måndag, maj 20, 2019

De farliga drömmarna

Jag läser i förordet till Anders Ehnmarks Frihetens rike (2001), en av hans mer uppslupna böcker med undertiteln ”Om det roliga”. Han skriver om visionen hos många av 1800-talets samhällskritiker: utföra det för produktionen nödvändiga arbetet några timmar på morgonen, jaga räv eller odla sin trädgård på eftermiddagen och skriva en essä på kvällen. Ehnmark skriver:
Det har länge sagts att utopier är farliga. Stora olyckor har härletts från drömmen om en bättre värld. Slutsatsen har blivit att man inte ska drömma om en bättre värld. I själva verket är utopin med oss hela tiden. I allt politiskt tänkande gömmer sig en föreställning om hur det borde vara. … Bara då ett annat samhälle stiger upp inför medborgarnas blickar, säger Toucqueville, är förändring möjlig.
Men fortsätter Ehnmark:
Man måste skilja mellan goda och dåliga utopier. De goda försöker upptäcka vägskälen, de dåliga den enda vägen. Det är inte kristallklart hos Marx.
Människan lever i sin dröm och inte i sina skor, sa en gång Ivar Lo-Johansson. Men när vi inte längre har några drömmar om vår gemensamma framtid finns det alltid ett kollektivt förflutet att drömma sig tillbaka till. Om inte annat så var framtiden bättre förr. Är det kanske där vi har svaret på framgångarna för den så kallade högerpopulismen?


Etiketter: ,

lördag, april 13, 2019

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi.

Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum:

40 år tillsammans
En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar på Leonard Cohen, som nyss dött. Lena tillreder en förträfflig måltid, jag fixar salladen och tar disken. För Lena är matlagning en konst. Och har så varit sedan långt innan vi träffades då hon jobbade på Svensson & Butler, trendkrogen nr 1 i Stockholm på 1970-talet. Själv kan jag sno ihop en hyfsad måltid, helst om jag har gott om tid och ett bra recept.

”Men ni firar väl också att ni verkar kunna lyssna på varandra?” skriver en vän på Facebook. Kanske det. Två starka viljor, båda uppväxta utan syskon, då kanske inte alltid lyssnandet är det som kommer i första rummet. Men det brukar lösa sig, om man tar ett steg åt sidan. Sen kan vi prata. Lena är definitivt inte långsint. Jag behöver längre tid för att koppla om.

Överhuvudtaget är vi väldigt olika. Lena snabb, hands-on, lite kärv (åtminstone på ytan) och händig. Jag mer eftertänksam, känsligare, men nog så tjurskallig och inte alltid med tummen på rätt ställe. En viss rivalitet om vem som vet bäst kan leda till ett ibland, inte minst i våra vuxna barns ögon, onödigt tjafsande. Men med gemensamma värderingar – en plattform från vilken man betraktar världen (vilket inte betyder samma åsikter i allt) – vänskap, en mix av gemensamma och skilda intressen, två barn och ett antal barnbarn har åren rullat på. Höjdpunkterna har varit många, kriserna ett par och dessemellan mycket vardag.

För nio år sedan började Lena arbeta i Visby. Tillvaron på det stora universitetssjukhuset i Stockholm där hon arbetat i 18 år var inte längre vad den en gång varit. Vårt förhållande förändrades på ett sätt som ingen av oss kunde förutse den gången. Också den krisen klarade vi, fast det stod och vägde. Numera är vi särbor: Lena bor och arbetar på Gotland, jag bor kvar på fastlandet och i huvudstaden. Och på Östergarnslandet har vi ett hus tillsammans med våra barn och deras familjer.

Folk gratulerar, uppenbarligen är drömmen om en livslång relation fortfarande levande. ”Om folk förr höll ihop till varje pris, så är många idag snabbt beredda att gå skilda vägar när det börjar ta emot”, sa en vän och socialarbetare när vi pratade om alla ensamstående mammor i förorten. Den gången var våra barn i tonåren.

Om det vågar jag inte ha någon uppfattning. Men jag undrar hur ofta en kris i en relation beror på att den ena parten hamnar i någon form av livskris, med förödande konsekvenser. Eller när den man nyss älskade tycks grå och trist och gräset på andra sidan ån desto grönare.

Något recept för en livslång relation har jag inte, om en sådan nu är önskvärd. Integritet är viktig, tror jag. Respekt. Att inte leva i symbios, inte snoka i varandras angelägenheter. Vänskap likaså. Ibland kan det gå veckor mellan att vi ses, men telefonsamtal – ibland timslånga, då stort som smått avhandlas – har vi så gott som dagligen. Visst har vi våra tillkortakommanden. Inget förhållande kan rymma allt och vi saknar säkert sådant andra anser oumbärligt i en relation. Men om vi fortsätter som hittills klarar vi säkert några år till.
*
Sedan jag skrev det här har verkligheten ramlat över oss i form av åldrande, sjuka och döende släktingar som alla behövt vårt stöd och hjälp. Resorna mellan fastlandet och ön har blivit många. Vi har stöttat varandra så gott vi kunnat.

Och under det senaste året har två vänner i vår ålder förlorat en partner i sjukdom efter livslånga äktenskap. Insikten att inget varar för evigt, att en av oss kommer att lämna jordelivet före den andre, börjar sakta slå rot.

fredag, april 05, 2019

En operationsberättelse

I morgon ska jag läggas in för operation. Ingen stor sak, men ändå ett ingrepp där jag kommer att vara nedsövd. Jag tänker att om jag aldrig vaknar upp ur narkosen gör det ju ingen skillnad för mig. Jag fortsätter ju bara att sova in i evigheten. Desto större skillnad för min familj, som inte längre har någon far, make, morfar eller farfar längre. Och med alla de konsekvenser en nära anhörigs död för med sig. Jag har heller inte, till skillnad mot en del andra, tänkt ut hur jag vill ha min begravning, lika lite som jag kan svara på frågor om favoritmusik eller favoritförfattare. Så många som betytt så mycket i olika skiften av livet.

Jag brukar säga att jag inte är rädd för att vara död. (Var fanns jag innan jag föddes?) Själva döendet däremot kan nog vara både smärtsamt eller en befrielse. Den unika genuppsättning som är min kommer att leva kvar i min efterkommande; konsekvenserna av mina handlingar, på gott och ont, kommer också att leva vidare i en generation eller två; och slutligen de molekyler som min kropp består av kommer att gå in i det eviga kretsloppet.

Men ändå. Att Jag Inte Skulle Finnas Längre? Finns det någon värre förolämpning mot den egocentrerade världsbild vi byggt tillvaron kring de senaste århundradena?
3 mars 2019
*
Den mjukt energiske ortopeden vrider och bänder på mitt högerben. Innan jag haltar in i undersökningsrummet har han studerat röntgenbilderna. Inget av det jag berättat om min symtom motsäger hans diagnos: artros i höger höftled.

Vad gör man åt det då? frågar han retoriskt. Träning, värkstillande medicin och i den yttersta förlängningen operation, fortsätter han. Nittio av hundra brukar bli nöjda, fem upplever ingen större skillnad och fem kan till och med uppleva en försämring. Sen finns ju alltid risken för en infektion. Och, som gift med en läkare vet jag att det inte finns några riskfria operationer.

Jag förstår efter hans sakliga redogörelse att valet är mitt. Vi bestämmer att jag ska fortsätta träningen som jag påbörjat och återkomma efter nyår om jag inte upplevt någon förbättring. Hjälper sjukgymnastiken behövs ingen operation, och behöver jag opereras kommer jag att ha god hjälp av den muskelstyrka jag byggt upp.
September 2018
*
Höftledsplastik. Ordet luktar i-landsproblem. Plastik. Skönhetsoperation. Hade jag levt för hundra år sedan hade jag fortsatt halta fram i tillvaron, svurit när jag tagit på skon, för att inte tala om strumpan på högerfoten. Med smärta böjer jag mig ned för att hjälpa något av barnbarnen. Och om hundra år kanske mina efterkommande får fortsätta halta fram om ingen fullgod ersättning för antibiotikan tagits fram. För så är det, stora delar av de framsteg som gjorts inom kirurgin har möjliggjorts tack vare den möjlighet att hindra infektion som antibiotikan skapat. Ett medel som vi nu är på väg att göra oanvändbart på grund av lättja, okunskap och kortsiktiga vinstintressen. Eller så kan vi hoppas på andra sätt att reparera kroppen än att skära upp den.
*
Kvällen innan operation byter jag till rena lakan i sängen. Duschar omsorgsfullt två gånger med klorhexidinlösning innan jag går och lägger mig. (”Var särskilt noga med armhålor, navel, ljumskar och könsorgan.”) Hygien har blivit ett tvetydigt begrepp i takt med att vi blir allt renligare (unga människor duschar ibland flera gånger per dag). Därmed oskadliggör vi hudens naturliga bakterieförsvar (de s.k. antibakteriella peptiderna). Enligt den så kallade hygienhypotesen kan överdriven renlighet vara en orsak till astma och allergier. Vårt immunförsvar är anpassat till betydligt grövre angripare och börjar löpa amok om det har för lite att göra.

För tolv år sedan fick jag lära mig att det också finns ”snälla bakterier”. Jag var redaktör för en bok om magen skriven av ett gäng entusiastiska KI-forskare som närmast ömsint talade om att vår mag-tarmkanal var fylld av närmare 1,5 kg av bakterier utan vilka vi inte skulle kunna smälta någon föda. Idag är begreppet på var mans läppar och vi översköljs av reklam om nyttiga bakterier.

Men, det finns några viktiga undantag från tankarna på den ”nyttiga smutsen”. Operativa ingrepp, när en kirurg skär upp vår kropp och går in i våra blodbanor, är ett sådant då kraven på hygien är orubbliga. Därför duschar jag mig mer än gärna två gånger med denna tvål. Två gånger till ska jag duscha mig i morgon innan operation.
*
Operationsdagens morgon vaknar jag klockan fem. Minns svagt livliga drömmar. Jag ligger kvar i sängen, har ingen lust att gå upp alltför tidigt. Så länge jag ligger kvar kan jag inbilla mig att det är en helt vanlig morgon. Nervös är jag ännu inte. Det är många år sedan jag opererade mig senast och jag vet ungefär vad som väntar fram till nersövningen. Och sedan, uppvaket, den första förvirringen: ”Vem är jag?”, ”Var är jag?”, illamåendet, kanske en och annan kräkning och huvudvärk, sen transport upp till avdelningen. De mödosamma stegen bort till toaletten osv.

Jag har följt Lena efter två höftledsoperationer: sett mödan den första tiden att röra sig, obekväma sittställningar, svårt att sova ordentligt och gå på toaletten, sprutorna med den blodförtunnande medicinen, starka smärtlindrande tabletter, sjukgymnastik morgon, middag, kväll. Och den succesiva mobiliseringen av kroppen. Det enda jag inte vet något om är smärtan, i muskulaturen och såret.
*
Lena lämnar mig på sjukhuset klockan elva på måndagsförmiddagen. 24 timmar senare hämtar hon mig. Efter en vecka går jag min första promenad med kryckorna runt kvarteret. Allt har hittills gått över förväntan. Nu är det bara resten kvar.
*
Operation
Diagnos enl ICD-10: M163 Annan dysplastisk koxartros
Operations- åtgärdskod: NFB39 Primär total höftledsplastik med hybridteknik
ZXA00 Höger sida

Operationsanteckning
Sidoläge. Rak lat. incision. Frilägger transglutealt. Luxerar och sågar bort ett stort och kraftigt artrosomvandlat caput. Acetabulum är rel. grund. Fräser till inre lamina och anpassar för en 54 mm RimFit cup. Tar upp förankringshål. Spolar rent. Cementerar cupen med kompressionsteknik lätt anteverterat. Femur prep. för en Corailstam nr 13. Slår ner en stam med standard off-set till stumt rotationsstabilt läge. Knackar på ett +5 mm huvud. Reponerar. God mekanik. Naroplösning i mjukdelarna som postop smärtlindring. Sluter gluteer och fascia lata med fortlöpande PDS. Vicryl subcutant. Staples i huden.

Postop. bedömn.Får belasta till smärtgränsen. Undvika aktiv abduktion första 6 veckorna. Postop rtg.

Min ny följeslagare.
*
konvalescens [-ʃɛʹns eller -sɛʹns] (senlat. convalesceʹntia, av latin convaleʹsco ’tillfriskna’, ’hämta sig’), konvalescensperiod, konvalescenstid, perioden närmast efter en sjukdoms akuta fas, dvs. efter det att man haft klara sjukdomssymtom. Konvalescenstiden är perioden för tillfrisknande före full återgång till normal livsföring. (Nationalencyklopedin)

måndag, april 01, 2019

Anders Ehnmark

Om Jan Myrdal var den som på 1970-talet inspirerade oss unga (företrädesvis) män på vänsterkanten att börja skriva, så var Anders Ehnmark den som fick mig att stryka. Stryka i texten alltså. Som ung aktivist i FiB Kulturfront hade jag fått några mindre alster publicerade i tidningen. Sommaren 1973 hade jag skrivit en text om vårt konsumtionsinriktade samhälle som antogs som gästledare i tidningen. Jag fick tillbaka manuset med några vänliga rader från Anders Ehnmark, som då var kulturredaktör på tidningen. Överstruket med svart tusch på en fotostatkopia som gnisslade mellan fingrarna var adjektiv, kraftuttryck och annat som dolde det han uppfattade som min röst. Ungefär så uttryckte han det i följebrevet. Glädjen över att bli publicerad överglänste den gången förtrytelsen över att han dödat mina älsklingar. Det som jag då uppfattade som essensen såg han som utanverk. Inte har jag alla gånger levt som han lärde, men ju äldre jag blivit desto mer har jag insett att det som står mellan raderna många gånger är det som får läsaren att reflektera.

Jag läste alltid Ehnmark med behållning, ibland kunde jag irritera mig på vad jag uppfattade som en brist på ställningstagande, lite för elegant, lite undanglidande, men han fick alltid läsaren att tänka efter. Där andra smashade slog han en lätt underskruv.



Etiketter: , ,

lördag, mars 30, 2019

Barnbarnet får en diagnos, och jag kan inte hålla truten

Äldsta barnbarnet, nio år, har fått en adhd-diagnos. Eftersom han själv gått ut med det på sitt Instagram-konto är det något jag knappast behöver hålla hemligt. Jag ringer sonen, hans far, när de fått beskedet. Han berättar om alla samtal och undersökningar de gått igenom under hösten. Pojkens problem har knappast varit okända i familjen, mer än en gång har väl någon av oss höjt rösten när han tärt på vårt tålamod.

Diagnosen är en glidande skala med mer eller mindre svåra symtom. Hans betecknas som medelsvår. Med sig från det sista samtalet har de fått en illustrativ bild av vad som är hans styrkor och vad han behöver hjälp med. Det känns positivt.

Vi pratar länge om det som varit och vad som nu väntar. Själv har jag redigerat alltför många populärmedicinska böcker och läst alltför många debattartiklar i ämnet (nu senast Svenaeus, Bjärvall i SvD) för att kunna hålla inne med min uppfattning:

– Ni tänker väl inte börja ge honom medicin.

Några dagar senare hör jag sonen berätta i den podd han driver om alla beskäftiga råd han och svärdottern fått från allt och alla så snart de berättat om diagnosen, om mediciner, kost och skolval. Alla verkar ha en åsikt, som de inte kunnat hålla inne med. Jag rodnar lätt inombords.

Etiketter: ,

söndag, februari 24, 2019

Tankar kring en död

Golvet klibbar när jag stiger in i det lilla rummet. En kvardröjande lukt av rök och damm och något odefinierbart från badrummet. På golvet nedanför den obäddade sängen ett par dagstidningar, några öppnade kuvert och en gammal porrtidning (finns sådana fortfarande?). En säck med smutskläder i ett hörn, på en stol framme vid fönstret hänger de gråbruna byxor du hade senast vi sågs. En blå t-tröja och en hoodie. Rummet är ljust men slitet, liksom allt i denna sorgens byggnad.

I den lilla bokhyllan mittemot sängen en trave med böcker, lånade från teverummet, ett par vykort från vår gemensamma vän P. (”Kommer på torsdag …”), några delar av Nationalencyklopedin. ”Det är ändå ingen annan som läser i dom”, förklarade du samtidigt som du berättade att du själv, liksom vännen P. stod med där, del 3 Bit–Car. (En uppgift jag var tvungen att kolla när jag kom hem, men tyvärr, så långt kom du aldrig.)

Jag öppnar garderoberna i den trånga hallen, hittar ytterligare några kläder, lånade ur förrådet med kvarglömda persedlar som boendet tillhandahöll. De enda kläder du hade med dig var de du bar när de skjutsade hit dig i slutet av november, kraftigt berusad, enligt Sandra, assistenten vid ”vräkningsförebyggande teamet” på Södermalm. ”Sandra Bullock” som du kallade henne. Jag tror hon gillade det.

Några rakhyvlar, ett par läsglasögon, pennor och på nattduksbordet lite småpengar fullbordar det torftiga intrycket. Nere i källaren står ett antal flyttkartonger, dem som du, P. och jag skulle gått igenom om nån vecka. Jag vet att de innehåller böcker, efterlämnade anteckningar, manus. Allt sånt som saneringsfirman inte slängde när du blev vräkt i höstas. (”Sanitär olägenhet och störande.” Något jag inte betvivlar efter att ha sett bilderna som Kronofogden skickade.) Du hade bott där sedan 1967, året när du flyttade till Stockholm. De åren delade vi det mesta.

Jag bläddrar igenom böckerna efter brev, anteckningar eller pengar, packar ned de anteckningsböcker du fått av P. och som du skrivit i under den tid du bott här. Du sa att du börjat på en ny roman.
Jag stänger dörren en sista gång, går genom den långa korridoren (som fick dig att tänka på Janne Halldoffs film, sa du) bort till trapphuset, säger hej till Salo, din kontaktperson och lovar att komma igen nästa vecka och hämta dina kartonger.
*
Sista gången vi sågs var för tio dagar sedan. Vi tog en taxi till banken. Satte in pengarna från din pension som äntligen kommit till rätta nu när vi ändrat din folkbokföringsadress. Lämnade in en fullmakt, beställde bankkort och en dosa för dina räkningar till personalen på boendet. Tog ut 1500 kr, gick en sväng förbi bolaget (du köpte några Three Crowns 7,2 % och en liten Jäger. Dina händer darrade när du läppjade några klunkar Jäger på bänken där vi satt) och tog en taxi tillbaka. Sen satt vi en stund och pratade på ditt rum. Jag sa hej och gick. 

När jag en vecka senare går in på banken i Visby för att betala några av de räkningar jag fått med mig, finns bara några tusenlappar kvar på ditt konto. 4000 kr uttaget förra fredagen, 5000 kr i måndags. Drygt 10 000 på en vecka. Vad gjorde du med alla pengarna? Till P. säger du att du blivit av med 3000 som legat framme i rummet. Rummet som du aldrig låste. När personalen frågade om de skulle ta hand om pengarna, hade du sagt nej, ”inga problem jag har koll”. Lika halsstarrigt envis som din bror, min far.

På måndagen en vecka senare ringer en kvinna från polisen. Några kolonistugeägare har hittat dig liggande på vägen invid tomten till deras kolonistuga, inte långt från där du bodde. På marken bredvid en burk Arboga 10,2 % (dem du sa var så starka att man blev konstig när man drack dom). Du hade lämnat boendet med taxi på torsdagseftermiddagen, tagit ut de sista 200 kronorna på kontot. När du inte kommit tillbaka inom 24 timmar anmälde personalen försvinnandet till polisen. Samtidigt hade polisen ringt och berättat att du blivit hittad. Legget som verkade vara det enda du hade koll på hade hjälpt dig med identifieringen en sista gång. Inga yttre skador. (Mannen som hittat dig hade gjort hjärt- och lungräddning tills ambulansen kom.) Förd till rättsmedicin för att fastställa dödsorsaken. Att man inte kontakt mig, din brorson, direkt på fredagen berodde på ett missförstånd.

Ännu vet jag inte hur du dog, men med tanke på hur dina sista år varit, tror jag att det kunde varit värre. När allt annat rasade gav välfärdsstaten dig i alla fall tak över huvudet och mat för dagen.

Sörjer jag? Nej, i någon mening har du varit död för mig i många år. Men genom omständigheterna fick vi i alla fall till någon sorts avslut. Och jag kunde hjälpa dig med ekonomi och en del annat praktiskt de sista månaderna.

Kanske ska jag avsluta med en förhoppning att du får vila i frid nu. Men jag är inte så säker på att det var frid du sökte.
T.


lördag, januari 12, 2019

Farväl till ön

Dottern och hennes familj ska flytta. Jag tänker inte utan visst vemod på allt kul barnen och jag haft på den lilla ön i utkanten av stan:

Promenaderna längs stränderna vid hämtningar och lämningar,
en stunds balansgång på stenmuren,
ett stilla mediterande över kottar som flyter och stenar som sjunker på bryggan vid kanotklubben,
änderna och svanarna i vattnet under bron,
en katt som springer över gångvägen.

Omvägarna hem över berget med alla buskage och skrevor att utforska:
– Morfar titta här!
En liten skalbagge eller en myra på väg någonstans. Någon gång en snigel.

Fåglarna i buskagen som den äldsta, den gången två år, och jag såg och lyssnade på.
Ett stuprör som i vår fantasi fick en kran ur vilken vi kunde ta ”vatten” när vi blev törstiga,
det evighetslånga snurrande på karusellen i den lilla parken.

Och när de blev större, träden som skulle klättras i medan hönsen från parken spatserade i gräset nedanför. Högre och högre.

Den stora gungan i lekparken nere vid vattnet som en vanlig fredagseftermiddag kunde förvandlas till Gotlandsfärjan i full storm, allt medan fritidsbåtar och passagerbåtar passerade i sundet utanför.

Men också bångliga overaller som måste krängas av genast när någon blev kissnödig på vägen hem i vinterkylan.
Brottningsmatcher i barnvagnen, gråtattacker och vredesutbrott.
Enträget, men ibland lönsamt, tjat om glass och risifrutti när vi passerade den lilla Coop-butiken.
Backarna och trapporna som aldrig tog slut på väg upp mot huset på höjden.
*
Livet går vidare. Jag vet att det kommer att bli nya omgivningar att utforska. Men både de och jag blir äldre. Och åren på den egensinniga lilla ön kommer aldrig att komma tillbaka.

