fredag, november 17, 2017

Kärlek

Jag får ett sms från dottern:
”Älskar dig mer än du begriper! Puss på fars dag.”
Jag tänker på allt man gått igenom med sina barn. Först de självklara småbarnsåren: hämta, lämna, laga mat, se till att hon och hennes bror var hela och rena; sen de första skolåren – förnuftigare, för att inte säga förnumstigare, än på mellanstadiet är nog aldrig människan. Sen puberteten, de konfliktfyllda åren, slutenheten omväxlande med släng i dörrar och utskällningar; och så småningom vilsenheten, de första åren som ung vuxen, då man som förälder bara kunde stå vid sidan av och finnas till, vid behov.

Och nu, ut på andra sidan, en vuxen person, med man och tre egna barn. Jag deras morfar. Och så en kärlek som denna.

Etiketter: ,

söndag, november 12, 2017

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker.

Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås.

Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma fanns också massor av jazz, förutom Jan Johansson, Staffan Abeleen, Oscar Brown J:r, Lars Gullin, Charlie Mingus, Gary Mulligan, Eje Thelin m.fl. Och en del klassiskt. Det här var den svenska jazzens stora guldålder. På lördagarna hade mina föräldrar ibland bjudning för släktingar och arbetskamrater. Man åt och spelade kort, drack grogg och dansade. Cigarettröken låg tät i vardagsrummet.

1970-talet kom och med det nya chefer, nya krav på jobbet. Det var inte längre tal om att sitta på muggen med Dagens Nyheter en stund när han kommit från tåget. Exakt vad som hände vet jag inte. Vi hade inte så mycket kontakt sedan jag flyttat hemifrån. (En gång möttes vi på pendeltåget. Han på väg från jobbet i Södertälje till Mölnbo, jag hade lånat ihop lite utrustning och skulle ut på Sörmlandsleden några dagar själv. ”Hej”. ”Hej, är du här?”. Främlingar för varandra.)

Något hände de där åren som bröt ner honom. Likt sin yngre bror, min farbror, bar han på en frihetslängtan. Han kunde nog aldrig inordna sig. Min bror har berättat hur han kom på honom med att låtsas gå till jobbet. Hur han gick upp på vinden och väntade på hur min mor och bror gick iväg, innan han gick ner igen till lägenheten.

Och så alkoholen. Inte så mycket sprit, mest starkvin och porter. Senare, när Lena och jag fått barnen och vi återupptagit kontakten något, hade han alltid ryggsäcken med när han hälsade på. Det klirrade när han lyfte den.

Och när vår son på mellanstadiet fick i uppgift att intervju någon äldre släkting om hur det var när de var barn öppnade han aldrig när det ringde på dörren.
*
I dag är det Fars dag. Jag skrev mer om honom när han skulle fyllt 90 i vintras.

Etiketter:

torsdag, november 09, 2017

Stig Sjödin

På bokrean i vintras köpte jag Svensk Poesi (Bonnier, 2016), en bastant koloss på över 1000 sidor, sammanställd av Daniel Möller och Niklas Schiöler. (Trots att jag är i branschen kan jag aldrig begripa varför förlagen rear ut nyss utgivna böcker. Sågar man inte av den gren man sitter på?) Jag bläddrar i den praktfulla utgåvan, vackert formgiven av Nina Ulmaja, och återfinner många av min ungdoms hjältar: Lars Gustafsson, Lennart Sjögren, som jag tog modet till mig att besöka en sommar i Byxelkrok, Göran Sonnevi, Tomas Tranströmer och Sonja Åkesson. Andra, som Bodil Malmsten och Lars Forssell, kom jag att upptäcka först senare i livet.

Sen börjar jag leta. Är det inte några som saknas? Stig Carlson? Petter Bergman (hans dikt ”20 december 1967” är väl ändå en klassiker), men framför allt Stig Sjödin vars märgfulla språk hade talat till mig med särskild kraft när jag som ung vuxen börjat läsa poesi på allvar. Sjödin skrev om arbetet, kärleken, och naturen.

En stormig novembermånad på 1970-talet hjälpte jag en vän som jobbade ett år som väderobservatör på Bjuröklubb. Där, längst ut i havsbandet i Västerbotten, försökte jag skriva en essä om Sjödin. Anteckningarna har jag fortfarande kvar i en mapp i källaren. Någon essä blev det nu aldrig men så småningom kom jag att presentera honom i den marxist-leninistiska veckotidningen Gnistan, vars kulturredaktör Åke Bergman blev eld och lågor över förslaget. Med bävan ringde jag upp den store och frågade om vi fick publicera några av hans dikter. Några pengar hade vi ju inte men kunde han tänka sig … osv? ”Får tryckaren betalt?”, svarade han kärvt, och det var jag ju tvungen att medge.

Det var ett statement om hur han, som en gång börjat sin yrkesbana på järnverket i Sandviken, såg på sitt arbete. Poeten och kroppsarbetaren, båda var lika mycket värda. Hursomhelst, han gav sitt bifall. Min text och några av hans dikter publicerades, vilket fick en ung poet på vänsterkanten att gå upp i falsett och skriva ett svavelosande motinlägg: Sjödin var ju reformist gubevars och skrev krönikor i Kommunalarbetaren, där han förordade socialdemokratisk seger i valet. Ytterst graverande. (Den upprörde poeten återfinns numera långt ut på högerkanten.) Idag är jag mest förvånad över att Sjödin gav sitt bifall till att låta sig publiceras i den allt annat än ”sossevänliga” vänstertidningen.

Politisk poesi går bra, om författaren heter Sonnevi eller så, men arbetarförfattare även en som gett ut samtliga böcker på Albert Bonniers förlag, där går tydligen gränsen för vad som passerar i förlagshuset på Sveavägen.

Stig Sjödin skulle fyllt 100 år den 7 oktober i år. På hans gravsten, där han ligger begravd på Katarina kyrkogård, står:
Det är genom att beskriva kärleken
som vi gör rädslan maktlös.

Stig Sjödin-sällskapet vårdar hans minne.

Etiketter:

söndag, november 05, 2017

Politik och våld

Att politik i grunden är institutionaliserat våld, påminns jag om när jag läser Tomas Lappalainens skildring av statens uppkomst i det antika Grekland (Världens första medborgare. Lindh & Co, 2017). Med utgångspunkt i sin kunskap om den italienska maffian (som han ägnat tre böcker) läser han Illiaden och Odyssén som en skildring av samhället på den grekiska halvön under 700-talet fvt och framåt. Där fanns ingen stat, ingen äganderätt, ingen yttranderätt. Var du en basileus (storman) ”ägde” du bara den mark du och din oikos (familj, hushåll) kunde försvara. Kom någon annan och starkare med sin här och besegrade dig var marken hans. Sa du emot någon som var mäktigare kunde han (det var ju alltid en han) hugga huvudet av dig. Att döda var ädelt och att röva inget skamligt sätt att försörja sig. Öga för öga, tand för tand.

Liksom i maffians samhälle handlade allt om beskydd och om vem som kunde beskydda vem. ”Beskydd” är ju en intrikat blandning av skydd och hot om våld. (Någon kommer in i en butik och erbjuder innehavaren sitt beskydd. ”Men jag behöver inget beskydd”, svarar denne oskyldigt. ”Är ni säker på det?” svarar besökaren.) Och även om innehavaren kan se sin butik nedbränd eller demolerad om han nekar, är beskydd inte detsamma som utpressning, skriver Lappalainen, beskyddet innebär ett faktiskt skydd mot andra konkurrerande ”beskyddare”, och för det förväntar sig beskyddaren en avgift, eller ”gåvor” som det kan heta med en förskönande omskrivning. På samma sätt som vi i mer utvecklade samhällen, som Sverige, betalar skatt och förväntar oss ett skydd, i första hand av polis och militär. Och om vi vägrar straffas vi. Men ett ”beskydd” är det.

Det som sedan, under stor vånda och allt annat än rätlinjigt, växte fram i de grekiska stadsstaterna (enligt Lappalainen troligen med början i kolonierna) var något helt nytt: medborgare (de fria beväpnade männen), lagar, domstolar, våldsmonopol, yttrandefrihet osv. Allt det vi förknippar med en modern demokrati. (Vilket också gav tid och kraft över till annat, som systematiskt tänkande – filosofi och vetenskaper –, dramatik och lyrik.)

Länge har historiker och religionssociologer pekat på de monoteistiska religionernas betydelse för civilisationens framväxt, till exempel det perserrike som grekerna framgångsrikt krigade mot eller Alexanders välde som de dukade under för på 300-talet före Kristus. Lappalainen fogar en annan och väsentligt pusselbit till denna historia. Och han gör det övertygande.
*
Om den italienska maffian har Tomas Lappalainen skrivit Maffia (1993), Camorra (2007) och ’Ndrangheta (2010). Andra böcker är Italien (1999) och Se Neapel och sedan dö (2006).



Etiketter: , ,

fredag, november 03, 2017

Just nu är jag här

Jag läser Isabelle Ståhls augustprisnominerade roman Just nu är jag här (N&K, 2017), en mardrömsliknande skildring av en ung (28 år) kvinna som glider runt i Stockholm mellan tillfälliga jobb, universitetskurser, Tinder-dejter och utenätter med för mycket alkohol och droger. Hon bor i andra hand i en förort, äter till och från antidepressiva och har inom sig en stor tomhet, och kanske en längtan. Mobilen plingar ständigt av Facebook-uppdateringar och Tindermeddelanden. När hon mår bra tar hon selfies och lägger upp på Instagram. Visst kan det låta som en parodi på nutidsmänniskan men Ståhl kan skriva och håller läsaren i sitt grepp

Jag läser boken med känslan av att balansera intill en avgrund. Långt därnere ser jag någon. Nej, det är knappast jag själv för 40 år sedan. Därtill fanns jag i alltför många sammanhang. Kan jag överhuvudtaget relatera till den känsla av rotlöshet romanen förmedlar? Ja, uppenbarligen eftersom jag läser vidare. Samtidigt får en formulering (”Om det bara kunde bli ett litet krig. Då skulle jag inte tvivla mer”) mig att minnas något jag läste och skrev om för flera år sedan. Den gången handlade det om kriget som renande kraft.
Uppdaterad.

Etiketter:

torsdag, oktober 19, 2017

En djupt rotad kvinnosyn

Tomas Lappalainen beskriver i sin lysande och rentav omtumlande skildring av stadsstatens uppkomst – Världens första medborgare, (Lindh 2017) – om hur inga kvinnor följde med på de expeditioner som grundade nya samhällen runt Medelhavet och Svarta havet:
Den självklara förutsättning var att man tog kvinnor, på vägen till eller på platsen för den nya bosättningen efter att ha besegrat de män som hade dem. Kan man inte här, i en sorts ursprungliga beskyddarrelation män och kvinnor emellan, skönja en historisk rot till kvinnoförtrycket? Mannen tvångsbeskyddar en kvinna i utbyte mot lydnad och reproduktion.En sorts maffiarelation i centrum av den historiska familjen, som alltjämt ger ett eftersläpande och, eftersom beskyddarverkligheten numera är helt förändrad, närmast drömskt eko i vår kultur.
"Beskydd" här alltså i samma bemärkelse som inom maffian, att det "drömska ekot" många gånger blir en mardröm, har vi ju fått otaliga bevis på.

Sigrid Schottenius Cullhed skriver intressant i SvD om den kvinnosyn som är djupt rotad i den västerländska kulturen: ”'Me too' ger röst åt tusentals år av tystnad

Etiketter:

#metoo och skammen

Att män, som beter sig som svin, skulle ändra sitt beteende på grund av en mediekampanj är nog att hoppas på för mycket. Men kan #metoo få alla oss som någon gång stått vid sidan och tittat på, eller sett hur en chef, kollega eller vän betett sig mot en kvinna eller en yngre man, att säga ifrån istället för att tiga, är ett stort steg taget. Den stora tragedin är ju som bekant inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.

Och hur ska pojkar och unga män någonsin lära sig bättre när vuxna män behandlar kvinnor som leksaker och sina privata ägodelar. Barn gör ju inte som vuxna säger utan som vi gör.

Att som man dela något i #metoo-kampanjen kan tyckas övermaga och ett förringande av kvinnors erfarenheter. Men aldrig glömmer jag den man som tryckte sitt hårda kön mot mig i tunnelbanan på bron mellan Slussen och Gamla stan. Jag var elva år och vi stod i utrymmet mellan dörrarna. Jag minns än idag den förlamande skräcken; att skrika eller säga något var uteslutet. Liten som jag var, lyckades jag till slut smita iväg vid nästa station. Men känslan av utsatthet och maktlöshet kan jag framkalla än idag.

Etiketter:

måndag, oktober 16, 2017

Hur stor ska Olle bli?


Min dotter delar med sig av ett samtal hon haft med barnbarnet, fyra år, om hans lillebror:

Etiketter:

lördag, oktober 14, 2017

Filosofisk retreat

En helg i oktober deltar jag i en filosofisk retreat på en kursgård i Småland. Med mobiler och paddor avstängda samtalar vi parvis och i grupp om ämnen som Människans natur, Att förstå sin omvärld och Naturen. Programmet ger gott om utrymme för vila och promenader i de natursköna omgivningarna. I retreattanken ingår ju att ge plats för avskildhet och reflektion. Några av samtalen inleds med en stunds gemensam meditation.

Som Jan, en av samtalsledarna sammanfattar, att vara människa är kanske att vi, tolv för varandra okända personer (vi känner varandra bara vid förnamn), kan sitta så här och samtala om vilka vi är och vart vi är på väg. Inget annat djur (för det är vi ju också) gör det, så vitt känt.

*
Kalle Grill, en av samtalsledarna, reflekterar över vad en filosofisk retreat är på SSFP:s blogg.

Etiketter: ,

fredag, oktober 13, 2017

En sorts försoning

Nej, någon närmare relation har jag aldrig haft med min mor. Min mormor tog hand om mig när jag var liten. Min mor, som var 18 år när jag föddes, jobbade på kontor. Det var hon som försörjde oss. På somrarna hyrde hon in mormor och mig på olika bondgårdar i Sörmland. Själv åkte hon på semester med sin dåvarande boyfriend. Vykort med motiv från Rom, Amsterdam och Paris blev exotiska inslag i postfacket nere i Björnlunda.

Vår kontakt blev förstås en annan när jag själv fick barn. Men något närmare umgänge har vi aldrig haft. Mest har vi träffats vid olika familjesammankomster. Ibland har hon ringt och läst upp ett tal hon ska hålla eller ett brev till någon politiker, och som hon vill ha mina synpunkter på. På senare år har telefonsamtalen mest varit proklamationer:
– Gud, vad jag är trött på våra politiker.
– Om vi visste hur bra vi har det här i landet.
Eller om det gått bra för favoritlaget:
– Heja Djurgården!
Och så ett snabbt ”Hejdå” innan något mer blivit sagt.

Nu när omständigheterna är andra – jag sköter hennes ekonomi och annat praktiskt – besöker jag henne ett par gånger i månaden. Jag kollar posten och ber om hennes underskrift på ett eller annat papper. Gången är alltid densamma:

Jag ringer på dörrklockan och öppnar med den nyckel jag har. För det mesta sitter hon framför teven med en kopp kaffe och ett glas vin eller punsch bredvid sig. På fotpallen ligger tevetidningen uppslagen, den enda tidning jag numera ser att hon bläddrar i. Någon enstaka gång vilar hon i sovrummet. Jag brukar ha med mig wienerbröd från Wallins konditori vid Skanstull.
– Åh vad glad jag blir! brukar hon utbrista när jag kommer. Äntligen någon jag känner igen!
– Får man en kram! kan hon också säga.
– Hur mår du? frågar jag.
– Åh, jag blir så ompysslad så det är inte riktigt klok.

Jag går ut i köket och sätter på kaffet, kollar igenom posten som hemtjänstpersonalen lägger undan i ett skåp. Sen fikar vi. När jag väl fått henne att skruva ner ljudet på teven kan vi samtala lite. Det brukar finnas en del praktiska saker vi behöver avhandla. Efter några inledande fraser blir det ofta tyst, hon med blicken fixerad vid teven. Någon gång har jag haft med mig paddan med bilder på barn och barnbarn. Hennes uppfattning om de senaste tillskotten i klanen är vag. Minstingen, 6 månader, vet hon inte vem det är. Ibland tittar vi på bilder från när hon var ung.

– Jag är så tacksam att du hjälper mig med min ekonomi, säger hon varje gång.
– Det är självklart, säger jag. Du hjälpte Lena och mig när ungarna var små och vi hade det knapert.
– Och när jag var liten försörjde du mormor och mig.

Då brukar hon berätta om när min morfar någon enstaka gång visade sig hemma:
” Då sa du: – Varför ger du inte mormor pengar till mat?
– Pratar du med pojken om sånt? svarade han då.
– Nej, men även små grytor har öron.
Då blev han tyst.”
*
Och när jag går säger hon ibland, som för att påminna sig själv:
– Du ska veta att både du och din bror är kärleksbarn.

Jag känner att jag i det tilltagande mörkret fortfarande har en förbindelse in till det som ännu är oförstört av hennes person. Och oberörd är jag inte. När jag säger, att om det fortsätter så här måste vi snart ansöka om ett annat boende för henne, då får jag tårar i öronen och jag känner hur rösten stockar sig. Jag lägger en hand på hennes arm.
– Aldrig! svarar hon. Är jag en idiot? säger hon sen.

Jag tänker när jag går, att är det så du har sett på de gamla och sköra vars talan du som förtroendevald förde så sent som häromåret?

Etiketter:

torsdag, oktober 05, 2017

Livet är ett mirakel

Jag ser på det yngsta barnbarnet, drygt sex månader gammal, och tänker: Nyss var du en skälvande liten fågelunge, fast förankrad vid din mors bröst. Nu sitter du upp, möter varje leende med ett skratt, klappar förtjust i händerna och utbrister i olika ljud och läten. I din mun har du fyra pärlvita tänder som du testar mot allt i din närhet. Till dina föräldrars stora glädje har det till och med hänt att du någon gång sovit en hel natt. Och snart kommer du att börja krypa, kunna resa dig upp och gå ut i den värld som väntar på dig.

Livet är ett mirakel.

Etiketter: ,

måndag, oktober 02, 2017

Magdalena Ribbing

Just som jag ska gå och lägga mig läser Lena en nyhetsflash om att Magdalena Ribbing har dött, avliden efter en fallolycka i hemmet. Det känns som om en gammal släkting gått bort. En klok sådan. Jag vet att många i vänkretsen fnissat och gjort sig lustiga över vad de kallat det ribbingska etikettstyranniet, som hur man håller i besticken eller viker en servett.

Och visst kunde hon upplysa om sånt som att en använd servett läggs till vänster för att markera att man avslutat en måltid och vad ”mörk kostym” betyder på en inbjudan. Men framför allt vill jag minnas henne för de dygder hon höll fram i detta egotrippade tidevarv, där vi alla tror oss vara de solar som planetsystemet kretsar kring: hänsyn, respekt och inlevelseförmåga. ”Tacka och tänk” som hon skrev i en av sina sista krönikor i Dagens Nyheter.

Hennes stil var precis och hennes penna kunde drypa av gift, vare sig det nu gällde frågor om det är rätt att kräva betalning av sina gäster (!) eller folk som behandlar hemmet de gästar som ett hotell och värdfolket som personal. Eller som när hon konstaterade att ”valfri klädsel” på en inbjudan aldrig innebär ”valfri”, endast att den som bjudit in överlåtit till gästen att avkoda vilket klädbruk som gäller i den sociala kretsen. Att man skulle säga ifrån om någon spred giftigheter och förakt runt ett middagsbord eller vid kaffeautomaten var också självklart för Ribbing.

Och när en miljöpartistisk politiker hamnade ute i kylan menade hon mitt i mediestormen att det är lika respektfullt att hälsa med handen mot hjärtat som att ta i hand, även i Sverige.

Hennes död är också en påminnelse om att vi aldrig vet när och hur våra dagar slutar.

Nog kommer jag att sakna henne alltid.

Etiketter: , ,

tisdag, september 26, 2017

Finns Gud?

En gång i månaden leder jag filosofiska kaféer på ett bibliotek i en av Stockholms södra förorter. Ett tiotal personer brukar dyka upp, en majoritet kvinnor, flertalet med annan härkomst än Sverige. Tillsammans utforskar vi ämnen som Vad är ett meningsfullt liv? Vad är hemma? Varför frågar vi?

Den här kvällen ställer vi oss frågan Finns Gud? Ämnet dök upp på förslag sista gången vi sågs i våras. Det är med viss bävan jag sätter mig på tunnelbanan. Även om våra samtal ska kännetecknas av respekt och lyssnande befarar jag en batalj mellan troende och ateister eller mellan företrädare för olika religioner, snarare än ett nyfiket utforskande.

Jag inleder lite kort om några av de olika gudsbevisen, och argumenten för och emot dessa. Till min förvåning visar det sig att alla närvarande utom en är troende.

Det blir sålunda ett samtal om Guds roll i tillvaron: Gud startade evolutionen genom Big bang och skapade naturlagarna och de första grundämnena, menar en kvinna. Det är samma Gud i alla religioner, är den allmänna mening, men med olika budbärare (och som gärna vill tjäna pengar och makt på sin tro). Bibelns skapelseberättelser är en saga och ska läsas symboliskt.

Som samtalsledare är det min uppgift att ställa kritiska motfrågor: Om Gud finns har vi då en fri vilja? Lite olika meningar om det, men i stort sett ja. Finns djävulen? Ja, kanske. Himmelen, helvetet? Nej, men evigt liv i någon form. Har Gud en plan? Nej, sånt är för människor. Är Gud alltid närvarande? Ondskans roll? Osv

Flera av deltagarna är naturvetenskapligt pålästa, det blir i mycket ett samtal om begrepp som Evigheten, mörk materia, mörk energi och universums expansion. Dvs många av de frågor som sysselsätter fysiker, astronomer och andra naturvetare, utan att vi har några bra svar.

Själv gick jag ur statskyrkan med min föräldrars godkännande vid 16 års ålder och har inte haft någon gudstro sedan grundskolans andra klass. För mig är tron en privatsak. Jag inser samtidigt religionens betydelse i mänsklighetens utveckling, från jägare-samlarsamhället till de stora stadscivilisationerna. Problematiskt blir det först när företrädare för olika religioner ska pracka på andra sin övertygelse, vare sig det gäller individer, grupper eller stater. Religionens makt över sinnena gör den också lockande för den världsliga makten.

För mig är tron på en Gud lika ofattbar som frågan om universums storlek, evigheten eller några av kvantfysikens obegripligheter. Men naturvetenskapens nyfikenhet och utforskande hållning tilltalar mig mer. Just de egenskaper som kännetecknar ett gott samtal, som denna kväll.
*
Tomas Björkman sätter i boken Världen vi skapar, som jag hade glädjen att vara redaktör för, in religionen i ett sammanhang som jag tycker är både lockande och rimligt. Rekommenderas varmt.
Om den gren inom filosofin som kallas filosofisk praxis har jag skrivit om tidigare. (Uppdaterad)

Etiketter: ,

lördag, september 16, 2017

När ljuset släcks

Jag tänker att ingen människa ska behöva uppleva det här, hur ens förälder förvandlas till ett barn. Det är mot naturen, tänker jag helt irrationellt. Som om naturen skulle bry sig om vilken del av kroppen – hjärtat, hjärnan eller njurarna – som slocknar först.

Gamla människor ska få bli skröpliga, tänker jag, behöva hjälp med att byta glödlampor och sätta upp gardiner. Kanske kontakt med myndigheter och hjälp med internetbanken. Dessemellan ska de läsa, se på tv och spela bridge. Umgås med barn och barnbarn. Och en dag ska de inte vakna mer.

Ibland tänker jag att förnuftet i ditt fall är en lampa som glappar, i stunder av klarhet tänd, och just när man tror att felet är fixat så slocknar den igen.

Det hör till sjukdomsbilden, säger de som vet. Likaså att klara vissa dagliga rutiner, sånt som man alltid gjort, som att ringa telefonbanken eller ta ersättningsbussen för tvärbanan till Liljeholmen och handla för 23 kr på Willys. Och Systembolaget, förstås. Du går också utan större besvär den dryga halvmilen från fritidshuset – du har fortfarande en nyckel kvar – till pendeltåget, men missar stationen och fortsätter ut ur samhället åt andra hållet tills en granne av en händelse får se dig och larmar polisen och sen min bror.

Jag kommer på besök en dag när krisen med Nordkorea just dragit igång. – Jag är så trött på våra politiker, är det första du säger när jag stiger in. – Jaså, säger jag, vad tänker du på då? – Ja, allt som händer ute i världen. Jag vill inte uppleva ett tredje världskrig innan jag dör.

Uppenbarligen ser du tv-nyheterna. Men att Dagens Nyheter inte längre kommer på morgnarna, har du inte märkt. Länge låg tidningarna olästa innan jag ringde och sa upp prenumerationen. Du stod registrerad som prenumerant sedan 1 januari 1958. Tack, säger jag. Det är vi som ska tacka, säger den unge mannen vänligt.

Att fatta beslut om ändrat boende är nog bland det svåraste man som anhörig kan ställas inför. ”Aldrig”, säger du med eftertryck när jag för saken på tal. ”Här får ni bära mig ut med stövlarna före”, brukar du säga om lägenheten du bott i sedan början av 70-talet, först med min pappa, och min yngre bror, och sedan drygt tolv år som änka. Vi vet också genom minnesforskningen att en stor del av identiteten, inte minst hos äldre, finns i den invanda miljön: jackan som hänger på sin galge i hallen, fjärrkontrollen – den välbekanta – på sin plats på fotpallen framför tv:n, kaffebryggaren bredvid spisen osv. Att flyttas till en ny och främmande miljö bryter många gånger raskt ner de återstående delarna av personligheten.

Att låsa in dig på ett hem skulle vara som att spärra in ett djur från savannen i en bur, tänker jag. Och det gick an så länge du bara utsatte dig själv för fara eller oroade oss anhöriga. Men saker och ting ändras fort nu. Snart finns det inte längre något val.

Etiketter:

onsdag, september 13, 2017

Hans Alfredson och tiden

Så var de borta alla ur det ursprungliga Svenska Ord-gänget: Hasse, Tage, Gösta, Monica Z, Lena Nyman och med dem ett stycke svensk efterkrigs- och kulturhistoria.

Många har redan skrivit och talat om Hans Alfredson och den osannolika bredden i hans gärning, som jag tror resultatet av ett medvetet växelbruk mellan olika uttrycksformer och det regelbundet pausade samarbetet med parhästen Tage Danielsson, också han med ett eget skapande vid sidan av. Lägg därtill en hög lägstanivå och, liksom hos Monty Python, den grundläggande bildning en akademisk utbildning förr kunde ge.

Nej, medan jag ser ett hafsigt hopkommet minnesprogram på SvT tänker jag på Hasse Alfredson och tiden. Vi glömmer lätt, när vi idag nostalgiskt drömmer oss tillbaka, vilket auktoritärt samhälle Folkhemssverige en gång var. Myndigheter som reglerade våra liv i detalj, kyrkan fortfarande en stark maktfaktor i samhället, socialdemokratins 40-åriga maktinnehav, korporatismen (Staten och kapitalet). Och om inte det räckte, Säpo och IB som höll ögonen på alla som kunde misstänkas för något otillbörligt.

När Hans Alfredson och Tage Danielsson fann varandra i början av 1960-talet svepte en frihetsvind över världen, med koloniernas frigörelse i spåren av andra världskriget, med en frihetslängtan som letade sig ut till en städerska i Karlskoga (Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink), till gruvorna i Malmfälten, till kvinnorna, studenterna och arbetarna. I allt detta var Hasse och Tage och Svenska Ord en del. Något som de visade redan i den första Gröna hund-revyn med sketcher som den om pastor Jansson (”Livet är som en påse) och ”Du gamla du fria” i csardas-takt (om romer och integration, lika aktuell idag som då), fram till den jävulska satiren mot Olof Palme och de andra partiledarna i ”2:15 för mjölken” (”Det hade jag ingen aaaning om”) inför folkomröstningen om kärnkraften 1980. De skapade ord och talesätt som lever än idag. Med humor, värme och skärpa pickade de på fundamentet till det gamla, mindre akademiska och mer folkkära än till exempel Monty Python.

Att de och hela Svenska Ord inte bara slog in redan öppna dörrar visade de genom sin medverkan vid IB-galan 1973 på gamla Riksdagshuset till stöd för de fängslade IB-avslöjarna Jan Guillou och Peter Bratt. Här talar vi inte om en varumärkesbyggande medverkan på någon välmenande gala. Det var ett statement som hördes.

Att friheten sedan blev ”valfrihet” och att den detaljstyrning som idag drabbar många i arbetslivet bär stora likheter med de 31 teser gruvarbetarna i Kiruna och Malmberget satte sig i protest emot 1969; att det ur allt det antiauktoritära reste sig något minst likt auktoritärt är en annan historia, som vi alla bär ett gemensamt ansvar för och är inget vi kan lasta Hasse och Tage för.

Men det vi kan minnas är att den som får skrattarna på sin sida har större chans att vinna. I alla fall för stunden.

Tack Hasse, för allt.

Etiketter:

söndag, september 10, 2017

Våra blickar möts. Han ler

Jag står med cykeln och väntar på grönt ljus i korsningen Regeringsgatan/Mäster Samuelsgatan. Gatan är igenkorkad med bilar från alla håll som blivit stående när fotgängarna fått grönt och börjat gå. Stadsjeepar, skåpbilar, taxibilar, budbilar. Alla blockerar alla. Plötsligt tappar någon tålamodet och börjar tuta. Kraftfullt. Fler hakar på. Jag får en ingivelse och börjar pingla med ringklockan. Framför mig står en man i kavaj med en portfölj under armen och väntar på att gå över. Våra blickar möts. Han ler. Jag ler. Sen börjar trafiken rulla och jag cyklar vidare.

Etiketter: ,

torsdag, september 07, 2017

På egen hand

Vi återvänder till Stockholm en söndag. Det är sommarens sista helg. Dagen är varm. Vi gör en oannonserad visit hos några vänner som just köpt ett hus en bit utanför stan. Lena har en konferens måndag och tisdag innan hon återvänder till ön och vardagen där. Jag blir kvar, på egen hand för första gången sedan början av sommaren. Det har varit en intensiv tid, med som mest elva personer i olika åldrar under samma tak. En period har vi passat två av barnbarnen. Då och då har det larmat från Stockholm om olika saker min mor företagit sig.

Jag känner hur jag sakteliga börjar hitta mig själv igen. (”Hur livet återvänder”, höll jag på att skriva, som om livet endast kan levas fullt ut i ensamhet.) Jag inser hur djupt präglad jag är av min uppväxt, som ensamt barn i en tillvaro utan andra barn än mig själv.

Jag har svårt att inordna mig. Jag älskar min fru, trivs i vårt hus på östra Gotland, där vi nu planerar att bygga ut – ett kombinerat gästhus och kontor för oss båda – ändå är det här, i stan där jag är född och växt upp, och i lägenheten där jag bott i nio år nu i höst, som jag känner mig hemma.

Jag är en människa med rutiner. Jag går upp vi halvsju–sjutiden, ibland skriver jag en stund, gör min sjukgymnastik, går en rask promenad (nu när jag inte kan löpa längre), duschar, äter frukost, kollar mejlen och börjar arbeta. Möten, luncher och ärenden, försöker jag förlägga till eftermiddagen. Ibland hämtar jag något barnbarn.

Väl hemma lagar jag middag, om jag inte köpt färdigt eller tar fram något ur frysen, diskar, gör en kopp kaffe i moccabryggaren, kollar mejl och Facebook en stund innan jag lägger mig i soffan i vardagsrummet, dryftar dagens händelser med Lena på telefon, ser på tv någon enstaka gång, läser eller låter tankarna komma och gå som de vill. Ibland är det något möte jag går på.

Jag ser på mina barn och barnbarn. Deras olika personligheter och livsval, men ändå hur präglade de är av att ha vuxit upp med syskon som de glatts och fajtats med, och hur de lärt sig att leva tillsammans, det som är människans ursprung och nödvändighet. Nej, ensam är inte stark. Någon har byggt soffan jag ligger i; plockat och rostat bönorna jag gör mitt kaffe av; jag måste tjäna pengar för att klara min hyra osv. Vi är sociala djur.

Jag har svårt att inordna mig, skrev jag. Är det inte snarare tvärtom, att det är viljan att vara till lags, anpassa mig, som tar så mycket kraft, även i umgänget med dem som står mig nära och som jag håller kära? Kanske framför allt där? Jag tänker ibland att en gnutta mer egoism och hänsynslöshet inte skulle skadat. Ska jag någon gång säga ifrån måste jag ta ett djupt andetag och ta sats långt nerifrån – ”Jo, det är en sak jag tänkt på …” – som om hela min existens sattes på spel av en vardaglig dispyt eller meningsskiljaktighet. Vilken den i någon mening kanske också är.

Den här sommaren läser jag Knausgårds fyra böcker till sin dotter. Inga jämförelser i övrigt, men när han skriver
”Det är förstås också möjligt att jag aldrig egentligen hade brytt mig om andra människor, bara mig själv, och att jag nu tog tillfället i akt att leva så fullt ut, att det som hände också var en ursäkt för att avlägsna allt annat än det jag levde för, nämligen [barnen], och skrivandet”
kan jag känna igen mig.

Etiketter:

onsdag, september 06, 2017

Knausgård, mannen, pappan, författaren

Jag skrev att jag undrade om jag någonsin läst en manlig författare som skrivit så kärleksfullt om sin familj och sina barn som Knausgård i hans böcker till sin dotter. Varför begränsa det manlig förresten? Men här har det sina poänger. Jag tänker på debatten om Kulturmannen, där Knausgård var med på ett hörn, både som anfallande och angripen. Här möter vi författaren och mannen som går upp mellan fyra och fem på morgonen och skriver några timmar innan han väcker barnen och lagar frukost. Han skjutsar och hämtar, från skola och fritidsaktiviteter. Han lagar mat och läser en stund för barnen när de lagt sig innan han går ut i skrivarstugan ytterligare några timmar. Hustrun Linda är periodvis sjuk och ligger i en av böckerna inlagd på sjukhus, men även sedan hon tillfrisknat verkar det mesta i Knausgårds liv kretsa kring skrivande, läsning och barnen.

Visst, vi konstruerar verkligheter när vi skriver, gör ett utsnitt, skapar oss en persona. Men nog liknar Knausgård en del män jag mött, trägna arbetare i kulturens trädgård, ofta med heltidsarbetande hustrur som ser till att det finns pengar till mat och att hyran kan betalas, medan mannen, kulturarbetaren, hämtar och lämnar barn, handlar, lagar mat och håller koll på barnens och familjens aktiviteter. Just så som livet gestaltade sig för Lena och mig när barnen var små och bodde hemma.
*
Böckerna är Om hösten, Om vintern, Om våren och Om sommaren (och bör nog läsas i den ordningen, vilket jag först inte gjorde). I små miniessäer tillägnade sin dotter redogör Knausgård i detalj för allt från Fågelsträck och Ögon till Termosar och Universums skapelse. En sorts lustfylld, men också allvarlig ”Så funkar livet” för en ny liten varelse. Allt varvat med dagboksanteckningar från livet i ett litet samhälle på den skånska landsbygden. Jag har svårt att släppa böckerna när jag läst klart. De roar mig mycket.

Etiketter: , ,

måndag, september 04, 2017

Knausgård kärleksfullt och solkigt

Den senare delen av sommaren, och när jag väl lämnat Ferrantes larmande, påträngande och svettiga Italien bakom mig, förlorar jag mig i Karl Ove Knausgårds värld. Inte Min Kamp-eposet som jag aldrig känt någon håg till, utan de fyra böcker han skrivit till sin, när serien inleds, ännu ofödda dotter. Böckerna heter Om hösten, Om vinter, Om våren och Om sommaren. När den sista skrivs är flickan drygt två år.

Det är en upplyftande, drabbande och vemodig läsning. Har jag någonsin läst en manlig författare som skrivit så kärleksfullt om sin familj och sina barn? Allt det vardagliga, oglamorösa. Disken som plockas in och ut ur diskmaskinen. Barnen som äter sina frukostflingor, spelar badminton i trädgården, ligger i soffan och tittar på tv, eller som här; det är valborgsmässoafton. Hustrun är som så många gånger inlagd på sjukhus. Han tar tremånaders-bebisen och hennes två äldre syskon för att gå och titta på elden. Han gör ett sista försök att få med den äldsta systern, drygt tolv år. Hon ligger på sängen och tittar i datorn:

”– Ska du inte följa med? sa jag.
– Tror inte det, sa hon och tittade upp. Måste jag?
– Måste och måste, sa jag. Men det blir kul.
– Ha ha. Din definition av kul är en annan än min.
– Hur är min, då?
– Sitta med ylletröja i en stuga på fjället.
– Har jag någonsin gjort det?
– Kanske inte direkt. Men det är det du drömmer om. Det är bara att erkänna.
– Och du då, vad drömmer du om?
– Ett eget rum i ett nytt hus som inte har sneda väggar och där allt är modernt.
– Okej, sa jag. Men kom om du ångrar dig.” (Om våren, 2016)


Etiketter:

söndag, september 03, 2017

Att vara anhörig

Jag läser om anhörigvården i Svenska Dagbladet. ”Omkring 1,3 miljoner svenskar vårdar eller stödjer en närstående i Sverige. Det innebär en besparing på 181 miljarder kronor till det svenska samhället varje år. Summan är högre än vad föräldraförsäkringen kostar under drygt fyra år.”

