Fortsätt till huvudinnehåll

Sjukdom eller bekymmer

En formulering i dagens Svenska Dagbladet fångar min uppmärksamhet:
För personalen gäller också att inte se alla bekymmer som psykisk sjukdom, utan som en normal reaktion på en stressande situation. Som utan avlastning kan övergå i depression.
”En normal reaktion på en stressande situation som kan övergå i depression.” Gränserna mellan sjukt och friskt är ibland hårfina. Jag har tidigare skrivit om psykiatrins nya rön om sambandet mellan arv och miljö, bland annat när det gäller depression. Jag tänker på alla människor som aldrig kommit ur sin sorg efter ett trauma utan stelnat i bitterhet och som ibland, om omständigheterna är sådana, utvecklas till rättshaverister. Jag tänker på mina egna malande tankar emellanåt. Livet är svårt, vi hamnar alla i kriser. Och vi är alla olika känsliga

Artikeln ingår för övrigt i en intressant serie om psykatrins möte med andra kulturer. Vad betyder det till exempel när någon säger att det krälar i hjärnan? Om detta finns mycket att säga. Men det får bli någon annan gång.

Läs även andra bloggares åsikter om

Kommentarer

Anonym sa…
Kvinnor blir patienter och män blir "rättshaverister" och psykfall.
Är det inte så?
Kanske det beror på hur män ser på andra män och hur kvinnor ser på män genom andra män. Det är svårt att erkänna att man är svag och sjuk i det finaste man har "själen", när samhället tycker att man ska vara stark och självgående och lämna plats till "sjukare". Får vård kosta något idag? Finns psykiska sjukdomar i folks medvetande, som något botbart eller blir det som på 1800-talet, att man blir "tossig" och blir socialt utslagen? Lite depressiva småbesvär har väl alla, men får en riktig normal "svensk" bli psykotisk och komma tillbaka igen i arbetslivet.
De flesta tycker nog det är lättare med folk vars bakgrund, man själv kan fylla i med sina egna positiva fördomar och placera någonstans. Den fråga folk borde ställa sig är hur mycket är jag beredd att betala för en fungerande sjukvård via skattsedeln innan man börjar tycka. Sjukvård kostar.
Anita sa…
Som vanligt tycker jag dina inlägg är så bra och träffande.. Och sanna.

Allt gott!

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...