Fortsätt till huvudinnehåll

Bra förvaring frigör plats

Jag läser i Vi i SKB (organ för Stockholms Kooperativa Bostadsförening) om det medelålders paret Monica och Leif som flyttat in i en fyra med jätteterrass i Sjöstaden. De trivs förstås, men har också kritiska synpunkter på bl.a. den öppna planlösningen – ”Det är inte så roligt att se en massa disk, i synnerhet inte när man har gäster” – och en del materialval. Och tilläger Monica:

– Det är lite snålt med garderober, så vi har köpt egna att komplettera med.

För detta betalar de något som är närmare 15.000 än 10.000 kr i månaden i ett av sjöstadens prestigebyggen, signerade Gert Wingårdhs arkitektkontor.

Snygg fasad, sämre under ytan. Kv. Kappseglingen, Hammarby sjöstad.

När Lena och jag bestämt oss för att sälja huset tittade vi på många lägenheter. Nyproduktion för det mesta, och vi slogs av de mest fundamentala brister. Sovrum små som järnvägskupéer med lösa garderober inställda i ett hörn. Bristande omsorg om detaljer, fula rördragningar längs hela väggar, små arbetsytor och olämpliga materialval och belysningar. Och detta ska människor betala 3–4 miljoner kronor för. Så småningom hittade vi en lägenhet som både var snygg och funktionell, men så var den också producerad av en mindre byggfirma.

I branschtidningen Stockholm bygger säger arkitekten Anna-Karin Ljungh:

– Några av hemmets viktigaste grundfunktioner är ju att skydda oss för regn och kyla och att förvara det vi behöver för att leva. För femtio år sedan fungerade det. Då ägde vi inte så många saker. Följden blir att vi skaffar den ena lösa förvaringsmöbeln efter den andra istället för att förvaringen planeras in från början. Bra förvaring frigör plats, medan dålig istället bara tar plats

Hon efterlyser visioner och pekar på 1930–40-talens funktionalism. Till syvende og sidst är det beställarens ansvar, och man kan fundera över arkitekternas svaga ställning i den svenska byggandet. I andra länder, som Schweiz, leder arkitekten bygget.

Bra förvaring inplanerad från början.

Andra bloggar om och

Kommentarer

Om man måste köpa extra garderober börjar vi närma oss den tyska modellen. Där finns knappt någon fast inredning alls i lägenheterna. Opraktiskt. Men helt i linje med nutidens slimmade samhällsmodell..
Anonym sa…
bra start

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...