Tankar i trappen

Om Jan Myrdal var den som på 1970-talet inspirerade oss unga (företrädesvis) män på vänsterkanten att börja skriva, så var Anders Ehnmark den som fick mig att stryka. Stryka i texten alltså. Som ung aktivist i FiB Kulturfront hade jag fått några mindre alster publicerade i tidningen. Sommaren 1973 hade jag skrivit en text om vårt konsumtionsinriktade samhälle som antogs som gästledare i tidningen. Jag fick tillbaka manuset med några vänliga rader från Anders Ehnmark, som då var kulturredaktör på tidningen. Överstruket med svart tusch på en fotostatkopia som gnisslade mellan fingrarna var adjektiv, kraftuttryck och annat som dolde det han uppfattade som min röst. Ungefär så uttryckte han det i följebrevet. Glädjen över att bli publicerad överglänste den gången förtrytelsen över att han dödat mina älsklingar. Det som jag då uppfattade som essensen såg han som utanverk. Inte har jag alla gånger levt som han lärde, men ju äldre jag blivit desto mer har jag insett att det som står mellan ra...

Att minnet bedrar oss har jag skrivit om tidigare ( ”Du minns fel” ). Modern minnesforskning har visat att varje gång vi plockar fram ett minne ur gömmorna är det skört och möjligt att påverka innan det åter lagras i hjärnans vindlingar. Om detta blev jag smärtsamt påmind när jag häromkvällen bläddrade i en pärm med gamla brev och dagboksanteckningar. Man brukar säga att djävulen sitter i detaljerna. Nyss skrev jag om hur jag som ung tog mod till mig och ringde upp poeten och författaren Stig Sjödin och bad om hans tillstånd att publicera några dikter i en tidskrift. Jag återgav också hans svar. Nu stöter jag på ett brev, ett svar på ett brev som jag själv skrivit. Avsändaren är Stig Sjödin. Han skriver: Vad sedan gäller tillståndet att publicera dikter i Gnistan så har du det här. En del frågar inte ens. Inte heller har jag anledning att försöka bringa tidskriften på knä ekonomiskt. Jag klarar mig ändå. Jag undrar bara om trycksvärtan man använder när man trycker är ideell den ock...

Kvällen innan Alla helgons dag ser vi Ulf von Strauss film Färjesång om döden. Många äldre män som uttalar sig, inget ont i det, men hans tidigare filmer i ämnet har jag tyckt varit mångsidigare och mer levande (!). Jag delar inte Georg Kleins och Torbjörn Tännsjös åsikter om aktiv dödshjälp (om det har jag skrivit tidigare ). Men det jag tänker på efteråt är den åldrade Lars Werkö (svensk medicins nestor) och hans konstaterande att han under hela sitt yrkesverksamma liv inte fört ett enda meningsfullt samtal om liv och död med sina kollegor. Endast någon enstaka gång med sina patienter. Och hur han skällt på sin hustru när hon inte längre hade någon aptit. Nu kände han likadant. Tre veckor senare är han död. Skogskyrkogården * Jag sitter vid ett bord på ett landsortskafé någonstans norrut. Ett medelålders par kommer fram och frågar om de kan slå sig ner på de lediga stolarna. Självklart, nickar jag. Efter en stund kommer ytterligare två personer fram. Den ena av dem, en ung k...

Vår hyresvärd har låtit renovera portarna i våra hus. Fina arbeten i något ädelt träslag. Sent 30-tal. Jag stannar till och växlar några ord med snickarna om deras arbete. Frågar vad de använder (träolja). Han berättar samtidigt att en av de äldre damerna i huset som passerat (medelåldern på kvartersfikat här är närmare 80 än 75) tyckt att man borde passat på och bytt ut portarna mot något modernare. Så klart, tänker jag, det var ju hennes generation som en gång rev gamla Klara här i Stockholm *  Om jag skriver att jag tycker sammandrabbningen mellan Åsa Linderborg och Daniel Suhonen i det som på sociala medier kallats #montergate är helt ointressant, varför skriver jag det då överhuvudtaget? * Är det möjligt att styra den komplexa känsla vi kallar för kärlek, eller är den bortom vår kontroll? Jag lyssnar till Filosofiska rummet i radion. Där samtalar författarna Lena Andersson, mer uppsluppen än vanligt, Bob Hansson, ovanligt strukturerad, med hjärnforskare Håkan Fische...

Det har gått tre månader sedan jag senast skrev något på bloggen. Snart lika lång har min semester från Facebook varit. Visst har jag skrivit, i anteckningsböcker, på lösa papper. Mest privata saker, ”navelskåderier”. Ibland är väl livet sånt. Jag bläddrar i gamla inlägg. Visst, det är välskrivet, artikulerat, genomtänkt, slipat efter omskrivningar och kortningar. Men den bild texterna ger av mig själv – mina tankar, känslor, liv – skaver. Är detta jag? frågar jag mig. Var finns de oartikulerade skriken? Sorgen, vreden och rädslan, som också är en del av mitt liv, ofta hållna i schack genom idogt arbete. Är det alltför privat? tänker jag. När övergår i så fall det privata till att bli personligt? Det personliga, tänker jag mig, har ett visst allmänintresse, inte så mycket vad man skriver om, som sättet man skriver på. Eller saknar jag bara orden för att beskriva den personliga tillvarons mörkare hörn. Med Facebook är det annorlunda. Facebook är ett mingelparty. Jag avskyr att mingla,...

Jag läser i bladet om franska valen. Hollande har ju misslyckats med ekonomin och jobben, vilket också Sarkozy gjorde under sina fem år vid makten. Säkert är det därför som han [Sarkozy] under valdebatterna inför söndagens lokalval undvikit att tala om ekonomin och i stället riktat in sig på frågor som kan locka över extremhögerns väljare. Han har talat om landets ”kristna arv” och om att förbjuda muslimska kvinnor att bära slöja på franska universitet. När politiken misslyckas med mest det grundläggande, att skapa trygghet. Då detta. Kan en människa sjunka lägre? * Det har gått trögt med skrivande och läsande denna vinter. Jag söker tröst i  Johan Cullbergs ord : ... en sorgsenhet – en lätt depressivitet – kan man kalla för kreativitetens kompost. ... Då ökar genomsläppligheten för omgivningens och den egna inre världens signaler. I detta tillstånd kan ett utrymme för kreativt skapande uppstå. Minnesbilder stiger upp till ytan och kan gestaltas i skrivande eller...

Nytt verksamhetsår. Ny anteckningsbok. Till skillnad från nyårsafton – skumpaklibbig och krutdoftande – eller midsommaraftons melankoli fylls jag av energi och arbetsglädje. Är det bara för mig det nya året börjar 1 september? Skolårets indelning har ersatt rytmen i det gamla bondesamhället. Enda alternativet jag skulle kunna tänka mig är de persiska folkens nourouz 21 mars * Ebba Witt-Brattström berättar vid sitt framträdande i Katthammarsvik om Stavros Loucas, den gudabenådade matteläraren från tv-serien Klass 9a. När han första gången mötte klassen ansåg han uppgiften omöjlig, elevernas kunskapsnivå var så låg att han skulle behöva nio timmar i veckan för att gå i land med uppgiften. Han fick sina extratimmar och klassen lyckades, men detta redovisades aldrig i programmet, varför landets alla mattelärare nu går omkring och tror att de är helt värdelösa. * Jag lyssnar på Kropp och själ i P1, om vanor och rutiner . Hälften av allt vi gör under en dag går på rutin. Är det br...

Jag samtalar med A. om mitt skrivande. Sedan i julas har jag koncentrerat mig på arbetet. Kreativiteten (den är ju trots allt begränsad) har fått sitt utlopp i problemlösning och i arbetet med andras texter. Men ändå, denna plötsliga tystnad. Ser att det nu gått sex veckor sedan jag senast skrev något här. Anteckningsboken gapar tom. Jag tycker ju om att skriva; trots småfel och en och annan otymplighet tycker jag också om att ibland gå tillbaka och läsa det jag skrivit. Man kommer närmare sidor hos sig själv som dränks i det dagliga bruset. Det händer också något med tankarna när man formulerar sig. Det ena ger det andra, som ger det tredje – och plötsligt är man ute i helt okänd terräng. Skrivandet/formulerandet kräver tid och eftertanke. Och en stillhet, i vilken man kan lyssna till den svaga rösten långt därinne, där de nya tankarna och idéerna växer fram. De färdiga åsikterna ligger redan färdigpackade på hyllorna, redo att slängas fram på disken så snart de behövs.

Alla människor bär åtminstone på en berättelse, den om ens eget liv. Det är också utgångspunkten för Merete Mazzarellas bok Att berätta sig själv . Inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv. Inledningsvis tar Mazzarella spjärn mot Bodil Malmstens Så gör jag (recenserad i FiB/K 1/13 ); men där Malmsten är den stränge läraren, som betonar vikten av hårt arbete, disciplin och mycket läsning (för den som vill bli författare ska tilläggas), är Mazzarellas bok en lustfylld källa till inspiration för den som vill teckna ner berättelsen om sitt liv, vare sig för de egna barnen eller för en större publik. Med mängder av exempel, hämtade ut skrivarhandböcker, memoarer och inte minst eget liv och skrivande (Mazzarellas verklista upptar så här långt 13 titlar förutom mängder av essäer, understreckare etc.), vrider och vänder hon på frågor som ”Var ska man börja?” (skippa kronologin, hitta punkterna där det bränns, det som gör det angeläget att skriva, är hennes råd), livssymboler och...

Vi ramlar ner på Mallorca en vecka i september för semester. Hyr en bil, blir rekommendera att ta oss norrut till Sóllier en timmes väg upp i norr. Vi följer en bil som kör mot enkelriktat. Hamnar på ett spårvagnsspår och kör in på vad som visar sig vara lördagsmarknaden i den lilla staden. Folk viftar och pekar. Vi vinkar glatt tillbaka, lyckas vända bilen i trängseln och tar oss ut. -- Haha, turistas, messar sonen glatt nä r vi rapporterar . *** Jag läser Bodil Malmstens Och e tt skepp med sju segel ... (Finistère/Modernista). Bäst tycker jag om hennes underskruvade noteringar ( ” flyger långt men studsar lågt ” ) , som när hon förklarar kravallerna i Husby med ett anslag hon läst vid gungbrädorna i lekparken. Trycker man ner något på ena sidan åker det upp på andra sidan. Orsak och verkan. Smashar kan andra stå för i samhällsdebatten. *** Att resa. En punkt på kartan blir plötsligt en ort, ett samhälle med gator, torg, en kyrka och en spårvagn i trä som tar turister ner ti...

Att en nyss debuterad författares andra roman handlar om hur han skriver sin första roman är kanske inte så vanligt. Men det är i alla fall vad Sami Said gjort med Monomani . Romanen har formen av ett brev till vännen Sara, som han aldrig träffat, endast brevväxlat med. Brevet är en enda lång ursäkt varför han inte hört av sig. Och läsaren förstår snart varför. Huvudpersonen har varit upptagen av att skriva sin roman. Emellanåt försörjer han sig som timvikarie i skolan. Inkomster och utgifter är på ett minimum. Det är ett skrivande på liv och död. Vänner, föräldrar: allt får stå åt sidan för det allt överskuggande skrivandet. Mycket från debuten känns igen. Den ensamme unge mannen med sin skarpa iakttagelseförmåga, sitt egensinniga språk och enda mål i tillvaron: att skriva. Sami Said, med sin i dubbel bemärkelse skeva blick på tillvaron, liknar ingen annan jag läst. Monomani kan ses som en pendang till förstlingsverket. Läsvärd, allvarlig, roande. Men läs gärna debuten Väldigt säll...

Författaren Bodil Malmsten med ett 30-tal verk bakom sig (förutom pjäser, artiklar, essäer och översättningar) har skrivit en bok om en konst som enligt författaren ”egentligen inte går att lära ut” ( Så gör jag: Konsten att skriva ). En vackert formgiven och inspirerande bok där läsaren får veta det mesta om ”flow” och ”helvetesperioder”; om stil, dramaturgi och skiljetecken; och många praktiska råd om skrivplats, rutiner, korrektur och pappersutskrifter; och vikten av disciplin och deadlines. Kryddat mängder med arbetsuppgifter (ofta med tillägget ”Gör som jag. Eller gör inte som jag”). Ja, det är sannerligen ingen enkel väg hon anvisar. Förhoppningsvis avhåller hon en och annan från att publicera sig, på det att vi slipper ytterligare några mediokra romaner i bokfloden. Lyckas hon å andra sidan inspirera någon till ett mästerverk, desto bättre. Men först och främst är Så gör jag en hyllning till lusten (det enda skrivredskap som inte går att byta ut) och läsandet. Läs, läs, lä...

Knut Lindelöf kommenterar på sin blogg ( ”Därför skriver jag” ) min text om skrivandet . Han tycker att jag ”mytifierar” skrivandet för hand och på skrivmaskin. Kanske det. Författare, journalister, översättare och forskare alla har olika sätt närma sig skrivandet. Jag har respekt för alla så länge resultatet är bra. Själv skrev jag länge på maskin. Min mor var sekreterare. Ibland tog hon med sig jobb hem. Jag lämnade tidigt pekfingervalsen bakom mig på den Smith-Corona vi hade hemma. Trots det såg mina manus och brev länge för jäkliga ut med alla strykningar, markeringar och omflyttningar. Så visst kom datorn som en befriare. Den är också mitt dagliga arbetsredskap. Men för ett mer fritt skrivande (kreativt om man så vill) är den oanvändbar. För mig alltså. Jag får tunnelseende när jag sätter mig vid tangentbordet. Antagligen blir jag alltför upptagen av textens utformning för att kunna koncentrera mig på innehållet. I mina anteckningsböcker kan jag kladda och kludda som jag vill...

Vännen H. kommenterar i ett mejl min bloggtext om skrivandet: jag skriver varje dag, i huvudet; noveller, filmmanus, dikter och ibland romaner. Gör vi inte alla det, för det mesta utan att vara medvetna om saken? Det är antagligen en del av "Le genre humain", genetiskt nedlagt i oss. Misstänker att Chomsky kan ha något att bidra därvidlag. Klart är att det har med språk, iakttagelse och kognition att göra. Visst har han en poäng. Men det händer något med tankarna när de kommer på pränt. Betraktade utifrån ger de oss nya infallsvinklar. Associationer, fördjupningar. Jag tror aldrig jag skrivit något, längre eller kortare, som varit färdigt och formulerat i huvudet innan jag fattat pennan. Pennan ja. Jag skriver nästan allting för hand. Stryker över, ramar in, ritar pilar mellan stycken och meningar. Tankar, associationer, resonemang binds samman. Sen skriver jag rent. Fortsätter att fila på texten. Ska den i tryck händer det nya saker när man ser de färdiga sidorna i korr...

– Känner du aldrig lust att skriva något själv? Den som ställer frågan är författare, har gett ut en roman på ett förlag jag för tillfället arbetar åt. Vi träffas på en fest hos en gemensam bekant vars bok jag just varit redaktör för. Jag har presenterat mig som förlagsredaktör, nu pratar vi om språk och skrivande. – Känner du aldrig lust att skriva något själv? Det är inte första gången jag får frågan. Underförstått att den som är redaktör egentligen, innerst inne, drömmer om att bli författare och kanske skriva Den stora romanen. Och visst hade jag som många unga män och kvinnor en gång drömmar om att skriva. Men mer än en oavslutad novell blev det inte. En novell som jag för övrigt skickade till en av tidens stora för bedömning. Och han tog sig tid. Svaret gick i korthet ut på att ville jag verkligen skriva skulle jag göra det oavsett vad han eller andra tyckte, men att jag borde ha ett rent och snyggt manus och att han i och för sig gärna läst berättelsen till slut. End of ...

I skiftet mellan 1960-och 70-talen fanns det två kulturtidskrifter att räkna med i vårt land: Ord & Bild och BLM. Ärevördiga institutioner som lästs av en bildad borgerlighet i decennier. Nu hade de tagits över av en vänster på jakt efter plattformar att formulera sin syn på tidens frågor. På vänsterkanten hade också funnits den oberoende socialistiska Tidsignal. Ett decennium och ett statligt tidskriftsstöd senare var antalet kulturtidskrifter mångdubblat. Idag finns över 600 tidskrifter och nättidskrifter presenterade i kulturtidskriftskatalogen . De flesta till glädje endast för redaktionen och den närmaste bekantskapskretsen. (Fast är den senare inflytelserik kan tidskriften få betydelse för vad dagstidningar och stipendienämnder finner värt att uppmärksamma.) Och nu sen några år har vi alltså bloggarna . Varje människa med en dator och en internetuppkoppling kan starta sin egen tidskrift på nätet. I bästa fall läst av familjen och en handfull vänner. Det offentliga samtale...