Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat augusti 2008

Första veckan på semestern sover jag. 8—10 timmar per natt plus en tupplur på eftermiddagen. AMJ, f.d. arbetskamrat till Lena och vän till familjen, som är på besök frågar om jag inte får svårt att sova på kvällarna.

– Inga problem, svarar jag och somnar snabbt om.

Jag drömmer ofantligt mycket. Färgstark, detaljerat, med invecklade intriger.

På sjunde dagen kvicknar jag till. Ligger på stranden, lyssnar till havet och känner hur tankarna börjar komma tillbaka. Eftertankar kräver, liksom kreativiteten, frid i sinnet och ett visst mått av långtråkighet.

Andra veckan säljer vi lägenheten. Mäklaren håller oss underrättad per telefon. Visningen går bra. Mycket folk. God stämning. Många anmäler intresse. Vi har röjt och städat hela juli. Lägenheten känns tom, närmast avskalad. Så ska det vara, säger mäklaren. Folk ska kunna röra sig i rummen och bilda sig en uppfattning om hur det kan se ut. Hon inger förtroende.

Budgivningen börjar på tisdagen. Det piper i mobilen när buden ramlar in. Det hela är perverst. Boendet förvandlat till en kreatursauktion. Jag tänker på det danska systemet som jag skrivit om tidigare (Bostadshysteri).

På onsdagen är det klart. Dagen efter skriver DN på förstasidan att bopriserna förväntas sjunka med 10-20 procent. Då har sonen skrivit under avtalet för vår räkning.

Efteråt är jag helt utmattad. Ska bli skönt att flytta till hyresrätt och komma ur den här cirkusen med köp och sälj. Kooperativ hyresrätt, en genial konstruktion, mer skyddad från marknadsliberala politiker än den kommunala hyresrätten. Men även här motionerar medlemmar om att man vill ha ”rätten” att köpa loss sina lägenheter. Styrelsens avslag är kortfattat: det vore detsamma som föreningens upplösning. Så får vi finnas kvar en tid till.
*
Läser Ulf Lundells Vädermannen på semestern. Han borrar vidare i det här med manligt och kvinnligt. Bitvis mer en diskussion än gestaltning. Jag har svårt att känna igen mig, kanske hur det var i tidigare förhållanden, när man var ung. För mig handlar i första hand om att lämna varandra luft och eget utrymme, samtidigt som man gör de nödvändiga anpassningarna. Men jag gillar hans kompromisslöshet. Fick upp ögonen på allvar för hans skrivande under ”fittstims”-debatten för några år sedan. Bäst tycker jag om Saknaden och Frukost på en främmande planet.
**
Modernista, ja. Utmätning, skatteskulder, obetalda fakturor. Jag borde ha anat oråd. Snabbväxande, hajpade, mycket press, snygga böcker. Men inte så noga med betalningarna. Mönstret känns igen. Visst kan det handla om regelrätta tvister, brister i kvalitet från leverantörer etc. Men inte hur mycket som helst. Och betalar man inte sina författare finns inget försvar. Har man antagit ett manus har man faktiskt accepterat det.
*
I kväll vänder vi åter till fastlandet och stundande flytt. Det har varit höst i luften flera dagar nu.

Kommentarer

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...