Fortsätt till huvudinnehåll

Bra förvaring frigör plats

Jag läser i Vi i SKB (organ för Stockholms Kooperativa Bostadsförening) om det medelålders paret Monica och Leif som flyttat in i en fyra med jätteterrass i Sjöstaden. De trivs förstås, men har också kritiska synpunkter på bl.a. den öppna planlösningen – ”Det är inte så roligt att se en massa disk, i synnerhet inte när man har gäster” – och en del materialval. Och tilläger Monica:

– Det är lite snålt med garderober, så vi har köpt egna att komplettera med.

För detta betalar de något som är närmare 15.000 än 10.000 kr i månaden i ett av sjöstadens prestigebyggen, signerade Gert Wingårdhs arkitektkontor.

Snygg fasad, sämre under ytan. Kv. Kappseglingen, Hammarby sjöstad.

När Lena och jag bestämt oss för att sälja huset tittade vi på många lägenheter. Nyproduktion för det mesta, och vi slogs av de mest fundamentala brister. Sovrum små som järnvägskupéer med lösa garderober inställda i ett hörn. Bristande omsorg om detaljer, fula rördragningar längs hela väggar, små arbetsytor och olämpliga materialval och belysningar. Och detta ska människor betala 3–4 miljoner kronor för. Så småningom hittade vi en lägenhet som både var snygg och funktionell, men så var den också producerad av en mindre byggfirma.

I branschtidningen Stockholm bygger säger arkitekten Anna-Karin Ljungh:

– Några av hemmets viktigaste grundfunktioner är ju att skydda oss för regn och kyla och att förvara det vi behöver för att leva. För femtio år sedan fungerade det. Då ägde vi inte så många saker. Följden blir att vi skaffar den ena lösa förvaringsmöbeln efter den andra istället för att förvaringen planeras in från början. Bra förvaring frigör plats, medan dålig istället bara tar plats

Hon efterlyser visioner och pekar på 1930–40-talens funktionalism. Till syvende og sidst är det beställarens ansvar, och man kan fundera över arkitekternas svaga ställning i den svenska byggandet. I andra länder, som Schweiz, leder arkitekten bygget.

Bra förvaring inplanerad från början.

Andra bloggar om och

Kommentarer

Om man måste köpa extra garderober börjar vi närma oss den tyska modellen. Där finns knappt någon fast inredning alls i lägenheterna. Opraktiskt. Men helt i linje med nutidens slimmade samhällsmodell..
Anonym sa…
bra start

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...