Etiketter: ,

söndag, januari 06, 2019

Tänka, snabbt och långsamt

Somliga böcker man köper blir liggande olästa (jag skäms att säga hur många). Daniel Kahnemans Tänka, snabbt och långsamt från 2011 är en. Så när jag läste en artikel om hur vi människor fattar våra beslut väcktes mitt intresse på nytt för Nobelpristagarens bästsäljare.

Enligt Kahneman (och andra före honom) har vi människor två system för beslutsfattande:
– Med system ett fattar vi magkänslebeslut, som vad vi ska äta till lunch eller vilken låt vi ska lyssna på – sådant som inte kräver så mycket eftertanke. Den typen av beslut kan vi hantera många av. System två innebär de större besluten, som om vi ska köpa en bostad, byta jobb och så vidare, förklarar psykologen som citeras i artikeln.

Med system två, det som kräver mer eftertanke, är det så att människan inte klarar av att hantera mer än ett beslut åt gången, eftersom dessa tar tid att tänka igenom och kräver mycket energi. Det är därför det är svårt att genomföra en svår uppgift på jobbet om man samtidigt går runt och försöker ta ett stort beslut privat.

– Om du funderar på att köpa en bostad samtidigt som du måste besluta om en person ska sägas upp går det inte att fatta kvalitetsbeslut på båda hållen, fortsätter psykologen.
Plötsligt ser jag året som gått  i ett nytt och förklarat ljus.

Etiketter:

2018 (en privat historia)

År 2018 är ett år vi sent ska glömma, sägs det i årskrönikorna på teve och i radio. Så också för mig och min familj, fast av helt andra skäl.

Året inleddes med att vi skulle hjälpa Lenas faster i Uppsala att flytta. Flytten var planerad sedan länge, fastigheten skulle genomgå ett stambyte och Lena hade ordnat så att hennes faster skulle få en mindre lägenhet i porten intill. Fastern hade bott i huset sedan början av 1970-talet, ensam i en fyrarummare på närmare 120 m2 sedan 1992 då hennes make dog. Maken, vars arbetsrum stått orört i alla år, hade därtill ett omfattade bibliotek. Fastern, en älskvärd dam på närmare 90 år, hade i likhet med många i hennes generation haft svårt att göra sig av med saker (knappast en pryl hade blivit slängd sedan mannen dött). De sista åren hade situationen nog blivit henne en övermäktig. Hon har inga egna barn och Lena är närmaste anhörig. Att rensa, sortera, sälja och slänga krävde sin man och kvinna.

Mitt i allt detta gick min mamma och la sig i en snödriva och hittades först efter 18 timmar. Vid ankomsten till sjukhuset hade hennes kroppstemperatur sjunkit till 30 grader. Det var kulmen på en rad incidenter under de senaste åren till följd av den demensdiagnos hon fått 2016. Min bror och jag insåg att hon inte kunde bo kvar hemma. Det blev en kamp mot klockan för att hitta ett nytt boende, ordna läkarintyg, söka hyresbidrag, och hålla koll på ekonomin då jag sedan en tid också formellt var hennes förvaltare.

Och dessutom, ytterligare en lägenhet att tömma (rensa, sortera, slänga och sälja) när hon väl kommit på plats på sitt nya boende. (Att fasterns och hennes flytt inföll samma vecka i månadsskiftet april/maj tillhör sånt man kan skratta åt i efterhand.)

Slutet gott allting gott? Efter sommaren lade sig lugnet, de båda damerna var på plats i sina nya boenden. Fastern uppenbart uppiggad av att ha det nytt och fräscht. Och att ha gjort sig av med möbler och tavlor hon ändå inte tyckte om. Min mor nöjd med bemötandet på demensboendet vid Drevviken men varje gång jag besökte henne undrande när hon skulle få ”flytta hem” igen.

Jag kunde så smått börja koncentrera mig på jobbet, gå på styrelsemöten och ta del av några kurser. Jag började släktforska lite, inspirerad av gamla brev och fotoalbum vi hittat hos våra släktingar. Världen utanför Verona kunde så sakteliga göra sig påmind.

Då plötsligt en dag i oktober hör Lenas mamma av sig, efter 25 års frånvaro i familjen, nu 90 år gammal (ja sånt händer, detaljerna får vi ta en annan gång). Modern är lika klar i knoppen och rapp i repliken som förr, men kan bara röra sig med yttersta svårighet och, skulle det senare visa sig, i stort behov av hjälp i sin ateljévåning i södra Stockholm. Kontakten återupptas. Sonen och dottern gläds åt att ha återfått en mormor; Lena, som enda barn, känner lättnad. Men, ännu en lägenhet att ta hand om. Denna gång håller jag mig i bakgrunden, bistår mest med råd och moralisk stöttning.

Och slutligen, som grädde på moset, ringer telefonen i slutet av november när jag är på Gotland. En gemensam bekant berättar att min farbror blivit vräkt från sin lägenhet på Söder och nu vistas på ett HVB-boende söder om Stockholm. Min farbror är född 1944, i viss mån är vi generationskamrater och umgicks mycket när vi var yngre. Sen kom alkohol och annat emellan och våra vägar skildes. Nu när min far är död och min mor är ute ur räkningen är jag hans närmast anhörige.

Tillbaka i Stockholm sätter jag mig på tunnelbanan för att besöka honom, redo för ännu en dust med kronofogde och socialtjänst (vilket visar sig obehövligt då Myndighetssverige i hans fall visat sig från sin allra soligaste sida, han har erbjudits all upptänklig hjälp som han tackat nej till, ändå till den punkt då klagomål från grannarna lett till att han vräkts från den lägenhet där han bott sedan 1967). Utspridda i det lilla rummet ligger när jag kommer oöppnade kuvert från myndigheter, obetalda räkningar, inkassokrav och beslut om införsel på pension. Själv hävdar han att han har koll på allt. Och den stora frågan är: vart ska han nu ta vägen?
*
Vad vill jag då ha sagt med denna litania över privata förhållanden. Med Daniel Kahnemans teorier om beslutsfattande kan man konstatera att mitt andra system varit fullt upptaget under året. Praktikaliteter som att tömma lägenheter, skriva till myndigheter, hålla koll på ekonomi och ansöka om bidrag har varvats med existentiella frågor om ansvar, moral och vilka val som är de rätta. Vilket föranlett en och annan sömnlös natt. Och på dagarna tankar som legat i bakhuvudet och malt.

Nej 2018 liknar inget annat år. En förhoppning inför 2019 är att horisonten ska vidga sig och att jag på nytt ska kunna gå ut i världen.

-- Eller så är det det här som är livet, som min dotter vid något tillfälle konstaterade.
*
”En värld utanför Verona” syftar på ett yttrande i Shakespeares pjäs Romeo och Julia när Romeo blivit utvisad ur Verona och söker tröst hos munken Lorenzo. Denne ber honom vara tålig och svarar (enligt sentida översättningar):
─ Det finns en värld utanför Verona.

Etiketter: , , , ,

Jag raderar mitt konto på Facebook

Några dagar innan nyår raderar jag mitt Facebook-konto. (Dvs Facebook insisterar på att ge mig en ”betänketid” på 30 dagar, så informationen försvinner inte förrän i slutet av januari. Förhoppningsvis.) Just nu känns det inte som någon större uppoffring. Min aktivitet har minskat gradvis det senaste året. På sex månader har jag knappt varit inne alls. Men varför detta drastiska steg?

Först och främst, jag mår inte bra av Facebook. Sociala medier lockar fram mina sämsta sidor: jag slickar fåfängt i mig ”gillanden” och glada tillrop samtidigt som jag tar åt mig av och ältar negativa kommentarer; jag retar upp mig på dumheter och illvilligheter som folk sprider och kan, trots att jag borde veta bättre, inte låta bli att jämföra mitt liv med allt livsstilsskryt och slösar min tid på allt scrolla och läsa sånt jag inte valt.

Dessutom vill jag inte längre bjuda det där företaget på all min personalia, intressen, gillanden osv. Kanske återkommer jag i begränsad omfattning någon gång i framtiden. I gengäld lovar jag att försöka sköta min blogg lite bättre.

Etiketter:

onsdag, november 28, 2018

En kärlekshistoria

Första gången jag träffade min farfar var han 89 år. Man hade ringt från Huddinge sjukhus och sökt anhöriga till ”Bertil Karlsson, född 2 juli 1907”. Det blev min mor som tog samtalet. Min farfar hade drabbats av en stroke och låg inlagd på sjukhuset. Mina föräldrar åkte dit. Det blev första gången någon i familjen träffade honom på femtio år.

Min farmor och farfar var båda födda i Stockholm 1907. Deras föräldrar hade kommit från Uppland och från Västergötland med den stora inflyttningen i slutet av 1800-talet.

Hur farmor och farfar träffades vet jag inte. Fotona i albumet jag fann när vi tömde min mors lägenhet skvallrar om promenader i Hagaparken i mitten av 1920-talet, utflykter i stadens omgivningar, umgänge och jular hemma hos vänner och släktingar. Min far föddes 1927 i Johannes församling, de båda var då 19 år gamla. I kyrkoboken anges ett streck för fader. Senare ser jag att de gifte sig i oktober 1928. Väntade de till min farfar hade blivit myndig? Döbelnsgatan 11 var den adress min farmor hade uppgett. Där bodde hon ensam med sin mor, sedan pappan dött 1923, endast 45 år gammal.



Inte långt därefter flyttade de till Lidnersgatan i det nybyggda Kristineberg vid Tranebergsbron längst ut på Kungsholmen. Så småningom bosatte de sig i ett hyreshus på Essingen, Gammelgårdsvägen. Min farfar jobbade då som elektriker. 1944, när min far var 17 år, föddes deras andra barn min farbror. Kort därefter lämnade min farfar fru och nyfött barn.

Hur klarade farmor de här åren, ensam med ett litet barn? Jag vet inte. Hon gifte om sig med Ivar, metallarbetare vid Scania-Vabis, tog efternamnet Nyström och flyttade till Södertälje. Min far flyttade dit ungefär samtidigt, sedan mina föräldrar skilt sig. Jag var ofta där och hälsade på, hos min pappa och farmor. Ivar skötte portvaktssysslan i fastigheten. Skottade snö och lassade in koks i den stora pannan innan han gick till jobbet på gjuteriet.

Under alla dessa år lyste min farfar med sin frånvaro. Av vad jag kunnat se och höra var han farmors stora kärlek genom livet. Ivar, som väl var en trygghet och en försörjning för en ensamstående mor, fick sova i köket på Hertig Karls väg, medan farmor hölls i sovrummet. När Ivar gått i pension 1967 flyttade de åter till Stockholm och Högalidsgatan på Söder, även där åtog de sig portvaktssysslan. 1980 skilde de sig slutligen.

Så kommer då samtalet från Huddinge sjukhuset den där dagen 1996. Min farfar bodde ensam i Norsborg sedan Elsa, kvinnan han sammanlevt med, dött några år tidigare. (Likt många karlar i min släkt hade han tagit till flaskan. Enligt vad jag hört träffades han och Elsa i ett soppkök. Hon var då frälsningssoldat. Han bostadslös då han skilt sig efter ännu ett äktenskap.)

Efter några månader på sjukhuset kommer min farfar hem. En tid senare träffar jag honom för första och enda gången, fortfarande en kraftfull man med buskiga vita ögonbryn, men avmagrad och märkt av sjukdom, i en fåtölj framför teven, med telefonen bredvid sig och rullatorn inom räckhåll. Något djupare samtal hade vi aldrig. Hur tar man igen 50 år med någon man aldrig träffat?

På något sätt kom min farmor och farfar nu att återuppta kontakten. De talade dagligen med varandra i telefon, utväxlade en del brev och fotografier. ”Så här ser man ut. En gammal kärring”, skrev min farmor på baksidan av ett kort föreställande henne vid balustraden på Högalidsgatan. Men jag tror aldrig att de träffades.

Så en dag i augusti 2001 får min farfar en ny stroke. Någon vecka senare dör han på Huddinge sjukhus. När min farmor nås av beskedet dör också hon inom några timmar.

Vi ordnar en gemensam begravning för de båda. Två kistor står bredvid varandra i Hoppets kapell på Skogskyrkogården. Vi sjunger ”Härlig är jorden” och ”Bred dina vida vingar” innan vi tar farväl av de båda. I programmet hade vi lagt in ett citat från 1 Korintierbrevet: ”Störst ibland dem är kärleken” (13:13). Bertil begravdes enligt sin önskan i minneslunden i Botkyrka, farmor i Skogskyrkogården.

Det hela hade kunnat sluta där. En bitter saga om en livslång kärlek.

Men så sitter jag och min mors kusin en dag och tittar igenom gamla fotografier som min mor i ett anfall av ordningssinne prydligt sparat i A4-kuvert. Jag börjar skriva ner namn på olika personer på bilderna. Tänker att jag en dag ska börja släktforska. Vi bläddrar också i min farmors gamla album. Under varje bild av min farfar en kärleksfull kommentar: ”Bertil My Dear”, ”Vi var här mycket lyckliga”, ”Två turturduvor". Av handstilen att döma skrivet långt efter att han lämnat henne.

Min nyfikenhet tar överhanden och jag börjar leta i arkiven. Jag finner att min farmor är född på Kungsholmen, datumet kan jag sedan tidigare, 6 juni 1907. Jag ser adressen Arbetargatan 1 vid Fleminggatan. Min farfar är född drygt tre veckor senare 2 juli 1907, också han på Kungsholmen, S:t Eriksgatan 47. De båda är alltså födda inom loppet av en månad, kanske på samma BB, med föräldrar som bor ett stenkast från varandra. Och dör 94 år senare, under ett och samma dygn.

Etiketter: , ,

torsdag, september 06, 2018

Vi tömmer min mors lägenehet

En av de sista dagarna i juni lämnar jag ifrån mig nyckeln till min mors lägenhet. Besiktningsmannen och jag konstaterar att städfirman gjort ett bra jobb. Att min bror och jag glömt att byta kolfilter i köksfläkten är inte deras fel. Jag tar cykeln till Elonbutiken vid Skogskyrkogården och köper en ny filtersats. Jag går runt en sista gång i den tomma lägenheten innan jag stänger dörren och släpper ner nyckeln i brevinkastet.

Något direkt personligt förhållande till den lilla trerummaren vid Blåsutvägen har jag aldrig haft. När mina föräldrar flyttade in där 1971 hade jag redan flyttat hemifrån. Men för min bror är det hela hans uppväxt. I sjutton år bodde han där, när han blev större sov han i den våningssäng jag snickrat när jag fått min första lägenhet, en liten etta på Metargatan på Södermalm.

I två månader har vi plockat, rensat och packat. Porslin, husgeråd, kläder, linne, prydnadssaker, böcker, smycken, bestick, väskor. Och foton. Jag fortsätter att rensa bland hennes och min fars papper. Inget verkar slängt, jag hittar jobbansökningar från 1959 (vad hade hänt om hon börjat jobba som sekreterare på Rabén & Sjögrens förlag den gången?), gamla motböcker, kursbetyg, diplom och pärmar. Vi försjunker i minnen över gamla fotoalbum, förundras över den äldre generationens samlarmani, över presenter som aldrig packats upp och oinlösta presentkort. Min mor blir både tydligare och alltmer obegriplig.

När vi behöver ett avbrott går vi till pizzerian på andra sidan tunnelbanan, sitter i solgasset, pratar gamla minnen och slänger käft om dagsaktualiteter. Vi har det på det hela taget ganska trevligt, även om jag emellanåt vaknar i vargtimmen med bultande hjärta och tankar som mal över allt som återstår att göra.

Jag har en kort men framgångsrik karriär som säljare på Blocket. En taxichaufför kommer och hämtar det gigantiska plåtskåpet på vinden och baxar in i sin bil. Han prutar när det visar sig att nyckeln saknas. Köksbordet hamnar i en sommarstuga i Dalarna, ett litautisk par med en stor skåpbil köper den stora byrån som stått på vinden i alla år. Mannen, med rejäl ölmage och tändstickstunna ben, hjälper min bror och mig ner de tre trapporna från vinden, medan hustrun står och bläddrar i mobilen. ”Very beautiful”, säger hon och frågar om jag inte kommer att sakna byrån när jag berättar att den stått i mitt barndomshem. I andra kulturer gör man sig kanske inte av med arvegods lika lättvindigt?

Allmogeskåpet (en kopia gubevars) hittar sin plats i ett torp i Närke. Den nya ägarinnan skickar en bild när det är på plats bredvid kakelugnen. Ett ungt innerstadspar svarar blixtsnabbt på annonsen om sideboardet i ek från matrummet. Jag har medvetet satt priserna lågt för snabb affär. Hellre än att slänga användbara möbler vill jag att de ska komma till användning. Minkpälsen, en gång värderad till 30 000 kr, får vänta till hösten. Fast marknaden för gamla pälsar verkar stendöd.

Från Myrorna kommer två seniga män i min ålder och hämtar ett 50-tal kartonger och en del möbler. Den ena bär, två trappor utan hiss, upp och ner, medan kollegan kör pirran nere på gatan eller står i porten och röker.

Sista veckan kör min bror, sonen och jag en sista gång till återvinningen i Östberga med det vi inte lyckats avyttra. De möbler och prydnadssaker som får plats har vi tagit till min mors nya boende. Den fina byrån från hallen hamnar i mitt vindsförråd tills vidare, annars är det inte mycket vi spar. Alla har redan fullt hemma hos sig.

Vi enas om att dela på kostnaden för flyttstädning. Ingen orkar ställa sig och skrubba badrum och städa kök efter allt som varit.
Från Myrorna kommer två seniga män i min ålder och hämtar ett 50-tal kartonger och en del möbler






Etiketter: ,

måndag, maj 21, 2018

Telefonen ringer

Jag är på väg in i tvättstugan när mobiltelefonen ringer. Det är kösamordnaren från socialförvaltningen som meddelar att min mor är erbjuden plats vid det boende vi haft som förstahandsval, alltsedan vi fick beslutet om att hon inte kunde bo kvar hemma. Min bror och jag skulle ha besökt boendet samma dag som hon försvann i vintras. När det värsta kaoset lagt sig kom vi i alla fall iväg. Boendet är vackert beläget nära Drevviken, med möjligheter för vår fysiskt aktiva mor att röra sig i ett större område, hyfsat nära till vänner och anhöriga. Det hela ger ett professionellt intryck; stället har ett gott renommé och drivs av en ideell stiftelse.

Vår mor är sedan tre veckor akutplacerad vid ett demensboende i en förort inte långt från där hon bodde. Vi har kört över en del av hennes saker dit i avvaktan på att vi hunnit organisera den definitiva flytten: teven, favoritfåtöljen, cd-spelaren, några krukväxter och fotografier.

Ska vi nu slita upp henne igen? Först sjukhuset en vecka, sen korttidsboendet två veckor och akutboendet tre veckor. Jag känner hur pulsen stiger, får ur mig några förvirrade fraser i telefonen, lyckas i alla fall ge rätt mejladress. Personen jag talar med ska skicka närmare information.

Som alltid när det gäller gamla människor är det vara extremt snabba ryck. Senast måndag ska handläggaren ha besked (det här är på fredagen) och inom sju dagar ska vår mor sen flytta in. Ställs det lika höga krav på anhörigas beslutsförmåga i andra sammanhang? När det gäller skolplats, förskola? Livsavgörande beslut för en människa som själv inte kan fatta beslut. (Å andra sidan mår jag bra av att inte vända och vrida på saker för länge. Men det tänker jag inte säga till någon.)

Jag ringer min bror. Han är spontant lika tveksam som jag. Men skulle det varit enklare att flytta vår mor om några månader, när hon kanske hunnit rota sig mer? Stället hon nu bor på känns trångt och instängt; hon står ofta framme vid den låsta hissen, trycker på knapparna och vill ut. Vi bestämmer oss för att åka och titta på den föreslagna lägenheten. (”Lägenhet” är ett relativt begrepp inom äldrevården, på de flesta ställen handlar det om ett rum på 30 m2, där en inte oansenlig del av ytan upptas av ett badrum stort nog att köra rullstolsrally i. En höj- och sänkbar säng och en trinett -- där spisen är avstängd av säkerhetsskäl -- ingår.) Vi har sen tidigare bestämt att träffas idag i vår mors lägenhet. Se vad som ska följa med till boendet, vad anhöriga kan tänkas vilja ta över och vad som ska skänkas bort. Nu får vi ändra våra planer.
*
Rummet som är beläget på bottenvåningen känns lite mörkt så här på eftermiddagen. Å andra sidan satt hon mest med gardinerna fördragna hemma. När jag kom och hälsade på fick jag alltid börja med att tända lamporna. Här går fönstren och dörren till den franska balkongen att öppna, och från matsalen har hon tillträde till den stora tomten mellan boendena. Ett litet centrum en kvarts promenad bort kan locka till utflykter och shopping. Inredningen känns ombonad, textilier och möbler i varma färger, trägolv, stora gosedjur ligger utplacerade i soffor och fåtöljer. Vi sitter kvar en god stund i solen på uteplatsen och pratar med verksamhetschefen och en av undersköterskorna.
*
På kvällen sitter jag länge på balkongen. Låter intrycken från dagen sjunka in. Det är den första riktigt varma dagen i april, ute går människor i t-tröjor och shorts. Förmiddagens stresspåslag har förbytts i en känsla av lugn, blandad med en viss förväntan. Pliktskyldigt gör jag en lista över plus och minus med en flytt. Men i praktiken har jag redan bestämt mig. Sen återstår mest praktiska frågor (som att Lena och jag mitt i allt detta hjälper hennes 89-åriga faster i Uppsala att flytta till en mindre lägenhet). Jag tänker att vår mor äntligen ska få något som liknar ett hem igen.
*
På söndagen pratar jag med min bror, han har kommit fram till samma sak som jag. Vi diskuterar hur vi ska organisera det praktiska kring flytten. På tisdagen besöker jag boendet, säger upp kontraktet (en månads uppsägningstid ska de ha, det blir tredubbla hyror i maj och ännu inget svar från stadsdelsförvaltning på vår ansökan om hyresreduktion). Hon verkar nöjd när jag berättar att hon ska få flytta till ett ställe där hon kan gå ut mer. På torsdagen kör sonen och jag över hennes saker till det nya boendet plus ett bord och en hylla från lägenheten. På fredagen åker min bror med henne till nya boendet. Själv är jag i Uppsala hos fastern. Jag messar och frågar hur det gått. Han svarar:
”Jodå, hon vägrade till en början och skrek rakt ut att hon inte tänkte åka någonstans. Men en kvinna i personalen lyckades lirka med henne och jag stod på mig att det inte fanns något annat alternativ … och att det kommer att bli bra där. Sedan var jag kvar över lunchen och en stund till. Jag lämnade henne till tonerna av Frank Sinatra.”

Etiketter: , ,

onsdag, maj 16, 2018

Ljuga eller inte ljuga?

– Har jag kvar min lägenhet?

Frågan återkommer varje gång vi ses. Och jag är lika osäker varje gång hur jag ska svara. Helst vill jag inte ljuga för en annan människa, inte ens någon som har en demenssjukdom. Jag kan svara ja (lägenheten är ju fortfarande hennes, men är uppsagd till sista juni) eller nej och hamna i en för oss båda känslomässigt påfrestande diskussion. (”Du kan inte bo hemma längre.” ”Varför inte då?” Och så tvingas jag till en lika lång som för min mor generande uppräkning av allt hon utsatt sig själv och andra för det senaste året, och som ofta slutar med att hon tycker att hon kan väl ha personal dygnet runt hemma i lägenheten som ser till henne.)

Å andra sidan glömmer hon det mesta man berättar. Som att min brors äldsta dotter fått barn nyligen, trots att både han och jag berättar det varje gång. Många av barnbarnsbarnen har hon diffusa begrepp om nu, de yngsta vet hon inte vilka det är. Men numera vet hon att Jerk, hennes chef under mer än 30 år dog i vintras, sedan jag tagit med några tidningsklipp och lagt på hennes bord. Och på min födelsedag ringde hon och gratulerade, bad om ursäkt för att hon inte hört av sig när jag fyllde år (!).

H., verksamhetschefen vid det permanentboende vår mor så småningom kommer till, säger att man ska undvika att ljuga för en demenssjuk. Säger en nittioåring att hon haft besök av sin sedan länge döda mor är det meningslöst, rentav fel, att säga emot. Eller hålla med. Led hellre in samtalet på hurdan hens mor var medan hon levde.
*
Jag får ett mess från min bror:
”Morsan ringde precis och frågade om hon hade lägenheten kvar och jag svarade nej. Varför då? frågade hon, varpå jag svarade att den var uppsagd. Då sa hon att då blir jag kvar här för alltid då? Ja svarade jag. Jag frågade om det gått bra idag och det hade det sa hon. Sov så gott. ”
 Två dagar senare ringer hon och säger att hon är färdig att åka hem.


Etiketter:

söndag, maj 13, 2018

Har det hänt något särskilt?

Kristi Himmelsfärdsdag. Jag är på Gotland när telefonen ringer. Jag ser att det är min mor:
– Har det hänt något särskilt? frågar hon.
– Nej, vad tänker du på då?
– Jag fick för mig att du blivit ledare för vänsterpartiet.
(Först låter det som hon säger centerpartiet.)
– Nej, svarar jag, det får Jonas Sjöstedt sköta.
– Jaha.
– Har du det bra annars?
– Ja, det är trevlig personal och god mat. Men nu längtar jag hem.
– Ja, jag förstår det.
– Ja, hej då.
– Hejdå.

Etiketter: , ,

lördag, maj 12, 2018

Beslut är fattat

Jag får en dag på mig att välja något av de akutboenden som föreslås. Jag lyckas utöka det till två dagar efter att Äldre direkt, den excellenta rådgivningen i Stockholm stad för äldrefrågor, gett mig numret till kösamordnaren, något biståndshandläggaren inte kunnat hjälpa mig med. Hon är den femte i ordningen som jag haft kontakt med på ett och ett halvt år och som ansvarar för beslut gällande min mor. Socialtjänsten verkar äta sina tjänstemän. Vår mor flyttas på skärtorsdagen, min vädjan om att hon ska få stanna på korttidsboendet över påskhelgen klingar ohörd. (”Jag har undersökt möjligheten”, mejlar biståndshandläggaren till svar. ”Men beslut är fattat om flytt på torsdag och måste verkställas då”, skriver hon och låtsas inte om att det är hon själv som fattat beslutet. Människan!)

Jag ringer och bestämmer tid för träff. Under en förmiddag besöker jag de två boenden längs tunnelbanans gröna linje som verkar mest aktuella (det är nära till vänner och anhöriga). Det ena går bort, ett litet slitet lägenhetsliknande boende, många gravt sjuka, rullstolsbundna, flera blir matade vid lunchen. Där är min mor inte ännu. Det andra stället verkar okej, även om alla är beroende av ersättningen de får och talar väl om ”varan”, sitt boende. Jag meddelar kösamordnaren mitt beslut.

Jag kan förstå att man måste bereda plats på korttidsboendena för att de överbelastade akutsjukhusen ska bli av med medicinskt färdigbehandlade patienter. Men bestämmelserna ger faktiskt utrymme för beslut om förlängt boende i vissa fall. Nu hamnar vår mor på ett delvis påsktomt boende. Ingen av dem som ska ansvara för henne finns på plats när hon anländer.

Min bror får ta hand om själva transporten. När han kommer för att följa med från korttidsboendet har transporten redan gått, före utsatt tid, trots att det är sagt att ledsagare ska följa med. Han får kasta sig efter i bilen innan han måste tillbaka till jobbet på Posten. Kvällen före har han varit där med teven, favoritfåtöljen, några fotografier och blommor för att hon ska känna sig lite välkommen. Boendet har i all välvilja ställt upp med ett bord. Annars ingår bara sängen. Resten förutsätts vi flytta över från lägenheten. (Det kan bli hyfsat trivsamt har jag konstaterat när jag tittat in i några av de andra rummen.) Själv har jag flytt till Gotland över påsken. Känner att jag närmar mig gränsen för vad jag mäktar med. Tänker att fem dagar med barn och barnbarn ska få mig att tänka på lite annat. Det går väl sådär. Helst vill jag bara älta allt som hänt med vem som råkar höra på.




Etiketter: , ,

fredag, maj 11, 2018

Blanketter, blanketter, blanketter

Mitt första besök på akutboendet börjar inte bra. Ingen i personalen som arbetar verkar veta vad hon gjort i helgen, min bror har berättat att hon varit ute på en promenad med en i personalen. Hennes midjeväska ligger tom i fåtöljen bredvid sängen, vi letar efter hennes plånbok. Ingen vet var den finns, någon får svar på ett sms och vi hittar den högst upp längst in i garderoben. Den är tom, så när som på legitimationen. Men var där inte 300 kronor sist jag tittade i den. Jag känner ett svart stråk av misstänksamhet drar genom sinnet.

– Dokumenterar de inte vad de gör? frågar Lena när jag berättar, så att personalen vet vad de gör.

I garderoben finns inga galgar, jag får hänga min rock över en stol. Min mors kappor ligger vikta på golvet i garderoben. Det här är en hyreslägenhet, vi ska själv ordna med allt, möbler, inredning, nyttoföremål. Bara en säng finns. Av välvilja har man ställt in ett furubord vid fönstret. Min bror har kört över några stolar från lägenheten.

Han berättar att när han och familjen var där på annandagen fanns varken tandborste, tandkräm eller tvål i badrummet. Bara en burk hudlotion. Så han fick cykla iväg och handla. Men grejerna fanns ju på korttidsboendet?! Han hade kollat att allt var med innan flytten. Har hon inte borstat tänderna på fyra dagar?

Men när de varit där hälsat på långfredagen hade någon i personalen ställt sig och kokat choklad åt barnen. Hans yngsta dotter har ritat en påskteckning som min mor stolt visar upp när jag hälsar på.

– Hon kommer att bli något stort.
*
Jag ägnar en halv dag åt att fila i en blankett om hyresreduktion under uppsägningstiden för hennes hyreslägenhet, fyra sidor med långa bilagor. Blir hon nekad kommer de sista besparingarna (några tusenlappar på ett bosparande som jag hoppats kunna spara till begravningen) att ryka all världens väg. Skärtorsdagen på Gotland ägnar jag åt att stångas med Boxers kundtjänst för att beställa ett kabelteveabonnemang åt henne på det nya boendet. Algoritmerna larmar att hon inte klarar kreditprövningen. Eftersom jag sköter hennes ekonomi förstår jag ingenting. Hon har en god pension, inga kända skulder. Jag hänvisas till ett kreditföretag (vilket visar sig vara fel bolag), gör otaliga knappval på telefonen, lyssnar till hissmusik i all oändlighet, innan jag får veta att den enda varning som finns är att min mor är under förvaltarskap. Men förvaltare, det är ju jag! Och jag är den som får teckna avtal i hennes namn. Jag mejlar in ett utdrag ur Överförmyndarregistret, men då har ekonomiavdelningen gått hem för dagen. Och hos kundtjänst flaggar kreditvarningen fortfarande rött. Min mor får klara sig med ettan och tvåan och uselt ljud över påsken.

Jag anmäler olycksfall till försäkringsbolaget, i hopp om att få ut någon ersättning för den tid min mor legat på sjukhus och kostnaden för korttidsboendet, kollar genom hennes deklaration och sms:ar in ett godkännande. (Som förmyndare noterar jag Internet är en stängd värld för oss förvaltare och gode män; mobilt bank-id, internetbank och andra nymodigheter är bara att glömma. Här är det gammaldags betalkuvert som gäller när. Eller att köa på något av de allt färre bankkontoren med allt mindre lokaler. All redovisning till Överförmyndarnämnden sker på papper, evighetslånga blanketter med oändligt antal bilagor som ska kopieras och postas (med kostsamt rek med tanke på hur Posten numera fungerar, eller inte). Ingen lyckas förklara varför det måste vara så. Det finns en förening för goda män och förvaltare, på foton från möten och kurser ser jag att det mest är kvinnor i övre medelålder, goda män för sina senila makar och ensamkommande flyktingbarn. Ett lågstatusuppdrag? Inget prioriterat i digitaliseringen av Myndighetssverige. Samtidigt kan jag som egen företagare fylla i och godkänna min deklaration med bilagor lätt som en plätt på Skatteverkets hemsida.

Jag skriver under hyreskontrakt, ansöker om autogiro, jagar läkarintyg, blir bortkopplad efter evighetsväntan i telefonköer. Ditt samtal är placerad i kö. Den beräknade kötiden är 23 minuter. Du har plats 38 i kön.) Blanketter, blanketter, blanketter. Och då är jag ändå van att administrera -- att leda och samordna projekt har varit en del av mitt vuxna yrkesliv. Jag tänker på alla som inte kan ”disponera sin tid” och sitta i telefonköer på arbetstid, som får ägna långa kvällar åt allt pappersarbete.

En författare ringer och frågar om jag hunnit ta ställning till om jag kan ta mig an hans manus. Jag svarar undvikande och lovar att återkomma. Jag känner hur jag sugs in i en malström som snurrar allt snabbare.
*
Jag känner hur min värld krymper. Jag skummar tidningen varje morgon. Där ute larmar Trump, Brexit, handelskrig under uppsegling, högern i Polen, Ungern och Österrike, den alltid lika latenta rysskräcken (såg någon notisen i SvD att brittiska experter säger att det alls inte går att slå fast att det dödande giftet kommer från Ryssland/Sovjetunionen. Det här börjar likna de obefintliga massförstörelsevapnen i Irak för 15 år sedan. Ju grövre brott desto lägre beviskrav verkar vara den omvända rättsordning som gäller när ”världssamfundet” slår till. Och våra medier traskar snällt patrull och larmar om ”fake news” på sociala medier. Bah!).

Har något av allt det jag gjort och sysslat med i livet (politik, filosofi, samhällsengagemang) alls någon relevans? Är allt jag sysslat med bara abstraktioner?
*
Nu är vi där, i den situation min bror och jag i det längsta hade hoppats undvika, med vår mor instängd i en bur. Hon som varit van att promenera flera timmar varje dag. Personalen berättar att hon står framme vid den låsta hissen och trycker på knapparna flera gånger varje dag. ”Jag vill ut och handla.” Min bror får ett tiosidigt dokument, levnadsbeskrivning, där man vill att vi ska dokumentera hela hennes liv i minsta detalj. Mycket är väldigt personligt. Jag förstår tanken, den är god, om någon av de som ansvarar för henne tar sig tid att läsa dokumentet. Men jag undrar, i denna tid av dokumentationshysteri inom all yrkesverksamhet, privat såväl som offentligt. Jag tänker hursomhelst vänta. Det känns inte rätt att lämna ut min mor så här direkt. Det är ju trots allt en akutplacering. Vi har inte tagit ställning till hur vi ska göra framöver.

Jag får ett mejl från den ansvariga sjuksköterskan. Vi ska ha ett möte. Hon undrar om vår mors kontaktperson ska vara med. Jag svarar att jag vill ha en tid som passar alla. Vad ska man annars med en kontaktperson till?

Jag är alldeles för orolig, stressad och upprör för att kunna fatta några vettiga beslut. Jag tänker att när det här väl är över är det min tur att hamna här. Inlåst i en bur, ”omyndigförklarad”, fråntagen all beslutanderätt.
*
Socialförvaltningens tjänstemän är kuggar i ett maskineri, vi är dess produkter. Tingestar på ett löpande band.
*
En natt i drömmen är Lena och jag tillbaka på Coop Forum i Haninge. Plötsligt kommer min mor gående i sjukhuskläder. Hon har blivit avvisad från boendet där hon är placerad.
*
Vilken typ av boende skulle passa en människa som min mor? I den bästa av världar? För sjuk och desorienterad för att bo hemma, för redig för att vara med andra mer sjuka/mentalt frånvarande. Ett generationsboende, med GPS-sändare monterad runt vristen som en fotboja. I en annan tid en annan kultur skulle hon väl bo hos Lena och mig, eller i min brors familj. Jag tänker på den georgiska film jag såg nyligen (My happy Family) om en familj i Tripolis med farmor, farfar, man och hustru, vuxen son och dotter och ett barnbarn på väg i vad som förefaller vara en trerummare. Till slut får kvinnan i familjen nog, flyttar och skaffar en egen lägenhet, till allas (inte mins hennes brors) förskräckelse. Hon vill leva sitt eget liv.

När min mor och far gifte om sig med varandra var jag åtta år, var villkoret min mor ställde den gången att hennes mamma, min mormor, fick följa med till den nya lägenheten. Min far accepterade. Är det något sådant jag skulle gjort?
*
Sjuksköterskan på akutboende berättar att läkaren besökte henne i veckan. Han hade frågat om hon visste varför hon var där och hon hade svarat ”För att jag varit ute och gått naken” och ”Jag är tokig i huvudet”. Uppenbarligen har en replik från ett vårdplaneringsmöte bitit sig fast. ”Jag har varit ute och gått naken.” Skammen! Utlämnandet.
*
Jag vaknar mellan fem och sex varje morgon. Går upp, gör en kopp te, sätter mig och skriver, anteckningar över vad som hänt, reflektioner och långa listor över vad som måste göras eller sånt som oroar mig för stunden. Jag känner hur trycket lättar något.
*
Jag ligger och vilar en eftermiddag. När jag vaknar ser jag att min mor ringt:
”Heja Djurgården, säger farmor. Hej då!” hojtar hon in i telefonsvararen.

På mobilen ser jag att Djurgården just slagit Skellefteå i en av hockeyns semifinaler. Ett beteende som jag tidigare kunnat reta mig på (att plötsligt ringa upp, brista ut i något och sen lägga på) blir plötsligt ett efterlängtat tecken på en försvunnen normalitet.


Etiketter:

torsdag, april 19, 2018

Var har jag hamnat någonstans?

Åter i Stockholm. Jag besöker min mor. Hon har blivit akutplacerad på ett boende i en närförort inte långt från där hon bott. Jag har fått två dagar på mig att välja ut ett av sex föreslagna demensboenden. Jag bestämmer mig för ett av två längs tunnelbanans gröna linje. Trots min och min brors vädjanden flyttas hon på skärtorsdagen. Själv är jag på Gotland, kvällen innan kör min bror över hennes teve, några fotografier och favoritfåtöljen så att hon ska känna sig lite välkommen trots allt.

– Var har jag hamnat någonstans? frågar hon.

Vi sitter mitt emot varandra vid ett furubord framme vid fönstret. Vårsolen ligger på i söderläget. Det är varmt i rummet, inget av fönstren går att öppna. På hissen är det kodlås. Jag har med mig wienerbröd från Wallins vid Skanstull. En i personal kommer in med varsin kopp kaffe åt oss.

– Du måste göra så att jag kommer hem, säger hon och tittar med klar blick på mig.
– Har jag kvar min lägenhet?
– Ja, svarar jag. Än så länge.

Jag har inte hjärta att säga att lägenheten är uppsagd. Vi har nu tre månader på oss att tömma den; välja ut vilka möbler, tavlor och prydnadssaker som ryms i ett rum på 20 kvadrat (att badrummet är stort nog att köra rally med rullstol i är inte till så stor hjälp vid möbleringen), vilka saker min bror, jag och våra barn vill behålla, vad som kan gå till Myrorna och vad som ska slängas. Att döstäda själv är en sak, liksom att städa upp efter en nyss avliden, men att städa efter en människa som ännu lever, och periodvis har sina sinnen i behåll, är enklare i teorin.

– Har du det bra här? frågar jag i ett försök att avleda.
– Nej, säger hon. Det är karlar.
– Hur då? Antastar de dig?
– De jagar mig i matsalen.

När jag återger samtalet för verksamhetschefen frågar hon om min mor blivit utsatt för övergrepp någon gång.

– Nej, svarar jag. Inte vad jag vet.

Samtidigt, på sjukhuset och de korttidsboenden hon varit på har manliga patienter ibland kommit in på hennes rum.

En dag på korttidsboendet hon kommer från – när jag är där och fikar – kommer en man in genom dörren som jag lämnat öppen, iklädd endast en pyjamasjacka, könet dinglar mellan benen. När jag reser mig upp för att avvisa honom tar han i hand och hälsar förvirrat innan en undersköterska skyndsamt för ut honom. Jag låser dörren.

Fantasier eller verklighet?

En gång medan hon fortfarande bodde hemma, berättade hon att en man kommit in i sovrummet på natten.

– Men då sa jag åt honom att försvinna! Och då gick han.

Bestämd, långt in i drömmarnas värld. Det här var långt efter att vi sagt upp hemtjänstens nattpatrull.

Grannen i lägenheten bredvid hennes berättar att min mor ringt på en dag. De har två små barn som levt om, och ljuden hade väl nått in i min mors lägenhet.

– Hon frågade om min man slog mig.

Min far var ingen våldsverkare, men jag börjar undra över hennes far, min morfar. Jag vet att han söp, att han en gång gett min mor en örfil så att hon for genom den långa hallen i lägenheten på Tomtebogatan. Å andra sidan hade hon som dryg 20-åringen slängt ut honom hemifrån för att göra tillvaron för min mormor och mig uthärdlig. Hemmet hade då blivit ett hotell han besökte nån gång i veckan.
*
På kvällen ringer hon på mobilen. (Plötsligt verkar hon komma ihåg hur hon ska använda den.)

– Du måste komma och hämta mig. Du eller din bror, säger hon. Här är ett dårhus.

onsdag, april 18, 2018

Jag vill hem, nu!

– JAG VILL HEM TILL MIN LÄGENHET NU! NU, NU, NU!

Min mor ligger utsträckt ovanpå sängen i rummet i korttidsboendet där hon vistas sedan hon skrevs ut från Södersjukhuset. Jag sitter vid fotändan, försöker hålla en hand lite lugnande på hennes ben. Mittemot oss sitter biståndshandläggaren. En blond ung kvinna från stadsdelsförvaltningen. Vi har under en halvtimme samtalat om min mors framtida boende. Hennes uppfattning är orubblig. Hon vill hem till sin lägenhet i Blåsut.

Jag förklarar att det går inte. Min bror och jag har i det längsta försökt att hon ska kunna bo kvar hemma, inte minst på grund av hennes rörelsebehov och goda fysik. Nu vill vi att hon ska komma till ett boende där hon kan ha sina möbler, sin tv, sina Frank Sinatra-skivor, och där det finns personal som kan se till henne dygnet runt.

– DET KAN JAG VÄL HA HEMMA OCKSÅ!

Nej, det kan du inte. Inte ens i den bästa av världar kan vi ordna en sådan bevakning, och hur skulle de kunna hindra henne från hennes nattliga utflykter? Den senaste slutade i en snödriva i Nacka efter 18 timmars irrande i vinterkylan.

Jag berättar att min bror och jag gjort ett besök på Stora Sköndal, stiftelsedrivet och med tre demensboenden vid Drevvikens strand, nära till barn och barnbarn. Första intrycket där har varit gott.

– ALDRIG I LIVET! DÅ FLYTTAR JAG HELLRE TILL DALEN.
– Sjukhuset? undrar vi.

Nej det finns visst ett demensboende vid Sandsborg, säger biståndshandläggaren.

– Det är nära hem, säger min mor.

Nära hem? tänker jag. Det är just det som är problemet. Hon kommer att bo i en i och för sig välbekant miljö, men utan möjlighet att annat än undantagsvis gå ut och röra sig. Och ”hem” kommer inte att finnas längre.

– HAR JAG NÅGOT ATT SÄGA TILL OM?

Socialtjänsten har redan tillstyrkt ett vård- och omsorgsboende efter den senaste tidens händelser. Med mig i väskan har jag också ett intyg från husläkaren. En utförligt och välformulerad redogörelse över min mors situation som mynnar ut i slutsatsen:
Undertecknad bedömer att X på grundade skäl har ett behov av permanent omsorgsboende. X bedöms dock ej kunna ta ett välgrundat beslut i detta ärende till följd av sin demensdiagnos.
Vi lämnar min mor att vila efter hennes sista utbrott och sätter oss i några fåtöljer ett samlingsrum. Den unga biståndshandläggaren läser igenom intyget. Jag framför de tre önskemål om boenden som min bror jag enats om. Min mors begäran om ett boende instängt bland betonghusen ”nära hem” lämnar jag därhän.

Är detta ett övergrepp? tänker jag.

Jag betraktar den slocknade blicken och de uttryckslösa ansiktena hos männen framför teven i samlingsrummet. (En gång när jag är på besök irrar sig en av dem in på min mors rum, endast iklädd en pyjamasjacka med könet dinglande mellan benen.) Min mors problem är snarare det motsatta. Dålig impulskontroll och utåtagerande. Plötsliga utbrott av ilska avlöst av stunder av passivitet och en oförklarlig hjälplöshet. (Hur mycket av hennes problem har berott på för mycket alkohol och dålig kosthållning i ensamheten hemma? Jag tycker mig redan märkt att hon varit redigare sedan hon kom in på sjukhus.)

Till skillnad mot männen i uppehållsrummet har min mor fortfarande en del intellektuella förmågor i behåll. Tidningar läser hon inte längre, hon märkte inte ens när jag sa upp Dagens Nyheter, när tidningarna samlades olästa i en hög. Men ett och annat snappar hon upp från tevenyheterna. Trump bekymrar henne. Bridge, säger hennes bridgekamrater, klarar hon fortfarande. Men hon hittar inte längre till lokalen där de spelar.

Är det denna tillvaro av passivitet vi nu dömt vår mamma till? Med ett papper i handen fråntar jag en människa hennes mest grundläggande frihet, rätten att välja bostad. När upphör en människa att vara en människa?

Men å andra sidan, vad är alternativet? Att bo kvar hemma är inget alternativ längre, inte ens med gps-sändare och en kostsam dygnet-runt-organisation. Av två dåliga alternativ väljer vi det minst dåliga. Något tredje gives inte, om inte min bror och jag ska ge upp våra liv och ägna hela vår tillvaro åt att passa vår mor.

När jag går från 70-talshuset i betong med det djupt ironiska namnet Pensionat K. känner jag svetten rinna längs ryggen. Jag djupandas några gånger i väntat på bussen. Den emotionella utmattningen påminner om den när jag en gång i tiden fajtades med en tonårig dotter om tider för hemkomst och annat.
*
Några timmar senare återvänder jag till boendet. Jag har köpt en bukett tulpaner, en flaska vin (vi har gått med på att hon ska få dricka ett glas till middagen) och en chokladask. Från lägenheten där jag varit och kollat efter post och vattnat blommorna har jag med mig en cd: The best of Frank Sinatra.

Min mor är som vanligt igen. Hon har just ätit lunch. Fläskkotlett. Det var gott, säger hon. Och efterrätt. Och ett glas vin. I ett anfall av dåligt samvete har jag sagt till undersköterskan att min mor kan få ett glas vin till lunchen idag.

– Kommer jag att få vin till lunchen nu också? frågar hon.
– Varför får jag inte bo hemma?

Jag förklarar situationen än en gång. Berättar att jag pratat med en av hennes bridgekompisar och att hon lovat att komma och hälsa på lite senare samma dag

– Jag är förbannad för att jag inte får hem, säger hon strax innan jag ska gå.
– Jag förstår det, säger jag. Kramar om henne och går.

Etiketter:

fredag, mars 16, 2018

Ett försvinnande

Halvvägs mellan Alphyddan och Nacka Centrum passerar Värmdöleden över en viadukt. På båda sidor om den fyrfiliga motorvägen sträcker sig ett skogsområde, från Svindersviken i norr till Järla station och gamla Värmdövägen i söder. Området används så här års mest av hundägare och joggare.

Det är en gråmulen förmiddag i mars. Det har snöat och är ett par minusgrader. För en vecka sedan vräkte snön ner över Stockholmstrakten samtidigt som stan hukade i kölden. En man kommer gående med sin hund. När han passerat under viadukten ser han något som ligger i snön en bit från stigen. När han kommer närmare ser han att det är en människa. Hon, det är en äldre kvinna, har kurat ihop sig. Den turkosa sportjackan är uppknäppt, liksom koftan hon bär under. Mannen lägger sin jacka under henne och en tröja ovanpå och börjar massera henne för att värma upp kroppstemperaturen. Ur den svarta midjeväskan tar han upp ett id-kort samtidigt som han slår 112. Han säger hennes personnummer och larmoperatören konstaterar att kvinnan är anmäld saknad. Han ropar till en man lite länge bort att gå ner till vägen för att möta polis och ambulans.

Kvinnan är vaken och talbar. När mannen frågar svarar hon att hon är på väg till Gullmarsplan.

*
Klockan 18.30 ringer hemtjänsten. Personen jag talar med säger att min mor inte är hemma. Det är tillsagt att de ska höra av sig om hon inte kommit hem till kvällsmålet. Hon är oftast ute och går på dagarna. ”Nej, inte nu igen”, tänker jag. Det är mindre än en vecka sedan hon var ute sju timmar i fjorton graders kyla innan en nattpatrull från ett hemtjänstföretag fann henne klockan halv ett på natten, skakande av köld vandra mitt i gatan nära förorten där hon bor. När de satte henne i bilen ville hon ha skjuts upp till Gullmarsplan för att handla.

Den alltid lika vänliga personalen från hemtjänsten lovar att gå förbi lite senare och se om min mor har kommit hem. När klockan är tio över åtta ringer hon igen. Nej, min mor är inte hemma. Vi avslutar samtalet och jag ringer Trygghetsjouren, en kommunal inrättning som gör skäl för namnet, trygga röster – kvinnor de gånger jag kontaktat dem – som lotsar en lugnt vidare i Stockholmsnatten. Min mor är ansluten till deras hemlarm. Det är snö, några minusgrader ute och mörkt sedan länge. Damen jag talar med lovar att återkomma. En och en halvtimme senare ringer hon åter. Hemtjänstens nattpatrull har konstaterat att min mor fortfarande inte är hemma, de har också ringt sjukhusen och kollat. Förra veckan när min mor var borta, larmade jag polisen. Min anmälan den gången reducerades till en HR (”händelserapport”) och gick rakt ner i papperskorgen. Vi enas om att trygghetsjouren ska kontakta polisen den här gången. De får också ärendenumret på den anmälan som slarvades bort.

Jag har under tiden haft kontakt med min bror, Lena och våra barn. Det är nu fyra timmar sedan hemtjänsten ringde. Hur dags min mor gått hemifrån vet vi inte. Jag känner hur pulsen stiger liksom stressnivån. Hittills har jag hållit mig spänt avvaktande.

Strax efter mitt samtal med trygghetsjouren ringer en kvinna från polisens ledningscentral. Den här kvällen kan jag lämna ett mer utförligt signalement – 85 år, grått långt hår, vikt ca 65 kg, längd 165 cm, klädd i en turkos sportjacka med mörkblå inslag, säckiga beigea manchesterbyxor, joggingskor och troligen en svart ryggsäck på ryggen, på huvudet en beige fjällhatt – liksom uppgift om när hon kan tänkas ha försvunnit (någon gång mellan 15 när hemtjänsten senast besökte henne och 18.30 när jag blev uppringd). Jag anger också i vilket område hon kan tänkas befinna sig: en triangel Blåsut, Gullmarsplan, Björkhagen är mest trolig. Kvinnan ska prata med sina befäl och lovar att återkomma.

Vid 23-tiden blir jag uppringd av en polispatrull från Globenområdet. De frågar om jag har något foto på min mor. Jag skickar en relativt nytagen bild som jag gjort i ordning tidigare i veckan. Jag skickar även med numret på hennes SL-kort. Vi diskuterar olika platser där hon kan tänkas uppehålla sig: Blåsut, Gullmarsplan, Årsta kyrka, Hammarbyhöjden, Tomtebogatan (där vi bodde när jag var liten och som hon nämnt tidigare på dagen), fritidshuset i Gnesta, som min bror numera disponerar. Jag berättar att hon brukat spela bridge en gång i veckan i Björkhagen, att det fungerar när hon väl är på plats, men att hon fått allt svårare att hitta dit, att hon gått bort sig flera gånger i parkområdet mellan Blåsut och Björkhagen.

Sonen messar och frågar om det går fram några signaler på hennes mobil. Plötsligt inser jag att jag glömt att försöka ringa henne. (Inte för att hon svarar på telefon numera, men ändå.) Jag prövar, flera signaler går fram innan mobilsvaret går igång. Mobilen är uppenbarligen laddad (senare får jag veta att mobilen ligger kvar hemma).

När den kvinnliga polisen från patrullen jag pratat med berättar att ryggsäcken, som min mor alltid brukar bära med sig, legat kvar på golvet i hallen (vilken iakttagelseförmåga de har, hinner jag tänka) när de gått in i lägenheten börjar jag undra om hon gett sig av i avsikt att aldrig mer komma tillbaka. Vi har tidigare på dagen haft ett möte med biståndshandläggare och hemtjänsten om hennes boende med anledning av hennes senaste utflykt i Stockholmsnatten. Vi har i det längsta velat att hon ska kunna bo kvar hemma eftersom hon är så rörlig; hon är ute och promenerar flera timmar varje dag, men nu börjar situationen bli ohållbar.

Att hon börjat ge sig ut på kvällar och nätter är något nytt. Hon klarar inte heller ens elementära inköp längre, och när hemtjänsten kommer och ska handla åt henne är hon inte hemma. Hemtjänstpersonal ringer mig och frågar vad de ska ge henne att äta när kylskåpet är tomt. De senaste veckorna har jag och min bror handlat basvaror. Hon reagerar inte längre på telefonens signaler, så när vänner och släktingar försöker ringa blir samtalen obesvarade. Hon blir allt mer isolerad framför teven i hemmet. Och att bestämma tider med henne är närmast ogörligt, så när det är dags för fotvård och besök hos frisören är hon inte hemma. Håret börjar se långt och ovårdat ut. Hon har också börjat ringa på hos grannar sent på kvällarna för att låna något, ett ägg eller få hjälp att öppna en vinflaska.

Var det en dödsdom jag uttalade när jag räknade upp allt detta i hennes närvaro? tänker jag. ”Helst vill ni väl förstås se mig i graven”, hade hon brustit ut. ”Härifrån får ni bära ut mig med fötterna före.”

Men vart skulle hon gå i så fall? funderar jag när jag samtalar med kvinnan i polispatrullen. Ut i Nackareservatet där vi promenerade rätt ofta när jag var liten och vi hade flyttat till Årsta. Var då i så fall? Är hon inte återfunnen i morgon bitti lär hon inte vara i livet, tänker jag. Och vad gör vi om vi inte hittar henne? För ett tag överväger jag om jag själv ska ut och leta. Om inte annat så för att känna att jag gör något. Men jag släpper tanken, området där hon kan finnas är alltför stort, jag har gett namnet på alla de ställen jag kan tänka mig till polisen. Har hon tagit någon buss eller tunnelbana åt fel håll kan hon vara precis var som helst i Stockholmsområdet.

Framåt ettiden slumrar jag in för att vakna med ett ryck halv fyra. ”Vinden!” tänker jag. ”Har någon letat på vinden?” Tidigare, när vår son och hans familj bodde i trappuppgången bredvid, hände det att hon tog genvägen över vinden till dem för att sedan inte hitta ut när hon skulle tillbaka.

Jag ringer Trygghetsjouren, de ser att polis och hemtjänst letat i källaren och i närområdet, men ingen notering om vinden. Damen jag talar med ska kolla upp det. Strax därpå ringer Malin, den kvinnliga polisen från patrullen jag samtalat med tidigare. Hon vill uppdatera mig, säger att de ännu inte hittat något, de och andra patruller har letat på alla ställen jag uppgivit. Polisen i Sörmland har till och med skickat en bil till fritidshuset i Gnesta. Alla poliser i Stockholm har hennes foto. Jag säger att även om min mor inte är särskilt sentimental av sig kanske hon har gått till minneslunden på Skogskyrkogården där askan av min far finns. Men de här redan varit där, säger hennes kollega i bakgrunden. Jag tipsar även Malin om vinden.

Det är lönlöst att somna om. Jag går upp och gör en kopp te, tänder ett ljus och sätter mig i köket med anteckningsboken. Efter någon timme lägger jag mig igen och halvslumrar fram till halv åtta när jag får ett sms från den polis som arbetar med försvunna personer i Stockholm syd. Vi hade kontakt senast för en vecka sedan, då hon hjälpte mig att upprätta en ny anmälan efter den som hennes kollegor lagt i papperskorgen under natten. Jag ringer upp. Hon säger att de kollar SL:s loggar men att det kan ta tid att få fram uppgifter från alla spärrar och bussar. Hon ser också att en polispatrull letat igenom vinden klockan 4.10. De har också konstaterat att min mors mobil ligger kvar hemma.

En stund senare ringer en av den ordinarie personalen från hemtjänsten. Hon har förstås konstaterat att min mor inte är hemma, men berättar samtidigt att hon för en månad sedan stött på min mor i Haninge centrum, 15 kilometer söder om Stockholm, inget ställe man tar sig till hur som helst från förorten där hon bor. Min mor har suttit på en bänk och samtalat med en man. Hon har uppenbarligen ett hemligt liv, hemligt även för henne själv misstänker jag.

Biståndshandläggaren har också fått en rapport om hennes försvinnande. Om hon hittas kommer man att ordna ett akutboende åt henne. Hon har talat med sin chef och de är överens om att situationen blivit ohållbar, att hon inte kan bo kvar hemma längre.

Själv kollar jag telefonbanken. Jag har länge skött min mors ekonomi och är sedan några månader också formellt hennes förvaltare (med ansvar för att ”bevaka rätt, förvalta egendom, sörja för person” som det står i beslutet). Kontoutdragen visar att hunnit med att åka till Liljeholmen på förmiddagen samma dag som hon försvunnit, Hon har handlat för 43 kronor på Systembolaget, 14 kr på Lidl och därefter några inköp på den lokala kvarterskrogen Inga uttag gjorts efter 12.40 då vi hittade henne där när vi skulle ha vårt möte om hennes boende.

Jag fyller också i en anmälan på Missing Peoples hemsida. En man från deras huvudkontor ringer efter en stund för att få uppgifterna bekräftade och be om mitt tillstånd att gå ut med en efterlysning. Innan den så småningom tas bort från deras Facebook-sida har den hunnit delas över 600 gånger!

Jag ringer min mors väninna M. och berättar vad som hänt. Hon säger att min mor ringt upp henne strax efter kl. 17.00 på gårdagseftermiddagen. Hon hade frågat om M. var hemma, och sagt att de måste ses snart. Sen hade hon lagt på. Det är länge sedan de talats vid. Min mor hade låtit som vanligt, inte nedstämd och självmordsbenägen i alla fall. Uppenbarligen har hon inte glömt hur man använder telefonen i alla fall.

Slutligen, klockan 11.03, ringer en polis från en av dagpatrullerna som jag talat med tidigare på förmiddagen och berättar att en civilperson hittat min mor, i skogen, i Ektorp Nacka. Hon låg i en snödriva, medtagen, men vaken och talbar. Hon hade förts med ambulans till Södersjukhuset där hon tas in med under 30 grader i kroppstemperatur. Jag och min bror skyndar dit.
*
Dagen efter talar jag med min kontakt hos polisens enhet för försvunna personer. SL:s loggar visar att min mor passerade spärrarna till tunnelbanan i Blåsut klockan 17.22, därefter har man sett henne på övervakningskamera vid Gullmarsplan vid 18-tiden, hon har först gått ner till tvärbanan och sedan gått upp igen. Därefter har hon gått upp till bussterminalen ovanför tunnelbanan, det är det sista man ser av henne. Inga fler inpasseringar i SL-systemet, inga fler övervakningsbilder. Några bussar från Gullmarsplan går inte till Nacka. Hur hon hamnat i en skogsdunge i närheten av Nacka Forum fem kilometer österut vet ingen, allra minst hon själv. Har hon promenerat, vilket är fullt möjligt med hennes fysik, måste hon ha passerat genom stora bostadsområden, gått över broar och motorleder. Inte vet vi heller hur länge hon legat där. 18 timmar är en lång tid. Är man en rask åldring som min mor hinner man gå långt på den tiden.

Etiketter:

torsdag, januari 11, 2018

Tänker du döda mig?

Det är mörkt i lägenheten när jag öppnar ytterdörren. Inifrån vardagsrummet dånar ljudet från teven. Min mor sitter i morgonrock i mörkret endast upplyst av ljuset från teveskärmen. Hon slår ihop händerna och utbrister glatt välkomnande sitt vanliga – Åh vad glad jag blir att se dig! Äntligen någon man känner igen.

Jag tar av mig skorna, går in i vardagsrummet och tänder en golvlampa.

– Tänker du döda mig? frågar hon.
– Nej, varför tror du det?

Jag hör på hennes tonfall att det inte är något skämt. Men hon låter inte rädd, snarare undrande, som om det handlade om att sätta på en kopp kaffe.

Jag går ut i hallen, tar av mig rocken, i köket drar jag igång kaffebryggaren och kollar posten. Efter att jag fått henne att dra ner ljudet på teven fikar vi. Jag har med mig saffransbullar och en liten julblomma. För en gångs skull gör jag henne sällskap och värmer lite glögg. Det är ju adventstid. I vanliga fall avstår jag från att delta i hennes accelererande alkohol- och sötsakskonsumtion. Vi skålar för julen. Hon äter sin saffransbulle med god aptit och frågar sedan om hon kan ta halva min. I matrummet står en tallrik med resterna från lunchen: ett löskokt (på gränsen till okokt) ägg, lite rödbetssallad och ett tomt vinglas. Hon ordnar sina måltider själv. Hemtjänsten får nöja sig med att diska när de kommer.

– Är det säkert att du inte kommer att döda mig?
– Varför tror du det? frågar jag igen.
– Jag vet inte, ibland får jag för mig saker.
– Håller jag på att bli en idiot? fortsätter hon.
– Ja, lite knäpp är du allt, svarar jag halvt på skämt halvt på allvar.

Idag har jag varken ork eller lust att påminna om den minnessjukdom som håller på att fördunkla hennes sinne. En förklaring hon för övrigt glömmer lika fort som jag sagt den. Vi dricker ur, jag bär ut kopparna i köket. Vi tar farväl och önskar varandra god jul. Dagen efter far jag till Gotland.

En vecka senare ringer min bror. En kvinna från Älvsjö har hört av sig och berättat att vår mor stått på deras uteplats och undrat var hon är. Min bror erbjuder sig att hämta henne men mannen i familjen är vänlig nog att skjutsa hem henne. Så slutar 2017.

Etiketter:

lördag, december 23, 2017

Att utmana sanningen

En kväll i månaden leder jag filosofikaféer på ett litet förortsbibliotek i södra Stockholm. Gemensamt utforskar vi frågor som Vad är ett meningsfullt liv? Finns Gud? Vad är demokrati? Mellan fem och tio deltagare brukar vi vara. – Är det du som är filosofen? kan någon fråga. – Nej, svarar jag, här är det ni som filosoferar.

Och så är det. Även om alla inte är filosofer så ställs vi alla någon gång i livet inför frågor om liv och död, rätt och fel osv. Det filosofiska kaféet är ett tillfälle då vi mer systematiskt utforskar sådana frågor. Behovet att föra meningsfulla samtal i dessa megafonernas tid verkar vara stort. Föreningen där jag är verksam ordnar filosofikaféer i Stockholm, Göteborg, Kiruna och andra håll i landet. De mest välbesökta kan locka upp till tjugo, trettio deltagare.

Nej jag har ingen formell filosofisk utbildning. Även om intresset för det som brukar kallas livsfrågor alltid funnits där. Men här är min roll samtalsledarens att genom frågor föra samtalet framåt och kanske få någon att ifrågasätta invanda ståndpunkter eller se andra perspektiv. Vi hittar sällan fram till ett svar på kvällens fråga, och det är en av poängerna.

Många gånger är jag den enda närvarande som är född i Sverige. Det ger mig andra perspektiv. Som när vi samtalade kring frågan ”Vad är hemma?” och en afghansk flyktingpojke på oklanderlig svenska (han hade varit i Sverige 1 ½ år) förklarade, att hemma det var där han hade sin madrass. En annan gång har jag sällskap efteråt på tunnelbanan med en kvinna som flydde hit från det forna Jugoslavien när hon förlorat sin man och allt i kriget 1993. Utbildad sjuksköterska i hemlandet har hon jobbat som undersköterska här i alla år. Nu är hon pensionär och besöker flera av filosofikaféerna runtom i Stockholm. När hon träffar sina väninnor blir det mest prat om sjukdomar och om kriget. Här får hon pröva sina tankar och formulera sig.

Sista gången för terminen har deltagarna själva fått ta med en fråga de vill utforska. Sen röstar vi. Valet faller på frågan ”Vad är sanning?” (Mannen som föreslagit ämnet berättar att han hört två tonårsflickor på ett konditori samtala om hur man kan veta vad som är sanning. Det är onekligen ett ämne i tiden.)

Vårt samtal vindlar sig fram kring frågor om fakta och kunskap, om religion, och om vad vi vet och vad vi tror. Många är intresserade av kunskapens gränser. Människan är som en myra på en fotbollsplan som just upptäckt att det finns en värld där utanför, menar någon.

Det här gången är två nya deltagare med, de har kommit i sällskap, den ene en ung man ännu inte riktigt hemma i det svenska språket. Utifrån exemplet Galilei talar vi om att vad som är sanning i en tid kan visa sig vara osant i en annan tid, när vi fått mer kunskap. Den unge mannen trevar efter orden, till slut tar han mod till sig, går fram till tavlan och ritar ett rakt streck. På Columbus tid trodde man att jorden var platt, förklarar han, utanför fanns avgrunden. Sen ritar han ett runt klot. Columbus menade att jorden var rund och för att komma till Indien ville han segla från motsatt hållet (att han istället stötte på en ny kontinent är en annan historia). Slutsatsen, tycks han mena, blir att endast genom att utmana sanningen hittar vi sanningen.

En avslutning så god som någon på en innehållsrik termin.
*

Svenska sällskapet för filosofisk praxis ordnar filosofiska kaféer i samarbete med ABF och Sensus i Stockholm, Södertälje, Göteborg och Kiruna. Mer info på föreningens hemsida. www.filosofiskpraxis.org
Utmanade sanningen