Även om min situation inte på något vis kan liknas vid den många anhöriga har, så är det ändå ett antal timmar varje månad jag ägnat åt att sköta min mors ekonomi och kontakter med vård, hemtjänst och myndigheter. För att inte tala om alla blodtryckshöjande brandkårsutryckningar när hon är försvunnen; eller när någon granne ringer om att hon har setts vandra åt helt fel håll på landsvägen i Sörmland; eller att hon går ut mer eller mindre klädd på gatorna i stadsdelen där hon bor.

Nej, det mesta kring min mor – vården, hemtjänsten, kontakterna med kommunen – fungerar väl. Jag möter kompetent personal, som agerar professionellt och med empati inom ramarna för vad de tillåts göra med hänsyn till integritet, egen vilja osv. Det är bara min mor som inte fungerar, tänker jag.

Samtidigt slår det mig att alla jag möter, med undantag för någon enstaka läkare på geriatriken och en del manliga undersköterskor, är kvinnor. Kvinnlig hemtjänstpersonal, kvinnlig distriktsläkare, kvinnlig distriktssköterska, kvinnliga chefer, kvinnliga biståndshandläggare, till och med assistenten på tingsrätten och advokaten jag talar med är kvinnor. Jag kan inte komma ifrån tanken att det påverkar att jag är man, att jag kan formulera mig i tal och skrift, kan disponera min tid och är dessutom gift med en läkare som vet vilka ord som kan vara viktiga att använda för att få saker och ting att hända.

Å andra sidan, de förutsättningarna fanns också under de sista åren av min fars liv. Och då fungerade inget, då han som psykiatrins patient blev liggande på ett kommunalt äldreboende när geriatriken inte längre ville veta av honom. Den gången var det som att slåss mot väderkvarnar. I dimma. Det ska inte min mor behöva uppleva.

Etiketter: , ,

torsdag, augusti 31, 2017

Kyrkor

Fyraåringen är helt uppfylld av kyrkor denna sommar. Och sådan finns det ju gott om på Gotland. Så fort tillfälle ges tar vi en paus och stannar till utanför någon av alla dessa medeltida bondekatedraler.

Först tittar vi på gravarna. För hans storasyster får jag läsa namn, titlar och årtal på sedan länge avlidna hemmansägare, lotsar, läkare och fiskare. Hon förklarar strängt för lillebror att man inte får springa på gravarna. Väl inne i kyrkan ska kyrkbänkarna provsittas, predikstolen och altaret inspekteras. Jag säger att de inte får springa i gångarna, klättra på altaret eller dra i repet till kyrkklockan. Av någon anledning respekteras det. Storasyster frågar var kistan brukar stå vid begravningar och sen håller hon en symbolisk akt över sin snuttetrasa på en vacker matta framför altaret. Vid dopfunten försöker jag förklara dopet, vigseln och några av de andra kristna ritualerna som de icke-troende föräldrarna avstått från.

Sen börjar han leka att han är vaktmästare (”Jag jobbar här”) och vill sälja psalmböcker och vykort till oss. Då går vi ut.

– Varför vill du så gärna titta på kyrkor? frågar jag.
– Men jag har ju aldrig sett såna förut.

Lärbro kyrka. Källa: Wikimedia

Etiketter: ,

tisdag, augusti 29, 2017

Bodström och moralen

När det gäller halten teflon i sitt hudpansar kan Thomas Bodström nog bara mäta sig med Carl Bildt i vårt land

Som ledamot i styrelsen för pensionsbolaget Allra var han, tillsammans med Ebba Lindsö och andra ansvarig för att hundratals miljoner av pensionsspararnas pengar försvunnit ner i ägarnas fickor. När det började osa katt (dvs Svenska Dagbladet uppmärksammade bolaget) rusade han liksom Lindsö mot nödutgången. Mer smakfullt hade kanske varit att stanna och ta sitt ansvar, vilket Andres Cervenka påpekar i SvD 18 mars 2017. För detta sitt agerande fråntog regeringen följdriktigt Ebba Lindsö ordförandeposten i Sjätte AP-fonden. Thomas Bodström? Ja han belönas nu med landshövdingeposten i rikets största län.

Det är inte första gången Thomas Bodström visar prov på sitt eminenta civilkurage. När CIA, med regeringens goda minne, kidnappade två egyptier i vårt land 2001 och förde dem till tortyr och fängslande i Egypten tittade Bodström, som då var justitieminister, diskret åt annat håll. I efterhand har han smakfullt nog antytt att ansvaret den gången nog vara Anna Lindhs, död sedan länge. Lena Sundströms har nogsamt beskrivit allt i sin bok Spår.

Skulle jag av en händelse (Gud förbjude) hamna i någon av alla dessa tv-soffor som Bodström frekventerar skulle jag resa mig upp och gå. Och för en regering som kallar sig feministiskt är det en utnämningspolitik som ter sig en smula besynnerlig.

Etiketter:

lördag, augusti 26, 2017

Den stora tystnaden

De sista barnbarnen lämnar huset. Ivar, fyra år, vinkar ut genom bakrutan och ropar:

– Hejdå! Ha en trevlig sommar!

Nåja, det är den 15 augusti och sommaren går mot sitt slut. Kommentaren har han nog hört någon annan säga. Men orden fyller mig med värme. Jag tänker att han börjar bli stor nu; inser att andra människor har ett eget liv, med egna intressen och behov. Storasyster däremot mer tillknäppt i avskedets stund, har svårare att ta farväl.

I fem veckor har huset varit fullt av folk. Som mest elva personer under ett och samma tak. Från tidig morgon till sen kväll har rymden fyllts av röster: skratt, grått och skrik. Nu infinner sig den stora tystnaden. Vi tvättar lakan, plockar ihop leksaker som ligger utspridda på tomten och i huset. I tomheten känns fantomsmärtorna. Jag väntar mig hela tiden att några ska komma tillbaka. Från badet. Från affären. Glada barnröster som ropar -- Vet du morfar?! Eller hungriga, gråtande barn som behöver utfordras snarast.

Visst, det är skönt när de åker. Men jag saknar dem redan.

Etiketter:

torsdag, augusti 24, 2017

Varför ville jag det?

Den här sommaren har barnbarnet, nyss fyllda fyra år, rådbråkat sin och allas våra hjärnor med frågor. En del svårare att svara på än andra. En dag upptäcker han en liten fyrhjuling i korgen med leksaker:

– Varför har jag den här? frågar han.

– Du fick den av farmor och farfar när vi var på Kaknästornet, svarar storasyster.

– Men varför fick jag den?

– Du ville väl ha den, försöker jag.

– Men varför ville jag det?

Det sista sagt med ett närmast hjälplöst tonfall.

Etiketter:

torsdag, juli 13, 2017

Semester


Etiketter:

lördag, april 22, 2017

När ljuset blir en plåga

Jag läser på nätet om årstidsbunden depression. Försöker hålla mig till de mer seriösa sajterna. Det är A. som sätter mig på spåret när vi samtalar en dag. Fenomenet är inte ovanligt. Givetvis har det ett engelskt namn: seasonal affective disorder (SAD). Och nog är man Sad allt. Nedstämdheten som en tung dovhet i kroppen, ångesten som tar spänntag över bröst och tinningar, allra värst är det på morgnarna innan jag tar mig upp. Och tankarna: tankarna som far som svarta moln över en stormpiskad himmel. Vårtrötthet sa man förr. Och nog är jag trött, förutom en och annan vaknatt, sover jag så fort jag kan.

Och så plötsligt tillnyktringen – vid arbetsbordet, på årsmötet med grannarna på landet, eller när Lena och jag sätter upp hyllor uppe på loftet en dag. Då stiger mitt andra, vakna jag fram. Sen, utmattningen, tillbaka in i mörkret igen. Känslan av outsäglig ensamhet. Saker jag annars uppskattar känns inte längre lockande. Jag avstår badet i sockenbastun på påskafton, det blir heller ingen gubbröra gjord till sillunchen.

Har jag inte varit med om det här förut? Hur några veckor, ja upp till någon månad varje vår varit en plåga? Efter midsommar brukar det klinga av och någon sorts frid infinner sig.

Det finns olika teorier: om ljusets betydelse, underskott på serotonin, melatonin, D-vitamin osv. Sanningen är att ingen vet. Men vi är många som drabbas varje år. För andra är hösten och vintern värre. Och förekomsten tilltar ju längre man kommer från ekvatorn, där fenomenet lär vara okänt. Ett annat tecken är att det återkommer varje år vid samma tid och klingar av efter en tid.

Eller är det förändringen? Våren är ju uppbrottets och förvandlingens tid. Pockande, utmanande, i kontrast mot det inre mörkret. ”Du borde vara glad nu.” Nej, hösten är min tid, när mörkret och stillheten sänker sig. Tid för arbete och koncentration. Vardagen som återvänder efter sommarens kaosartade tumult.

När blev det så här? Var det när barnen slutat skolan och flyttade hemifrån? Dessförinnan var ju försommaren festernas och aktiviteternas tid. Skolavslutning, picknick och brännboll med föräldrar, studentmottagningar. Inte hade man tid att känna efter då. Eller? Och hur var det dessförinnan? En tendens till depressivitet har jag alltid haft. Men har den varit årstidsbunden?

Så, vad göra? Medicin är uteslutet. Effekten brukar infinna sig först efter ett par veckor, och då har besvären ofta redan klingat av. Dessutom förstärker sådana där preparat mina maniska tendenser; jag gör saker och tar på mig uppgifter som jag sedan ångrar.

Nej, det blir att ta en dag i sänder. Vara ute mycket, motionera, simma, söka upp ljuset, undvik obehagliga uppgifter och framförallt inte försöka lösa några livs- eller samhällsproblem just nu. Kort sagt, vara snäll mot sig själv. Och varför inte, anpassa tillvaron efter sinnesstämningen, istället för tvärtom.

Etiketter: ,

söndag, mars 26, 2017

Lördag

Jag har tagit sovmorgon, är förkyld och ligger kvar i sängen med tidningen på paddan när hemtjänsten ringer. Klockan kvart i åtta. Vår mor är inte hemma när de kommer för att ge medicin och hjälpa till med frukost. Jag svarar att hon har dålig koll på klockan, ibland går upp tidigt för att åka iväg och handla något hon fått för sig. Vi enas om att de får höra av sig om hon inte återkommit senare under dagen.
*
Klockan är nu kvart i sju. Jag ser fram emot en lugn hemmakväll. Jag har varit och sett Citizen Schein, håller just på att reda av en kikärtsgryta som jag satt in i ugnen innan jag gick hemifrån, när hemtjänsten ringer igen. Vår mor har inte kommit hem. Okej, nu börjar det bli allvarligt. Jag säger att jag ska kolla runt bland vänner och bekanta.

Jag prövar att ringa henne på mobilen och möts av den vanliga, välpolerade rösten ”abonnenten du söker kan inte nås för tillfället …”

Jag ringer min bror. Han är borta på någon tillställning, men berättar att hon sagt att hon skulle åka ut på landet i dag, gå på årsmötet i samfälligheten inne i Gnesta och sedan gå upp till huset för att leta efter något. Vi enas om att han ska försöka få tag på någon granne för att se om hon överhuvudtaget dykt upp på mötet. Jag ringer hemtjänsten och berättar vad jag fått veta. Den trevliga personen slutar klockan tio på kvällen och lovar att gå tillbaka senare för att se om hon kommit hem då.

Min bror ringer tillbaka, han har pratat med en granne som varit uppe vid huset men där har det varit tyst och mörkt. Han har också lyckats fått tag i vice ordföranden i samfälligheten som bekräftar att vår mor varit på mötet. De har pratat lite. (”Hon verkar gammal och skröplig.”) Mötet har tagit slut klockan 13.15. Klockan är nu närmare halv åtta. Det är mörkt ute. Och kallt. Har hon irrat bort sig i skogen och blivit liggande? Jag tar fram en del papper jag sparat om efterlysningar av försvunna personer. Ring 112, har Carina vår kontaktperson i hemtjänsten, sagt – alltid när det gäller dementa personer. Konstaterar att jag inte fixat något aktuellt fotografi som jag tänkt tidigare. Och signalement? Hur beskriver man en människa? Längd? Kroppsbyggnad? Vikt? Vad har hon på sig? Eller ska man ringa sjukhusen först? Jag ringer sonen som lyckas fixa fram ett hyfsat aktuellt fotografi som han skickar över.

Jag gör ett sista försök och ringer på hennes fasta telefon. Och hon svarar:

– Jag är hemma. Och dricker glögg.

Hon berättar att hon varit på landet. Jag säger att hon varit borta väldigt länge, att det är mörkt ute och att både min bror och jag har varit oroliga.

– Det var väl roligt att ni varit det som omväxling, svarar hon.

Hennes ord går som ett slag rakt in i solarplexus. Jag känner hur det knyter sig inom mig. För första gången under denna drygt två år långa resa vill jag bara skrika rakt ut åt henne (”… för i h–e fattar du inte hur oroliga vi är … du har ju för f–n gått vilse där ute i skogarna flera gånger de senaste åren, inbillat att du ska möta vargar, gått åt fel håll … för mindre än ett halvår sedan föll du och blev liggande hemma i ditt badrum fyra fem dagar, det var en ren slump att vi upptäckte dig … det är kallt och mörkt ute … det är klart att vi blir oroliga…”). Men jag sväljer (Lena får ta smällen senare när jag pratar med henne) och säger bara

– Det där hörde jag inte.

Vi växlar några ord om mötet (det har varit tråkigt) och den där klänningen som hon letat efter på nytt utan att hitta. Den fanns inte på vinden hemma heller, säger hon.

Vi avslutar. Jag ringer hemtjänsten och meddelar att hon är hemma nu. Messar min bror, Lena och sonen.

Jag ställer mig och diskar. Fast egentligen vill jag riva hela köket. Jag känner mig väldigt, väldigt upprörd.

Etiketter:

lördag, mars 18, 2017

En svart klänning. I sammet

Carina från hemtjänsten ringer vid lunchtid och berättar att min mor inte är hemma.
– Hon sa i morse att hon skulle åka ut till landet idag. Det var något hon skulle hämta.
Ut till landet? Så här års? Hjälp, vad har hon nu hittat på?

Jag ser framför mig en mörk, kall stuga i ett fritidshusområde en timmes färd med pendeltåg från Stockholm. Vattnet är avstängt. Buss ditupp går några gånger om dagen, till fots är det ett par kilometer genom skogen.

Dessutom är det min fars födelsedag. Han skulle ha fyllt 90 år just denna dag. Sist vi pratade sa hon att hon skulle till minneslunden i Skogskyrkogården idag, tända ett ljus och lägga en blomma.

Jag messar min bror som svarar att hon ringt min svägerska dagen innan och berättat vad hon tänkt göra. När han sen ringt tillbaka har hon inte svarat.
Suck. Jag tänker, att är hon inte tillbaka till middagen får vi sätta igång och efterlysa henne.

När jag varit inne på affären senare på eftermiddagen ser jag att hon ringt min telefonsvarare. Jag ringer upp. Hon är tillbaka hemma nu. Vi växlar några ord om min dotters stundande nedkomst, som hon har koll på. Hon säger att hon varit på landet.
– Gud vad jag har irrat idag.
Hon berättar att hon har tagit bussen från pendeltågsstationen men gått tillbaka genom skogen när hon skulle hem.
– Men skulle inte du till kyrkogården idag?
– Ja, nej, det får bli någon annan dag.
– Vad var det du skulle hämta? frågar jag.
När hon inte svarar upprepar jag frågan lite försiktigt.
– En svart klänning. I sammet. Men jag hittade den inte.
En svart klänning? I sammet? På landet? Jag försöker förgäves dra mig till minnes om jag någonsin sett henne bära någon sådan. Numera går hon mest klädd i en udda täckjacka, ett par röda mjukisbyxor och en vildmarkshatt, inköpt i Lappland.

Vi avslutar samtalet. Senare kollar jag med min bror och min hustru. Ingen vet med sig om att ha sett en sådan klänning.
*
På kvällen funderar jag över vilka till synes oemotståndliga krafter det är som kan få en människa att släppa allt och jaga ut till ett öde hus i skogen en kall marsdag för att leta efter … en svart klänning? Som ingen ens vet om den existerar.
Ja, vilka krafter är det som driver oss, bakom den sköra skärva av förnuft som vi navigerar med genom vardagen?

onsdag, mars 15, 2017

En helt vanlig dag?

Tisdag 14 mars – Onsdag 15 mars 2017

• Min far skulle ha fyllt 90 år idag. Jag minns, skriver en liten betraktelse och lägger upp.

• Hemtjänsten ringer och säger att min mor inte är hemma (”I morse sa hon att hon skulle åka ut på landet idag.” ”Till landet? Så här års? Hjälp, vad har hon nu hittat på?”)

• Vår dotter föder sitt tredje barn: en pojke, kl. 4.50 på morgonen.

En vanlig dag i mitt liv. Eller kanske inte

Etiketter:

tisdag, mars 14, 2017

Idag skulle min far ha fyllt 90 år

Idag skulle min far ha fyllt 90 år om inte mörkret sänkt sig över honom långt tidigare. Generna fanns där, båda hans föräldrar, min farmor och farfar, blev långt över 90. Men livet ville annorlunda; hans kvarlämnade dagböcker vittnar om längtan efter något annat än livet som tjänsteman på avdelningen för prissättningen av motordelar på Scania-Vabis i Södertälje. Livets svarta ironi, han som avskydde bilar och aldrig skaffade körkort i bilismens förlovade land: Folkhemmet. Varje morgon gick han upp, långt före oss andra, kokade sin gröt och gick eller cyklade sedan från Årsta till Södra station och tåget till Södertälje, med medhavd bok eller tidning. Varje morgon låg det en lapp med en liten hälsning eller dagsreflektion i tandborstmuggen.

Nej, livet ville inte att han fick bli den skrivande, läsande och drömmande människa han nog innerst inne ville. Men insändare blev det, mest mot alla bilvägar och broar som byggdes under rekordåren.
På äldre dagar när alkoholen tagit honom i sitt grepp återkom han gång på gång till hur en lärarinna en gång gjort sig lustig över en uppsats han skrivit i folkskolan:
”Med ett raskt kliv förflyttar vi oss så till Nordiska museet på Djurgården”, hade han skrivit.
”Jag skulle vilja se Stig ta ett raskt kliv från Strandvägen till Djurgården”, sa hon, kärringen. Skratt i klassen.
Så knäcker man en känslig själ.

Men inget kunde hindra honom från att föra intresset för musik och litteratur vidare till mig. Långt efter att jag lärt mig läsa kunde han fortfarande ligga bredvid mig i sängen på kvällarna och läsa högt ur någon bok. På lantstället i Vagnhärad hade vi högläsning när mörkret sänkt sig ute. På söndagarna gick vi långa skogspromenader. Han först, jag och min mor efter i gummistövlar.

När jag kom i tonåren följdes vi åt till biblioteket i Årsta, gick på konserter med Jan Johansson och andra av tidens storheter inom jazzen. Det var också han som visade mig vägen till den moderna 60-talslitteraturen med namn som PC Jersild, Stig Claesson, Sven Delblanc, Sven Lindqvist och Jan Myrdal (idel män, men Marianne Höök vet jag att han uppskattade).
Jag lärde mig också att en riktig karl tvättar sina skjortor och strumpor själv. Och när min bror föddes (jag var 16 år då) bytte han blöjor och vyssade till sömns lika mycket som någon annan. Långt in på kvällen kunde han dansa med den nyfödde i famnen till Frank Sinatra, Count Baisse eller Lars Gulin. Han älskade för övrigt att dansa.

Sista kvällen han levde satt jag på hans sjukrum på Dalens sjukhus och spelade en kassett med Lars Gulin som jag tagit med. Dagen efter var han borta.

Jag fick aldrig säga hur mycket han betytt för mig, därtill var hans sista decennier alltför mörka. Beröm och uppskattning klarade han inte heller; det var som om han inte ens för sig själv kunde erkänna att han kunde betyda något för någon annan. Och jag fick honom aldrig att gå med i någon Vietnam-demonstration. Någon kollektiv varelse var han inte. Snarare ekelöfsk i sin tro på den ensamma människan.

Etiketter:

måndag, januari 16, 2017

Vad är arbete?

Vad är arbete? Jag ser Roland Paulsen utveckla sina teorier om det onödiga arbetet i SvT:s nya program Idévärlden. Paulsen menar att vi arbetar för mycket, för länge och med fel saker. Eva Uddén Sonnegård, en av arkitekterna bakom den reinfeldtska arbetslinjen, är föga förvånande av motsats åsikt. Vi måste arbeta mer och längre.

Diskussionen är lurig. För vad är då arbete? Vi kör buss, vårdar sjuka, lagar bilar, serverar på restaurang, gör kalkyler på en dator osv. Men vad är motsatsen? Fritid? Och vad gör vi på vår fritid? Förutom nödvändig vila och rekreation lagar vi mat, diskar, städar och tvättar. Någon kanske arbetar i sin trädgård, snickrar på sitt hus osv. Mycket av det vi gör när vi inte arbetar är alltså – arbete. Och vi behöver arbeta, hur ska vi annars få tak över huvudet och mat på bordet? Frågan är hur mycket, och vad som ska vara betalt.

Så vad Paulsen och Sonnegård träter om är alltså lönearbetet. Och där har det hänt en del sedan den lagstadgade 40-timmarsveckan infördes för drygt 40 år sedan. Inte med arbetstiden, den är densamma och har snarare ökat om man ser till det växande övertidsuttaget. Produktiviteten har också ökat rejält, men frukterna av den fördelas allt mer ojämlikt. Så att istället för att ta ut produktivitetsökningen i kortare arbetstider och högre lön reses nu alltså krav (ofta från sådana som gärna arbetar mycket och länge) på att vi måste jobba mer och längre. Samtidigt står stora grupper i samhället utanför lönearbete. Min slutsats är att det handlar om makten över våra resurser.

Jag tycker programmet är sevärd, trots en del kritik som rests mot formen.

Etiketter: