Tankar i trappen

Min mor dog i maj. Sjuksköterskan ringde från Sköndal en torsdagsmorgon och berättade att det nog inte var långt kvar. Min bror och hans vuxna dotter åkte dit och hann vara hos henne den sista stunden. Allt var, som jag förstod, mycket fridfullt. Själv var jag på Gotland. (Hade tänkt kasta mig på första bästa flyg, men på Lenas inrådan tog jag istället färjan på eftermiddagen. Hann sitta och samla tankarna.) Morgonen därpå var jag och tog farväl av henne. Personalen hade gjort henne fin, i en röd skjorta med blommor i handen, en liten nalle vid sidan och en psalmbok på nattduksbordet. Rummet andades frid. En pump som går. Några knäppningar i den luftfyllda madrassen, klockan som suttit på väggen på Blåsutvägen visar fortfarande vintertid, glömde jag att ställa om den sist jag var här? ”Lilla gumman”, tänker jag, ”äntligen har du också fått frid.” Minnen trängde sig på när jag satt där. Mest från de sista slitsamma åren, när jag fick bli hennes förälder, som man säger, och innan hon fic...

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Golvet klibbar när jag stiger in i det lilla rummet. En kvardröjande lukt av rök och damm och något odefinierbart från badrummet. På golvet nedanför den obäddade sängen ett par dagstidningar, några öppnade kuvert och en gammal porrtidning (finns sådana fortfarande?). En säck med smutskläder i ett hörn, på en stol framme vid fönstret hänger de gråbruna byxor du hade senast vi sågs. En blå t-tröja och en hoodie. Rummet är ljust men slitet, liksom allt i denna sorgens byggnad. I den lilla bokhyllan mittemot sängen en trave med böcker, lånade från teverummet, ett par vykort från vår gemensamma vän P. (”Kommer på torsdag …”), några delar av Nationalencyklopedin. ”Det är ändå ingen annan som läser i dom”, förklarade du samtidigt som du berättade att du själv, liksom vännen P. stod med där, del 3 Bit–Car. (En uppgift jag var tvungen att kolla när jag kom hem, men tyvärr, så långt kom du aldrig.) Jag öppnar garderoberna i den trånga hallen, hittar ytterligare några kläder, lånade ur förråd...

År 2018 är ett år vi sent ska glömma, sägs det i årskrönikorna på teve och i radio. Så också för mig och min familj, fast av helt andra skäl. Året inleddes med att vi skulle hjälpa Lenas faster i Uppsala att flytta. Flytten var planerad sedan länge, fastigheten skulle genomgå ett stambyte och Lena hade ordnat så att hennes faster skulle få en mindre lägenhet i porten intill. Fastern hade bott i huset sedan början av 1970-talet, ensam i en fyrarummare på närmare 120 m2 sedan 1992 då hennes make dog. Maken, vars arbetsrum stått orört i alla år, hade därtill ett omfattade bibliotek. Fastern, en älskvärd dam på närmare 90 år, hade i likhet med många i hennes generation haft svårt att göra sig av med saker (knappast en pryl hade blivit slängd sedan mannen dött). De sista åren hade situationen nog blivit henne en övermäktig. Hon har inga egna barn och Lena är närmaste anhörig. Att rensa, sortera, sälja och slänga krävde sin man och kvinna. Mitt i allt detta gick min mamma och la sig i en...

Första gången jag träffade min farfar var han 89 år. Man hade ringt från Huddinge sjukhus och sökt anhöriga till ”Bertil Karlsson, född 2 juli 1907”. Det blev min mor som tog samtalet. Min farfar hade drabbats av en stroke och låg inlagd på sjukhuset. Mina föräldrar åkte dit. Det blev första gången någon i familjen träffade honom på femtio år. Min farmor och farfar var båda födda i Stockholm 1907. Deras föräldrar hade kommit från Uppland och från Västergötland med den stora inflyttningen i slutet av 1800-talet. Hur farmor och farfar träffades vet jag inte. Fotona i albumet jag fann när vi tömde min mors lägenhet skvallrar om promenader i Hagaparken i mitten av 1920-talet, utflykter i stadens omgivningar, umgänge och jular hemma hos vänner och släktingar. Min far föddes 1927 i Johannes församling, de båda var då 19 år gamla. I kyrkoboken anges ett streck för fader. Senare ser jag att de gifte sig i oktober 1928. Väntade de till min farfar hade blivit myndig? Döbelnsgatan 11 var den ...