Fortsätt till huvudinnehåll

Får vem som helst bli lärare?

Jag läser Maciej Zarembas blodtryckshöjande artiklar om de kränkta eleverna vid Lärarhögskolan i Stockholm med blandade känslor (Dagens Nyheter). (Eller ”krängt” som en blivande svensklärare (?) föredrar att stava det.) Alltsedan Erik Wijks skoningslösa mord på Zarembas journalistik för tio år sedan (återpublicerat i Bunta ihop och slå ihjäl dom. Manifest 1999) läser jag honom med skepsis. Zaremba står för en form av ”krona-eller-klave”-journalistik (”krona” vinner jag, ”klave” förlorar du) där den som skriver alltid får rätt och den granskade får sitta med Svarte Petter. Exempel är de återkommande mediedreven om myndigheternas omhändertagande av barn. Ingriper myndigheterna mot en familj störtar medierna fram och anklagar för myndighetsmissbruk (Oskarshamn m.fl. fall), gör man inget (fallet Kevin) anklagas man för flathet och för att man inte ingrep i tid. När röken skingrat sig och utredningarna sagt sitt och ansvar (oftast i form av någon chefs avgång) utkrävts visar sig verkligheten vara mer komplicerat än Zaremba, Josephson med flera gjort gällande. Det kan inte vara svårt att vara journalist under de omständigheterna, desto svårare att sitta med ansvaret.

Nåväl, de exempel Zaremba tar upp från lärarhögskolan är flagranta och säger en del om Sverige idag. Men frågan jag ställer mig är: Kan vem som helst komma in på Lärarhögskolan i dag och dessutom kräva att bli lärare?

Andra bloggar om och
Etiketter:

Kommentarer

Ulla Wennberg sa…
Min pappa (som inte lever längre) var lärare på Lärarhögskolan. Han berättade ibland om hur plågsamt det var att tvingas säja till en student att denne inte borde bli lärare. Detta visade sig oftast i samband med praktiken. Tack och lov var det sällan han behövde göra det.
Detta ligger nu några decennier bakåt i tiden. Vore intressant att höra någon nutida metodiklektor ge sin syn på dessa frågor!
20 februari, 2008 09:10
Skicka en kommentar

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .
20 kommentarer
Läs mer

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...
13 kommentarer
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...
4 kommentarer
Läs mer

Tore Browaldh

Jag ser att Tore Browaldh är död. Också det en man som satte den andliga spisen högt. En gång i början av 1980-talet besökte jag honom på Handelsbankens huvudkontor vid Kungsträdgården. Browaldh hade avgått som ordförande och var numera vice ordförande i banken och hade kvar ett litet arbetsrum och en sekreterare för sina övriga engagemang. Jag var ordförande för Folket i Bild den gången. Browaldh hade stött tidningen ekonomiskt när den bildades. (Premieobligationerna han skänkt låg länge i tryggt förvar i ekonomiansvarig Plomans kassaskåp.) Tidningen var även nu i ekonomisk kris och han hade hörsammat vår vädjan om stöd. Under några timmar satt vi i hans rum och pratade om kultur och politik. För att vara en man i hans position minns jag att han frågade ovanligt mycket. – Du borde bli politiker, var hans något överraskande avskedsord när vi bröt upp. Jag tror knappast att den före detta bankdirektören Browaldh delade mina radikala politiska uppfattningar. Vad han ville ha sagt var kan...
Skicka en kommentar
Läs mer