Fortsätt till huvudinnehåll

Bra förvaring frigör plats

Jag läser i Vi i SKB (organ för Stockholms Kooperativa Bostadsförening) om det medelålders paret Monica och Leif som flyttat in i en fyra med jätteterrass i Sjöstaden. De trivs förstås, men har också kritiska synpunkter på bl.a. den öppna planlösningen – ”Det är inte så roligt att se en massa disk, i synnerhet inte när man har gäster” – och en del materialval. Och tilläger Monica:

– Det är lite snålt med garderober, så vi har köpt egna att komplettera med.

För detta betalar de något som är närmare 15.000 än 10.000 kr i månaden i ett av sjöstadens prestigebyggen, signerade Gert Wingårdhs arkitektkontor.

Snygg fasad, sämre under ytan. Kv. Kappseglingen, Hammarby sjöstad.

När Lena och jag bestämt oss för att sälja huset tittade vi på många lägenheter. Nyproduktion för det mesta, och vi slogs av de mest fundamentala brister. Sovrum små som järnvägskupéer med lösa garderober inställda i ett hörn. Bristande omsorg om detaljer, fula rördragningar längs hela väggar, små arbetsytor och olämpliga materialval och belysningar. Och detta ska människor betala 3–4 miljoner kronor för. Så småningom hittade vi en lägenhet som både var snygg och funktionell, men så var den också producerad av en mindre byggfirma.

I branschtidningen Stockholm bygger säger arkitekten Anna-Karin Ljungh:

– Några av hemmets viktigaste grundfunktioner är ju att skydda oss för regn och kyla och att förvara det vi behöver för att leva. För femtio år sedan fungerade det. Då ägde vi inte så många saker. Följden blir att vi skaffar den ena lösa förvaringsmöbeln efter den andra istället för att förvaringen planeras in från början. Bra förvaring frigör plats, medan dålig istället bara tar plats

Hon efterlyser visioner och pekar på 1930–40-talens funktionalism. Till syvende og sidst är det beställarens ansvar, och man kan fundera över arkitekternas svaga ställning i den svenska byggandet. I andra länder, som Schweiz, leder arkitekten bygget.

Bra förvaring inplanerad från början.

Andra bloggar om och

Kommentarer

Om man måste köpa extra garderober börjar vi närma oss den tyska modellen. Där finns knappt någon fast inredning alls i lägenheterna. Opraktiskt. Men helt i linje med nutidens slimmade samhällsmodell..
Anonym sa…
bra start

Läs mer

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev 5: 1968

Det mytomspunna årtalet utgjorde höjdpunkten på det långa decennium som kanske började med konferensen i Bandung 1955 och – i vårt land – avslutades med den stora gruvstrejken i Kiruna och Malmberget i skiftet 1969–1970. Frihetens vindar blåste över världen med koloniernas frigörelse, kulturrevolutionen i Kina, studentuppror och strejker. Året dessförinnan, 1967, hade min sju år äldre farbror flyttat till Stockholm från Södertälje. Vi hängde på den psykedeliska klubben Filips på Regeringsgatan, där Hansson & Karlsson var husband, blev intervjuade i teve och gick på konserter med Mothers of Invention och Cream på Stockholms konserthus. På lördagseftermiddagarna hängde vi på Stockholmsterassen vid Sergels torg och lyssnade på suggestiva sessioner med International Harvester (sedermera Träd, Gräs och Stenar). Vi gick i demonstrationer mot USA:s krig i Vietnam och lyssnade på Jan Myrdal som höll tal i Vasaparken. I gryningen vandrade vi hemåt över Västerbron mot Högalid. 1968 var e...