Fortsätt till huvudinnehåll

Får vem som helst bli lärare?

Jag läser Maciej Zarembas blodtryckshöjande artiklar om de kränkta eleverna vid Lärarhögskolan i Stockholm med blandade känslor (Dagens Nyheter). (Eller ”krängt” som en blivande svensklärare (?) föredrar att stava det.) Alltsedan Erik Wijks skoningslösa mord på Zarembas journalistik för tio år sedan (återpublicerat i Bunta ihop och slå ihjäl dom. Manifest 1999) läser jag honom med skepsis. Zaremba står för en form av ”krona-eller-klave”-journalistik (”krona” vinner jag, ”klave” förlorar du) där den som skriver alltid får rätt och den granskade får sitta med Svarte Petter. Exempel är de återkommande mediedreven om myndigheternas omhändertagande av barn. Ingriper myndigheterna mot en familj störtar medierna fram och anklagar för myndighetsmissbruk (Oskarshamn m.fl. fall), gör man inget (fallet Kevin) anklagas man för flathet och för att man inte ingrep i tid. När röken skingrat sig och utredningarna sagt sitt och ansvar (oftast i form av någon chefs avgång) utkrävts visar sig verkligheten vara mer komplicerat än Zaremba, Josephson med flera gjort gällande. Det kan inte vara svårt att vara journalist under de omständigheterna, desto svårare att sitta med ansvaret.

Nåväl, de exempel Zaremba tar upp från lärarhögskolan är flagranta och säger en del om Sverige idag. Men frågan jag ställer mig är: Kan vem som helst komma in på Lärarhögskolan i dag och dessutom kräva att bli lärare?

Andra bloggar om och

Kommentarer

Min pappa (som inte lever längre) var lärare på Lärarhögskolan. Han berättade ibland om hur plågsamt det var att tvingas säja till en student att denne inte borde bli lärare. Detta visade sig oftast i samband med praktiken. Tack och lov var det sällan han behövde göra det.
Detta ligger nu några decennier bakåt i tiden. Vore intressant att höra någon nutida metodiklektor ge sin syn på dessa frågor!

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...