Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat augusti 2008

Första veckan på semestern sover jag. 8—10 timmar per natt plus en tupplur på eftermiddagen. AMJ, f.d. arbetskamrat till Lena och vän till familjen, som är på besök frågar om jag inte får svårt att sova på kvällarna.

– Inga problem, svarar jag och somnar snabbt om.

Jag drömmer ofantligt mycket. Färgstark, detaljerat, med invecklade intriger.

På sjunde dagen kvicknar jag till. Ligger på stranden, lyssnar till havet och känner hur tankarna börjar komma tillbaka. Eftertankar kräver, liksom kreativiteten, frid i sinnet och ett visst mått av långtråkighet.

Andra veckan säljer vi lägenheten. Mäklaren håller oss underrättad per telefon. Visningen går bra. Mycket folk. God stämning. Många anmäler intresse. Vi har röjt och städat hela juli. Lägenheten känns tom, närmast avskalad. Så ska det vara, säger mäklaren. Folk ska kunna röra sig i rummen och bilda sig en uppfattning om hur det kan se ut. Hon inger förtroende.

Budgivningen börjar på tisdagen. Det piper i mobilen när buden ramlar in. Det hela är perverst. Boendet förvandlat till en kreatursauktion. Jag tänker på det danska systemet som jag skrivit om tidigare (Bostadshysteri).

På onsdagen är det klart. Dagen efter skriver DN på förstasidan att bopriserna förväntas sjunka med 10-20 procent. Då har sonen skrivit under avtalet för vår räkning.

Efteråt är jag helt utmattad. Ska bli skönt att flytta till hyresrätt och komma ur den här cirkusen med köp och sälj. Kooperativ hyresrätt, en genial konstruktion, mer skyddad från marknadsliberala politiker än den kommunala hyresrätten. Men även här motionerar medlemmar om att man vill ha ”rätten” att köpa loss sina lägenheter. Styrelsens avslag är kortfattat: det vore detsamma som föreningens upplösning. Så får vi finnas kvar en tid till.
*
Läser Ulf Lundells Vädermannen på semestern. Han borrar vidare i det här med manligt och kvinnligt. Bitvis mer en diskussion än gestaltning. Jag har svårt att känna igen mig, kanske hur det var i tidigare förhållanden, när man var ung. För mig handlar i första hand om att lämna varandra luft och eget utrymme, samtidigt som man gör de nödvändiga anpassningarna. Men jag gillar hans kompromisslöshet. Fick upp ögonen på allvar för hans skrivande under ”fittstims”-debatten för några år sedan. Bäst tycker jag om Saknaden och Frukost på en främmande planet.
**
Modernista, ja. Utmätning, skatteskulder, obetalda fakturor. Jag borde ha anat oråd. Snabbväxande, hajpade, mycket press, snygga böcker. Men inte så noga med betalningarna. Mönstret känns igen. Visst kan det handla om regelrätta tvister, brister i kvalitet från leverantörer etc. Men inte hur mycket som helst. Och betalar man inte sina författare finns inget försvar. Har man antagit ett manus har man faktiskt accepterat det.
*
I kväll vänder vi åter till fastlandet och stundande flytt. Det har varit höst i luften flera dagar nu.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...