lördag, september 16, 2017

När ljuset släcks

Jag tänker att ingen människa ska behöva uppleva det här, hur ens förälder förvandlas till ett barn. Det är mot naturen, tänker jag helt irrationellt. Som om naturen skulle bry sig om vilken del av kroppen – hjärtat, hjärnan eller njurarna – som slocknar först.

Gamla människor ska få bli skröpliga, tänker jag, behöva hjälp med att byta glödlampor och sätta upp gardiner. Kanske kontakt med myndigheter och hjälp med internetbanken. Dessemellan ska de läsa, se på tv och spela bridge. Umgås med barn och barnbarn. Och en dag ska de inte vakna mer.

Ibland tänker jag att förnuftet i ditt fall är en lampa som glappar, i stunder av klarhet tänd, och just när man tror att felet är fixat så slocknar den igen.

Det hör till sjukdomsbilden, säger de som vet. Likaså att klara vissa dagliga rutiner, sånt som man alltid gjort, som att ringa telefonbanken eller ta ersättningsbussen för tvärbanan till Liljeholmen och handla för 23 kr på Willys. Och Systembolaget, förstås. Du går också utan större besvär den dryga halvmilen från fritidshuset – du har fortfarande en nyckel kvar – till pendeltåget, men missar stationen och fortsätter ut ur samhället åt andra hållet tills en granne av en händelse får se dig och larmar polisen och sen min bror.

Jag kommer på besök en dag när krisen med Nordkorea just dragit igång. – Jag är så trött på våra politiker, är det första du säger när jag stiger in. – Jaså, säger jag, vad tänker du på då? – Ja, allt som händer ute i världen. Jag vill inte uppleva ett tredje världskrig innan jag dör.

Uppenbarligen ser du tv-nyheterna. Men att Dagens Nyheter inte längre kommer på morgnarna, har du inte märkt. Länge låg tidningarna olästa innan jag ringde och sa upp prenumerationen. Du stod registrerad som prenumerant sedan 1 januari 1958. Tack, säger jag. Det är vi som ska tacka, säger den unge mannen vänligt.

Att fatta beslut om ändrat boende är nog bland det svåraste man som anhörig kan ställas inför. ”Aldrig”, säger du med eftertryck när jag för saken på tal. ”Här får ni bära mig ut med stövlarna före”, brukar du säga om lägenheten du bott i sedan början av 70-talet, först med min pappa, och min yngre bror, och sedan drygt tolv år som änka. Vi vet också genom minnesforskningen att en stor del av identiteten, inte minst hos äldre, finns i den invanda miljön: jackan som hänger på sin galge i hallen, fjärrkontrollen – den välbekanta – på sin plats på fotpallen framför tv:n, kaffebryggaren bredvid spisen osv. Att flyttas till en ny och främmande miljö bryter många gånger raskt ner de återstående delarna av personligheten.

Att låsa in dig på ett hem skulle vara som att spärra in ett djur från savannen i en bur, tänker jag. Och det gick an så länge du bara utsatte dig själv för fara eller oroade oss anhöriga. Men saker och ting ändras fort nu. Snart finns det inte längre något val.

Etiketter:

onsdag, september 13, 2017

Hans Alfredson och tiden

Så var de borta alla ur det ursprungliga Svenska Ord-gänget: Hasse, Tage, Gösta, Monica Z, Lena Nyman och med dem ett stycke svensk efterkrigs- och kulturhistoria.

Många har redan skrivit och talat om Hans Alfredson och den osannolika bredden i hans gärning, som jag tror resultatet av ett medvetet växelbruk mellan olika uttrycksformer och det regelbundet pausade samarbetet med parhästen Tage Danielsson, också han med ett eget skapande vid sidan av. Lägg därtill en hög lägstanivå och, liksom hos Monty Python, den grundläggande bildning en akademisk utbildning förr kunde ge.

Nej, medan jag ser ett hafsigt hopkommet minnesprogram på SvT tänker jag på Hasse Alfredson och tiden. Vi glömmer lätt, när vi idag nostalgiskt drömmer oss tillbaka, vilket auktoritärt samhälle Folkhemssverige en gång var. Myndigheter som reglerade våra liv i detalj, kyrkan fortfarande en stark maktfaktor i samhället, socialdemokratins 40-åriga maktinnehav, korporatismen (Staten och kapitalet). Och om inte det räckte, Säpo och IB som höll ögonen på alla som kunde misstänkas för något otillbörligt.

När Hans Alfredson och Tage Danielsson fann varandra i början av 1960-talet svepte en frihetsvind över världen, med koloniernas frigörelse i spåren av andra världskriget, med en frihetslängtan som letade sig ut till en städerska i Karlskoga (Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink), till gruvorna i Malmfälten, till kvinnorna, studenterna och arbetarna. I allt detta var Hasse och Tage och Svenska Ord en del. Något som de visade redan i den första Gröna hund-revyn med sketcher som den om pastor Jansson (”Livet är som en påse) och ”Du gamla du fria” i csardas-takt (om romer och integration, lika aktuell idag som då), fram till den jävulska satiren mot Olof Palme och de andra partiledarna i ”2:15 för mjölken” (”Det hade jag ingen aaaning om”) inför folkomröstningen om kärnkraften 1980. De skapade ord och talesätt som lever än idag. Med humor, värme och skärpa pickade de på fundamentet till det gamla, mindre akademiska och mer folkkära än till exempel Monty Python.

Att de och hela Svenska Ord inte bara slog in redan öppna dörrar visade de genom sin medverkan vid IB-galan 1973 på gamla Riksdagshuset till stöd för de fängslade IB-avslöjarna Jan Guillou och Peter Bratt. Här talar vi inte om en varumärkesbyggande medverkan på någon välmenande gala. Det var ett statement som hördes.

Att friheten sedan blev ”valfrihet” och att den detaljstyrning som idag drabbar många i arbetslivet bär stora likheter med de 31 teser gruvarbetarna i Kiruna och Malmberget satte sig i protest emot 1969; att det ur allt det antiauktoritära reste sig något minst likt auktoritärt är en annan historia, som vi alla bär ett gemensamt ansvar för och är inget vi kan lasta Hasse och Tage för.

Men det vi kan minnas är att den som får skrattarna på sin sida har större chans att vinna. I alla fall för stunden.

Tack Hasse, för allt.

Etiketter:

torsdag, september 07, 2017

På egen hand

Vi återvänder till Stockholm en söndag. Det är sommarens sista helg. Dagen är varm. Vi gör en oannonserad visit hos några vänner som just köpt ett hus en bit utanför stan. Lena har en konferens måndag och tisdag innan hon återvänder till ön och vardagen där. Jag blir kvar, på egen hand för första gången sedan början av sommaren. Det har varit en intensiv tid, med som mest elva personer i olika åldrar under samma tak. En period har vi passat två av barnbarnen. Då och då har det larmat från Stockholm om olika saker min mor företagit sig.

Jag känner hur jag sakteliga börjar hitta mig själv igen. (”Hur livet återvänder”, höll jag på att skriva, som om livet endast kan levas fullt ut i ensamhet.) Jag inser hur djupt präglad jag är av min uppväxt, som ensamt barn i en tillvaro utan andra barn än mig själv.

Jag har svårt att inordna mig. Jag älskar min fru, trivs i vårt hus på östra Gotland, där vi nu planerar att bygga ut – ett kombinerat gästhus och kontor för oss båda – ändå är det här, i stan där jag är född och växt upp, och i lägenheten där jag bott i nio år nu i höst, som jag känner mig hemma.

Jag är en människa med rutiner. Jag går upp vi halvsju–sjutiden, ibland skriver jag en stund, gör min sjukgymnastik, går en rask promenad (nu när jag inte kan löpa längre), duschar, äter frukost, kollar mejlen och börjar arbeta. Möten, luncher och ärenden, försöker jag förlägga till eftermiddagen. Ibland hämtar jag något barnbarn.

Väl hemma lagar jag middag, om jag inte köpt färdigt eller tar fram något ur frysen, diskar, gör en kopp kaffe i moccabryggaren, kollar mejl och Facebook en stund innan jag lägger mig i soffan i vardagsrummet, dryftar dagens händelser med Lena på telefon, ser på tv någon enstaka gång, läser eller låter tankarna komma och gå som de vill. Ibland är det något möte jag går på.

Jag ser på mina barn och barnbarn. Deras olika personligheter och livsval, men ändå hur präglade de är av att ha vuxit upp med syskon som de glatts och fajtats med, och hur de lärt sig att leva tillsammans, det som är människans ursprung och nödvändighet. Nej, ensam är inte stark. Någon har byggt soffan jag ligger i; plockat och rostat bönorna jag gör mitt kaffe av; jag måste tjäna pengar för att klara min hyra osv. Vi är sociala djur.

Jag har svårt att inordna mig, skrev jag. Är det inte snarare tvärtom, att det är viljan att vara till lags, anpassa mig, som tar så mycket kraft, även i umgänget med dem som står mig nära och som jag håller kära? Kanske framför allt där? Jag tänker ibland att en gnutta mer egoism och hänsynslöshet inte skulle skadat. Ska jag någon gång säga ifrån måste jag ta ett djupt andetag och ta sats långt nerifrån – ”Jo, det är en sak jag tänkt på …” – som om hela min existens sattes på spel av en vardaglig dispyt eller meningsskiljaktighet. Vilken den i någon mening kanske också är.

Den här sommaren läser jag Knausgårds fyra böcker till sin dotter. Inga jämförelser i övrigt, men när han skriver
”Det är förstås också möjligt att jag aldrig egentligen hade brytt mig om andra människor, bara mig själv, och att jag nu tog tillfället i akt att leva så fullt ut, att det som hände också var en ursäkt för att avlägsna allt annat än det jag levde för, nämligen [barnen], och skrivandet”
kan jag känna igen mig.

Etiketter:

onsdag, september 06, 2017

Knausgård, mannen, pappan, författaren

Jag skrev att jag undrade om jag någonsin läst en manlig författare som skrivit så kärleksfullt om sin familj och sina barn som Knausgård i hans böcker till sin dotter. Varför begränsa det manlig förresten? Men här har det sina poänger. Jag tänker på debatten om Kulturmannen, där Knausgård var med på ett hörn, både som anfallande och angripen. Här möter vi författaren och mannen som går upp mellan fyra och fem på morgonen och skriver några timmar innan han väcker barnen och lagar frukost. Han skjutsar och hämtar, från skola och fritidsaktiviteter. Han lagar mat och läser en stund för barnen när de lagt sig innan han går ut i skrivarstugan ytterligare några timmar. Hustrun Linda är periodvis sjuk och ligger i en av böckerna inlagd på sjukhus, men även sedan hon tillfrisknat verkar det mesta i Knausgårds liv kretsa kring skrivande, läsning och barnen.

Visst, vi konstruerar verkligheter när vi skriver, gör ett utsnitt, skapar oss en persona. Men nog liknar Knausgård en del män jag mött, trägna arbetare i kulturens trädgård, ofta med heltidsarbetande hustrur som ser till att det finns pengar till mat och att hyran kan betalas, medan mannen, kulturarbetaren, hämtar och lämnar barn, handlar, lagar mat och håller koll på barnens och familjens aktiviteter. Just så som livet gestaltade sig för Lena och mig när barnen var små och bodde hemma.
*
Böckerna är Om hösten, Om vintern, Om våren och Om sommaren (och bör nog läsas i den ordningen, vilket jag först inte gjorde). I små miniessäer tillägnade sin dotter redogör Knausgård i detalj för allt från Fågelsträck och Ögon till Termosar och Universums skapelse. En sorts lustfylld, men också allvarlig ”Så funkar livet” för en ny liten varelse. Allt varvat med dagboksanteckningar från livet i ett litet samhälle på den skånska landsbygden. Jag har svårt att släppa böckerna när jag läst klart. De roar mig mycket.

Etiketter: , ,

måndag, september 04, 2017

Knausgård kärleksfullt och solkigt

Den senare delen av sommaren, och när jag väl lämnat Ferrantes larmande, påträngande och svettiga Italien bakom mig, förlorar jag mig i Karl Ove Knausgårds värld. Inte Min Kamp-eposet som jag aldrig känt någon håg till, utan de fyra böcker han skrivit till sin, när serien inleds, ännu ofödda dotter. Böckerna heter Om hösten, Om vinter, Om våren och Om sommaren. När den sista skrivs är flickan drygt två år.

Det är en upplyftande, drabbande och vemodig läsning. Har jag någonsin läst en manlig författare som skrivit så kärleksfullt om sin familj och sina barn? Allt det vardagliga, oglamorösa. Disken som plockas in och ut ur diskmaskinen. Barnen som äter sina frukostflingor, spelar badminton i trädgården, ligger i soffan och tittar på tv, eller som här; det är valborgsmässoafton. Hustrun är som så många gånger inlagd på sjukhus. Han tar tremånaders-bebisen och hennes två äldre syskon för att gå och titta på elden. Han gör ett sista försök att få med den äldsta systern, drygt tolv år. Hon ligger på sängen och tittar i datorn:

”– Ska du inte följa med? sa jag.
– Tror inte det, sa hon och tittade upp. Måste jag?
– Måste och måste, sa jag. Men det blir kul.
– Ha ha. Din definition av kul är en annan än min.
– Hur är min, då?
– Sitta med ylletröja i en stuga på fjället.
– Har jag någonsin gjort det?
– Kanske inte direkt. Men det är det du drömmer om. Det är bara att erkänna.
– Och du då, vad drömmer du om?
– Ett eget rum i ett nytt hus som inte har sneda väggar och där allt är modernt.
– Okej, sa jag. Men kom om du ångrar dig.” (Om våren, 2016)


Etiketter:

söndag, september 03, 2017

Att vara anhörig

Jag läser om anhörigvården i Svenska Dagbladet. ”Omkring 1,3 miljoner svenskar vårdar eller stödjer en närstående i Sverige. Det innebär en besparing på 181 miljarder kronor till det svenska samhället varje år. Summan är högre än vad föräldraförsäkringen kostar under drygt fyra år.”

Även om min situation inte på något vis kan liknas vid den många anhöriga har, så är det ändå ett antal timmar varje månad jag ägnat åt att sköta min mors ekonomi och kontakter med vård, hemtjänst och myndigheter. För att inte tala om alla blodtryckshöjande brandkårsutryckningar när hon är försvunnen; eller när någon granne ringer om att hon har setts vandra åt helt fel håll på landsvägen i Sörmland; eller att hon går ut mer eller mindre klädd på gatorna i stadsdelen där hon bor.

Nej, det mesta kring min mor – vården, hemtjänsten, kontakterna med kommunen – fungerar väl. Jag möter kompetent personal, som agerar professionellt och med empati inom ramarna för vad de tillåts göra med hänsyn till integritet, egen vilja osv. Det är bara min mor som inte fungerar, tänker jag.

Samtidigt slår det mig att alla jag möter, med undantag för någon enstaka läkare på geriatriken och en del manliga undersköterskor, är kvinnor. Kvinnlig hemtjänstpersonal, kvinnlig distriktsläkare, kvinnlig distriktssköterska, kvinnliga chefer, kvinnliga biståndshandläggare, till och med assistenten på tingsrätten och advokaten jag talar med är kvinnor. Jag kan inte komma ifrån tanken att det påverkar att jag är man, att jag kan formulera mig i tal och skrift, kan disponera min tid och är dessutom gift med en läkare som vet vilka ord som kan vara viktiga att använda för att få saker och ting att hända.

Å andra sidan, de förutsättningarna fanns också under de sista åren av min fars liv. Och då fungerade inget, då han som psykiatrins patient blev liggande på ett kommunalt äldreboende när geriatriken inte längre ville veta av honom. Den gången var det som att slåss mot väderkvarnar. I dimma. Det ska inte min mor behöva uppleva.

Etiketter: , ,

torsdag, augusti 31, 2017

Kyrkor

Fyraåringen är helt uppfylld av kyrkor denna sommar. Och sådan finns det ju gott om på Gotland. Så fort tillfälle ges tar vi en paus och stannar till utanför någon av alla dessa medeltida bondekatedraler.

Först tittar vi på gravarna. För hans storasyster får jag läsa namn, titlar och årtal på sedan länge avlidna hemmansägare, lotsar, läkare och fiskare. Hon förklarar strängt för lillebror att man inte får springa på gravarna. Väl inne i kyrkan ska kyrkbänkarna provsittas, predikstolen och altaret inspekteras. Jag säger att de inte får springa i gångarna, klättra på altaret eller dra i repet till kyrkklockan. Av någon anledning respekteras det. Storasyster frågar var kistan brukar stå vid begravningar och sen håller hon en symbolisk akt över sin snuttetrasa på en vacker matta framför altaret. Vid dopfunten försöker jag förklara dopet, vigseln och några av de andra kristna ritualerna som de icke-troende föräldrarna avstått från.

Sen börjar han leka att han är vaktmästare (”Jag jobbar här”) och vill sälja psalmböcker och vykort till oss. Då går vi ut.

– Varför vill du så gärna titta på kyrkor? frågar jag.
– Men jag har ju aldrig sett såna förut.

Lärbro kyrka. Källa: Wikimedia

Etiketter: ,

tisdag, augusti 29, 2017

Bodström och moralen

När det gäller halten teflon i sitt hudpansar kan Thomas Bodström nog bara mäta sig med Carl Bildt i vårt land

Som ledamot i styrelsen för pensionsbolaget Allra var han, tillsammans med Ebba Lindsö och andra ansvarig för att hundratals miljoner av pensionsspararnas pengar försvunnit ner i ägarnas fickor. När det började osa katt (dvs Svenska Dagbladet uppmärksammade bolaget) rusade han liksom Lindsö mot nödutgången. Mer smakfullt hade kanske varit att stanna och ta sitt ansvar, vilket Andres Cervenka påpekar i SvD 18 mars 2017. För detta sitt agerande fråntog regeringen följdriktigt Ebba Lindsö ordförandeposten i Sjätte AP-fonden. Thomas Bodström? Ja han belönas nu med landshövdingeposten i rikets största län.

Det är inte första gången Thomas Bodström visar prov på sitt eminenta civilkurage. När CIA, med regeringens goda minne, kidnappade två egyptier i vårt land 2001 och förde dem till tortyr och fängslande i Egypten tittade Bodström, som då var justitieminister, diskret åt annat håll. I efterhand har han smakfullt nog antytt att ansvaret den gången nog vara Anna Lindhs, död sedan länge. Lena Sundströms har nogsamt beskrivit allt i sin bok Spår.

Skulle jag av en händelse (Gud förbjude) hamna i någon av alla dessa tv-soffor som Bodström frekventerar skulle jag resa mig upp och gå. Och för en regering som kallar sig feministiskt är det en utnämningspolitik som ter sig en smula besynnerlig.

Etiketter:

lördag, augusti 26, 2017

Den stora tystnaden

De sista barnbarnen lämnar huset. Ivar, fyra år, vinkar ut genom bakrutan och ropar:

– Hejdå! Ha en trevlig sommar!

Nåja, det är den 15 augusti och sommaren går mot sitt slut. Kommentaren har han nog hört någon annan säga. Men orden fyller mig med värme. Jag tänker att han börjar bli stor nu; inser att andra människor har ett eget liv, med egna intressen och behov. Storasyster däremot mer tillknäppt i avskedets stund, har svårare att ta farväl.

I fem veckor har huset varit fullt av folk. Som mest elva personer under ett och samma tak. Från tidig morgon till sen kväll har rymden fyllts av röster: skratt, grått och skrik. Nu infinner sig den stora tystnaden. Vi tvättar lakan, plockar ihop leksaker som ligger utspridda på tomten och i huset. I tomheten känns fantomsmärtorna. Jag väntar mig hela tiden att några ska komma tillbaka. Från badet. Från affären. Glada barnröster som ropar -- Vet du morfar?! Eller hungriga, gråtande barn som behöver utfordras snarast.

Visst, det är skönt när de åker. Men jag saknar dem redan.

Etiketter:

torsdag, augusti 24, 2017

Varför ville jag det?

Den här sommaren har barnbarnet, nyss fyllda fyra år, rådbråkat sin och allas våra hjärnor med frågor. En del svårare att svara på än andra. En dag upptäcker han en liten fyrhjuling i korgen med leksaker:

– Varför har jag den här? frågar han.

– Du fick den av farmor och farfar när vi var på Kaknästornet, svarar storasyster.

– Men varför fick jag den?

– Du ville väl ha den, försöker jag.

– Men varför ville jag det?

Det sista sagt med ett närmast hjälplöst tonfall.

Etiketter:

torsdag, juli 13, 2017

Semester


Etiketter:

lördag, april 22, 2017

När ljuset blir en plåga

Jag läser på nätet om årstidsbunden depression. Försöker hålla mig till de mer seriösa sajterna. Det är A. som sätter mig på spåret när vi samtalar en dag. Fenomenet är inte ovanligt. Givetvis har det ett engelskt namn: seasonal affective disorder (SAD). Och nog är man Sad allt. Nedstämdheten som en tung dovhet i kroppen, ångesten som tar spänntag över bröst och tinningar, allra värst är det på morgnarna innan jag tar mig upp. Och tankarna: tankarna som far som svarta moln över en stormpiskad himmel. Vårtrötthet sa man förr. Och nog är jag trött, förutom en och annan vaknatt, sover jag så fort jag kan.

Och så plötsligt tillnyktringen – vid arbetsbordet, på årsmötet med grannarna på landet, eller när Lena och jag sätter upp hyllor uppe på loftet en dag. Då stiger mitt andra, vakna jag fram. Sen, utmattningen, tillbaka in i mörkret igen. Känslan av outsäglig ensamhet. Saker jag annars uppskattar känns inte längre lockande. Jag avstår badet i sockenbastun på påskafton, det blir heller ingen gubbröra gjord till sillunchen.

Har jag inte varit med om det här förut? Hur några veckor, ja upp till någon månad varje vår varit en plåga? Efter midsommar brukar det klinga av och någon sorts frid infinner sig.

Det finns olika teorier: om ljusets betydelse, underskott på serotonin, melatonin, D-vitamin osv. Sanningen är att ingen vet. Men vi är många som drabbas varje år. För andra är hösten och vintern värre. Och förekomsten tilltar ju längre man kommer från ekvatorn, där fenomenet lär vara okänt. Ett annat tecken är att det återkommer varje år vid samma tid och klingar av efter en tid.

Eller är det förändringen? Våren är ju uppbrottets och förvandlingens tid. Pockande, utmanande, i kontrast mot det inre mörkret. ”Du borde vara glad nu.” Nej, hösten är min tid, när mörkret och stillheten sänker sig. Tid för arbete och koncentration. Vardagen som återvänder efter sommarens kaosartade tumult.

När blev det så här? Var det när barnen slutat skolan och flyttade hemifrån? Dessförinnan var ju försommaren festernas och aktiviteternas tid. Skolavslutning, picknick och brännboll med föräldrar, studentmottagningar. Inte hade man tid att känna efter då. Eller? Och hur var det dessförinnan? En tendens till depressivitet har jag alltid haft. Men har den varit årstidsbunden?

Så, vad göra? Medicin är uteslutet. Effekten brukar infinna sig först efter ett par veckor, och då har besvären ofta redan klingat av. Dessutom förstärker sådana där preparat mina maniska tendenser; jag gör saker och tar på mig uppgifter som jag sedan ångrar.

Nej, det blir att ta en dag i sänder. Vara ute mycket, motionera, simma, söka upp ljuset, undvik obehagliga uppgifter och framförallt inte försöka lösa några livs- eller samhällsproblem just nu. Kort sagt, vara snäll mot sig själv. Och varför inte, anpassa tillvaron efter sinnesstämningen, istället för tvärtom.

Etiketter: ,

söndag, mars 26, 2017

Lördag

Jag har tagit sovmorgon, är förkyld och ligger kvar i sängen med tidningen på paddan när hemtjänsten ringer. Klockan kvart i åtta. Vår mor är inte hemma när de kommer för att ge medicin och hjälpa till med frukost. Jag svarar att hon har dålig koll på klockan, ibland går upp tidigt för att åka iväg och handla något hon fått för sig. Vi enas om att de får höra av sig om hon inte återkommit senare under dagen.
*
Klockan är nu kvart i sju. Jag ser fram emot en lugn hemmakväll. Jag har varit och sett Citizen Schein, håller just på att reda av en kikärtsgryta som jag satt in i ugnen innan jag gick hemifrån, när hemtjänsten ringer igen. Vår mor har inte kommit hem. Okej, nu börjar det bli allvarligt. Jag säger att jag ska kolla runt bland vänner och bekanta.

Jag prövar att ringa henne på mobilen och möts av den vanliga, välpolerade rösten ”abonnenten du söker kan inte nås för tillfället …”

Jag ringer min bror. Han är borta på någon tillställning, men berättar att hon sagt att hon skulle åka ut på landet i dag, gå på årsmötet i samfälligheten inne i Gnesta och sedan gå upp till huset för att leta efter något. Vi enas om att han ska försöka få tag på någon granne för att se om hon överhuvudtaget dykt upp på mötet. Jag ringer hemtjänsten och berättar vad jag fått veta. Den trevliga personen slutar klockan tio på kvällen och lovar att gå tillbaka senare för att se om hon kommit hem då.

Min bror ringer tillbaka, han har pratat med en granne som varit uppe vid huset men där har det varit tyst och mörkt. Han har också lyckats fått tag i vice ordföranden i samfälligheten som bekräftar att vår mor varit på mötet. De har pratat lite. (”Hon verkar gammal och skröplig.”) Mötet har tagit slut klockan 13.15. Klockan är nu närmare halv åtta. Det är mörkt ute. Och kallt. Har hon irrat bort sig i skogen och blivit liggande? Jag tar fram en del papper jag sparat om efterlysningar av försvunna personer. Ring 112, har Carina vår kontaktperson i hemtjänsten, sagt – alltid när det gäller dementa personer. Konstaterar att jag inte fixat något aktuellt fotografi som jag tänkt tidigare. Och signalement? Hur beskriver man en människa? Längd? Kroppsbyggnad? Vikt? Vad har hon på sig? Eller ska man ringa sjukhusen först? Jag ringer sonen som lyckas fixa fram ett hyfsat aktuellt fotografi som han skickar över.

Jag gör ett sista försök och ringer på hennes fasta telefon. Och hon svarar:

– Jag är hemma. Och dricker glögg.

Hon berättar att hon varit på landet. Jag säger att hon varit borta väldigt länge, att det är mörkt ute och att både min bror och jag har varit oroliga.

– Det var väl roligt att ni varit det som omväxling, svarar hon.

Hennes ord går som ett slag rakt in i solarplexus. Jag känner hur det knyter sig inom mig. För första gången under denna drygt två år långa resa vill jag bara skrika rakt ut åt henne (”… för i h–e fattar du inte hur oroliga vi är … du har ju för f–n gått vilse där ute i skogarna flera gånger de senaste åren, inbillat att du ska möta vargar, gått åt fel håll … för mindre än ett halvår sedan föll du och blev liggande hemma i ditt badrum fyra fem dagar, det var en ren slump att vi upptäckte dig … det är kallt och mörkt ute … det är klart att vi blir oroliga…”). Men jag sväljer (Lena får ta smällen senare när jag pratar med henne) och säger bara

– Det där hörde jag inte.

Vi växlar några ord om mötet (det har varit tråkigt) och den där klänningen som hon letat efter på nytt utan att hitta. Den fanns inte på vinden hemma heller, säger hon.

Vi avslutar. Jag ringer hemtjänsten och meddelar att hon är hemma nu. Messar min bror, Lena och sonen.

Jag ställer mig och diskar. Fast egentligen vill jag riva hela köket. Jag känner mig väldigt, väldigt upprörd.

Etiketter:

lördag, mars 18, 2017

En svart klänning. I sammet

Carina från hemtjänsten ringer vid lunchtid och berättar att min mor inte är hemma.
– Hon sa i morse att hon skulle åka ut till landet idag. Det var något hon skulle hämta.
Ut till landet? Så här års? Hjälp, vad har hon nu hittat på?

Jag ser framför mig en mörk, kall stuga i ett fritidshusområde en timmes färd med pendeltåg från Stockholm. Vattnet är avstängt. Buss ditupp går några gånger om dagen, till fots är det ett par kilometer genom skogen.

Dessutom är det min fars födelsedag. Han skulle ha fyllt 90 år just denna dag. Sist vi pratade sa hon att hon skulle till minneslunden i Skogskyrkogården idag, tända ett ljus och lägga en blomma.

Jag messar min bror som svarar att hon ringt min svägerska dagen innan och berättat vad hon tänkt göra. När han sen ringt tillbaka har hon inte svarat.
Suck. Jag tänker, att är hon inte tillbaka till middagen får vi sätta igång och efterlysa henne.

När jag varit inne på affären senare på eftermiddagen ser jag att hon ringt min telefonsvarare. Jag ringer upp. Hon är tillbaka hemma nu. Vi växlar några ord om min dotters stundande nedkomst, som hon har koll på. Hon säger att hon varit på landet.
– Gud vad jag har irrat idag.
Hon berättar att hon har tagit bussen från pendeltågsstationen men gått tillbaka genom skogen när hon skulle hem.
– Men skulle inte du till kyrkogården idag?
– Ja, nej, det får bli någon annan dag.
– Vad var det du skulle hämta? frågar jag.
När hon inte svarar upprepar jag frågan lite försiktigt.
– En svart klänning. I sammet. Men jag hittade den inte.
En svart klänning? I sammet? På landet? Jag försöker förgäves dra mig till minnes om jag någonsin sett henne bära någon sådan. Numera går hon mest klädd i en udda täckjacka, ett par röda mjukisbyxor och en vildmarkshatt, inköpt i Lappland.

Vi avslutar samtalet. Senare kollar jag med min bror och min hustru. Ingen vet med sig om att ha sett en sådan klänning.
*
På kvällen funderar jag över vilka till synes oemotståndliga krafter det är som kan få en människa att släppa allt och jaga ut till ett öde hus i skogen en kall marsdag för att leta efter … en svart klänning? Som ingen ens vet om den existerar.
Ja, vilka krafter är det som driver oss, bakom den sköra skärva av förnuft som vi navigerar med genom vardagen?

onsdag, mars 15, 2017

En helt vanlig dag?

Tisdag 14 mars – Onsdag 15 mars 2017

• Min far skulle ha fyllt 90 år idag. Jag minns, skriver en liten betraktelse och lägger upp.

• Hemtjänsten ringer och säger att min mor inte är hemma (”I morse sa hon att hon skulle åka ut på landet idag.” ”Till landet? Så här års? Hjälp, vad har hon nu hittat på?”)

• Vår dotter föder sitt tredje barn: en pojke, kl. 4.50 på morgonen.

En vanlig dag i mitt liv. Eller kanske inte

Etiketter:

tisdag, mars 14, 2017

Idag skulle min far ha fyllt 90 år

Idag skulle min far ha fyllt 90 år om inte mörkret sänkt sig över honom långt tidigare. Generna fanns där, båda hans föräldrar, min farmor och farfar, blev långt över 90. Men livet ville annorlunda; hans kvarlämnade dagböcker vittnar om längtan efter något annat än livet som tjänsteman på avdelningen för prissättningen av motordelar på Scania-Vabis i Södertälje. Livets svarta ironi, han som avskydde bilar och aldrig skaffade körkort i bilismens förlovade land: Folkhemmet. Varje morgon gick han upp, långt före oss andra, kokade sin gröt och gick eller cyklade sedan från Årsta till Södra station och tåget till Södertälje, med medhavd bok eller tidning. Varje morgon låg det en lapp med en liten hälsning eller dagsreflektion i tandborstmuggen.

Nej, livet ville inte att han fick bli den skrivande, läsande och drömmande människa han nog innerst inne ville. Men insändare blev det, mest mot alla bilvägar och broar som byggdes under rekordåren.
På äldre dagar när alkoholen tagit honom i sitt grepp återkom han gång på gång till hur en lärarinna en gång gjort sig lustig över en uppsats han skrivit i folkskolan:
”Med ett raskt kliv förflyttar vi oss så till Nordiska museet på Djurgården”, hade han skrivit.
”Jag skulle vilja se Stig ta ett raskt kliv från Strandvägen till Djurgården”, sa hon, kärringen. Skratt i klassen.
Så knäcker man en känslig själ.

Men inget kunde hindra honom från att föra intresset för musik och litteratur vidare till mig. Långt efter att jag lärt mig läsa kunde han fortfarande ligga bredvid mig i sängen på kvällarna och läsa högt ur någon bok. På lantstället i Vagnhärad hade vi högläsning när mörkret sänkt sig ute. På söndagarna gick vi långa skogspromenader. Han först, jag och min mor efter i gummistövlar.

När jag kom i tonåren följdes vi åt till biblioteket i Årsta, gick på konserter med Jan Johansson och andra av tidens storheter inom jazzen. Det var också han som visade mig vägen till den moderna 60-talslitteraturen med namn som PC Jersild, Stig Claesson, Sven Delblanc, Sven Lindqvist och Jan Myrdal (idel män, men Marianne Höök vet jag att han uppskattade).
Jag lärde mig också att en riktig karl tvättar sina skjortor och strumpor själv. Och när min bror föddes (jag var 16 år då) bytte han blöjor och vyssade till sömns lika mycket som någon annan. Långt in på kvällen kunde han dansa med den nyfödde i famnen till Frank Sinatra, Count Baisse eller Lars Gulin. Han älskade för övrigt att dansa.

Sista kvällen han levde satt jag på hans sjukrum på Dalens sjukhus och spelade en kassett med Lars Gulin som jag tagit med. Dagen efter var han borta.

Jag fick aldrig säga hur mycket han betytt för mig, därtill var hans sista decennier alltför mörka. Beröm och uppskattning klarade han inte heller; det var som om han inte ens för sig själv kunde erkänna att han kunde betyda något för någon annan. Och jag fick honom aldrig att gå med i någon Vietnam-demonstration. Någon kollektiv varelse var han inte. Snarare ekelöfsk i sin tro på den ensamma människan.

Etiketter:

måndag, januari 16, 2017

Vad är arbete?

Vad är arbete? Jag ser Roland Paulsen utveckla sina teorier om det onödiga arbetet i SvT:s nya program Idévärlden. Paulsen menar att vi arbetar för mycket, för länge och med fel saker. Eva Uddén Sonnegård, en av arkitekterna bakom den reinfeldtska arbetslinjen, är föga förvånande av motsats åsikt. Vi måste arbeta mer och längre.

Diskussionen är lurig. För vad är då arbete? Vi kör buss, vårdar sjuka, lagar bilar, serverar på restaurang, gör kalkyler på en dator osv. Men vad är motsatsen? Fritid? Och vad gör vi på vår fritid? Förutom nödvändig vila och rekreation lagar vi mat, diskar, städar och tvättar. Någon kanske arbetar i sin trädgård, snickrar på sitt hus osv. Mycket av det vi gör när vi inte arbetar är alltså – arbete. Och vi behöver arbeta, hur ska vi annars få tak över huvudet och mat på bordet? Frågan är hur mycket, och vad som ska vara betalt.

Så vad Paulsen och Sonnegård träter om är alltså lönearbetet. Och där har det hänt en del sedan den lagstadgade 40-timmarsveckan infördes för drygt 40 år sedan. Inte med arbetstiden, den är densamma och har snarare ökat om man ser till det växande övertidsuttaget. Produktiviteten har också ökat rejält, men frukterna av den fördelas allt mer ojämlikt. Så att istället för att ta ut produktivitetsökningen i kortare arbetstider och högre lön reses nu alltså krav (ofta från sådana som gärna arbetar mycket och länge) på att vi måste jobba mer och längre. Samtidigt står stora grupper i samhället utanför lönearbete. Min slutsats är att det handlar om makten över våra resurser.

Jag tycker programmet är sevärd, trots en del kritik som rests mot formen.

Etiketter:

söndag, december 04, 2016

När systemet kickar igång – och inte

Vi dricker kaffe i min mors nystädade vardagsrum. Hon är hemma på permis för första gången på drygt fem veckor. Min mor strålar av lycka. ”Härifrån får ni bära ut mig med fötterna före”, säger hon. Hon, som med möda och högst motvilligt lämnat sängen när hon legat inne, har i stort sett obehindrat gått upp för trapporna till andra våningen. Hon rör sig försiktigt i lägenheten, men utan rollator. I morgon skrivs hon ut och primärvården och hemtjänsten tar över. Med oss är arbetsterapeuten från kortidsboendet respektive primärvården och två vårdelever. Tillsammans ska de se vad min mor klarar och vad hon behöver hjälp med i hemmet.

Jag ser på personerna runt bordet och tänker på alla dem jag mött under de fem veckor som gått sedan den där kvällen på Sös-akuten: ambulanspersonal, läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, fysioterapeuter, arbetsterapeuter, biståndshandläggare, distriktssköterska, husläkare, fastighetsförvaltare, snickare, elektriker, larmpersonal, montörer, informatörer och nu, till sist, samordnare, chefer och personal hos hemtjänsten. Jag räknar till närmare ett 100-tal. För en enda människas väl och väl.

Min bror och jag har läst utförliga journalanteckningar, välformulerade epikriser och beslutsunderlag för korttidsboende och hemtjänst. Vi har mött kompetent och hängiven personal på alla nivåer – och ett och annat stolpskott. Min mor har fått den bästa vården och omhändertagandet, så här långt.
*
Men. Det här skulle också kunna vara en katalog över kommunikationsmissar och tillkortakommanden inom vården. Jag tänker på

hur vår mor hamnade på medicinklinikens kardiologavdelning på akutsjukhuset då det inte fanns plats på den vanliga medicinavdelningen;
   eller
hur den ansvariga sjuksköterskan på geriatriken vid vårdplaneringsmötet inte informerade kommunens biståndshandläggare om att vår mor just fått en demensdiagnos och inte ens nämnde att hon ramlat i hemmet och blivit liggande;
   eller
hur man på korttidsboendet inte visste vem eller vilka inom primärvården som påbörjat minnesutredningen och då gjort hembesök för att se hur vår mor klarar vardagen;
   eller
att man på korttidsboendet var helt ovetande när biståndshandläggaren och jag kom för vårdplaneringsmötet inför hemgång trots att handläggaren ringt och bokat in oss;
   eller
hur personer från hemtjänst och larmcentral ringer min bror och mig och ska ha olika uppsättningar med nycklar till min mors lägenhet och ändå vill bli insläppta, uppenbarligen utan veta vad någon annan begärt;
  eller
att distriktssköterskan, när jag ringer, inte vet om att vår mor kommit hem, trots försäkringar att man kontaktat primärvården: det är ju mediciner som ska tas flera gånger varje dag, sår som ska läggas om etc;
  eller
hur en stackars vikarie från hemtjänsten kommer inramlande första timmen min mor är hemma och inte har fått någon information om att hon just kommit hem.
*
Jag är övertygad om vår mor får det bra nu, med tillsyn sex gånger per dygn, hjälp med städning, tvätt, handling och extra allt från hemtjänstens demensteam. Men jag undrar hur det hade gått om inte jag varit med vid ankomsten till varje nytt ställe, gett bakgrunder, lämnat kopior på dokumentation, visat foton och gång på gång dragit samma berättelse:
”Det är snart två år sedan vi i familjen började märka att allt inte stod rätt till med vår mor…”
Så, vad händer med alla gamla som inte har en anhörig med möjlighet att fritt disponera sin tid och med vana vid att leda och samordna stora projekt? Får de det lika bra, även om det kanske tar lite längre tid?

Etiketter:

fredag, oktober 28, 2016

När livet vänder

Kriser är en del av livet. En del hävdar till och med att de är en nödvändig förutsättning för det vi kallar liv, att ”en människa som inte varit med om kriser saknar en livsdimension”, som jag just läst i en bok jag har på nattduksbordet.

När jag skriver detta har vardagen sakta börjat återvända efter att min bror funnit vår mor liggande på badrumsgolvet, kraftig nedkyld och medtagen efter, av post- och tidningshögen att döma, många dygn. Efter några dagar på akutsjukhuset är hon nu överförd till en geriatrisk avdelning för rehabilitering och minnesutredning (en utredning som hennes husläkare också beslutat om sen tidigare på grund av hennes tilltagande förvirring och svårigheter att hålla ordning i hemmet).

Innan jag tar itu med jobb, mejl och räkningar och allt som måste fixas med tänker jag tillbaka på de senaste fem dygnen. Jag vill inte kalla dem kaotiska, därtill har akutsjukvården fungerat alltför väloljat och professionellt, även om stressnivån ibland gått i taket när det har krävts snabba beslut eller utryckningar. Men det är som om tillvaron går in i en annan dimension vid sådana här tillfällen, kalla det kriser; som om livet utlyser undantagstillstånd. Jag kan minnas samma känsla från dagarna kring när mina båda barn föddes eller när min far dog, eller när jag varit upp över öronen förälskad eller den gång jag kom på min dåvarande sambo med en annan man. Allt ställs på ände, sinnena skärps, tid och rum försvinner, man vänder på dygnet, sömn och mat blir bisaker. (Fast inte helt, på lördagen när min mor kommit till ro på akutavdelningen går jag hem, lagar en god kalops och lyssnar på Frank Sinatra, hennes och familjens store favorit.)

Men framförallt: Vi börjar tala med varandra. Först min bror och jag, i akutmottagningens väntrum och korridorer på fredagskvällen, sen i dagrummet på avdelningen när vår mor slumrar inne på sitt rum. Vi talar om våra liv, om vår mor, om vardagligheter och släktingar i när och fjärran. Samtal vi aldrig hinner föra när vardagens alla plikter, med jobb och rutiner, ställer sig i vägen.

Och vi fortsätter att småprata om allehanda ting när vi, tillsammans med hans fru och yngsta dotter och min vuxne son, röjer upp i hennes lägenhet på söndagen.

Och min bror är inte den ende jag pratar med. När min mobil håller på att ladda ur, kollar jag batteriet och ser att jag pratat i telefon 3 1/2 timme på söndagen och 2 1/2 timme på måndagen.

Jag önskar min mor allt gott, vill inte att hon ska behöva uppleva det hon nu går igenom, men konstaterar samtidigt att det är meningslöst att fråga ”varför” och ”om inte det …” osv. Det är som det är, det vi kallar livet.
*
Boken på nattduksbordet och som det slumpar sig att jag just läst ut är Bara detta liv. Texter i existentiell psykologi och psykoterapi, Dan Stiwne (red), 2008,

Etiketter: ,

tisdag, oktober 25, 2016

Integritet och värdighet

Häromkvällen var jag på ett filosofiskt kafé på ett av stadens bibliotek. Ämnet för kvällens samtal var människovärde. En man i vår grupp inledde vältaligt med att deklarera att han var utilitarist. Människovärdet är en illusion, förklarade han, en abstraktion utan betydelse. Det finns rättigheter och det finns nytta, fick vi veta. Flera, mestadels äldre män, verkade vara inne på samma linje.

24 timmar senare befinner jag mig på akuten på Södersjukhuset. Min mor har fallit i hemmet och min bror har hittat henne liggandes på golvet i badrummet efter, av post- och tidningshögen att döma, ett ansenligt antal dygn. Hon har förts in med ambulans kraftigt nedkyld (kroppstemperatur 33 grader) och med liggsår på bröst och knän. Hon är medtagen och nu fruktar man att njurarna ska slås ut. Ett team på fyra–fem personer, sjuksköterskor, läkare och undersköterskor, arbetar lugnt och metodiskt med henne i det stora mottagningsrummet. När man ska sätta in en kateter ber man min bror och mig att lämna rummet. Av hänsyn till hennes integritet, säger sköterskan.

Senare, medan vi väntar på alla provsvar, utbryter en diskussion bland personalen ifall man ska tvätta henne innan hon förs upp till avdelningen. Hennes kroppstemperatur är oförändrat låg. ”Vi kan inte ta ansvar för att hon blir ytterligare nedkylt”, menar en. ”Det är inte värdigt att låta henne ligga så där hela natten”, säger en annan och får medhåll från flera. Diskussionen böljar fram och tillbaka innan den senare linjen segrar och man bestämmer sig för att tvätta henne. Fast försiktigt och med tvättlappar, bit för bit.

Så kan det låta en fredagnatt på Stockholms mest belastade akutmottagning medan psykfall och fyllerister raglar omkring i korridoren bland polispatruller, och unga och gamla sittandes och liggandes väntar på sin tur tillsammans med oroliga anhöriga.

Etiketter: ,

söndag, oktober 23, 2016

Vardagens hjältar

Jag har alltid tyckt att sådana där små insändare man hittar i dagspressen med tack till personalen på ”den-och-den” kliniken för att ni tog hand om min ”si-eller-så” släkting varit lite patetiska. ”De gör väl bara sitt jobb”, har jag tänkt. Sedan ett dygn tillbaka har jag ändrat uppfattning. Jag vill alltså rikta ett stort, varmt tack till ambulansskötarna och det team på Södersjukhusets akutmottagning som tog hand om min mor som ramlat och blivit liggande flera dygn i hemmet. Varmt, professionellt, med empati och utan hets tog ni er an henne, hela tiden med ett öga på mig och min bror. Ständigt beredda att svara på våra uttalade eller outtalade frågor. Nu ligger hon på en avdelning (inte Medicin förstås, men man kan inte få allt) och vi får ta en dag i sänder. Så här långt är svensk sjukvård av världsklass (ja, ni märker hur patetisk jag är). På måndag börjar nästa rond i matchen, med kommun, hemsjukvård, biståndshandläggare och f-n och hans mormor. Giv mig kraft, säger jag bara


Etiketter: ,

fredag, oktober 14, 2016

Bob Dylan

”Teatermänniskor har sannerligen en känsla för entréer – och sortier”, skriver Lars Ring i en minnesruna över Dario Fo . Och visst är det en händelse som ser ut som en tanke att den store teatermannen och Nobelpristagaren 1997 väljer att göra sin slutgiltiga sorti samma dag som Svenska Akademien tillkännager att årets Nobelpris i litteratur tilldelas sångaren, poeten och låtskrivaren Bob Dylan, som en påminnelse om att litteraturen och poesin är så oändligt mycket mer än den som läses i enskild ro på den egna kammaren.

”Men han skriver ju musik!” utropar någon i mitt sociala flöde, och jämställer därmed oavsiktligt årets Nobelpristagare med storheter som Beethoven, Schönberg och Allan Peterson, för att nu nämna några som verkligen skriver musik.

”Texterna kan inte läsas utan måste lyssnas på”, säger någon annan. Och? tänker jag. Talar vi inte om en litterär tradition äldre än det skrivna ordet.

Sara Danius är inne på det när hon jämför Dylan med diktare som Homeros och Sapfo, vars dikter skulle framföras och lyssnas på i en tid när få kunde läsa. Bruno K. Öijer, vars dikter med fördel hörs framförda av författaren själv, konstaterar att det är ett
”självklart val … Det framsjunga ordet är själva grunden till all poesi.”

Och nog lever Bob Dylan väl upp till anvisningen i Nobels testamente att priset ska tilldelas ”den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning” (se anm.).

Min personliga favorit (bland många) är nog albumet John Wesley Harding. Hans förmåga att än en gång sadla om och ändra riktning betydde nog mer för mig än jag visste den gången; men det finns många fler ur Dylans rika produktion som jag håller högt. (Jag finner att flera sammanfaller med dem Jan Semneby räknar upp.) Nog har hans sånger skänkt både tröst och glädje i såväl mörka som ljusa stunder. Så ikväll korkar jag upp en flaska skumpa och skålar för pristagaren och glömmer alla surputtar.
*

Anm. idealisk av ideal ”om konst och. litteratur, konstvärk eller litterär skapelse, konstform o. d.: som söker att (icke fotografiskt återgiva värkligheten, utan) framställa något utöver det individuella gående, allmännare och fullkomligare eller att fånga det väsentliga eller typiska (idén) i det som avbildas eller skildras.” (SAOB)

John Wesley Harding

Etiketter: ,

söndag, september 25, 2016

Noterat sensommar 2016

En två-och-ett-halvt-åring är på besök med en förälder. Vi sitter i växthuset och fikar när hon plötsligt frågar: – Vad tänker du på? Jag svamlar ut i något mångordigt, som det lätt blir när man inte vet vad man ska svara, och hon avbryter: – Elefanter. Jag tänker på elefanter.
*
Utlandsregistrerade bilar vid militärövningar (vi får anta att det inte är Natofordon som avses), personer som tilltalar svenska soldater på främmande språk, rysktalande individer på krogar i Norrbotten. Om det nu skulle vara spioneri, borde ”lede fi” inte ställa högre krav på sina agenter?
*
Med Brittsommar avses vanligen varma och soliga dagar omkring Birgittadagen den 7 oktober. Meddelas endast på detta sätt. (Överkurs: Dessförinnan ska det helst också ha varit minst en period med kyligt och höstlikt väder.)

*
Avd för grubblerier (jag snor den titeln):
Jag vaknar till i en dröm. Det har blåst kraftigt ute, svart rök och damm väller fram längs gatan och förmörkar luften. Huset skakar i vinden och fönstren bågnar. Jag minns hur jag i drömmen tänker att det är ett stenhus jag bor i på fjärde våningen. Här kan väl inget hända? Några jättelika transportfordon, nästan lika höga som huset, passerar hastigt utanför. Jag sätter på mig morgonrocken går ut i hallen. Nu ser jag att väggen ut till farstun är av glas. En man står och dammsuger några lister utanför min dörr. Han iakttar mig. Jag vandrar runt i den mörklagda lägenheten.
*
Alla dessa blomflugor, vad gör dom resten av året?
*
Både som svensk och deltidsgotlänning tycker jag att Gotland ska försvaras, men efter värdlandsavtalet med Nato, alla Letter of Intents med Washington och vice president Bidens uttalanden under sitt besök nyligen frågar jag mig om det är den svenska eller amerikanska armén som nu stationeras på Gotland.
*
Vivi mentaliserar. Barnbarnet, 6 år, bearbetar det faktum att hon snart ska få ytterligare ett småsyskon.
 *
På vårdcentralen meddelar man med ett beklagande att man glömt att kalla min släkting till minnestest.
*
Njutningen, att efter ett par timmars vandring genom skogen komma fram till en sjö, ta av sig kläderna och glida ner i vattnet, räta ut de stelnade lederna med ett par simtag. Ligga en stund och guppa på rygg och titta upp på molnen. Se några andfåglar simma en bit bort. Näckrosorna inne i viken. Sen torka i solen på de varma klipporna, hälla upp kaffet ur termosen och ta en tugga på en av de medhavda äggmackorna. En sån stund varje år och sommaren är fullkomlig.


*
Jag vandrar en dag på Sörmlandsleden, etappen mellan Alby Friluftsgård och Tyresta by, 14 km i ”lätt till medelsvår” terräng. Några rejäla uppförs- och nerförslut sätter lår och fötter på prov. Ryggsäcken är fylld med vad som behövs för en dagsutflykt; jag är väl rustad för ett väderomslag (som jag vet inte kommer denna högsommardag). De nyinköpta kängorna är utmärkta, sviktar skönt på fast underlag, stabila när det behövs på steniga stigar, sitter skönt på foten, har bra fäste och när jag trampar ner i en blöt mosse håller de tätt. Tankarna börjar kretsa kring andra saker jag vill ha: ett par rejäla shorts (gärna med sidfickor), en hatt till skydd mot sol och regn, ett fodral till mobilen som ligger och skramlar i fickan. Har jag alltid varit sån? Istället för att njuta av naturen går jag och tänker på prylar jag vill köpa. Inte ens i den ursprungligaste av miljöer kan jag lösgöra mig från vår tids religion. Konsumtionen. Usch! Bort det
*
2 700 domare avsatta. Dödsstraff för landsförräderi. Opålitliga element inom militären oskadliggjorda. Alla världens ledare och den inhemska oppisitionen sluter upp bakom landets ledning. Kom inte det här kuppförsöket väldigt lägligt för maktspelaren Erdogan? (Skrivet några dagar efter kuppförsöket.)

Utopia och drömmen om det konfliktlösa samhället

Det är i år 500 år sedan Thomas Mores klassiska roman Utopia, om en framtida idealstat, kom ut första gången. Romanen ägnas en artikel i senaste numret av Modern Filosofi. Jag läser, påminns om ett och annat från min ungdom, och blir både glad och bekymrad.

Så länge samhällen har varit indelat i styrande och styrda, ägare och ägda har människor drömt om ett annat, jämlikare samhälle. ”När Adam grävde och Eva spann, vem var då adelsman?” kunde det heta långt innan More beskrev sitt Utopia. Samtidigt har andra, på mer eller mindre goda grunder, misstänkliggjort sådana fantasier:”Ideologierna är döda”, ”Alla utopier slutar förr eller senare i Gulag” har man sagt oss. ”Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser”, kunde det heta tidigare.

Glad blir jag när jag läser om drömmen om social rättvisa hos More, där den av nöden och samhällets behov påkallade arbetstiden minskats till ett minimum och där alla ges tid och möjlighet att utveckla sina intressen. Där inte ägandet står i vägen för det gemensammas bästa osv.

Nej, det som bekymrar mig är hur detta Utopia, hos More och många av hans efterföljare, så ofta beskrivs som ett samhälle utan konflikter, utan opposition och där alla går åt samma håll. Jag kan känna sympati med denna längtan, i likhet med många andra tycker jag illa om och har svårt att hantera konflikter. Men hur innerligt jag än önskar att ett sådant samhälle vore möjligt, svär det mot allt vi vet om kulturens och samhällets utveckling.

Visst är samarbete, empati och altruism framträdande egenskaper hos människan, som fått oss att överleva och utvecklas som art, men konkurrens, rivalitet, förmågan att gå en egen väg, är andra. På ett psykologiskt plan kan man säga att vi behöver både den trygga gemenskapen och att få vara för oss själva. Och även i det klasslösa samhälle, som Marx och Engels skisserade, och där resurserna fördelas ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”, lär vi hamna i konflikt om tillgångar, intressen, ja kanske rent av makt.

Är det när vi förnekar detta grundläggande faktum som lägergrindarna stängs bakom dem som tycker annorlunda?

Ambrosius Holbein - The Island of Utopia

Etiketter: ,

lördag, september 24, 2016

Vargtimmen

Klockan är halv fem. Något har väckt mig. En dröm bleknar bort: jag har i vanlig ordning flyttat, packat, sorterat i något av de hem jag haft. Jag går upp på toaletten. Dricker sen ett glas vatten. Lägger mig igen och släcker. Då kommer tankarna. Först långsamt smygande, sen i alltmer accelererande takt. Inget problem är för obetydligt, ingen uppgift är för liten, för att inte dra igång en karusell av tankar och känslor. Saker som jag i vaket tillstånd hanterar väl eller hjälpligt växer till oöverstigliga berg i nattens mörker. Det är som om hjärnan vid denna tid på dygnet saknar alla spärrar, alla filter inaktiverade.

Kanske är det ett hjärnans sätt att påminna oss om saker som vi i vardagens rusch så gärna förtränger. En inventering av vårt nuvarande tillstånd. Kanske är det rentav bra.

Till skillnad från i Francisco Goyas känd bild finner jag att inte bara sömnen frambringar monster.

Etiketter:

onsdag, september 21, 2016

Du minns fel

De senaste årtiondenas forskning ställer det mest vi trott oss veta om minnet på huvudet. Det framgick med önskvärd tydlighet av en film i Vetenskapens värld på SvT

Att våra minnen lagras på olika ställen i hjärnan och sedan samordnas har man känt till rätt länge. Men att våra minnen lagras rent fysiskt i hjärnan, genom att nya synapser bildas, är en senare kunskap.

Länge betraktade man minnet som ett arkiv, där det bara handlade om att hitta rätt och plocka fram ett minne. Så icke. Att ett minne förändras varje gång vi återskapar det (när vi ”minns”) var nytt för mig. Under en kort stund efter att vi plockat fram ett minne är det extra sårbart och påverkbart innan det åter fixeras. Det här har man kunnat följa på cellnivå.

Minnets uppbyggnad får till konsekvens att känslomässigt starkt färgade erfarenheter, lagrade i känslominnet (”däggdjurshjärnan”), kan påverka oss i en riktning, i värsta fall under en hel livstid, medan medvetna delar av vårt minne kan dra i en annan riktning, med i värsta fall ångest och depression som följd. Det här kan utnyttjas inom olika terapier, där man kan lyfta fram och konfrontera sådana djupt liggande minnen med nyare erfarenheter och därmed desarmera kraften i (”skriva om”) de förra.

Minnets sårbarhet gör det också möjligt att plantera falska minnen. Genom att återkalla ett bekant minne hos en försöksperson och sedan plantera in en ny liten detalj, och sedan upprepa detta med någon veckas mellanrum, kan man varje gång händelsen återkallas lägga till någon ny detalj och till slut få en människa övertygad om att hen till och med begått ett allvarligt brott. Det här visas övertygande och skrämmande på försökspersoner i programmet. Vilka följder den här kunskapen får för rättsväsendet – förhörsmetoder, vittnespsykologi etc. – behöver man knappast vara någon expert för att inse.

Med den här kunskapen går det givetvis att bota fobier, med kemisk eller beteendeterapi. Andra och betydligt mindre trevliga konsekvenser är möjligheten att långsamt och kontrollerat programmera om en människas minne.

Varför det är så här? Ja minnet är inget arkiv, det är ett redskap för vårt medvetande som vi använder lite som det passar. Det har också varit en förutsättning för människoartens enorma kreativitet.

Så, du minns fel, men kanske rätt ändå.

Läs mer om minnet på SvT:s webb



Etiketter:

måndag, september 19, 2016

Maken

Jag läser i bladet att det i år är 40 år sedan Gun-Britt Sundström roman Maken gavs ut. Av en händelse kom jag att läsa den i somras, närmare ett halvsekel efter alla andra. Hon skildrar en tid som också var min, men det är som att läsa om en annan generation. Att vara 16 år 1967, då romanen delvis utspelar sig, var inte detsamma som att vara 21 eller 25. Mina äldre vänner (jag hade nästan bara äldre vänner) såg ut som mina föräldrar på sina bröllopsfoton. När 1970-talet kom hade många av dem redan skilt sig.

Maken har status som en feministklassiker, men jag har lättare att identifiera mig med Martinas frihetslängtan än den tråkige och förutsägbare Gustav. Men den får mig också att fundera över vilken sorts man jag varit. Var det sån jag var? Den som visste var skåpet skulle stå och ha allt klappat och klart. Mina första samboförhållanden sprack ju. Allt handlar om balans. Att i det långa loppet varken dominera eller låta sig domineras. Att både var Själv och Tillsammans, som Tor Wennerberg skriver i sin bok med samma namn. Det är väl den enda möjliga utgångspunkten för en hållbar relation. Och den insikten kommer sällan med modersmjölken. Om någonsin.

Sundström fångar i Maken både attraktionen, ambivalensen och det som stöter bort i en relation, men låter läsaren dra sina egna slutsatser. Det gör att romanen lever kvar länge efter att jag lagt ifrån mig den.

Maken kom i en nyutgåva 2014 (Bonniers). Tor Wennerbergs Själv och tillsammans. Om anknytning och identitet i relationer (2013) är annars något av det bästa jag läst om mänsklig utveckling, psykologi och relationer. Båda rekommenderas varmt till den som är intresserad och ännu inte läst.

Etiketter: ,

söndag, september 18, 2016

När allt är ett stort äventyr

”Skynda dig morfar! Hissen kommer!”

Han kommer inspringande i hallen. Vi ska på utflykt och jag håller just på att knyta skorna.

Att leva några dagar med en treåring är som att stiga in i ett avsnitt av ”Kurt Olssons Televison” (Tänk när Stockholmståget kommer in till Göteborgs central eller ”Broöppning”).

Allt är ett stort äventyr. Bilarna nedanför vårt fönster, pojken på springcykel, den lilla pudeln på bussen, några vilsna löv i en fontän, båtarna i vattnet, en ambulans eller polisbil. Och allt kommuniceras med omvärlden (”Titta en svart häst” får båda unga och gamla veta när vi passerar hagen vid ridstallet.) Förflyttning sker med språng, långt före oss andra, eller vanligtvis långsamt, mycket långsamt när något fångat intresset.

Kanske är vår förundran inför tillvaron aldrig så stor som när vi just lärt oss att gå, prata, klä på oss (nåja) och kan börja reflektera över oss själva och det vi upplever. Storasyster, sex år, förefaller rent blasé i jämförelse.

Men att vara tre år är också att vara väldigt hjälplös: ”Är det här rätt sko?” (När slutar höger och vänster att vara ett problem?), ”Är det här fram eller bak?” ( Om tröjor och kalsonger). För att inte tala om mer basala behov som mat och tillsyn i största allmänhet.

Och vid frukosten, när storasyster sitter och plitar bokstäver på ett block, konstaterar han med dyster min att ”Jag kan inte skriva”.

På kvällen när jag läst nattsagan och vi ska släcka ligger vi och pratar en stund:

– Getingar kan bitas, men inte flugor.

Bin och humlor (ja de kan också bitas), flugor (nja en del kan faktiskt bitas, säger jag). Hundar, hästar och krokodiler såklart. Ja också människor kan bitas.

Så småningom börjar han andas i lugnt i kudden.

”Man måste låta hästen nosa först innan man får klappa den”, är det sista jag hör.

Försiktigt smyger jag ut ur rummet och skjuter till dörren efter mig.


Etiketter:

torsdag, september 08, 2016

Vill du höra hur rosorna låter?

Det är semester. Jag är i Stockholm ett par dagar och talar i telefon med någon i den övriga familjen på Gotland. Barnbarnet, då snart sex år, vill säga något och tar över luren. Efter några inledande fraser (Hur mår du? Vad gör du? osv) får hon syn på en boll och undrar om jag vill höra hur den låter. Jag hör ett studsande ljud mot altangolvet.

Sen ett tjutande ljud. – Kan du gissa vad det här är? – Nej, jag vet inte. – Det är en leksaksbil. (Det jag nyss hört är sirenerna från en leksaksbrandbil.) Därefter får jag i tur och ordning höra gungan (ett svagt svischande ljud), stenarna på grusgången (det knastrar i luren när hon går) och en glasspinne (!). Den sista låter i ärlighetens namn inte särskilt mycket.

– Vill du höra hur rosorna låter?
Ett svagt prassel hörs i luren. Jag föreställer mig att hon sätter telefonen tätt intill de stora rosbuskarna i änden av altanen.

– Vill du höra havet?
– Ja.
Ett svagt susande.
– Blåser det? frågar jag, i tron att det är ljudet från havet någon kilometer från huset.
– Nej, det var en snäcka.
Jaha, det är en av de stora snäckorna i uterummet som hon hållit upp mot telefon.

Springande steg. Ny förflyttning. Det prasslar i luren.
– Vad var det?
– Ditt täcke.
Hm, vi är alltså i sovrummet.
– Jag tror att jag börjar känna mig trött, säger jag.
– Vill du sova?
– Ja, det skulle vara skönt.

Hon lägger telefonen på kudden och jag blir omsorgsfullt nattad innan hon springer ut till de andra. Jag, i form av en mobiltelefon, sover nu gott, 25 mil från den plats där min kropp för tillfället befinner sig.

Etiketter:

tisdag, september 06, 2016

Lön och ansvar

Det finns mycket att säga om affären Macchiarini, och många gör det också. En del som säkert sprungit med de övriga i flocken båda en och två gånger utan att tänka efter. Den som är utan skuld kastar första stenen. Men så var det det där med lön och ansvar. Som rektor för KI hade Anders Hamsten en lön på 131 000 kr. KS sjukhusdirektör Melvin Samsom tjänar 214 000 kr. I månaden. Det är drygt åtta gånger mer än en undersköterska. Argumentet? Att man ska få de bästa, mest skärpta och lämpade för jobbet. Lönen ska också vara ett slags kompensation för det obehag den utsatta chefspositionen ibland kan vara förknippad med.

Så vad händer då när det börjar blåsa? KI:s tidigare rektor Harriet Wallberg-Henriksson förklarade på ett tidigt stadium att hon inte var på jobbet den dag Macchiarini anställdes. Melvin Samson sa i samband med att Kjell Asplunds utredning offentliggjordes att den debattartikel han och Anders Hamsten skrivit till Macchiarinis försvar hade han bara undertecknad. Han utgick ifrån att den nu avgångne rektorn hade på fötter. Osv.

Nu har Sten Heckschers utredning visat att Wallberg-Henriksson var mer än insyltad i anställningen av Macchiarini och hon får avsked som universitetskansler under förnedrande former. Melvin Samson som väl velat kröna sin karriär som internationell sjukhuschef med kronjuvelen NKS klamrar sig väl kvar ett tag till, om han lyckas sparka tillräckligt många underchefer. Och just som jag skriver det här sitter Lars Leijonborg i TV:s Nyhetsmorgon och förklarar att han och KI:s styrelse inte haft något ansvar för det som inträffat. Osv. osv.

Nej, det är ingen vacker bild av den svenska eliten som växer fram. Vad som hänt en undersköterska som dabbat sig i den här storleksordningen kan man bara gissa.

Etiketter: ,

fredag, september 02, 2016

Evigt liv?

Jag ser en film om jakten på evigt liv. En rysk affärsman har anslagit miljontals dollar till att låta forskare världen över lösa problemet med döden. Olika möjligheter redovisas: många går ut på att ”tanka över” hjärnans innehåll till robotar, datorer, konstgjorda människor eller hologram (!).

Programmet fyller mig med obehag. Bara för att något är tekniskt möjligt betyder det inte att det är gott eller önskvärt; dödshjälp eller surrogatmödraskap för att ta två aktuella exempel.

Filmen berör heller inte några komplikationer utöver de rent tekniska – inte minst de etiska, synen på livet och döden – eller praktiska (hur skulle alla få plats och försörjas?). Och vad skulle kunna hindra den som vill och har råd från att ta levande människor, tömma deras hjärnor och fylla dem med sitt eget innehåll?

Gudskelov gäckar hjärnan forskarna. De enkla mekaniska funktionerna börjar man förstå; vi får se hur en närmast totalförlamad man kan få en robotarm att lyfta ett glas öl till munnen med bara tankekraft. Men hjärnan är långt mer än en samling nollor och ettor. Även om alla mina minnen skulle kunna tankas över i en databank. Hur få den hjärnan att arbeta? Vad är en tanke? Hur uppstår en känsla? Vad är medvetande? Kort sagt, vad är liv?

Ju mer forskningen lär oss om hjärnan (och det är mycket), desto mer inser vi hur lite vi vet.

Nej, då var det betydligt roligare att höra Ann Heberlein, Karim Jebari och Nils-Eric Sahlin diskutera frågan i radions Filosofiska rummet häromsistens, här berörs sådant som livskvalitet, generationsskiften och dödens närvaro för att ge våra liv mening och hur vi hanterar de begränsade mängden medel vi har till forskning när många i världen inte ens når upp till västerländsk medellivslängd?

Få av oss vill dö, men i den här frågan håller jag med Carl Johan De Geer som han formulerar det i sina minnen:
”När du går ut på gatorna – titta på alla andra som går där. Tänk på hur lång tiden är, upplev strömmen av själar, reflektera över hur evolutionen sakta har format allt detta, hur man känner att livets korthet är något positivt, något att älska, eftersom evolutionen bygger just på att nya generationer kommer vart 25:e år. De gamla generationerna försvinner. Våra hjärnor skulle inte vara vad de är om varje individ levde i tusen år. Då skulle vi inte ha utvecklats, vi har döden att tacka för vår reflektionsförmåga, vi ingår i det stora kretsloppet. Någon annan religion behövs inte - än denna:
Vi lever. Vi dör. Det är bra.” (Jakten mot nollpunkten. Bonniers 2008)
Filmen kan ses ytterligare några dagar på SvTPlay

Etiketter: