det gått bra idag och det hade det sa hon. Sov så gott. ”
 Två dagar senare ringer hon och säger att hon är färdig att åka hem.


Etiketter:

söndag, maj 13, 2018

Har det hänt något särskilt?

Kristi Himmelsfärdsdag. Jag är på Gotland när telefonen ringer. Jag ser att det är min mor:
– Har det hänt något särskilt? frågar hon.
– Nej, vad tänker du på då?
– Jag fick för mig att du blivit ledare för vänsterpartiet.
(Först låter det som hon säger centerpartiet.)
– Nej, svarar jag, det får Jonas Sjöstedt sköta.
– Jaha.
– Har du det bra annars?
– Ja, det är trevlig personal och god mat. Men nu längtar jag hem.
– Ja, jag förstår det.
– Ja, hej då.
– Hejdå.

Etiketter: , ,

lördag, maj 12, 2018

Beslut är fattat

Jag får en dag på mig att välja något av de akutboenden som föreslås. Jag lyckas utöka det till två dagar efter att Äldre direkt, den excellenta rådgivningen i Stockholm stad för äldrefrågor, gett mig numret till kösamordnaren, något biståndshandläggaren inte kunnat hjälpa mig med. Hon är den femte i ordningen som jag haft kontakt med på ett och ett halvt år och som ansvarar för beslut gällande min mor. Socialtjänsten verkar äta sina tjänstemän. Vår mor flyttas på skärtorsdagen, min vädjan om att hon ska få stanna på korttidsboendet över påskhelgen klingar ohörd. (”Jag har undersökt möjligheten”, mejlar biståndshandläggaren till svar. ”Men beslut är fattat om flytt på torsdag och måste verkställas då”, skriver hon och låtsas inte om att det är hon själv som fattat beslutet. Människan!)

Jag ringer och bestämmer tid för träff. Under en förmiddag besöker jag de två boenden längs tunnelbanans gröna linje som verkar mest aktuella (det är nära till vänner och anhöriga). Det ena går bort, ett litet slitet lägenhetsliknande boende, många gravt sjuka, rullstolsbundna, flera blir matade vid lunchen. Där är min mor inte ännu. Det andra stället verkar okej, även om alla är beroende av ersättningen de får och talar väl om ”varan”, sitt boende. Jag meddelar kösamordnaren mitt beslut.

Jag kan förstå att man måste bereda plats på korttidsboendena för att de överbelastade akutsjukhusen ska bli av med medicinskt färdigbehandlade patienter. Men bestämmelserna ger faktiskt utrymme för beslut om förlängt boende i vissa fall. Nu hamnar vår mor på ett delvis påsktomt boende. Ingen av dem som ska ansvara för henne finns på plats när hon anländer.

Min bror får ta hand om själva transporten. När han kommer för att följa med från korttidsboendet har transporten redan gått, före utsatt tid, trots att det är sagt att ledsagare ska följa med. Han får kasta sig efter i bilen innan han måste tillbaka till jobbet på Posten. Kvällen före har han varit där med teven, favoritfåtöljen, några fotografier och blommor för att hon ska känna sig lite välkommen. Boendet har i all välvilja ställt upp med ett bord. Annars ingår bara sängen. Resten förutsätts vi flytta över från lägenheten. (Det kan bli hyfsat trivsamt har jag konstaterat när jag tittat in i några av de andra rummen.) Själv har jag flytt till Gotland över påsken. Känner att jag närmar mig gränsen för vad jag mäktar med. Tänker att fem dagar med barn och barnbarn ska få mig att tänka på lite annat. Det går väl sådär. Helst vill jag bara älta allt som hänt med vem som råkar höra på.




Etiketter: , ,

fredag, maj 11, 2018

Blanketter, blanketter, blanketter

Mitt första besök på akutboendet börjar inte bra. Ingen i personalen som arbetar verkar veta vad hon gjort i helgen, min bror har berättat att hon varit ute på en promenad med en i personalen. Hennes midjeväska ligger tom i fåtöljen bredvid sängen, vi letar efter hennes plånbok. Ingen vet var den finns, någon får svar på ett sms och vi hittar den högst upp längst in i garderoben. Den är tom, så när som på legitimationen. Men var där inte 300 kronor sist jag tittade i den. Jag känner ett svart stråk av misstänksamhet drar genom sinnet.

– Dokumenterar de inte vad de gör? frågar Lena när jag berättar, så att personalen vet vad de gör.

I garderoben finns inga galgar, jag får hänga min rock över en stol. Min mors kappor ligger vikta på golvet i garderoben. Det här är en hyreslägenhet, vi ska själv ordna med allt, möbler, inredning, nyttoföremål. Bara en säng finns. Av välvilja har man ställt in ett furubord vid fönstret. Min bror har kört över några stolar från lägenheten.

Han berättar att när han och familjen var där på annandagen fanns varken tandborste, tandkräm eller tvål i badrummet. Bara en burk hudlotion. Så han fick cykla iväg och handla. Men grejerna fanns ju på korttidsboendet?! Han hade kollat att allt var med innan flytten. Har hon inte borstat tänderna på fyra dagar?

Men när de varit där hälsat på långfredagen hade någon i personalen ställt sig och kokat choklad åt barnen. Hans yngsta dotter har ritat en påskteckning som min mor stolt visar upp när jag hälsar på.

– Hon kommer att bli något stort.
*
Jag ägnar en halv dag åt att fila i en blankett om hyresreduktion under uppsägningstiden för hennes hyreslägenhet, fyra sidor med långa bilagor. Blir hon nekad kommer de sista besparingarna (några tusenlappar på ett bosparande som jag hoppats kunna spara till begravningen) att ryka all världens väg. Skärtorsdagen på Gotland ägnar jag åt att stångas med Boxers kundtjänst för att beställa ett kabelteveabonnemang åt henne på det nya boendet. Algoritmerna larmar att hon inte klarar kreditprövningen. Eftersom jag sköter hennes ekonomi förstår jag ingenting. Hon har en god pension, inga kända skulder. Jag hänvisas till ett kreditföretag (vilket visar sig vara fel bolag), gör otaliga knappval på telefonen, lyssnar till hissmusik i all oändlighet, innan jag får veta att den enda varning som finns är att min mor är under förvaltarskap. Men förvaltare, det är ju jag! Och jag är den som får teckna avtal i hennes namn. Jag mejlar in ett utdrag ur Överförmyndarregistret, men då har ekonomiavdelningen gått hem för dagen. Och hos kundtjänst flaggar kreditvarningen fortfarande rött. Min mor får klara sig med ettan och tvåan och uselt ljud över påsken.

Jag anmäler olycksfall till försäkringsbolaget, i hopp om att få ut någon ersättning för den tid min mor legat på sjukhus och kostnaden för korttidsboendet, kollar genom hennes deklaration och sms:ar in ett godkännande. (Som förmyndare noterar jag Internet är en stängd värld för oss förvaltare och gode män; mobilt bank-id, internetbank och andra nymodigheter är bara att glömma. Här är det gammaldags betalkuvert som gäller när. Eller att köa på något av de allt färre bankkontoren med allt mindre lokaler. All redovisning till Överförmyndarnämnden sker på papper, evighetslånga blanketter med oändligt antal bilagor som ska kopieras och postas (med kostsamt rek med tanke på hur Posten numera fungerar, eller inte). Ingen lyckas förklara varför det måste vara så. Det finns en förening för goda män och förvaltare, på foton från möten och kurser ser jag att det mest är kvinnor i övre medelålder, goda män för sina senila makar och ensamkommande flyktingbarn. Ett lågstatusuppdrag? Inget prioriterat i digitaliseringen av Myndighetssverige. Samtidigt kan jag som egen företagare fylla i och godkänna min deklaration med bilagor lätt som en plätt på Skatteverkets hemsida.

Jag skriver under hyreskontrakt, ansöker om autogiro, jagar läkarintyg, blir bortkopplad efter evighetsväntan i telefonköer. Ditt samtal är placerad i kö. Den beräknade kötiden är 23 minuter. Du har plats 38 i kön.) Blanketter, blanketter, blanketter. Och då är jag ändå van att administrera -- att leda och samordna projekt har varit en del av mitt vuxna yrkesliv. Jag tänker på alla som inte kan ”disponera sin tid” och sitta i telefonköer på arbetstid, som får ägna långa kvällar åt allt pappersarbete.

En författare ringer och frågar om jag hunnit ta ställning till om jag kan ta mig an hans manus. Jag svarar undvikande och lovar att återkomma. Jag känner hur jag sugs in i en malström som snurrar allt snabbare.
*
Jag känner hur min värld krymper. Jag skummar tidningen varje morgon. Där ute larmar Trump, Brexit, handelskrig under uppsegling, högern i Polen, Ungern och Österrike, den alltid lika latenta rysskräcken (såg någon notisen i SvD att brittiska experter säger att det alls inte går att slå fast att det dödande giftet kommer från Ryssland/Sovjetunionen. Det här börjar likna de obefintliga massförstörelsevapnen i Irak för 15 år sedan. Ju grövre brott desto lägre beviskrav verkar vara den omvända rättsordning som gäller när ”världssamfundet” slår till. Och våra medier traskar snällt patrull och larmar om ”fake news” på sociala medier. Bah!).

Har något av allt det jag gjort och sysslat med i livet (politik, filosofi, samhällsengagemang) alls någon relevans? Är allt jag sysslat med bara abstraktioner?
*
Nu är vi där, i den situation min bror och jag i det längsta hade hoppats undvika, med vår mor instängd i en bur. Hon som varit van att promenera flera timmar varje dag. Personalen berättar att hon står framme vid den låsta hissen och trycker på knapparna flera gånger varje dag. ”Jag vill ut och handla.” Min bror får ett tiosidigt dokument, levnadsbeskrivning, där man vill att vi ska dokumentera hela hennes liv i minsta detalj. Mycket är väldigt personligt. Jag förstår tanken, den är god, om någon av de som ansvarar för henne tar sig tid att läsa dokumentet. Men jag undrar, i denna tid av dokumentationshysteri inom all yrkesverksamhet, privat såväl som offentligt. Jag tänker hursomhelst vänta. Det känns inte rätt att lämna ut min mor så här direkt. Det är ju trots allt en akutplacering. Vi har inte tagit ställning till hur vi ska göra framöver.

Jag får ett mejl från den ansvariga sjuksköterskan. Vi ska ha ett möte. Hon undrar om vår mors kontaktperson ska vara med. Jag svarar att jag vill ha en tid som passar alla. Vad ska man annars med en kontaktperson till?

Jag är alldeles för orolig, stressad och upprör för att kunna fatta några vettiga beslut. Jag tänker att när det här väl är över är det min tur att hamna här. Inlåst i en bur, ”omyndigförklarad”, fråntagen all beslutanderätt.
*
Socialförvaltningens tjänstemän är kuggar i ett maskineri, vi är dess produkter. Tingestar på ett löpande band.
*
En natt i drömmen är Lena och jag tillbaka på Coop Forum i Haninge. Plötsligt kommer min mor gående i sjukhuskläder. Hon har blivit avvisad från boendet där hon är placerad.
*
Vilken typ av boende skulle passa en människa som min mor? I den bästa av världar? För sjuk och desorienterad för att bo hemma, för redig för att vara med andra mer sjuka/mentalt frånvarande. Ett generationsboende, med GPS-sändare monterad runt vristen som en fotboja. I en annan tid en annan kultur skulle hon väl bo hos Lena och mig, eller i min brors familj. Jag tänker på den georgiska film jag såg nyligen (My happy Family) om en familj i Tripolis med farmor, farfar, man och hustru, vuxen son och dotter och ett barnbarn på väg i vad som förefaller vara en trerummare. Till slut får kvinnan i familjen nog, flyttar och skaffar en egen lägenhet, till allas (inte mins hennes brors) förskräckelse. Hon vill leva sitt eget liv.

När min mor och far gifte om sig med varandra var jag åtta år, var villkoret min mor ställde den gången att hennes mamma, min mormor, fick följa med till den nya lägenheten. Min far accepterade. Är det något sådant jag skulle gjort?
*
Sjuksköterskan på akutboende berättar att läkaren besökte henne i veckan. Han hade frågat om hon visste varför hon var där och hon hade svarat ”För att jag varit ute och gått naken” och ”Jag är tokig i huvudet”. Uppenbarligen har en replik från ett vårdplaneringsmöte bitit sig fast. ”Jag har varit ute och gått naken.” Skammen! Utlämnandet.
*
Jag vaknar mellan fem och sex varje morgon. Går upp, gör en kopp te, sätter mig och skriver, anteckningar över vad som hänt, reflektioner och långa listor över vad som måste göras eller sånt som oroar mig för stunden. Jag känner hur trycket lättar något.
*
Jag ligger och vilar en eftermiddag. När jag vaknar ser jag att min mor ringt:
”Heja Djurgården, säger farmor. Hej då!” hojtar hon in i telefonsvararen.

På mobilen ser jag att Djurgården just slagit Skellefteå i en av hockeyns semifinaler. Ett beteende som jag tidigare kunnat reta mig på (att plötsligt ringa upp, brista ut i något och sen lägga på) blir plötsligt ett efterlängtat tecken på en försvunnen normalitet.


Etiketter:

torsdag, april 19, 2018

Var har jag hamnat någonstans?

Åter i Stockholm. Jag besöker min mor. Hon har blivit akutplacerad på ett boende i en närförort inte långt från där hon bott. Jag har fått två dagar på mig att välja ut ett av sex föreslagna demensboenden. Jag bestämmer mig för ett av två längs tunnelbanans gröna linje. Trots min och min brors vädjanden flyttas hon på skärtorsdagen. Själv är jag på Gotland, kvällen innan kör min bror över hennes teve, några fotografier och favoritfåtöljen så att hon ska känna sig lite välkommen trots allt.

– Var har jag hamnat någonstans? frågar hon.

Vi sitter mitt emot varandra vid ett furubord framme vid fönstret. Vårsolen ligger på i söderläget. Det är varmt i rummet, inget av fönstren går att öppna. På hissen är det kodlås. Jag har med mig wienerbröd från Wallins vid Skanstull. En i personal kommer in med varsin kopp kaffe åt oss.

– Du måste göra så att jag kommer hem, säger hon och tittar med klar blick på mig.
– Har jag kvar min lägenhet?
– Ja, svarar jag. Än så länge.

Jag har inte hjärta att säga att lägenheten är uppsagd. Vi har nu tre månader på oss att tömma den; välja ut vilka möbler, tavlor och prydnadssaker som ryms i ett rum på 20 kvadrat (att badrummet är stort nog att köra rally med rullstol i är inte till så stor hjälp vid möbleringen), vilka saker min bror, jag och våra barn vill behålla, vad som kan gå till Myrorna och vad som ska slängas. Att döstäda själv är en sak, liksom att städa upp efter en nyss avliden, men att städa efter en människa som ännu lever, och periodvis har sina sinnen i behåll, är enklare i teorin.

– Har du det bra här? frågar jag i ett försök att avleda.
– Nej, säger hon. Det är karlar.
– Hur då? Antastar de dig?
– De jagar mig i matsalen.

När jag återger samtalet för verksamhetschefen frågar hon om min mor blivit utsatt för övergrepp någon gång.

– Nej, svarar jag. Inte vad jag vet.

Samtidigt, på sjukhuset och de korttidsboenden hon varit på har manliga patienter ibland kommit in på hennes rum.

En dag på korttidsboendet hon kommer från – när jag är där och fikar – kommer en man in genom dörren som jag lämnat öppen, iklädd endast en pyjamasjacka, könet dinglar mellan benen. När jag reser mig upp för att avvisa honom tar han i hand och hälsar förvirrat innan en undersköterska skyndsamt för ut honom. Jag låser dörren.

Fantasier eller verklighet?

En gång medan hon fortfarande bodde hemma, berättade hon att en man kommit in i sovrummet på natten.

– Men då sa jag åt honom att försvinna! Och då gick han.

Bestämd, långt in i drömmarnas värld. Det här var långt efter att vi sagt upp hemtjänstens nattpatrull.

Grannen i lägenheten bredvid hennes berättar att min mor ringt på en dag. De har två små barn som levt om, och ljuden hade väl nått in i min mors lägenhet.

– Hon frågade om min man slog mig.

Min far var ingen våldsverkare, men jag börjar undra över hennes far, min morfar. Jag vet att han söp, att han en gång gett min mor en örfil så att hon for genom den långa hallen i lägenheten på Tomtebogatan. Å andra sidan hade hon som dryg 20-åringen slängt ut honom hemifrån för att göra tillvaron för min mormor och mig uthärdlig. Hemmet hade då blivit ett hotell han besökte nån gång i veckan.
*
På kvällen ringer hon på mobilen. (Plötsligt verkar hon komma ihåg hur hon ska använda den.)

– Du måste komma och hämta mig. Du eller din bror, säger hon. Här är ett dårhus.

onsdag, april 18, 2018

Jag vill hem, nu!

– JAG VILL HEM TILL MIN LÄGENHET NU! NU, NU, NU!

Min mor ligger utsträckt ovanpå sängen i rummet i korttidsboendet där hon vistas sedan hon skrevs ut från Södersjukhuset. Jag sitter vid fotändan, försöker hålla en hand lite lugnande på hennes ben. Mittemot oss sitter biståndshandläggaren. En blond ung kvinna från stadsdelsförvaltningen. Vi har under en halvtimme samtalat om min mors framtida boende. Hennes uppfattning är orubblig. Hon vill hem till sin lägenhet i Blåsut.

Jag förklarar att det går inte. Min bror och jag har i det längsta försökt att hon ska kunna bo kvar hemma, inte minst på grund av hennes rörelsebehov och goda fysik. Nu vill vi att hon ska komma till ett boende där hon kan ha sina möbler, sin tv, sina Frank Sinatra-skivor, och där det finns personal som kan se till henne dygnet runt.

– DET KAN JAG VÄL HA HEMMA OCKSÅ!

Nej, det kan du inte. Inte ens i den bästa av världar kan vi ordna en sådan bevakning, och hur skulle de kunna hindra henne från hennes nattliga utflykter? Den senaste slutade i en snödriva i Nacka efter 18 timmars irrande i vinterkylan.

Jag berättar att min bror och jag gjort ett besök på Stora Sköndal, stiftelsedrivet och med tre demensboenden vid Drevvikens strand, nära till barn och barnbarn. Första intrycket där har varit gott.

– ALDRIG I LIVET! DÅ FLYTTAR JAG HELLRE TILL DALEN.
– Sjukhuset? undrar vi.

Nej det finns visst ett demensboende vid Sandsborg, säger biståndshandläggaren.

– Det är nära hem, säger min mor.

Nära hem? tänker jag. Det är just det som är problemet. Hon kommer att bo i en i och för sig välbekant miljö, men utan möjlighet att annat än undantagsvis gå ut och röra sig. Och ”hem” kommer inte att finnas längre.

– HAR JAG NÅGOT ATT SÄGA TILL OM?

Socialtjänsten har redan tillstyrkt ett vård- och omsorgsboende efter den senaste tidens händelser. Med mig i väskan har jag också ett intyg från husläkaren. En utförligt och välformulerad redogörelse över min mors situation som mynnar ut i slutsatsen:
Undertecknad bedömer att X på grundade skäl har ett behov av permanent omsorgsboende. X bedöms dock ej kunna ta ett välgrundat beslut i detta ärende till följd av sin demensdiagnos.
Vi lämnar min mor att vila efter hennes sista utbrott och sätter oss i några fåtöljer ett samlingsrum. Den unga biståndshandläggaren läser igenom intyget. Jag framför de tre önskemål om boenden som min bror jag enats om. Min mors begäran om ett boende instängt bland betonghusen ”nära hem” lämnar jag därhän.

Är detta ett övergrepp? tänker jag.

Jag betraktar den slocknade blicken och de uttryckslösa ansiktena hos männen framför teven i samlingsrummet. (En gång när jag är på besök irrar sig en av dem in på min mors rum, endast iklädd en pyjamasjacka med könet dinglande mellan benen.) Min mors problem är snarare det motsatta. Dålig impulskontroll och utåtagerande. Plötsliga utbrott av ilska avlöst av stunder av passivitet och en oförklarlig hjälplöshet. (Hur mycket av hennes problem har berott på för mycket alkohol och dålig kosthållning i ensamheten hemma? Jag tycker mig redan märkt att hon varit redigare sedan hon kom in på sjukhus.)

Till skillnad mot männen i uppehållsrummet har min mor fortfarande en del intellektuella förmågor i behåll. Tidningar läser hon inte längre, hon märkte inte ens när jag sa upp Dagens Nyheter, när tidningarna samlades olästa i en hög. Men ett och annat snappar hon upp från tevenyheterna. Trump bekymrar henne. Bridge, säger hennes bridgekamrater, klarar hon fortfarande. Men hon hittar inte längre till lokalen där de spelar.

Är det denna tillvaro av passivitet vi nu dömt vår mamma till? Med ett papper i handen fråntar jag en människa hennes mest grundläggande frihet, rätten att välja bostad. När upphör en människa att vara en människa?

Men å andra sidan, vad är alternativet? Att bo kvar hemma är inget alternativ längre, inte ens med gps-sändare och en kostsam dygnet-runt-organisation. Av två dåliga alternativ väljer vi det minst dåliga. Något tredje gives inte, om inte min bror och jag ska ge upp våra liv och ägna hela vår tillvaro åt att passa vår mor.

När jag går från 70-talshuset i betong med det djupt ironiska namnet Pensionat K. känner jag svetten rinna längs ryggen. Jag djupandas några gånger i väntat på bussen. Den emotionella utmattningen påminner om den när jag en gång i tiden fajtades med en tonårig dotter om tider för hemkomst och annat.
*
Några timmar senare återvänder jag till boendet. Jag har köpt en bukett tulpaner, en flaska vin (vi har gått med på att hon ska få dricka ett glas till middagen) och en chokladask. Från lägenheten där jag varit och kollat efter post och vattnat blommorna har jag med mig en cd: The best of Frank Sinatra.

Min mor är som vanligt igen. Hon har just ätit lunch. Fläskkotlett. Det var gott, säger hon. Och efterrätt. Och ett glas vin. I ett anfall av dåligt samvete har jag sagt till undersköterskan att min mor kan få ett glas vin till lunchen idag.

– Kommer jag att få vin till lunchen nu också? frågar hon.
– Varför får jag inte bo hemma?

Jag förklarar situationen än en gång. Berättar att jag pratat med en av hennes bridgekompisar och att hon lovat att komma och hälsa på lite senare samma dag

– Jag är förbannad för att jag inte får hem, säger hon strax innan jag ska gå.
– Jag förstår det, säger jag. Kramar om henne och går.

Etiketter:

fredag, mars 16, 2018

Ett försvinnande

Halvvägs mellan Alphyddan och Nacka Centrum passerar Värmdöleden över en viadukt. På båda sidor om den fyrfiliga motorvägen sträcker sig ett skogsområde, från Svindersviken i norr till Järla station och gamla Värmdövägen i söder. Området används så här års mest av hundägare och joggare.

Det är en gråmulen förmiddag i mars. Det har snöat och är ett par minusgrader. För en vecka sedan vräkte snön ner över Stockholmstrakten samtidigt som stan hukade i kölden. En man kommer gående med sin hund. När han passerat under viadukten ser han något som ligger i snön en bit från stigen. När han kommer närmare ser han att det är en människa. Hon, det är en äldre kvinna, har kurat ihop sig. Den turkosa sportjackan är uppknäppt, liksom koftan hon bär under. Mannen lägger sin jacka under henne och en tröja ovanpå och börjar massera henne för att värma upp kroppstemperaturen. Ur den svarta midjeväskan tar han upp ett id-kort samtidigt som han slår 112. Han säger hennes personnummer och larmoperatören konstaterar att kvinnan är anmäld saknad. Han ropar till en man lite länge bort att gå ner till vägen för att möta polis och ambulans.

Kvinnan är vaken och talbar. När mannen frågar svarar hon att hon är på väg till Gullmarsplan.

*
Klockan 18.30 ringer hemtjänsten. Personen jag talar med säger att min mor inte är hemma. Det är tillsagt att de ska höra av sig om hon inte kommit hem till kvällsmålet. Hon är oftast ute och går på dagarna. ”Nej, inte nu igen”, tänker jag. Det är mindre än en vecka sedan hon var ute sju timmar i fjorton graders kyla innan en nattpatrull från ett hemtjänstföretag fann henne klockan halv ett på natten, skakande av köld vandra mitt i gatan nära förorten där hon bor. När de satte henne i bilen ville hon ha skjuts upp till Gullmarsplan för att handla.

Den alltid lika vänliga personalen från hemtjänsten lovar att gå förbi lite senare och se om min mor har kommit hem. När klockan är tio över åtta ringer hon igen. Nej, min mor är inte hemma. Vi avslutar samtalet och jag ringer Trygghetsjouren, en kommunal inrättning som gör skäl för namnet, trygga röster – kvinnor de gånger jag kontaktat dem – som lotsar en lugnt vidare i Stockholmsnatten. Min mor är ansluten till deras hemlarm. Det är snö, några minusgrader ute och mörkt sedan länge. Damen jag talar med lovar att återkomma. En och en halvtimme senare ringer hon åter. Hemtjänstens nattpatrull har konstaterat att min mor fortfarande inte är hemma, de har också ringt sjukhusen och kollat. Förra veckan när min mor var borta, larmade jag polisen. Min anmälan den gången reducerades till en HR (”händelserapport”) och gick rakt ner i papperskorgen. Vi enas om att trygghetsjouren ska kontakta polisen den här gången. De får också ärendenumret på den anmälan som slarvades bort.

Jag har under tiden haft kontakt med min bror, Lena och våra barn. Det är nu fyra timmar sedan hemtjänsten ringde. Hur dags min mor gått hemifrån vet vi inte. Jag känner hur pulsen stiger liksom stressnivån. Hittills har jag hållit mig spänt avvaktande.

Strax efter mitt samtal med trygghetsjouren ringer en kvinna från polisens ledningscentral. Den här kvällen kan jag lämna ett mer utförligt signalement – 85 år, grått långt hår, vikt ca 65 kg, längd 165 cm, klädd i en turkos sportjacka med mörkblå inslag, säckiga beigea manchesterbyxor, joggingskor och troligen en svart ryggsäck på ryggen, på huvudet en beige fjällhatt – liksom uppgift om när hon kan tänkas ha försvunnit (någon gång mellan 15 när hemtjänsten senast besökte henne och 18.30 när jag blev uppringd). Jag anger också i vilket område hon kan tänkas befinna sig: en triangel Blåsut, Gullmarsplan, Björkhagen är mest trolig. Kvinnan ska prata med sina befäl och lovar att återkomma.

Vid 23-tiden blir jag uppringd av en polispatrull från Globenområdet. De frågar om jag har något foto på min mor. Jag skickar en relativt nytagen bild som jag gjort i ordning tidigare i veckan. Jag skickar även med numret på hennes SL-kort. Vi diskuterar olika platser där hon kan tänkas uppehålla sig: Blåsut, Gullmarsplan, Årsta kyrka, Hammarbyhöjden, Tomtebogatan (där vi bodde när jag var liten och som hon nämnt tidigare på dagen), fritidshuset i Gnesta, som min bror numera disponerar. Jag berättar att hon brukat spela bridge en gång i veckan i Björkhagen, att det fungerar när hon väl är på plats, men att hon fått allt svårare att hitta dit, att hon gått bort sig flera gånger i parkområdet mellan Blåsut och Björkhagen.

Sonen messar och frågar om det går fram några signaler på hennes mobil. Plötsligt inser jag att jag glömt att försöka ringa henne. (Inte för att hon svarar på telefon numera, men ändå.) Jag prövar, flera signaler går fram innan mobilsvaret går igång. Mobilen är uppenbarligen laddad (senare får jag veta att mobilen ligger kvar hemma).

När den kvinnliga polisen från patrullen jag pratat med berättar att ryggsäcken, som min mor alltid brukar bära med sig, legat kvar på golvet i hallen (vilken iakttagelseförmåga de har, hinner jag tänka) när de gått in i lägenheten börjar jag undra om hon gett sig av i avsikt att aldrig mer komma tillbaka. Vi har tidigare på dagen haft ett möte med biståndshandläggare och hemtjänsten om hennes boende med anledning av hennes senaste utflykt i Stockholmsnatten. Vi har i det längsta velat att hon ska kunna bo kvar hemma eftersom hon är så rörlig; hon är ute och promenerar flera timmar varje dag, men nu börjar situationen bli ohållbar.

Att hon börjat ge sig ut på kvällar och nätter är något nytt. Hon klarar inte heller ens elementära inköp längre, och när hemtjänsten kommer och ska handla åt henne är hon inte hemma. Hemtjänstpersonal ringer mig och frågar vad de ska ge henne att äta när kylskåpet är tomt. De senaste veckorna har jag och min bror handlat basvaror. Hon reagerar inte längre på telefonens signaler, så när vänner och släktingar försöker ringa blir samtalen obesvarade. Hon blir allt mer isolerad framför teven i hemmet. Och att bestämma tider med henne är närmast ogörligt, så när det är dags för fotvård och besök hos frisören är hon inte hemma. Håret börjar se långt och ovårdat ut. Hon har också börjat ringa på hos grannar sent på kvällarna för att låna något, ett ägg eller få hjälp att öppna en vinflaska.

Var det en dödsdom jag uttalade när jag räknade upp allt detta i hennes närvaro? tänker jag. ”Helst vill ni väl förstås se mig i graven”, hade hon brustit ut. ”Härifrån får ni bära ut mig med fötterna före.”

Men vart skulle hon gå i så fall? funderar jag när jag samtalar med kvinnan i polispatrullen. Ut i Nackareservatet där vi promenerade rätt ofta när jag var liten och vi hade flyttat till Årsta. Var då i så fall? Är hon inte återfunnen i morgon bitti lär hon inte vara i livet, tänker jag. Och vad gör vi om vi inte hittar henne? För ett tag överväger jag om jag själv ska ut och leta. Om inte annat så för att känna att jag gör något. Men jag släpper tanken, området där hon kan finnas är alltför stort, jag har gett namnet på alla de ställen jag kan tänka mig till polisen. Har hon tagit någon buss eller tunnelbana åt fel håll kan hon vara precis var som helst i Stockholmsområdet.

Framåt ettiden slumrar jag in för att vakna med ett ryck halv fyra. ”Vinden!” tänker jag. ”Har någon letat på vinden?” Tidigare, när vår son och hans familj bodde i trappuppgången bredvid, hände det att hon tog genvägen över vinden till dem för att sedan inte hitta ut när hon skulle tillbaka.

Jag ringer Trygghetsjouren, de ser att polis och hemtjänst letat i källaren och i närområdet, men ingen notering om vinden. Damen jag talar med ska kolla upp det. Strax därpå ringer Malin, den kvinnliga polisen från patrullen jag samtalat med tidigare. Hon vill uppdatera mig, säger att de ännu inte hittat något, de och andra patruller har letat på alla ställen jag uppgivit. Polisen i Sörmland har till och med skickat en bil till fritidshuset i Gnesta. Alla poliser i Stockholm har hennes foto. Jag säger att även om min mor inte är särskilt sentimental av sig kanske hon har gått till minneslunden på Skogskyrkogården där askan av min far finns. Men de här redan varit där, säger hennes kollega i bakgrunden. Jag tipsar även Malin om vinden.

Det är lönlöst att somna om. Jag går upp och gör en kopp te, tänder ett ljus och sätter mig i köket med anteckningsboken. Efter någon timme lägger jag mig igen och halvslumrar fram till halv åtta när jag får ett sms från den polis som arbetar med försvunna personer i Stockholm syd. Vi hade kontakt senast för en vecka sedan, då hon hjälpte mig att upprätta en ny anmälan efter den som hennes kollegor lagt i papperskorgen under natten. Jag ringer upp. Hon säger att de kollar SL:s loggar men att det kan ta tid att få fram uppgifter från alla spärrar och bussar. Hon ser också att en polispatrull letat igenom vinden klockan 4.10. De har också konstaterat att min mors mobil ligger kvar hemma.

En stund senare ringer en av den ordinarie personalen från hemtjänsten. Hon har förstås konstaterat att min mor inte är hemma, men berättar samtidigt att hon för en månad sedan stött på min mor i Haninge centrum, 15 kilometer söder om Stockholm, inget ställe man tar sig till hur som helst från förorten där hon bor. Min mor har suttit på en bänk och samtalat med en man. Hon har uppenbarligen ett hemligt liv, hemligt även för henne själv misstänker jag.

Biståndshandläggaren har också fått en rapport om hennes försvinnande. Om hon hittas kommer man att ordna ett akutboende åt henne. Hon har talat med sin chef och de är överens om att situationen blivit ohållbar, att hon inte kan bo kvar hemma längre.

Själv kollar jag telefonbanken. Jag har länge skött min mors ekonomi och är sedan några månader också formellt hennes förvaltare (med ansvar för att ”bevaka rätt, förvalta egendom, sörja för person” som det står i beslutet). Kontoutdragen visar att hunnit med att åka till Liljeholmen på förmiddagen samma dag som hon försvunnit, Hon har handlat för 43 kronor på Systembolaget, 14 kr på Lidl och därefter några inköp på den lokala kvarterskrogen Inga uttag gjorts efter 12.40 då vi hittade henne där när vi skulle ha vårt möte om hennes boende.

Jag fyller också i en anmälan på Missing Peoples hemsida. En man från deras huvudkontor ringer efter en stund för att få uppgifterna bekräftade och be om mitt tillstånd att gå ut med en efterlysning. Innan den så småningom tas bort från deras Facebook-sida har den hunnit delas över 600 gånger!

Jag ringer min mors väninna M. och berättar vad som hänt. Hon säger att min mor ringt upp henne strax efter kl. 17.00 på gårdagseftermiddagen. Hon hade frågat om M. var hemma, och sagt att de måste ses snart. Sen hade hon lagt på. Det är länge sedan de talats vid. Min mor hade låtit som vanligt, inte nedstämd och självmordsbenägen i alla fall. Uppenbarligen har hon inte glömt hur man använder telefonen i alla fall.

Slutligen, klockan 11.03, ringer en polis från en av dagpatrullerna som jag talat med tidigare på förmiddagen och berättar att en civilperson hittat min mor, i skogen, i Ektorp Nacka. Hon låg i en snödriva, medtagen, men vaken och talbar. Hon hade förts med ambulans till Södersjukhuset där hon tas in med under 30 grader i kroppstemperatur. Jag och min bror skyndar dit.
*
Dagen efter talar jag med min kontakt hos polisens enhet för försvunna personer. SL:s loggar visar att min mor passerade spärrarna till tunnelbanan i Blåsut klockan 17.22, därefter har man sett henne på övervakningskamera vid Gullmarsplan vid 18-tiden, hon har först gått ner till tvärbanan och sedan gått upp igen. Därefter har hon gått upp till bussterminalen ovanför tunnelbanan, det är det sista man ser av henne. Inga fler inpasseringar i SL-systemet, inga fler övervakningsbilder. Några bussar från Gullmarsplan går inte till Nacka. Hur hon hamnat i en skogsdunge i närheten av Nacka Forum fem kilometer österut vet ingen, allra minst hon själv. Har hon promenerat, vilket är fullt möjligt med hennes fysik, måste hon ha passerat genom stora bostadsområden, gått över broar och motorleder. Inte vet vi heller hur länge hon legat där. 18 timmar är en lång tid. Är man en rask åldring som min mor hinner man gå långt på den tiden.

Etiketter:

torsdag, januari 11, 2018

Tänker du döda mig?

Det är mörkt i lägenheten när jag öppnar ytterdörren. Inifrån vardagsrummet dånar ljudet från teven. Min mor sitter i morgonrock i mörkret endast upplyst av ljuset från teveskärmen. Hon slår ihop händerna och utbrister glatt välkomnande sitt vanliga – Åh vad glad jag blir att se dig! Äntligen någon man känner igen.

Jag tar av mig skorna, går in i vardagsrummet och tänder en golvlampa.

– Tänker du döda mig? frågar hon.
– Nej, varför tror du det?

Jag hör på hennes tonfall att det inte är något skämt. Men hon låter inte rädd, snarare undrande, som om det handlade om att sätta på en kopp kaffe.

Jag går ut i hallen, tar av mig rocken, i köket drar jag igång kaffebryggaren och kollar posten. Efter att jag fått henne att dra ner ljudet på teven fikar vi. Jag har med mig saffransbullar och en liten julblomma. För en gångs skull gör jag henne sällskap och värmer lite glögg. Det är ju adventstid. I vanliga fall avstår jag från att delta i hennes accelererande alkohol- och sötsakskonsumtion. Vi skålar för julen. Hon äter sin saffransbulle med god aptit och frågar sedan om hon kan ta halva min. I matrummet står en tallrik med resterna från lunchen: ett löskokt (på gränsen till okokt) ägg, lite rödbetssallad och ett tomt vinglas. Hon ordnar sina måltider själv. Hemtjänsten får nöja sig med att diska när de kommer.

– Är det säkert att du inte kommer att döda mig?
– Varför tror du det? frågar jag igen.
– Jag vet inte, ibland får jag för mig saker.
– Håller jag på att bli en idiot? fortsätter hon.
– Ja, lite knäpp är du allt, svarar jag halvt på skämt halvt på allvar.

Idag har jag varken ork eller lust att påminna om den minnessjukdom som håller på att fördunkla hennes sinne. En förklaring hon för övrigt glömmer lika fort som jag sagt den. Vi dricker ur, jag bär ut kopparna i köket. Vi tar farväl och önskar varandra god jul. Dagen efter far jag till Gotland.

En vecka senare ringer min bror. En kvinna från Älvsjö har hört av sig och berättat att vår mor stått på deras uteplats och undrat var hon är. Min bror erbjuder sig att hämta henne men mannen i familjen är vänlig nog att skjutsa hem henne. Så slutar 2017.

Etiketter:

lördag, december 23, 2017

Att utmana sanningen

En kväll i månaden leder jag filosofikaféer på ett litet förortsbibliotek i södra Stockholm. Gemensamt utforskar vi frågor som Vad är ett meningsfullt liv? Finns Gud? Vad är demokrati? Mellan fem och tio deltagare brukar vi vara. – Är det du som är filosofen? kan någon fråga. – Nej, svarar jag, här är det ni som filosoferar.

Och så är det. Även om alla inte är filosofer så ställs vi alla någon gång i livet inför frågor om liv och död, rätt och fel osv. Det filosofiska kaféet är ett tillfälle då vi mer systematiskt utforskar sådana frågor. Behovet att föra meningsfulla samtal i dessa megafonernas tid verkar vara stort. Föreningen där jag är verksam ordnar filosofikaféer i Stockholm, Göteborg, Kiruna och andra håll i landet. De mest välbesökta kan locka upp till tjugo, trettio deltagare.

Nej jag har ingen formell filosofisk utbildning. Även om intresset för det som brukar kallas livsfrågor alltid funnits där. Men här är min roll samtalsledarens att genom frågor föra samtalet framåt och kanske få någon att ifrågasätta invanda ståndpunkter eller se andra perspektiv. Vi hittar sällan fram till ett svar på kvällens fråga, och det är en av poängerna.

Många gånger är jag den enda närvarande som är född i Sverige. Det ger mig andra perspektiv. Som när vi samtalade kring frågan ”Vad är hemma?” och en afghansk flyktingpojke på oklanderlig svenska (han hade varit i Sverige 1 ½ år) förklarade, att hemma det var där han hade sin madrass. En annan gång har jag sällskap efteråt på tunnelbanan med en kvinna som flydde hit från det forna Jugoslavien när hon förlorat sin man och allt i kriget 1993. Utbildad sjuksköterska i hemlandet har hon jobbat som undersköterska här i alla år. Nu är hon pensionär och besöker flera av filosofikaféerna runtom i Stockholm. När hon träffar sina väninnor blir det mest prat om sjukdomar och om kriget. Här får hon pröva sina tankar och formulera sig.

Sista gången för terminen har deltagarna själva fått ta med en fråga de vill utforska. Sen röstar vi. Valet faller på frågan ”Vad är sanning?” (Mannen som föreslagit ämnet berättar att han hört två tonårsflickor på ett konditori samtala om hur man kan veta vad som är sanning. Det är onekligen ett ämne i tiden.)

Vårt samtal vindlar sig fram kring frågor om fakta och kunskap, om religion, och om vad vi vet och vad vi tror. Många är intresserade av kunskapens gränser. Människan är som en myra på en fotbollsplan som just upptäckt att det finns en värld där utanför, menar någon.

Det här gången är två nya deltagare med, de har kommit i sällskap, den ene en ung man ännu inte riktigt hemma i det svenska språket. Utifrån exemplet Galilei talar vi om att vad som är sanning i en tid kan visa sig vara osant i en annan tid, när vi fått mer kunskap. Den unge mannen trevar efter orden, till slut tar han mod till sig, går fram till tavlan och ritar ett rakt streck. På Columbus tid trodde man att jorden var platt, förklarar han, utanför fanns avgrunden. Sen ritar han ett runt klot. Columbus menade att jorden var rund och för att komma till Indien ville han segla från motsatt hållet (att han istället stötte på en ny kontinent är en annan historia). Slutsatsen, tycks han mena, blir att endast genom att utmana sanningen hittar vi sanningen.

En avslutning så god som någon på en innehållsrik termin.
*

Svenska sällskapet för filosofisk praxis ordnar filosofiska kaféer i samarbete med ABF och Sensus i Stockholm, Södertälje, Göteborg och Kiruna. Mer info på föreningens hemsida. www.filosofiskpraxis.org
Utmanade sanningen

söndag, december 03, 2017

Minnets bedräglighet

Att minnet bedrar oss har jag skrivit om tidigare (”Du minns fel”). Modern minnesforskning har visat att varje gång vi plockar fram ett minne ur gömmorna är det skört och möjligt att påverka innan det åter lagras i hjärnans vindlingar. Om detta blev jag smärtsamt påmind när jag häromkvällen bläddrade i en pärm med gamla brev och dagboksanteckningar.

Man brukar säga att djävulen sitter i detaljerna. Nyss skrev jag om hur jag som ung tog mod till mig och ringde upp poeten och författaren Stig Sjödin och bad om hans tillstånd att publicera några dikter i en tidskrift. Jag återgav också hans svar. Nu stöter jag på ett brev, ett svar på ett brev som jag själv skrivit. Avsändaren är Stig Sjödin. Han skriver:
Vad sedan gäller tillståndet att publicera dikter i Gnistan så har du det här. En del frågar inte ens. Inte heller har jag anledning att försöka bringa tidskriften på knä ekonomiskt. Jag klarar mig ändå. Jag undrar bara om trycksvärtan man använder när man trycker är ideell den också?
Någon tryckare finns inte här, men väl trycksvärta. Och hans röst i telefonen, som jag fortfarande kan framkalla ur minnet? Kan vi ha talats vid vid något annat tillfälle? Knappast, han skriver själv att han sökt mig men inte fått något svar.

Och den essä som jag påstod aldrig blev skriven? Här hittar jag i alla fall en genomarbetad text på sex tättskrivna manussidor (”Skriv som funnes det en verklighet att beskriva” – om poeten Stig Sjödin) av anteckningarna att döma tillkommen under stor möda våren, hösten 1975, men som jag aldrig lyckades få publicerad. När jag nu läser den, drygt 40 år senare, tycker jag fortfarande att den håller.

Att han sen tillrättavisar mig för att ”den litteraturintresserade ungdomen inte självmant hittar fram till det som skrevs i går” kan tyckas lite orättvist. Jag hade ju hittat honom, förvisso via poeten och generationskamraten Stig Carlson (ingen släkting till mig). Det kan ha förstärkt det barska intrycket.

Han avslutar dock trösterikt:
Må du ha framgång i ditt fortsatta skrivande och må din aptit på poesi bestå! Poesin är ju, när den är bra, den exaktaste språkliga metoden att närma sig verkligheten”
Och den korta presentationen och några av hans dikter publicerades i alla fall.

Så var det med det minnet.

Etiketter: , ,

onsdag, november 22, 2017

Svenska akademin och makten

Det finns mycket att säga om de gärningar den i Dagens Nyheter utpekade Kulturprofilen, med ”nära koppling till Svenska Akademin”, gjort sig skyldig till. Många som vänt bort blickarna och tigit i decennier  (!) rusar nu i panik mot utgången. Kulturellt och politiskt är den mannen död. Kanske kommer någon eller några av de som råkat ut för honom att polisanmäla. Den nödvändiga diskussionen om mäns beteende mot kvinnor som #metoo initierat får nytt bränsle.

Men det är när jag läser om lärarna och eleverna på Biskops Arnö som nackhåret reser sig. För vad hände när några tog mod till sig och larmade om ”Kulturprofilens” beteende? När mannen efter ett framträdande på ”Klubben” för ett par år sedan skrev och bad om mejladresserna till några av de kvinnliga eleverna svarade, enligt Dagens Nyheter, fyra av lärarna:
Vi fick höra att ett flertal av våra kvinnliga elever upplevde verbala och fysiska kränkningar av sexuell natur från dig, vilket för oss är oacceptabelt. För oss känns det i nuläget omöjligt att fortsätta samarbeta med Klubben, trots den fina kvällen.
Det de kvinnliga eleverna beskrivit var tämligen grova sexuella kränkningar i närvaro av många vittnen. Mannen förnekade givetvis allt och förklarade att ”vi” inte längre ville ha något med skolan att göra.
Skolans agerande ledde till att andra kulturpersonligheter hörde av sig och försvarade Kulturprofilen, säger författaren och läraren Ida Linde:
– Det var de vanliga sätten att ursäkta sexuella trakasserier, genom att förminska en människas erfarenhet och hävda att den var något annat.
I ett mejl som DN-artikelns författare tagit del av
skriver en poet till Biskops-Arnös rektor att hon ”skäms” över lärarnas markering mot Kulturprofilen. Hon betonar att Svenska Akademien bidrar ekonomiskt till olika projekt som är knutna till deras författarskola. Hon föreslår en ”ursäkt” till Kulturprofilen och ”reprimand” till lärarna ”för fullständigt oacceptabelt beteende”.
Statens kulturråd må ursäkta, men vi talar här om den svenska litteraturens och vitterhetens absoluta maktcentrum, under beskydd av Hans Majestät Konungen, som delar ut motsvarande ett Augustpris i veckan i stipendier och bidrag. Alla – Alla! – utom ett fåtal ekonomiskt oberoende inom kulturlivet strävar efter dess gunst och vet vad det betyder för den framtida karriären att falla i onåd. Det har mannen utnyttjat och han har haft Akademiens öra.

Svenska Akademin är makt, lika hemlig som ett ordenssällskap (undantagandes att vi vet vilka medlemmarna är). Insynen i dess verksamhet och ekonomi är lika med noll. Och vad som händer med makt utom kontroll vet vi alltför väl, det är sånt Akademins ledamöter skriver böcker om. Alltför länge har vi låtit oss bländas av jublet och glansen under kristallkronorna. Under frackarna och de frasande sidenklänningarna stinker det. Om HM Konungen vill passa på att snygga till sitt i sammanhanget något tilltufsade anseende skulle han ta tillfället i akt och upplösa sällskapet. Varför inte lagom till dess högtidliga sammankomst den 20 december?

tisdag, november 21, 2017

Socialist har du också hunnit bli

Apropå Fars dag hittar jag en gammal lapp i gömmorna. Skriven någon gång i slutet av augusti 1967. Den är från min far som är på lantstället vi hyr i Sörmland, tillsammans med min mor och min sex veckor gamla lillebror. Själv är jag i Stockholm tillsammans med min mormor. Min far har fyllt 40 det året och jag är 16 år. Kuvertet har innehållit lite fickpengar och några hastigt nerkastade rader:
Vi hoppas att du skam tillsägandes befinner dig väl. Vi = mor, Stefan och lille far! Det spörs att du börjat gymnasiet och gillar Fhilips. Socialist har du också hunnit gillras till av höger[oläsligt]traktister. Knarkar gör du. Psykodelisk [!] pop. K-son & H-son om inte annat. Vi, vi alltså och Säpo och några till – Myrdal, Jan t.ex. – har ögonen på dig. Vi följer dig och din farbror med vakande av nattvak och vodka skummande ögon!
Take you in act!!
Högertrafiksnatten tat’ lugnt!!! Trots frånvaron av bilar lär det nog inte bli så lugnt i Stockholm!
Hälsa mormor. Hoppas hon inte oroar sig igen. (Högergalan ”välfärdssamhällets sista surrealistiska handling” --- som det stod i bladet!)
Far hälsar + mor och Stefan hälsar också.
Sådan var han också, min far.
*
Anm. ”Fhilips”, den legendariska musikklubben Filips som just öppnat i Stockholm i regi av Bo Hansson & Janne Karlsson (”K-son & H-son”), Bill Öhrström m.fl. och som jag kom att bli en frekvent besökare av tillsammans med min några år äldre farbror den hösten.

fredag, november 17, 2017

Kärlek

Jag får ett sms från dottern:
”Älskar dig mer än du begriper! Puss på fars dag.”
Jag tänker på allt man gått igenom med sina barn. Först de självklara småbarnsåren: hämta, lämna, laga mat, se till att hon och hennes bror var hela och rena; sen de första skolåren – förnuftigare, för att inte säga förnumstigare, än på mellanstadiet är nog aldrig människan. Sen puberteten, de konfliktfyllda åren, slutenheten omväxlande med släng i dörrar och utskällningar; och så småningom vilsenheten, de första åren som ung vuxen, då man som förälder bara kunde stå vid sidan av och finnas till, vid behov.

Och nu, ut på andra sidan, en vuxen person, med man och tre egna barn. Jag deras morfar. Och så en kärlek som denna.

Etiketter: ,

söndag, november 12, 2017

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker.

Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås.

Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma fanns också massor av jazz, förutom Jan Johansson, Staffan Abeleen, Oscar Brown J:r, Lars Gullin, Charlie Mingus, Gary Mulligan, Eje Thelin m.fl. Och en del klassiskt. Det här var den svenska jazzens stora guldålder. På lördagarna hade mina föräldrar ibland bjudning för släktingar och arbetskamrater. Man åt och spelade kort, drack grogg och dansade. Cigarettröken låg tät i vardagsrummet.

1970-talet kom och med det nya chefer, nya krav på jobbet. Det var inte längre tal om att sitta på muggen med Dagens Nyheter en stund när han kommit från tåget. Exakt vad som hände vet jag inte. Vi hade inte så mycket kontakt sedan jag flyttat hemifrån. (En gång möttes vi på pendeltåget. Han på väg från jobbet i Södertälje till Mölnbo, jag hade lånat ihop lite utrustning och skulle ut på Sörmlandsleden några dagar själv. ”Hej”. ”Hej, är du här?”. Främlingar för varandra.)

Något hände de där åren som bröt ner honom. Likt sin yngre bror, min farbror, bar han på en frihetslängtan. Han kunde nog aldrig inordna sig. Min bror har berättat hur han kom på honom med att låtsas gå till jobbet. Hur han gick upp på vinden och väntade på hur min mor och bror gick iväg, innan han gick ner igen till lägenheten.

Och så alkoholen. Inte så mycket sprit, mest starkvin och porter. Senare, när Lena och jag fått barnen och vi återupptagit kontakten något, hade han alltid ryggsäcken med när han hälsade på. Det klirrade när han lyfte den.

Och när vår son på mellanstadiet fick i uppgift att intervju någon äldre släkting om hur det var när de var barn öppnade han aldrig när det ringde på dörren.
*
I dag är det Fars dag. Jag skrev mer om honom när han skulle fyllt 90 i vintras.

Etiketter:

torsdag, november 09, 2017

Stig Sjödin

På bokrean i vintras köpte jag Svensk Poesi (Bonnier, 2016), en bastant koloss på över 1000 sidor, sammanställd av Daniel Möller och Niklas Schiöler. (Trots att jag är i branschen kan jag aldrig begripa varför förlagen rear ut nyss utgivna böcker. Sågar man inte av den gren man sitter på?) Jag bläddrar i den praktfulla utgåvan, vackert formgiven av Nina Ulmaja, och återfinner många av min ungdoms hjältar: Lars Gustafsson, Lennart Sjögren, som jag tog modet till mig att besöka en sommar i Byxelkrok, Göran Sonnevi, Tomas Tranströmer och Sonja Åkesson. Andra, som Bodil Malmsten och Lars Forssell, kom jag att upptäcka först senare i livet.

Sen börjar jag leta. Är det inte några som saknas? Stig Carlson? Petter Bergman (hans dikt ”20 december 1967” är väl ändå en klassiker), men framför allt Stig Sjödin vars märgfulla språk hade talat till mig med särskild kraft när jag som ung vuxen börjat läsa poesi på allvar. Sjödin skrev om arbetet, kärleken, och naturen.

En stormig novembermånad på 1970-talet hjälpte jag en vän som jobbade ett år som väderobservatör på Bjuröklubb. Där, längst ut i havsbandet i Västerbotten, försökte jag skriva en essä om Sjödin. Anteckningarna har jag fortfarande kvar i en mapp i källaren. Någon essä blev det nu aldrig men så småningom kom jag att presentera honom i den marxist-leninistiska veckotidningen Gnistan, vars kulturredaktör Åke Bergman blev eld och lågor över förslaget. Med bävan ringde jag upp den store och frågade om vi fick publicera några av hans dikter. Några pengar hade vi ju inte men kunde han tänka sig … osv? ”Får tryckaren betalt?”, svarade han kärvt, och det var jag ju tvungen att medge.

Det var ett statement om hur han, som en gång börjat sin yrkesbana på järnverket i Sandviken, såg på sitt arbete. Poeten och kroppsarbetaren, båda var lika mycket värda. Hursomhelst, han gav sitt bifall. Min text och några av hans dikter publicerades, vilket fick en ung poet på vänsterkanten att gå upp i falsett och skriva ett svavelosande motinlägg: Sjödin var ju reformist gubevars och skrev krönikor i Kommunalarbetaren, där han förordade socialdemokratisk seger i valet. Ytterst graverande. (Den upprörde poeten återfinns numera långt ut på högerkanten.) Idag är jag mest förvånad över att Sjödin gav sitt bifall till att låta sig publiceras i den allt annat än ”sossevänliga” vänstertidningen.

Politisk poesi går bra, om författaren heter Sonnevi eller så, men arbetarförfattare även en som gett ut samtliga böcker på Albert Bonniers förlag, där går tydligen gränsen för vad som passerar i förlagshuset på Sveavägen.

Stig Sjödin skulle fyllt 100 år den 7 oktober i år. På hans gravsten, där han ligger begravd på Katarina kyrkogård, står:
Det är genom att beskriva kärleken
som vi gör rädslan maktlös.

Stig Sjödin-sällskapet vårdar hans minne.

Etiketter:

söndag, november 05, 2017

Politik och våld

Att politik i grunden är institutionaliserat våld, påminns jag om när jag läser Tomas Lappalainens skildring av statens uppkomst i det antika Grekland (Världens första medborgare. Lindh & Co, 2017). Med utgångspunkt i sin kunskap om den italienska maffian (som han ägnat tre böcker) läser han Illiaden och Odyssén som en skildring av samhället på den grekiska halvön under 700-talet fvt och framåt. Där fanns ingen stat, ingen äganderätt, ingen yttranderätt. Var du en basileus (storman) ”ägde” du bara den mark du och din oikos (familj, hushåll) kunde försvara. Kom någon annan och starkare med sin här och besegrade dig var marken hans. Sa du emot någon som var mäktigare kunde han (det var ju alltid en han) hugga huvudet av dig. Att döda var ädelt och att röva inget skamligt sätt att försörja sig. Öga för öga, tand för tand.

Liksom i maffians samhälle handlade allt om beskydd och om vem som kunde beskydda vem. ”Beskydd” är ju en intrikat blandning av skydd och hot om våld. (Någon kommer in i en butik och erbjuder innehavaren sitt beskydd. ”Men jag behöver inget beskydd”, svarar denne oskyldigt. ”Är ni säker på det?” svarar besökaren.) Och även om innehavaren kan se sin butik nedbränd eller demolerad om han nekar, är beskydd inte detsamma som utpressning, skriver Lappalainen, beskyddet innebär ett faktiskt skydd mot andra konkurrerande ”beskyddare”, och för det förväntar sig beskyddaren en avgift, eller ”gåvor” som det kan heta med en förskönande omskrivning. På samma sätt som vi i mer utvecklade samhällen, som Sverige, betalar skatt och förväntar oss ett skydd, i första hand av polis och militär. Och om vi vägrar straffas vi. Men ett ”beskydd” är det.

Det som sedan, under stor vånda och allt annat än rätlinjigt, växte fram i de grekiska stadsstaterna (enligt Lappalainen troligen med början i kolonierna) var något helt nytt: medborgare (de fria beväpnade männen), lagar, domstolar, våldsmonopol, yttrandefrihet osv. Allt det vi förknippar med en modern demokrati. (Vilket också gav tid och kraft över till annat, som systematiskt tänkande – filosofi och vetenskaper –, dramatik och lyrik.)

Länge har historiker och religionssociologer pekat på de monoteistiska religionernas betydelse för civilisationens framväxt, till exempel det perserrike som grekerna framgångsrikt krigade mot eller Alexanders välde som de dukade under för på 300-talet före Kristus. Lappalainen fogar en annan och väsentligt pusselbit till denna historia. Och han gör det övertygande.
*
Om den italienska maffian har Tomas Lappalainen skrivit Maffia (1993), Camorra (2007) och ’Ndrangheta (2010). Andra böcker är Italien (1999) och Se Neapel och sedan dö (2006).



Etiketter: , ,

fredag, november 03, 2017

Just nu är jag här

Jag läser Isabelle Ståhls augustprisnominerade roman Just nu är jag här (N&K, 2017), en mardrömsliknande skildring av en ung (28 år) kvinna som glider runt i Stockholm mellan tillfälliga jobb, universitetskurser, Tinder-dejter och utenätter med för mycket alkohol och droger. Hon bor i andra hand i en förort, äter till och från antidepressiva och har inom sig en stor tomhet, och kanske en längtan. Mobilen plingar ständigt av Facebook-uppdateringar och Tindermeddelanden. När hon mår bra tar hon selfies och lägger upp på Instagram. Visst kan det låta som en parodi på nutidsmänniskan men Ståhl kan skriva och håller läsaren i sitt grepp

Jag läser boken med känslan av att balansera intill en avgrund. Långt därnere ser jag någon. Nej, det är knappast jag själv för 40 år sedan. Därtill fanns jag i alltför många sammanhang. Kan jag överhuvudtaget relatera till den känsla av rotlöshet romanen förmedlar? Ja, uppenbarligen eftersom jag läser vidare. Samtidigt får en formulering (”Om det bara kunde bli ett litet krig. Då skulle jag inte tvivla mer”) mig att minnas något jag läste och skrev om för flera år sedan. Den gången handlade det om kriget som renande kraft.
Uppdaterad.

Etiketter:

torsdag, oktober 19, 2017

En djupt rotad kvinnosyn

Tomas Lappalainen beskriver i sin lysande och rentav omtumlande skildring av stadsstatens uppkomst – Världens första medborgare, (Lindh 2017) – om hur inga kvinnor följde med på de expeditioner som grundade nya samhällen runt Medelhavet och Svarta havet:
Den självklara förutsättning var att man tog kvinnor, på vägen till eller på platsen för den nya bosättningen efter att ha besegrat de män som hade dem. Kan man inte här, i en sorts ursprungliga beskyddarrelation män och kvinnor emellan, skönja en historisk rot till kvinnoförtrycket? Mannen tvångsbeskyddar en kvinna i utbyte mot lydnad och reproduktion.En sorts maffiarelation i centrum av den historiska familjen, som alltjämt ger ett eftersläpande och, eftersom beskyddarverkligheten numera är helt förändrad, närmast drömskt eko i vår kultur.
"Beskydd" här alltså i samma bemärkelse som inom maffian, att det "drömska ekot" många gånger blir en mardröm, har vi ju fått otaliga bevis på.

Sigrid Schottenius Cullhed skriver intressant i SvD om den kvinnosyn som är djupt rotad i den västerländska kulturen: ”'Me too' ger röst åt tusentals år av tystnad

Etiketter:

#metoo och skammen

Att män, som beter sig som svin, skulle ändra sitt beteende på grund av en mediekampanj är nog att hoppas på för mycket. Men kan #metoo få alla oss som någon gång stått vid sidan och tittat på, eller sett hur en chef, kollega eller vän betett sig mot en kvinna eller en yngre man, att säga ifrån istället för att tiga, är ett stort steg taget. Den stora tragedin är ju som bekant inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.

Och hur ska pojkar och unga män någonsin lära sig bättre när vuxna män behandlar kvinnor som leksaker och sina privata ägodelar. Barn gör ju inte som vuxna säger utan som vi gör.

Att som man dela något i #metoo-kampanjen kan tyckas övermaga och ett förringande av kvinnors erfarenheter. Men aldrig glömmer jag den man som tryckte sitt hårda kön mot mig i tunnelbanan på bron mellan Slussen och Gamla stan. Jag var elva år och vi stod i utrymmet mellan dörrarna. Jag minns än idag den förlamande skräcken; att skrika eller säga något var uteslutet. Liten som jag var, lyckades jag till slut smita iväg vid nästa station. Men känslan av utsatthet och maktlöshet kan jag framkalla än idag.

Etiketter:

måndag, oktober 16, 2017

Hur stor ska Olle bli?


Min dotter delar med sig av ett samtal hon haft med barnbarnet, fyra år, om hans lillebror:

Etiketter:

lördag, oktober 14, 2017

Filosofisk retreat

En helg i oktober deltar jag i en filosofisk retreat på en kursgård i Småland. Med mobiler och paddor avstängda samtalar vi parvis och i grupp om ämnen som Människans natur, Att förstå sin omvärld och Naturen. Programmet ger gott om utrymme för vila och promenader i de natursköna omgivningarna. I retreattanken ingår ju att ge plats för avskildhet och reflektion. Några av samtalen inleds med en stunds gemensam meditation.

Som Jan, en av samtalsledarna sammanfattar, att vara människa är kanske att vi, tolv för varandra okända personer (vi känner varandra bara vid förnamn), kan sitta så här och samtala om vilka vi är och vart vi är på väg. Inget annat djur (för det är vi ju också) gör det, så vitt känt.

*
Kalle Grill, en av samtalsledarna, reflekterar över vad en filosofisk retreat är på SSFP:s blogg.

Etiketter: ,

fredag, oktober 13, 2017

En sorts försoning

Nej, någon närmare relation har jag aldrig haft med min mor. Min mormor tog hand om mig när jag var liten. Min mor, som var 18 år när jag föddes, jobbade på kontor. Det var hon som försörjde oss. På somrarna hyrde hon in mormor och mig på olika bondgårdar i Sörmland. Själv åkte hon på semester med sin dåvarande boyfriend. Vykort med motiv från Rom, Amsterdam och Paris blev exotiska inslag i postfacket nere i Björnlunda.

Vår kontakt blev förstås en annan när jag själv fick barn. Men något närmare umgänge har vi aldrig haft. Mest har vi träffats vid olika familjesammankomster. Ibland har hon ringt och läst upp ett tal hon ska hålla eller ett brev till någon politiker, och som hon vill ha mina synpunkter på. På senare år har telefonsamtalen mest varit proklamationer:
– Gud, vad jag är trött på våra politiker.
– Om vi visste hur bra vi har det här i landet.
Eller om det gått bra för favoritlaget:
– Heja Djurgården!
Och så ett snabbt ”Hejdå” innan något mer blivit sagt.

Nu när omständigheterna är andra – jag sköter hennes ekonomi och annat praktiskt – besöker jag henne ett par gånger i månaden. Jag kollar posten och ber om hennes underskrift på ett eller annat papper. Gången är alltid densamma:

Jag ringer på dörrklockan och öppnar med den nyckel jag har. För det mesta sitter hon framför teven med en kopp kaffe och ett glas vin eller punsch bredvid sig. På fotpallen ligger tevetidningen uppslagen, den enda tidning jag numera ser att hon bläddrar i. Någon enstaka gång vilar hon i sovrummet. Jag brukar ha med mig wienerbröd från Wallins konditori vid Skanstull.
– Åh vad glad jag blir! brukar hon utbrista när jag kommer. Äntligen någon jag känner igen!
– Får man en kram! kan hon också säga.
– Hur mår du? frågar jag.
– Åh, jag blir så ompysslad så det är inte riktigt klok.

Jag går ut i köket och sätter på kaffet, kollar igenom posten som hemtjänstpersonalen lägger undan i ett skåp. Sen fikar vi. När jag väl fått henne att skruva ner ljudet på teven kan vi samtala lite. Det brukar finnas en del praktiska saker vi behöver avhandla. Efter några inledande fraser blir det ofta tyst, hon med blicken fixerad vid teven. Någon gång har jag haft med mig paddan med bilder på barn och barnbarn. Hennes uppfattning om de senaste tillskotten i klanen är vag. Minstingen, 6 månader, vet hon inte vem det är. Ibland tittar vi på bilder från när hon var ung.

– Jag är så tacksam att du hjälper mig med min ekonomi, säger hon varje gång.
– Det är självklart, säger jag. Du hjälpte Lena och mig när ungarna var små och vi hade det knapert.
– Och när jag var liten försörjde du mormor och mig.

Då brukar hon berätta om när min morfar någon enstaka gång visade sig hemma:
” Då sa du: – Varför ger du inte mormor pengar till mat?
– Pratar du med pojken om sånt? svarade han då.
– Nej, men även små grytor har öron.
Då blev han tyst.”
*
Och när jag går säger hon ibland, som för att påminna sig själv:
– Du ska veta att både du och din bror är kärleksbarn.

Jag känner att jag i det tilltagande mörkret fortfarande har en förbindelse in till det som ännu är oförstört av hennes person. Och oberörd är jag inte. När jag säger, att om det fortsätter så här måste vi snart ansöka om ett annat boende för henne, då får jag tårar i öronen och jag känner hur rösten stockar sig. Jag lägger en hand på hennes arm.
– Aldrig! svarar hon. Är jag en idiot? säger hon sen.

Jag tänker när jag går, att är det så du har sett på de gamla och sköra vars talan du som förtroendevald förde så sent som häromåret?

Etiketter:

torsdag, oktober 05, 2017

Livet är ett mirakel

Jag ser på det yngsta barnbarnet, drygt sex månader gammal, och tänker: Nyss var du en skälvande liten fågelunge, fast förankrad vid din mors bröst. Nu sitter du upp, möter varje leende med ett skratt, klappar förtjust i händerna och utbrister i olika ljud och läten. I din mun har du fyra pärlvita tänder som du testar mot allt i din närhet. Till dina föräldrars stora glädje har det till och med hänt att du någon gång sovit en hel natt. Och snart kommer du att börja krypa, kunna resa dig upp och gå ut i den värld som väntar på dig.

Livet är ett mirakel.

Etiketter: ,

måndag, oktober 02, 2017

Magdalena Ribbing

Just som jag ska gå och lägga mig läser Lena en nyhetsflash om att Magdalena Ribbing har dött, avliden efter en fallolycka i hemmet. Det känns som om en gammal släkting gått bort. En klok sådan. Jag vet att många i vänkretsen fnissat och gjort sig lustiga över vad de kallat det ribbingska etikettstyranniet, som hur man håller i besticken eller viker en servett.

Och visst kunde hon upplysa om sånt som att en använd servett läggs till vänster för att markera att man avslutat en måltid och vad ”mörk kostym” betyder på en inbjudan. Men framför allt vill jag minnas henne för de dygder hon höll fram i detta egotrippade tidevarv, där vi alla tror oss vara de solar som planetsystemet kretsar kring: hänsyn, respekt och inlevelseförmåga. ”Tacka och tänk” som hon skrev i en av sina sista krönikor i Dagens Nyheter.

Hennes stil var precis och hennes penna kunde drypa av gift, vare sig det nu gällde frågor om det är rätt att kräva betalning av sina gäster (!) eller folk som behandlar hemmet de gästar som ett hotell och värdfolket som personal. Eller som när hon konstaterade att ”valfri klädsel” på en inbjudan aldrig innebär ”valfri”, endast att den som bjudit in överlåtit till gästen att avkoda vilket klädbruk som gäller i den sociala kretsen. Att man skulle säga ifrån om någon spred giftigheter och förakt runt ett middagsbord eller vid kaffeautomaten var också självklart för Ribbing.

Och när en miljöpartistisk politiker hamnade ute i kylan menade hon mitt i mediestormen att det är lika respektfullt att hälsa med handen mot hjärtat som att ta i hand, även i Sverige.

Hennes död är också en påminnelse om att vi aldrig vet när och hur våra dagar slutar.

Nog kommer jag att sakna henne alltid.

Etiketter: , ,

tisdag, september 26, 2017

Finns Gud?

En gång i månaden leder jag filosofiska kaféer på ett bibliotek i en av Stockholms södra förorter. Ett tiotal personer brukar dyka upp, en majoritet kvinnor, flertalet med annan härkomst än Sverige. Tillsammans utforskar vi ämnen som Vad är ett meningsfullt liv? Vad är hemma? Varför frågar vi?

Den här kvällen ställer vi oss frågan Finns Gud? Ämnet dök upp på förslag sista gången vi sågs i våras. Det är med viss bävan jag sätter mig på tunnelbanan. Även om våra samtal ska kännetecknas av respekt och lyssnande befarar jag en batalj mellan troende och ateister eller mellan företrädare för olika religioner, snarare än ett nyfiket utforskande.

Jag inleder lite kort om några av de olika gudsbevisen, och argumenten för och emot dessa. Till min förvåning visar det sig att alla närvarande utom en är troende.

Det blir sålunda ett samtal om Guds roll i tillvaron: Gud startade evolutionen genom Big bang och skapade naturlagarna och de första grundämnena, menar en kvinna. Det är samma Gud i alla religioner, är den allmänna mening, men med olika budbärare (och som gärna vill tjäna pengar och makt på sin tro). Bibelns skapelseberättelser är en saga och ska läsas symboliskt.

Som samtalsledare är det min uppgift att ställa kritiska motfrågor: Om Gud finns har vi då en fri vilja? Lite olika meningar om det, men i stort sett ja. Finns djävulen? Ja, kanske. Himmelen, helvetet? Nej, men evigt liv i någon form. Har Gud en plan? Nej, sånt är för människor. Är Gud alltid närvarande? Ondskans roll? Osv

Flera av deltagarna är naturvetenskapligt pålästa, det blir i mycket ett samtal om begrepp som Evigheten, mörk materia, mörk energi och universums expansion. Dvs många av de frågor som sysselsätter fysiker, astronomer och andra naturvetare, utan att vi har några bra svar.

Själv gick jag ur statskyrkan med min föräldrars godkännande vid 16 års ålder och har inte haft någon gudstro sedan grundskolans andra klass. För mig är tron en privatsak. Jag inser samtidigt religionens betydelse i mänsklighetens utveckling, från jägare-samlarsamhället till de stora stadscivilisationerna. Problematiskt blir det först när företrädare för olika religioner ska pracka på andra sin övertygelse, vare sig det gäller individer, grupper eller stater. Religionens makt över sinnena gör den också lockande för den världsliga makten.

För mig är tron på en Gud lika ofattbar som frågan om universums storlek, evigheten eller några av kvantfysikens obegripligheter. Men naturvetenskapens nyfikenhet och utforskande hållning tilltalar mig mer. Just de egenskaper som kännetecknar ett gott samtal, som denna kväll.
*
Tomas Björkman sätter i boken Världen vi skapar, som jag hade glädjen att vara redaktör för, in religionen i ett sammanhang som jag tycker är både lockande och rimligt. Rekommenderas varmt.
Om den gren inom filosofin som kallas filosofisk praxis har jag skrivit om tidigare. (Uppdaterad)

Etiketter: ,

lördag, september 16, 2017

När ljuset släcks

Jag tänker att ingen människa ska behöva uppleva det här, hur ens förälder förvandlas till ett barn. Det är mot naturen, tänker jag helt irrationellt. Som om naturen skulle bry sig om vilken del av kroppen – hjärtat, hjärnan eller njurarna – som slocknar först.

Gamla människor ska få bli skröpliga, tänker jag, behöva hjälp med att byta glödlampor och sätta upp gardiner. Kanske kontakt med myndigheter och hjälp med internetbanken. Dessemellan ska de läsa, se på tv och spela bridge. Umgås med barn och barnbarn. Och en dag ska de inte vakna mer.

Ibland tänker jag att förnuftet i ditt fall är en lampa som glappar, i stunder av klarhet tänd, och just när man tror att felet är fixat så slocknar den igen.

Det hör till sjukdomsbilden, säger de som vet. Likaså att klara vissa dagliga rutiner, sånt som man alltid gjort, som att ringa telefonbanken eller ta ersättningsbussen för tvärbanan till Liljeholmen och handla för 23 kr på Willys. Och Systembolaget, förstås. Du går också utan större besvär den dryga halvmilen från fritidshuset – du har fortfarande en nyckel kvar – till pendeltåget, men missar stationen och fortsätter ut ur samhället åt andra hållet tills en granne av en händelse får se dig och larmar polisen och sen min bror.

Jag kommer på besök en dag när krisen med Nordkorea just dragit igång. – Jag är så trött på våra politiker, är det första du säger när jag stiger in. – Jaså, säger jag, vad tänker du på då? – Ja, allt som händer ute i världen. Jag vill inte uppleva ett tredje världskrig innan jag dör.

Uppenbarligen ser du tv-nyheterna. Men att Dagens Nyheter inte längre kommer på morgnarna, har du inte märkt. Länge låg tidningarna olästa innan jag ringde och sa upp prenumerationen. Du stod registrerad som prenumerant sedan 1 januari 1958. Tack, säger jag. Det är vi som ska tacka, säger den unge mannen vänligt.

Att fatta beslut om ändrat boende är nog bland det svåraste man som anhörig kan ställas inför. ”Aldrig”, säger du med eftertryck när jag för saken på tal. ”Här får ni bära mig ut med stövlarna före”, brukar du säga om lägenheten du bott i sedan början av 70-talet, först med min pappa, och min yngre bror, och sedan drygt tolv år som änka. Vi vet också genom minnesforskningen att en stor del av identiteten, inte minst hos äldre, finns i den invanda miljön: jackan som hänger på sin galge i hallen, fjärrkontrollen – den välbekanta – på sin plats på fotpallen framför tv:n, kaffebryggaren bredvid spisen osv. Att flyttas till en ny och främmande miljö bryter många gånger raskt ner de återstående delarna av personligheten.

Att låsa in dig på ett hem skulle vara som att spärra in ett djur från savannen i en bur, tänker jag. Och det gick an så länge du bara utsatte dig själv för fara eller oroade oss anhöriga. Men saker och ting ändras fort nu. Snart finns det inte längre något val.

Etiketter:

onsdag, september 13, 2017

Hans Alfredson och tiden

Så var de borta alla ur det ursprungliga Svenska Ord-gänget: Hasse, Tage, Gösta, Monica Z, Lena Nyman och med dem ett stycke svensk efterkrigs- och kulturhistoria.

Många har redan skrivit och talat om Hans Alfredson och den osannolika bredden i hans gärning, som jag tror resultatet av ett medvetet växelbruk mellan olika uttrycksformer och det regelbundet pausade samarbetet med parhästen Tage Danielsson, också han med ett eget skapande vid sidan av. Lägg därtill en hög lägstanivå och, liksom hos Monty Python, den grundläggande bildning en akademisk utbildning förr kunde ge.

Nej, medan jag ser ett hafsigt hopkommet minnesprogram på SvT tänker jag på Hasse Alfredson och tiden. Vi glömmer lätt, när vi idag nostalgiskt drömmer oss tillbaka, vilket auktoritärt samhälle Folkhemssverige en gång var. Myndigheter som reglerade våra liv i detalj, kyrkan fortfarande en stark maktfaktor i samhället, socialdemokratins 40-åriga maktinnehav, korporatismen (Staten och kapitalet). Och om inte det räckte, Säpo och IB som höll ögonen på alla som kunde misstänkas för något otillbörligt.

När Hans Alfredson och Tage Danielsson fann varandra i början av 1960-talet svepte en frihetsvind över världen, med koloniernas frigörelse i spåren av andra världskriget, med en frihetslängtan som letade sig ut till en städerska i Karlskoga (Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink), till gruvorna i Malmfälten, till kvinnorna, studenterna och arbetarna. I allt detta var Hasse och Tage och Svenska Ord en del. Något som de visade redan i den första Gröna hund-revyn med sketcher som den om pastor Jansson (”Livet är som en påse) och ”Du gamla du fria” i csardas-takt (om romer och integration, lika aktuell idag som då), fram till den jävulska satiren mot Olof Palme och de andra partiledarna i ”2:15 för mjölken” (”Det hade jag ingen aaaning om”) inför folkomröstningen om kärnkraften 1980. De skapade ord och talesätt som lever än idag. Med humor, värme och skärpa pickade de på fundamentet till det gamla, mindre akademiska och mer folkkära än till exempel Monty Python.

Att de och hela Svenska Ord inte bara slog in redan öppna dörrar visade de genom sin medverkan vid IB-galan 1973 på gamla Riksdagshuset till stöd för de fängslade IB-avslöjarna Jan Guillou och Peter Bratt. Här talar vi inte om en varumärkesbyggande medverkan på någon välmenande gala. Det var ett statement som hördes.

Att friheten sedan blev ”valfrihet” och att den detaljstyrning som idag drabbar många i arbetslivet bär stora likheter med de 31 teser gruvarbetarna i Kiruna och Malmberget satte sig i protest emot 1969; att det ur allt det antiauktoritära reste sig något minst likt auktoritärt är en annan historia, som vi alla bär ett gemensamt ansvar för och är inget vi kan lasta Hasse och Tage för.

Men det vi kan minnas är att den som får skrattarna på sin sida har större chans att vinna. I alla fall för stunden.

Tack Hasse, för allt.

Etiketter:

söndag, september 10, 2017

Våra blickar möts. Han ler

Jag står med cykeln och väntar på grönt ljus i korsningen Regeringsgatan/Mäster Samuelsgatan. Gatan är igenkorkad med bilar från alla håll som blivit stående när fotgängarna fått grönt och börjat gå. Stadsjeepar, skåpbilar, taxibilar, budbilar. Alla blockerar alla. Plötsligt tappar någon tålamodet och börjar tuta. Kraftfullt. Fler hakar på. Jag får en ingivelse och börjar pingla med ringklockan. Framför mig står en man i kavaj med en portfölj under armen och väntar på att gå över. Våra blickar möts. Han ler. Jag ler. Sen börjar trafiken rulla och jag cyklar vidare.

Etiketter: ,

torsdag, september 07, 2017

På egen hand

Vi återvänder till Stockholm en söndag. Det är sommarens sista helg. Dagen är varm. Vi gör en oannonserad visit hos några vänner som just köpt ett hus en bit utanför stan. Lena har en konferens måndag och tisdag innan hon återvänder till ön och vardagen där. Jag blir kvar, på egen hand för första gången sedan början av sommaren. Det har varit en intensiv tid, med som mest elva personer i olika åldrar under samma tak. En period har vi passat två av barnbarnen. Då och då har det larmat från Stockholm om olika saker min mor företagit sig.

Jag känner hur jag sakteliga börjar hitta mig själv igen. (”Hur livet återvänder”, höll jag på att skriva, som om livet endast kan levas fullt ut i ensamhet.) Jag inser hur djupt präglad jag är av min uppväxt, som ensamt barn i en tillvaro utan andra barn än mig själv.

Jag har svårt att inordna mig. Jag älskar min fru, trivs i vårt hus på östra Gotland, där vi nu planerar att bygga ut – ett kombinerat gästhus och kontor för oss båda – ändå är det här, i stan där jag är född och växt upp, och i lägenheten där jag bott i nio år nu i höst, som jag känner mig hemma.

Jag är en människa med rutiner. Jag går upp vi halvsju–sjutiden, ibland skriver jag en stund, gör min sjukgymnastik, går en rask promenad (nu när jag inte kan löpa längre), duschar, äter frukost, kollar mejlen och börjar arbeta. Möten, luncher och ärenden, försöker jag förlägga till eftermiddagen. Ibland hämtar jag något barnbarn.

Väl hemma lagar jag middag, om jag inte köpt färdigt eller tar fram något ur frysen, diskar, gör en kopp kaffe i moccabryggaren, kollar mejl och Facebook en stund innan jag lägger mig i soffan i vardagsrummet, dryftar dagens händelser med Lena på telefon, ser på tv någon enstaka gång, läser eller låter tankarna komma och gå som de vill. Ibland är det något möte jag går på.

Jag ser på mina barn och barnbarn. Deras olika personligheter och livsval, men ändå hur präglade de är av att ha vuxit upp med syskon som de glatts och fajtats med, och hur de lärt sig att leva tillsammans, det som är människans ursprung och nödvändighet. Nej, ensam är inte stark. Någon har byggt soffan jag ligger i; plockat och rostat bönorna jag gör mitt kaffe av; jag måste tjäna pengar för att klara min hyra osv. Vi är sociala djur.

Jag har svårt att inordna mig, skrev jag. Är det inte snarare tvärtom, att det är viljan att vara till lags, anpassa mig, som tar så mycket kraft, även i umgänget med dem som står mig nära och som jag håller kära? Kanske framför allt där? Jag tänker ibland att en gnutta mer egoism och hänsynslöshet inte skulle skadat. Ska jag någon gång säga ifrån måste jag ta ett djupt andetag och ta sats långt nerifrån – ”Jo, det är en sak jag tänkt på …” – som om hela min existens sattes på spel av en vardaglig dispyt eller meningsskiljaktighet. Vilken den i någon mening kanske också är.

Den här sommaren läser jag Knausgårds fyra böcker till sin dotter. Inga jämförelser i övrigt, men när han skriver
”Det är förstås också möjligt att jag aldrig egentligen hade brytt mig om andra människor, bara mig själv, och att jag nu tog tillfället i akt att leva så fullt ut, att det som hände också var en ursäkt för att avlägsna allt annat än det jag levde för, nämligen [barnen], och skrivandet”
kan jag känna igen mig.

Etiketter: