torsdag, november 30, 2006

Mörk kostym

Tredje nivån i den formella finhetsgraden efter högtidsdräkt och smoking.
Mörk kostym
Han: Mörk kostym (mörkblå eller mörkt grå, eventuellt modesvart), vit skjorta och sidenslips eller fluga i valfri färg utom svart och vitt, gärna mönstrad.

Hon: Fin kvällsklänning av siden, sammet eller annat utpräglat aftonfint tyg. En elegant byxdress, eller kvällskjol med jacka eller överdel i samma finhetsgrad går lika bra. Om du väljer klänning bör den inte vara baraxlad eller golvlång.

Källa: DN Etikett
Bild: Stiliga högtidskläder

Etiketter:

Sjätte december

En kollega och vän till Lena bjuder oss att att vara med och fira Finlands självständighetsdag den sjätte december. Klädsel: Mörk kostym. Med hjälp av den i finska språket bevandrade vännen Anders P tackar vi ja:

Rakkas K. ja M.!
Olemme iloinen tulla teidän luokse Suomen Itseyspäivällä kuuden Joulukuuta.
Teidän ystävät
Tom ja Lena

***

Självständighetsförklaringen, utropad av den borgerliga majoriteten i lantdagen den 6 december 1917 . Inbördeskriget, den tyska interveneringen och det ryska trupptillbakadragandet, avtalet med Tyskland, svenska officerare som frivilliga på den vita sidan i inbördeskriget, fånglägerkatastrofen sommaren 1918, Ålandsfrågan...

Att formulera ett tacktal till värdfolket mot den bakgrunden kräver finess och diplomati. Dags att läsa på. Och ut och jaga en mörk kostym.

Finlands president Tarja Halonen i dansens virvlar<br />på slottsbalen 6 december 2005. Foto: Lehtikuva

Finlands president Tarja Halonen i dansens virvlar på slottsbalen 6 december 2005. Foto: Lehtikuva

Debatt om en annan och mörk tid i Finlands historia har utbrutit med anledning av Henrik Arnstads bok om den svenske utrikesministern Christian Günther (Spelaren Christian Günther. Wahlström & Widstrand 2006). I ett tal vid Krigsvetenskapsakademien nyligen kritiserade statssekreteraren Pertti Torstila vid Finlands utrikesdepartement (!) boken som ”ett sorgligt bevis på brist på historiskt perspektiv” i synen på det finska fortsättningskriget. Henrik Arnstad svarar i Svenska Dagbladet 29/11. Torstilas tal och författarens kommentarer kan också läsas på www.christiangunther.se/blogg

Etiketter: ,

onsdag, november 29, 2006

Avlyssnat

Tunnelbanan gröna linjen. Eftermiddag. Kvinna 40+ står och talar i mobiltelefon. Lätt framåtböjd:

– Du måste gå till skolan.
...
– Man få bita ihop!
...
– Privatlivet kan inte inverka på jobbet och skolan.
...
– Nej det får du inte!

Etiketter:

tisdag, november 28, 2006

Tala om klass 2

”Få ord används i dag så slarvigt och så utan analys som just 'medelklass'”, skriver Göran Greider i Svenska Dagbladets debatt om socialdemokratins väg. ”Det smakar friskolor, skattegnäll och pigavdrag trots att det med medelklassen är mer som med lutfisk: smaken kommer från kryddorna.”

Göran Greider”När tunga frågor om trygghetssystem och full sysselsättning blir centrala, då vänder sig halva denna medelklass till de solidariska värdena hos en vital socialdemokrati. Där, i arbetarklassen och en stor del av medelklassen, finns den sociala basen för en framgångsrik socialdemokrati.”

Läs hela inlägget på Svenska Dagbladets hemsida.

Göran Greiders Arbetarklassens återkomst från 1998 kom ut i pocket på Pocky förlag 2001.

Etiketter:

Huvudduk

Mormor, Björnlunda, sent 1950-tal
Mormor, Björnlunda 1956


Birgitta, 1969
Birgitta, Rättvik 1971



Anna, Visby 2001


Kvinna, Istanbul 2005
Kvinna, Istanbul 2005

huvudkläde, huvudduk, vardagligt huckle, kvinnlig huvudbonad, vanligen ett kvadratiskt tyg, vikt och knutet om huvudet på olika sätt, i bruk från forntiden och fram till 1900-talet, ofta buret i avsikt att dölja håret. En viktig orsak till att kvinnor har burit huvudkläde även i Sverige är att det står i Bibeln att kvinnor skall täcka håret när man ber eller predikar.

Genom tiderna har huvudklädet haft många former, t.ex. medeltidens stora, vita och stärkta dok, som på många håll levde kvar och utvecklades i folkligt dräktskick och användes i söndagsdräkten, medan enklare, ostärkta och mönstrade kläden brukades till vardags. Knytningen har haft lokala traditioner och kunde vara mycket avancerad, t.ex. i Skåne, där klädet kallades klut. Först omkring 1800 började man knyta klädet under hakan som sjalett.

Inom islam avser huvudkläde (på arabiska khim[r) ett tygstycke som täcker huvudet och barmen. Påbudet att kvinnan skall täcka huvudet grundar sig på Koranen ("Och säg till de troende kvinnorna att de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet och inte bör visa mera av sina behag än vad som kan vara synligt; låt dem därför fästa huvudduken så att den täcker barmen" [sura 24:31]) samt på ett uttalande av Muhammed (hadith) att kvinnor skall täcka allt utom händer och ansikte. Bruket av huvudduk har ökat som ett led i den islamiska väckelserörelsen sedan 1970.

På många håll i världen förekommer huvudkläde även i mansdräkten och utgör ibland också en del av en svepklädnad som läggs över huvudet.

Källa: Nationalencyklopedin 2006-11-25
(http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=206679.)

Etiketter: , ,

måndag, november 27, 2006

Sofia Karlsson

Sofia Karlssons skiva med Dan Andersson-tolkningar briserade som en mjuk bomb i resterna av folkhemmet förra hösten. Med sin innerlighet och närvaro blåste hon nytt liv i visor man trodde spelats sönder runt lägereldar och på klubbaftnar genom decennierna. Det är följaktligen utsålt på Rival i Stockholm när hon avslutar sin höstturné inför släkt, vänner, kollegor och oss vanliga stockholmare.

Sofia KarlssonIntensiteten från skivan når inledningsvis inte ändå ut till oss på de bakre raderna. Eller så är det syrebristen. Men det är ett omväxlande program där Dan Andersson står i centrum (många gånger i nya pigga arrangemang) varvat med visor av Evert Taube, Olle Adolphsson och Peps Persson (!). Hon omger sig med samma fullfjädrade musiker som på skivan och förmår utnyttja de ibland väl långa avbrotten mellan låtarna till meningsfullt mellansnack om musik och musiker.

När hon så före pausen avslutar med en tolkning av Lars Forssells ”Jag står här på ett torg” (efter Boris Vian) inser jag att Sofia Karlsson kan gå hur långt som helst. Hon behärskar hela den musikaliska paletten. Hon har för övrigt själv tonsatt en av de bästa melodierna (”Jag har drömt...”) på Dan Andersson-skivan.

Efter paus utvecklas konserten till en musikalisk fest som även når oss bak i salongen. Och Sofia Karlsson visar att hon först som sist är en riktig speleman.
*****
Jag vet att jag är dum.
säj ingenting om riken,
de Gaulle och politiken,
för då så blir jag stum,

Men säj, hr President
om Ni har tid att svara ...
å, kunde ni förklara
det onda som har hänt?

Vem är det som ställt till
så vi som är som andra
ska slåss emot varandra
fast ingen av oss vill?

O, alla Ni med makt,
jag ville bara säga:
låt människorna leva
och gör som jag har sagt!

Å, gör som jag har sagt...


(Lars Forssell. ”Jag står här på ett torg” [Boris Vian: Le Déserteur]. Jag står här på ett torg. Lars Forssells sångbok. Stockholm 1979.)

Skivan Svarta ballader där Sofia Karlsson sjunger Dan Andersson har hittills sålt i 40.000 exemplar och belönades med en grammis. Sofia Karlsson medverkar också på Jul i Folkton, en skiva som varmt kan rekommenderas nu i juletider. Den som vill veta mer om Sofia Karlsson kan besöka hennes hemsidan.

Etiketter:

lördag, november 25, 2006

Gatubild Istanbul


Üsküdar, Istanbul 7 maj 2005.

Etiketter: ,

Tala om klass

”Och medelklassen fattar ingenting och tror att hela Sverige består av en stor medelklass och några hemlösa.”

Anneli Jordahl, bl.a. aktuellt i antologin Tala om klass (Ordfront 2006), intervjuad om det tabubelagda klassbegreppet i Folket i Bild/Kulturfront nr 10/2006.

Etiketter:

fredag, november 24, 2006

Söderlund & Bie

Mina barn är vuxna och sedan länge utflugna. Barnbarn lyser än så länge med sin frånvaro. Helst borde jag väl träna på bridgen inför pensionen eller jobba på golfhandikappet (om jag hade något). Ändå sitter jag klistrad vid tv:n varje torsdagskväll och ser programmet Söderlund & Bie.

Ann Söderlund är krönikör och mamma till Ilon, Ossian och Dante. Tillsammans med maken Nanok bildar dom en vanlig (nåja) stökig medelklassfamilj i Stockholms innerstad.

Varje program börjar med att Ann inte står ut med något hemma: Barnen vill inte gå och lägga sig i tid, vill inte äta upp maten, vägrar att lyda tillsägelser. Allt noga dokumenterat av en följsam handkamera. För att få råd söker hon upp ett par, tre familjer som haft samma problem och löst det på ofta diametralt olika sätt: Lägg barnet ensamt och gå in var femte minut, låt barnet ligga i din säng när det vill. Barnen får inte gå från bordet förrän det ätit upp, barnen ska alltid smaka på maten. Osv, osv.

I ett stort block skriver Ann Söderlund upp de viktigaste punkterna efter varje besök. Sen prövar hon de olika metoderna mer eller mindre framgångsrikt på sina egna barn.

Själv gör hon ingen hemlighet av hon helst vill vara kompis och jämställd med sina barn. Men genom att vara generös och bjuda på sig själv och sina tillkortakommanden som föräldrar och låta föräldrar med andra uppfattningar komma till tals får hon mig att känna mig klok och tagen på allvar.

***

I diskussioner om barnuppfostran har jag själv alltid brukat framhålla att våra barn skulle städa sina rum innan de fick veckopeng på lördagen. När jag för en tid sedan nämnde det i närvaro av Lena och barnen såg de ut som levande frågetecken. Tyvärr hade ingen något minne av denna så framgångsrika pedagogiska metod.

Söderlund & Bie går torsdagar kl. 20.30 i SvT1. Man kan även se samtliga avsnitt på programmets hemsida. Där följs också innehållet upp med praktiska tips och diskussioner.

Etiketter: ,

torsdag, november 23, 2006

Andrum


Sjöstadsparterren. 22 november 2006, kl. 12.11

Etiketter: ,

onsdag, november 22, 2006

En trafikpolitik för förra seklet

Så har den borgerliga majoritetens förslag till ny miljö- och trafikpolitik i Stockholm sett dagens ljus. Miljöborgarrådet Ulla Hamilton (m) berättar om planerna i dagens Svenska Dagbladet (22/11-06). Tajmingen kunde varit bättre. Efter den senaste tidens pådrag i medierna om växthuseffekter och klimatförändringar kunde man tänka sig att politiker med känsla för opinionen åtminstone med läpparna skulle bekänna sig till visionerna om ”det gröna folkhemmet”.

Enligt miljöborgarrådet kommer nu upphandlingen av de biogasdrivna färjorna att stoppas. De 165 miljoner kronorna för projektet ska istället användas för att öka framkomligheten för bilarna. Man ska se över (avskaffa?) 30-zonerna, införa grön våg för trafikljusen (dvs. bilarna) och i fortsättningen lägga stadens cykelbanor på de mindre gatorna. Tidigare har trafikborgarrådet Mikael Söderlund (m) uttalat att i de fall cykelbanor kan tänkas blockera biltrafiken i korsningar ska dessa tas bort. På en och en halv månad ska hela kartan för Stockholms cykeltrafik ritas om.

Vidare ska miljöförvaltningen få sin budget bantad från 111 till 82 miljoner under 2007. Lägger man till detta beslutet att intäkterna från trängselavgifterna ska läggas på ökad framkomlighet för bilarna, att extrasatsningarna på kollektivtrafiken upphör, enhetstaxan avskaffas och priset för SL-korten höjs och vi skådar en trafikpolitik man trodde varit död och begraven för årtionden sen.

Nu blir Stockholm det man kritiserade socialdemokraterna för under trängselskatteförsöket: en stad framkomlig i första hand för högavlönade i bil, företrädesvis män.

Nynäsvägen/Sockenvägen, just nu. Källa: http://trafiken.nu/

Nynäsvägen/Sockenvägen, just nu. Källa: http://trafiken.nu/

Andra bloggar om: , ,

Etiketter:

tisdag, november 21, 2006

Vad vi minns – och inte

Pelle Olsson. PulverStreets bokmarknad Ord & Text i helgen kommer jag i samspråk med Pelle Olsson om hans roman Pulver. Jag berättar att varje gång jag möter en amfetaminist ute på stan kommer jag att tänka på en scen i boken. Det är när en missbrukare får för sig att han ska laga något på sin bil och hur det hela slutar med att han rivit ut hela bilmotorn på trottoaren. Pelle småskrattar, men påpekar lite försynt att någon sådan scen finns inte i boken. Möjligen kan jag ha blandat ihop det med ett kapitel där en man ska laga en tvättmaskin och senare försöker putsa bort en fläck på sin rosthög till bil.

När jag kommer hem slår jag upp boken och finner det kapitel Pelle syftar på. Giraffen, en gammal missbrukare, kommer hemsläpande med en tvättmaskin som han bara ska justera locket på innan han ska ge bort den. Men handtaget sitter löst, kanske borde han dra åt det först ... och så rullar det på. Framåt morgontimmarna, när tvättmaskinens delar sedan länge ligger utspridda över köksgolvet, går han ner till bilen för att hämta en hylsnyckel. Det är då han får syn på rostfläcken. Och så vidare.

Scenen är en av många i en bra men bitvis riktigt otäck skildring av livet bland missbrukare i Stockholms södra förorter.

Men den scen som etsat sig fast i mitt minne finns inte, i alla fall inte i den form jag mindes den. Så visst mindes jag fel – men Pelles åskådliga gestaltning av en amfetaminmissbrukares sätt att tänka och vara kom jag ju ihåg. Och det var väl ändå det som var det centrala.

***

Det här kom jag att tänka på när jag sent om sider läser Hans Hederbergs försök till karaktärsmord på Jan Myrdal i Dagens Nyheter (8/11).

Pulver kom ut på Bonniers förlag 2000. En fristående fortsättning Flödder har denna höst kommit ut på Ord & Visor förlag. Pelle är även aktuell med boken Kallet, döden, kärleken (Migra förlag) om hans mor. Mer om Pelle Olsson finns på Författarcentrum Östs hemsida.

Etiketter: ,

Workout

Sjövillan motion, Hammarby sjöstad. 20 november 2006, kl 13.40.
Sjövillan motion, Hammarby sjöstad. 20 november 2006, kl 13.40.

Etiketter: ,

måndag, november 20, 2006

Jublade polackerna 1955?

Anders Persson, meteorolog och historiker sänder mig en kopia av ett inlägg han skrivit med anledning av några utbrott i kvällspressen:

Kanske jublade många polacker ändå?

Så då har bussige Ingmar Oldsberg också råkat i politiskt blåsväder. För en dryg vecka sedan undslapp han sig följande text som ledtråd i På spåret:

"Under århundraden av krig har Polen och polackerna fått lida svårt. Därför bildades försvarsalliansen Warszawapakten den 14 maj 1955 till många invånares jubel. Pakten skulle fungera som en motvikt till Nato och upplöstes först 1991 efter att järnridån fallit."

Detta ansåg en del tittare bröt mot kraven om opartiskhet och saklighet. Oldsberg gjorde en ”pudel”, men menade dock, enligt Expressen, att det handlade om ett bedömningsfel, inte ett faktafel. Som historiker skulle jag hålla med Oldsberg och inte omedelbart tala om ”historieförfalskning”.

Jag vore nämligen inte alls förvånad om ”många invånare” i Polen faktiskt jublade då Warszawapakten bildades. Nato hade bildats redan 1949. När Västtyskland blev medlem i början av 1955 väckte detta stor oro på många håll i Östeuropa. Både då och nu är det nationalistiska och religiösa Polen ett land med minst kommunistiska traditioner i Europa. Men det var ju inte för att polackerna varit kommunister som Hitler anfallit 1939. Det var inte för att polackerna varit kommunister som han ville göra dem till ”undermänniskor”. I Polen var 1955 rädslan för ett aggressivt Tyskland, stött av USA, större än rädslan för Ryssland. Andra världskriget låg bara tio år tillbaka i tiden. Tyskarna hade ju, trots allt, varit mångfalt grymmare mot polackerna än ryssarna någonsin varit eller skulle vara. Till de delar öster om Oder-Neisse-floderna som tillfallit Polen 1945 hade miljontals polacker flyttat in efter kriget. Vare sig de var kommunister eller inte var de oroliga för en tysk återkomst i en eller annan form.

När Warszawapakten bildades var det nog inte just för polackernas skull, som Oldsberg antyder, men för polackerna bör det ha uppfattats som en ökande trygghet. Så kanske jublade de ändå.

Det är alltid farligt att projicera stämningar från en tid, t.ex. 1955, till andra epoker. Stämningarna i Polen är idag helt annorlunda än för 20, 50 eller 100 år sedan. Men olika händelser måste bedömas i sitt sammanhang. Hur många minns hur den cyniske rumänske diktatorn Ceausescu för 25 år sedan fick Nordstjärneordern i Sverige och åkte i gyllene landå med drottning Elisabeth genom Londons gator? På den tiden sågs hans självständiga hållning mot Moskva som ett viktigt stöd i det kalla kriget. Men idag framstår det som bisarrt och kanske skulle stackars Ingvar Oldsberg åka på en ny anmälan om han av någon anledning påminde om detta i På spåret?
Anders Persson, historiker i Söderköping

PS: Det förtjänar också att påpekas att enda östländer som 1955 hade sovjetiska trupper stationerade på sitt territorium var Östtyskland, Rumänien och Ungern eftersom de räknades som förlorarna i Andra världskriget, medan Tjeckoslovakien, Bulgarien, Albanien och Jugoslavien inte hade det eftersom de räknades till den segrande eller befriade sidan. För Tjeckoslovakien ändrades detta som bekant 1968 när Sovjet invaderade landet och etablerade också en militär närvaro.”

Anders Persson har bland annat givit ut Österrike mellan Hitler och Mussolini, 1978; Vi är förrådda! Tjeckoslovakiens undergång 1938, 1978; Finlands sak var svår, 1979; Den farliga hjälpen: den ryska truppförläggningen i Sverige 1743-44, 1981; 1808: gerillakriget i Finland, 1986; Kuppen i Prag, 1990. Samtliga på Ordfronts förlag.

Etiketter: ,

I bastun är vi nakna

Centalbadets loggaVid pass en gång i månaden begår sonen och jag gemensam bastu på Centralbadet i Stockholm. Rutinen som vi utvecklat under ett par år är densamma: Först en lång sittning i ångbastun, sen en stunds vila i ”svalen”, därefter in i det gemensamma ångbadet med den 100-procentiga luftfuktigheten drypande längs väggarna, en svalkande tur i bassängen under det klassiskt vackra jugendtaket, slutspurt i hetbastun, varefter vi avrundar med en stund i den 34-gradiga salta Thermapoolen. Kvällen avslutas med pragerschnitzel och en eller ett par Krusovice på Boheme tvärs över gatan.

I bastun diskuterar vi världsproblemen, jobb, relationer eller skvallrar i största allmänhet. Ibland pratar han, andra gånger är det jag som har mest på hjärtat.

Traditionen med bastubad grundlades redan när ungarna var små, och lagom till sonens 15-årsdag invigde vi bastun jag byggt i huset i Vega. Damerna i familjen har aldrig var lika frälsta anhängare av bastubadet. Så det blev att sonen och jag satt där, ibland med någon av hans vänner, och pratade. Och pratade. Bastun var det vi saknade mest när vi sålde huset.

Herreman och dräng, i bastun kvittar det lika. På lavarna är vi avklädda, både kroppsligt och själsligt. Varför kvinnorna ska känna sig utestängda ur den gemenskapen har jag aldrig förstått. På Centralbadet är i alla fall ångbadet gemensamt för båda könen.

***

I Istanbul badade jag en gång hamam. Ensam låg jag på marmorbänken under de månghundraåriga valven, någonstans ifrån hördes ljuv musik, för en hyfsat dryg penning fick jag massage och blev tvättad. Efteråt drack jag te. Underbart vederkvickt steg jag ut i gränden. Ensam. Inte var det detsamma som den nordiska saunan.

Bassängen Centralbadet

Etiketter:

Flera vd:ar till priset av en

Svenska Dagbladets näringslivsbilaga tillhör kanske inte morgonlektyren för alla. Jonas Fröbergs krönika i måndagens papperstidning (20/11) kan därför vara värd att uppmärksammas utanför börsnissarnas trånga krets.

Fröberg berättar hur fackens löneutbud på 3,9 procents lönehöjningar orsakat skrämselhicka hos arbetsgivarna i Svenskt näringsliv och raskt förpassats till papperskorgen. Förhandlingarna försvåras dock, skriver Fröberg, av att vd-lönerna förra året ökade med 16 procent och att bonusprogrammen nu står som spön i backen. Argumenten för de höga ersättningar sägs vara ”den internationella konkurrensen” (läs USA). Utan rejäla löner skulle svenska företagsledare likt småländska 1800-talsbönder fly till landet i väst.

När det gäller arbetarlönerna är argumenten det motsatta. Håller facket inte igen på lönekraven flyttas fabrikerna till länder med lägre löner (Polen, Balticum eller Kina). Varför gäller då inte motsatsen? undrar Jonas Fröberg och kontaktar en kollega på en polsk tidning. Han får då veta att vd:n på Agora, Östeuropas största mediekoncern tjänar 1,6 miljoner kronor per år. ”Jan Scherman på (betydligt mindre) TV4 får cirka 3 miljoner. Bengt Braun på Bonnier drygt 7 miljoner”, skriver Fröberg, och ser framför sig hur aktieägare och pensionsfonder med den nyvunna kunskapen kan jubla hela vägen till banken.

Och löntagarna också, kanske vi ska tillägga.

Etiketter:

lördag, november 18, 2006

Tillfälligt avbrott

Efter två veckors intensivt bloggande och med över 400 unika besökare tar jag nu ett steg bakåt, iakttar tavlan och begrundar mitt fortsatta skrivande. Ur lust är du kommen och lust skall du åter bliva! På återseende!

Är det språket det enda som skiljer oss från djuren? Läs Knut Lindelöfs betraktelse över skrivandet och tänkandet på http://www.lindelof.nu/.

Etiketter: ,

fredag, november 17, 2006

Varför fäller bävern träd?

Träd fällda av bäver Lilla Sickla 16 november 2006
Lilla Sickla 16 november 2006

Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)?

Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden. Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna.

Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter och obarkade grenar att ta till om isen tjocknar.

– Träden fälls för att bygga bo och skapa vattensamlingar, som gör det lättare att flotta grenarna, berättar Ulf Carlberg på Naturhistoriska riksmuseet i en uppsats jag hittat på nätet. Bävern kan också gnaga på träden för att slipa tänderna som hela tiden växer. Flest träd fäller bävrarna under hösten när de ska lagra upp sina vinterförråd.

Bävern borde ses som välkomna gäster i övergödda vattendrag, avslutar Landell kapitlet om bävern. Bävrar som finner saftiga vattenväxter, äter och röjer igenväxande stränders sly, äter och rensar buskage och högvuxna örter.

Nils-Erik Landell. Vattenstaden. Carlsson Bokförlag 2006.
Läs mer på Naturhistoriska riksmuseet


Träd fällda av bäver 2 - Lilla Sickla 16 november 2006 Gnagmärken av bäver -Lilla Sickla 16 november 2006

Etiketter: ,

torsdag, november 16, 2006

Kampen mellan det goda och det onda

Varför hatar de oss? Allt sedan den 11 september har ”omvärldsanalytiker”, ledarskribenter och akademiker i väst brottats med den frågan. Ska svaret finnas i konflikten Israel–Palestina, kolonialiseringen av Mellanöstern eller i korstågen, som Usama bin Ladin åberopade sin berömda krigsförklaring 1996.

Nej, motsättningen öst–väst går längre tillbaka än så, menade journalisten och författaren Tom Holland när han i torsdags talade om sin bok Marathon. Det persiska imperiet och kampen om västerlandet (övers. Margareta Eklöf. Leopard 2006) på Medelhavsmuseet i Stockholm. Konflikten grundlades i redan på 400-talet före Kr. i kriget mellan perser och greker. Historieskrivaren Herodotos var den första att tala i de termerna.

Perserriket sträckte sig i skiftet mellan 500- och 400-talen från Egypten till Hindukush. På en enda generation hade den obetydliga folkgruppen från södra Iran svept fram över och lagt under sig hela Västasien. De erövrade folken fick behålla sin religion och sina kungar, bara de betalade sina skatter till Konungarnas konung. Perserna var toleranta imperiebyggare. Men deras imperium var också det första som sade sig kämpa för Gud (Ahura Mazda) och Sanningen. Mot dem stod Lögnen.

Grekerna lyckades besegra den oövervinneliga armén, först i slaget vid Marathon och, efter förlusten vid Thermopyle, i sjöslaget vid Salamis. Men arvet efter perserna lever kvar, i minst lika hög grad som det efter grekerna. I sitt tal om ondskans axelmakter och ”en värld uppdelad mellan rivaliserande krafter av ljus och mörker” är George W. Bush en värdig arvtagare till den världsbild Zarathustra en gång skapade, snarare än den bräckliga grekiska demokrati han med läpparna bekänner sig till.

Det och mycket annat fick åhörarna att fundera på vid det välbesökta mötet.
***
Herodotos historia kom häromåret i en läsvärd nyutgåva (Inledning och kommentarer av Sture Linnér. Övers. Claes Lindskog. Pan 2004).

Den segerrike persiske kungen Dareios (522-485 f.Kr) sådan han återges på det heliga berget Bisutuns bergvägg, sedan han besgrat sin rival och broder Bardiya (Smerdis).
Den segerrike persiske kungen Dareios (522-485 f.Kr) sådan han återges på det heliga berget Bisutuns bergvägg, sedan han besgrat sin rival och broder Bardiya (Smerdis).

Etiketter: ,

onsdag, november 15, 2006

Är det meningsfullt att blogga?

I skiftet mellan 1960-och 70-talen fanns det två kulturtidskrifter att räkna med i vårt land: Ord & Bild och BLM. Ärevördiga institutioner som lästs av en bildad borgerlighet i decennier. Nu hade de tagits över av en vänster på jakt efter plattformar att formulera sin syn på tidens frågor. På vänsterkanten hade också funnits den oberoende socialistiska Tidsignal.

Ett decennium och ett statligt tidskriftsstöd senare var antalet kulturtidskrifter mångdubblat. Idag finns över 600 tidskrifter och nättidskrifter presenterade i kulturtidskriftskatalogen. De flesta till glädje endast för redaktionen och den närmaste bekantskapskretsen. (Fast är den senare inflytelserik kan tidskriften få betydelse för vad dagstidningar och stipendienämnder finner värt att uppmärksamma.)

Och nu sen några år har vi alltså bloggarna. Varje människa med en dator och en internetuppkoppling kan starta sin egen tidskrift på nätet. I bästa fall läst av familjen och en handfull vänner. Det offentliga samtalet upplöst i atomer som surrar kring i en ödslig rymd.

– Det som skiljer Dagens Nyheter från bloggarna är deras resurser, säger AN, en erfaren bloggare. Bloggandets styrka kommer att visa sig den dag då flera skribenter går samman och gemensamt borrar i ett ämne.
Ungefär som öppenkod-programen, tänker jag. En dag slår sig atomerna samman till en lång kedja av molekyler. Låter optimistiskt.
***
Varför har jag då sällat mig till denna skara av kringirrande atomer, för närvarande ca 10.000 bloggare i vårt land?
  • Det är mindre navelskådande än att skriva dagbok,
  • mer lustfyllt än att skriva för eventuell framtida publicering och
  • ställer krav på att man formulerar sig läsbart.
De texter som tål en närmare granskning kan jag alltid gå vidare med. En öppen skissbok, skulle man kunna säga.
Uppdaterad 17/11 2006

Andra bloggar om: ,

Etiketter: ,

tisdag, november 14, 2006

Hundarna på Naxos

Lösgående hunder i Naxos stad maj 2004

Hundarna på Naxos, i de grekiska Cykladerna, lever samma fritt kringströvande liv som svenska utekatter. För den som sett de luggslitna hundar som stryker omkring på Kreta är det en glädje att möta de välvårdade blandrashundarna i Naxos stad. De flesta försedda med halsband. Varje morgon när vi går från hotellet får vi sällskap med en terrierliknande liten varelse som vi döper till Lisa. Ibland stannar hon med oss på stranden hela dagen. Varje kväll går hon hem till sin familj i huset intill.

Lisa

Lisa

Etiketter: ,

måndag, november 13, 2006

En uppstoppad hund

Så vackert. Så enkelt.
Bättre än så här kan tv-teater knappast bli.

Samtliga avsnitt visas i repris på SVT1 lördag 25/11.

Etiketter:

Ha en bra död!

Det är mycket med döden just nu i dessa Allhelgonatider. I Svenska Dagbladet 8/11 2006 talar Carl Johan Fürst, överläkare och verksamhetschef för den palliativa vården vid Stockholms sjukhem, insiktsfull om döden och om de döendes och anhörigas inte alltid förenliga önskemål. Tyvärr med rubriker (”Nu ska döden kvalitetssäkras” och ”Elva riktlinjer för en bra död”) som tycks hämtade ur en sämre managementbok för begravningsbyråer .

Ha en bra död!

Etiketter: ,

Organisation eller anarki?

Iréne Sjöblom skriver till mig apropå det jag skrivit om hennes man Bengt. Hon påminner mig om hur arbetet mot genomfartstrafiken på Sandfjärdsgatan ”ebbade ut när vi bildade Intresseföreningen för Årstafältet och när det hela hamnade i snacket om stadgar och traditionell styrelse ...”. Bland annat var en viss folkpartistisk politiker inblandade i försöken att få kontroll över verksamheten.

Kårhusockupationen 1968Men spontana initiativ kan dödas på många sätt. Jag tänker på alla oändliga stormöten jag som ung bevistade (alternativ jul, kårhusockupationen osv.) och hur långpratarna också kunde suga luften ur all verksamhet. Jesper Hall ger barnets oförstörda bild av skeendet i sin roman Kärleken den röda (Leopard 2006).

Organisation eller anarki? Kanske är det som Jan Myrdal skriver om uppbygget av Folket i Bild/Kulturfront:

”Det visade sig att några tröttnade. Personer som ena dagen talade om att satsa stora pengar och göra ett stort arbete hade nästa dag dragit ur telefonjacket och hördes aldrig vidare av. Jag nämner detta därför att det illustrerar faran av att bilda styrelse i förtid.”

”I arbetet visar sig vilka som arbetar och vilka som tar ansvar och står för sitt ansvar och genomför vad de åtagit sig. Det hade varit helt möjligt att sammankalla ett stort möte i mars månad och välja en styrelse. Då hade vi gått under.”

Men å andra sidan:

”Protokoll och regler är frihetens förutsättningar. Anarki är despoti.”

Skriftställning 4. PAN/Norstedts 1973. sid 242 ff.

Etiketter:

Ordning härskar i Kambodja

Anna Brown från Toronto har varit på luffen i fem månader och tackade ja till att få håren på sina ben plockade med en tråd. Få talar engelska så priset skrivs på ett block.
Turisterna är viktiga för de fattiga familjer som försörjer sig med försäljning och kroppsvård på Serendipity Beach. Anna Brown från Toronto har varit på luffen i fem månader och tackade ja till att få håren på sina ben plockade med en tråd. Få talar engelska så priset skrivs på ett block.
Svenska Dagbladet Resor 24/9 2006

Etiketter: ,

lördag, november 11, 2006

Vårdnadsbidraget

Ibland behöver man inte uppfinna hjulet på nytt. I en krönika i lördagens Metro säger Lotta Lindmark det som finns att säga om regeringens förslag att kommunerna ska få införa ett vårdnadsbidrag för föräldrar till barn under tre år:
Jeanette är en ensamstående trebarnsmamma som bor i en lägenhet i Sollentuna. Några kvarter bort bor Eva. Eva är gift med Åke och de har också tre barn.

Eva vill gärna vara hemma med sina barn och bestämmer sig för att utnyttja vårdnadsbidraget. Hennes make Åke tjänar visserligen hyfsat med pengar och skulle kunna försörja familjen, men de extra tusenlapparna varje månad är bra fickpengar för Eva.

Jeanette jobbar heltid och försörjer alla sina barn. Hon skulle gärna vara hemma med sina små, men kan hon försörja fyra personer på 3 500 kronor i månaden? Nej, det kan hon inte. Alltså blir det dagis och heltidsjobb för Jeanettes del. Det vansinniga är att en del av Jeanettes skattepengar går till Evas vårdnadsbidrag. (Och det är tur, för Eva behöver verkligen ett par nya skinnhandskar!)

Metro 11/11 2006

Etiketter:

Bingo Royale

I kväll ska jag se sonen på tv. Hoppas att han sköter sig.

Etiketter:

fredag, november 10, 2006

Andreas Malm och Palestinafrågan

Häromdagen fick jag hem Ibn Khalduns Prolegomena. Introduktion till världshistorien, utgiven av Alhambra (i översättning av Ingvar Rydberg). Ett av världslitteraturens mästerverk aldrig tidigare utgivet på svenska förrän det lilla Alhambra tog sig an uppgiften. Jag kommer att tänka på det när jag läser Andreas Malm raseriutbrott mot Folket i Bild/Kulturfront och Alhambra i Dagens Nyheter (9/11 2006).

Malm har följt en debatt i Palestinafrågan på föreningens nätforum. Ja, att det är en debatt får läsaren gissa sig till eftersom Malm väljer att enbart återge de åsikter som bekräftar hans underliggande tes, att FiB/Kulturfront idag är ett näste fyllt av lömska antisemiter som inget hellre vill än att slänga kroknäsorna i havet. Därför bör tidningen dö, ju fortare desto bättre, tycks vara Malms slutsats.

Som alla diskussionslistor på nätet är FiB Forum en ganska vildvuxen sammanslutning, fylld av mer eller mindre kloka inlägg. De tider man behöver ägna sig åt annat och inte vill ha brevlådan full får man koppla bort sig.

Eftersom jag själv inte varit ansluten på ett tag undrar jag därför om det har framförts andra åsikter i den återgivna debatten? Har de citerade debattörerna stått oemotsagda? Och, är detta av tidningen/föreningen sanktionerade åsikter, uttryckta i redaktionella och politiska program, som kan motivera Malms drastiska slutkläm? Därom lämnas läsaren i okunnighet.

I avvaktan på ett svar från Malm kan vi fundera över varför vissa debattörer då och då klampar över gränsen mellan att kritisera israelerna och staten Israels politik – och judarna som folk. Kanske finner man orsaken i det faktum att staten Israel självt definierar sig som en judisk stat och att araber och palestinier konsekvent diskrimineras i lagar och praxis. Gud må förlåta dem som då kanske blandar ihop begreppen.

Malm avslutar sitt inlägg med att söka skrämma bort de författare som stödjer Kulturfronten i förhoppningen att FiB ensam må sjunka till botten. Frågan är om det är omsorgen om den palestinska saken som driver Malm eller hatet mot en liten tidning som – till skillnad mot t.ex. Arbetaren – inte är beroende av statliga stödmiljoner.

I en fri debatt har Andreas Malm också all rätt att avsky Israel Shamirs åsikter, men på vilket vis skulle det gynna den palestinska saken eller förståelsen mellan den muslimska världen och väst om det lilla förlaget Alhambra dör. Ett vet jag i alla fall, vi slipper utgivningen av den arabiska litteraturens mästerverk på svenska i fortsättningen.

George W. Bush, varsågod, det vore ju en tröst i bedrövelsen efter valnederlaget!

En redigerad version av detta inlägg sändes till Dagens Nyheters kulturredaktion den 11 november och har sedan dess inte synts till.

Andra bloggar om: , ,

Etiketter: ,

Ny platt-tv?

Om du tycker en ny platt tv eller en suverän hemmabio verkar trist, sluta läs här...OK!

Etiketter: ,

Bengt Sjöblom

Bengt Sjöblom dog i somras. Sentomsider nås jag av beskedet. Då har begravningen redan varit.

Bengt gav mitt liv inriktning på flera plan. Första gången jag såg honom var på Årsta Folkets hus 1968. Arkiv Samtal (en dåtida, fredligare variant av Reclaim the City, som bjöd på kaffe och bullar och satte ut blomkrukor på gatorna) hade haft en aktion mot genomfartstrafiken på Sandfjärdsgatan där vi båda bodde. Nu skulle aktionen följas upp. Jag – en då 17-årig spoling nyss ditflyttad från Sköntorpsvägen – reste mig upp och sa något. En kommitté bildades och jag blev förstås indragen i arbetet.

Bland initiativtagarna fanns Bengt och Iréne Sjöblom. Under några år var deras lägenhet i höghuset vid Årstafältet ett andra hem för mig. Bengt arbetade då på en arkitektfirma. Iréne var elev på textillinjen på Konstfack.

Hos de båda fick man känna sig vuxen. Bengt spankulerade omkring mellan rummen, ständigt sugande på majspipan och grunnade på något problem, på fredagskvällarna gärna med ett glas vin i handen. Den i sitt ursprung hårt standardiserade miljonprogramslägenheten var en utmaning för Bengt. Här kunde han testa sina idéer om hur en modern bostad skulle kunna inredas. Saknades det fläkt i köket (vilket alla lägenhet gjorde på den tiden) byggde Bengt ett dragskåp och så var problemet med matos i lägenheten löst. Fula skåpluckor i köket ersatte han med rullgardiner. I en tid när vettig belysning saknades i många hem ordnade Bengt en mjuk allmänbelysning genom att spänna upp ett lakan under den starka taklampan. De hårda reglerna om vad som fick och inte fick göras i allmännyttans lägenhet kringgick Bengt genom olika smarta konstruktioner. Den loftsäng han konstruerade, där de bärande delarna spändes mellan taket och golven, var ett exempel.

Jag kom till Bengt och Iréne med stukad självkänsla vad gällde allt praktiskt. Mitt bestående minne av träslöjden var en adventsljusstake som jag hyvlat lövtunn i mina fåfänga försök att få rak. Med bister min la träslöjdsläraren mitt arbetsstycke på bänken, vickade på träbiten och skakade sen på huvudet. Kort sagt, jag hade tummen mitt i handen. Men Bengt visade hur alla, genom att först tänka efter och utgå från förutsättningarna, faktiskt kunde skapa något, även utan att vara född med en hammare i handen.

Bengt SjöblomNär jag fick min första lägenhet på Metargatan på Söder var det Bengt och Irénes idéer som kom att prägla inredningen. Och loftsängen har jag byggt både en och flera gånger åt mig själv och släkten.

Ljus, luft och funktionalitet var ideal som präglade Bengt. På så vis ingick han i en tradition. Tidigt blev han lärare på Konstfack och kom att inspirera och utmana många årskullar av blivande inredningsarkitekter, på samma sätt som han utmanat och inspirerat mig.

Tack Bengt, utan dig hade jag varit en annan.

Etiketter:

torsdag, november 09, 2006

Donald Rumsfeld (Vad vill demokraterna?)

USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld fick alltså gå. Jag erinrar mig Anders Ehnmarks recension av Bob Woodward, State of Denial, Simon & Schuster. Boken, skriver Ehnmark
”fångar ett härskandets small talk som kanske förklarar att det gick som det gick i Irak. Den inre kretsen har ett svar på allt. Kursen ligger fast och varje eftertanke är ett knivhugg i ryggen på våra pojkar där ute. Den egna underrättelsetjänsten rapporterar att kriget i Irak ger mera terrorism istället för mindre, men Cheney svarar med några kraftord, varefter kursen ligger fast. Fakta når inte in. Frivola och ödesdigra beslut fattas med ett slags ljus lätthet. Presidenten känner sig hela tiden vara bönhörd.” (Expressen 3/11-06)
Är det nu attityden det hänger på så kan irakierna se tiden an med tillförsikt. Men vad vill demokraterna? Förändring! ropar ungdomar på demokraternas valvaka i tv. Förändring, ja men till vad? ”Irakisering” av kriget och strategiska byar, efter mönster från Vietnam? Det var ju Clinton och demokraterna som bombade Serbien sönder och samman på 90-talet och som förlade USA:s största bas i Europa, Camp Bondsteel i Kosovo, på den planerade sträckningen för AMBO:s oljeledning genom Balkan. Professorn i San Diego Chalmers Johnsson beskriver skeendet utförligt i den lite orättvist förbigångna Imperiedrömmar från förra året (övers. Tor Wennerberg. Leopard 2005.) Och oljereserverna ligger ju där de ligger, oavsett vem som har majoritet i representanthuset.
Nu faller natten,
nu faller bomberna.
Nu brinner barnen
i hekatomberna.
Vad ropar barnen? Vad glor de på?
B-52! B-52!
(Cornelis Vreeswijk. "Till Jack". I stället för vykort. 1974)

Etiketter:

En personalpolitik för 2000-talet?

Skräp får ej slängas överbord - Endast personal. MS Lotten (Barnägen-Hammarby Sjöstad) 8 november 2006.MS Lotten (Barnägen-Hammarby Sjöstad) 8 november 2006.

Etiketter:

onsdag, november 08, 2006

Maja Ekelöf

I sin infallsrika samling Var kommer du ifrån? Intervjuer, reportage och essäer (Bokförlaget Mormor 2006) skriver Anneli Jordahl om Maja Ekelöf (1918–1989). Med sin Rapport från en skurhink ”skrev [hon] sig rakt in i litteraturhistorien”:
”Maja Ekelöf var en benådad stilist med stilig timing. Hon hade känsla för när det var dags att sätta punkt. Hon satte den tidigare än de flesta, vilket effektfullt retar läsarens fantasi. // Maja Ekelöf var intellektuell och beläst. Hon tog in världspolitiken och formulerade egna tankar och kommentarer. Men hon var inte själv medveten om sin tankeskärpa.”
Rapport från en skurhink har inte gått att få tag på sedan början av 90-talet. Nu ser jag att Norstedts gett ut den som print-on-demand (ISBN 9172976705). En minor classic.


Maja Ekelöfs bok Rapport från en skurhink kom ut 1970 och blev snabbt mycket omtalad. Dagboksanteckningar från vardagens slit som ensamstående dubbelarbetande förälder, varvas med utblickar, samtidskritik och funderingar över världsläget.

Etiketter:

Schizofreni

En kväll råkar jag se ett tv-program om schizofreni. Programmet (Ett splittrat jag. UR) skildrar en grupp forskare på jakt efter ett botemedel, eller åtminstone en förklaring. Vad är det som händer i hjärnan? Vilka signalsubstanser påverkas? Och av vad? Forskarna tittar i sina monitorer. Möss simmar runt i bassänger. Programmet är spännande som en deckare. Men det som gör starkast intryck är samtalen med en medelålders man som lider av schizofreni. Här dödas många av myterna kring denna sjukdom. Hans personlighet är inte ”kluven”, han plågas inte nämnvärt av de ”inre rösterna”. Värst är, säger han, den totala skyddslösheten mot omgivningen, att inte kunna sovra bland sinnesintrycken. I praktiken gör det de flesta arbeten omöjliga. Jag tänker på R.D. Laing, en av sextiotalets profeter inom psykiatrin, i tonåren något av en husgud för mig och många i min generation. Hans budskap (Det kluvna jaget. Aldus, Sthlm 1968; Upplevelse – beteende. PAN Sthlm 1969) var att schizofrenin grundlades i barndomen, oftast till följd av en dominerande moder. Det var samhället som var sjukt och de schizofrena de enda egentligt friska. Nog fanns det mycket att göra upp med i den förhärskande synen på mentalsjukdomar och inom vården, men här var det många barn som åkte ut med badvattnet.

Av en händelse kommer jag att nämna programmet jag sett för vännen A. Hon berättar då att hon har en yngre bror som är schizofren. (Jag visste inte ens att hon har en bror.) Sjukdomen debuterade mer eller mindre över en natt i 19-årsåldern. Ibland går de på bio tillsammans. A. säger att de har fin kontakt. Brodern är mycket begåvad, men sjukdomen hindrar honom från alla former av studier eller mer krävande uppgifter. Genom familjens försorg har han fått ett enklare arbete.

Obekant med den här formen av mental ohälsa, frågar jag hur det är att vara anhörig till en schizofren. Skiljer det sig från att vara anhörig till en missbrukare? säger jag, med hänvisning till något som jag har desto mer erfarenhet av. A. tittar allvarlig på mig:

– Missbrukaren ljuger och manipulerar sin omgivning. Till slut är alla indragna i missbruket och görs medberoende. Det gör aldrig en schizofren. Snarare tvärtom. Min brors problem är att han är för ärlig.

Lätt kan det dock inte vara. Särskilt om man som anhörig fortfarande kan få höra att det är ens eget fel att den som drabbats är sjuk. Mamman i tv-programmet har det inte lätt.

Andra bloggar om: , ,

Etiketter:

tisdag, november 07, 2006

Räven

Rävunge. Björkhagens kolonistugeområde den 23 september 2004 Björkhagens kolonistugeområde den 23 september 2004

Etiketter:

Fotboll

En scen i Giuliana Sgrenas klaustrofobiska skildring av tiden som gisslan i Irak (I skottlinjen. Övers. Margareta Zetterström. Leopard 2006) etsar sig fast. Abbas, en av hennes kidnappare kommer entusiastisk in för att berätta att italienska lagkaptener gått ut på fotbollsplanen med orden ”Befria Giuliana” på sina tröjor:

”Han är alldeles exalterad, jag förstår inte ens vad det riktigt innebär men uppfattar att Totti har spelat iklädd en T-shirt med mitt namn på. Och han upprepar: ’Tänk dig, Totti, självaste Totti!’. För en som hejar på Roma, som han gör, är det absolut det största som kan hända. ... Hans glädjerus smittar av sig på mig, om än i mer beskedlig form: fotbollens språk fungerar; det är nog den sanna globaliseringen när det till och med överbryggar ideologiska mottsättningar och talar direkt till mina kidnappare.”

Etiketter: ,

De dödas dag

Maj mejlar från Mexico om Día de Muertos (De dödas dag). Hon och Ylva har gjort ett altare till minne av Jorges farfar, Majs mamma och mormor & morfar. Hon har också lagt upp sina bilder från firandet av De dödas dag förra året.

Maj och Ylva har gjort ett altare till minne av Jorges farfar, Majs mamma och mormor & morfar.

Etiketter:

måndag, november 06, 2006

Kärleken

På lördag firar Lena och jag 30 år tillsammans.

Lena

Den dagliga kärleken
av Maria Wine
Kärlek
men inte den som springer
på glödande fötter, till och från snabba möten
jagad och jagande
sårad och sårande.
inte den som lever högt på ständigt
smärtsamma avskedstaganden
utan den kärlek
som ger trygghet och vila
som värmer och värnar
och endast har ett enda avsked att frukta:
dödens

Kärlek
men inte den som knappast hunnit stilla sin längtan
förrän en ny uppstår
inte den hetsigt hetsande
piskade av begärens krav
oftast mer plågsam än ljuvlig
inte heller den ångestfulla kärleken
som är rädd för att bli bränd
och samtidigt rädd att inte få brinna
utan den milt flödande kärleken
den som vågar vila
och när tid är
störa den utvilade

Kärlek
som är att vakna tillsammans
och möta den blåögda morgonen
att utbyta leenden som värmer och värnar om den nya dagens framtid
att på resan genom dagen
vila tillsammans på klockslagens små väntstationer
och inta gemensamma måltider
upplysta av lingonsyltens röda glädje

De dagliga skavsår vi får och ger
den dubbelsidiga smärtan
som värker inom oss
och som vi övervinner hos varann
den osynliga skyddsängel
som kammar ut irritationens snår
övermättnaden som hotar med tomhet
men botas genom att var och en
drar sig tillbaka till ensamhetens nödvändiga oas
rätten att vara frånvarande i var sitt drömland
glädjen att vara närvarande i
varandras liv -
detta är kärlek.

Ur Nattlandia 1975

Lena i Herrvik

Etiketter:

Religionen

Det där att ”gå upp i det stora alltet” låter ju vackert. Den fysiska sidan av döendet är kanske inte lika skön. Kroppsfunktionerna som avtar. Den sötaktiga doften av förruttnelse. Ångestskriken. Smärtan. Det hör också till.
***
Är jag religiös? En gång svarade jag på det att om gud vet vi intet, dvs. agnostikerns lätt undanglidande svar. En dag läser jag att förre ärkebiskopen KG Hammar ger samma svar, fast med tillägget att gud ”vet man inte”, gud tror man på.

Jag tror inte. Alltså är jag ateist.
***
”Det faktum att religionen förekommer i varierande tappningar i samtliga mänskliga kulturer är en stark indikation på att fenomenet åtminstone delvis har biologiska rötter”, skriver Olle Häggström i en läsvärd understreckare i Svenska Dagbladet (”Gud och Darwin möts i bioteologin” 27/5 2005). En förklaring skulle då vara religionen som sammanhållande kitt, en förutsättning för olika människogruppers förmåga att hålla samman och sträva mot ett gemensamt mål. På det individuella planet, att skapa mening och sammanhang i en annars kaotisk tillvaro.

Etiketter:

söndag, november 05, 2006

Sista bilden

Irma, fotad av Lena med mobilen innan hon åkte till jobbet den 4 november.
Irma, fotad av Lena med mobilen innan hon åkte till jobbet den 4 november.

Etiketter: ,

Livet och döden

På allhelgonadagen kommer jag att se slutet av Ulf von Strauss film om livet och döden. Författaren och naturskildraren Rolf Edberg talar om individen som summan av miljoner och åter miljoner varelser och generationer och som i sin tur ger upphov till miljoner och åter miljoner varelser och generationer. Den cancersjuka kvinnan som är filmens huvudperson talar tröstande till sitt barnbarn att hon kommer ju att finnas kvar och leva vidare så länge de andra minns och pratar om henne. ”Men det är ju inte samma sak”, säger barnbarnet. Nej, men ändå.

Jag minns de stunder då någon nära och kär dött, som stunder av en ökad närvaro. I dödens skugga förhöjs hela livskänslan. Helt plötsligt börjar vi tala allvarligt med varandra om de stora frågorna, om livet och döden. Och vi tillåter oss känslor vi annars håller nere eller för oss själva. Och vi förs närmare varandra.

För ett och halvt år sen dog min far. Jag var hos honom rätt ofta det sista halvåret. Hans liv hade inte varit helt enkelt och han gjorde det inte lätt för oss andra heller. Men under det halvåret jag besökte honom på sjukhemmet kom jag att minnas allt fint vi haft tillsammans och det som grumlat sikten under senare år kunde få sina rätta proportioner. När han sen dog fanns han i helfigur i mitt minne och det blev också en viktig del i min bild av mitt eget liv.

Min far. 2 februari 2005

Ulf von Strauss film är helt fri från religion. Vi kommer ur det stora världsalltet och det är dit vi återvänder den gång det är dags. Nästa år hoppas jag kunna se hela filmen.

Andra bloggar om: ,

Etiketter: ,

Irma är död

Vår springer spaniel-tik Irma är död. Hon somnade in lugnt och stilla igår kväll. Hon hade blivit allt mer orörlig på sista tiden och knölen hon hade i magen hade växt sig allt större. Igår morse vaknade vi av ett hasande ljud när hon försökte ta sig fram över golvet. Det högra bakbenet hängde helt slappt. Hon kunde hjälpligt röra sig på tre ben, så jag fick i alla fall ut henne så att hon kunde göra ifrån sig. Hon lämnade maten jag ställde fram orörd. Lena skulle ju till jobbet så vi bestämde oss för att avvakta under dagen eller till efter helgen. Kanske skulle det ge med sig, som i somras. Hon sov större delen av förmiddagen. Men det blev ingen bättring, hon kunde knappt lägga sig själv och än mindre resa sig upp utan hjälp. Kissade på sig ett par gånger inne och stod bara och såg olycklig ut när vi gick ut med henne.
Irma 5 år. Juni 2001
Lena kom hem och sov middag ett par timmar. Irma låg omväxlande i korgen och på golvet och gnydde allt högre. Hon hade uppenbarligen ont. Jag gick och köpte mig en hamburgare för att få lite luft och tid att tänka efter. Efter att ha ätit ringde vi en taxi och åkte iväg med henne till Bagarmossens djursjukhus.

Veterinären konstaterade att det var tur att knölen i magen inte spruckit och att det var väl mycket för en så gammal hund att försöka kurera alla hennes krämpor. Vi hade redan i somras bestämt att vi inte ville att hon skulle opereras något mer. Men det var skönt att få det bekräftat. Hon fick först en lugnande spruta och vi satt med henne en stund, klappade och pussade på henne och grät lite. In i det sista var hon ju helt oförstörd i ansiktet, om än något grånad. När hon sovit en stund fick hon en tre sprutor med ett narkosmedel och hjärtat stannade kl. 20.23. Efter att ha klappat om henne en sista gång promenerade vi till tunnelbanan och åkte hem.

Irma blev 11 år och 8 månader. Hon dog på Allhelgonadagen, hennes korg och andra saker står kvar framme. Vi är ledsna och gråter en skvätt när vi tänker på allt kul vi haft ihop, men känner oss lättade med tanke på hur dålig hon varit sista tiden. Vi har ju haft tiden sen i somras att vänja oss vid tanken på att hon inte kan leva för evigt.

Etiketter: