Fortsätt till huvudinnehåll

August

En fördel med Peter Birros tv-drama August är att jag tar fram Strindbergs brev från 1870-talet och börjar läsa. Som så ofta är originalet vida överlägset kopian. Inte för att Strindberg är något sanningsvittne, han skrev själv om och förbättrade sin historia gång efter annan, i Röda rummet, En dåres försvarstal och Tjänstekvinnans son bl.a. Inte heller Birro gör anspråk på att ge en sann bild av författaren som ung.

– Det här är fiktion och Peter Birro har skrivit det här manuset, som i alla fall inte stämmer helt med verkligheten utan mer om hur han upplever Strindberg. Så har jag också tänkt, säger huvudrollsinnehavaren Jonas Karlsson i Svenska Dagbladet.

Del ett av dramat är en enda konstruktion, från det påstådda självmordsförsöket i inledningen, till det laddade mötet med Siri von Essen vid Kungsträdgårdskravallerna (som Birro för effektens skull flyttar fram några år i tiden). Namnen på kamraterna i Röda rummet hämtar han från Strindbergs roman.

I breven och biografierna framträder däremot bilden av en överlevnadskonstnär och litteratör. Strindberg arbetar som lektör, översättare, notisjägare och riksdagsreferent. Fjärran från dramats stela docka i Jonas Karlssons gestalt, som med styv överläpp vandrar omkring med Mäster Olof-manuset tryckt till hjärtat och deklamerar Strindbergcitat. Den unge August hade mer stöd och inflytelserika vänner än Birro låtsas om. Både Rudolf Wall på DN och Frans Hedberg på Dramaten kände honom sen tidigare. Dramaten hade till och med satt upp några av hans enaktare innan man refuserade Mäster Olof (vilket man inte var ensam om f.ö.) Till Dagens Nyheter började han skriva skärgårdsbetraktelser. Han lämnar tidningen så småningom av egen fri vilja, i och för sig efter en konflikt (som Svante Nycander påpekade i Dagens Nyheter häromdagen). Han får ett stipendium av den gamle kungen. När han får chansen att bli redaktör för Svensk Försäkringstidning skriver han en novell med positiva omnämnanden av ett av tidens försäkringsbolag. Och genom att senarelägga kravallerna i Kungsträdgården gör Birro Strindberg mer radikal än han var vid den tiden.

Visst är det väl bra att Sveriges television på bästa sändningstid inför en miljonpublik ger en annan bild av ”nationalmonumentet” än kvinnohataren, halvgalningen och guldmakaren A.S. som blivit den gängse. Men om dagens unga litteratörer tror på Birros bild lär de också vandra Selléns väg. Det räcker inte med höga ideal om man ska överleva i litteraturens och kulturens värld. Det krävs födgeni också. Och det verkligt intressanta med Strindberg inträffar ju under 1880-talet när kraven som familjeförsörjare kolliderar med kraven på sanning och trohet mot idealen. Det är då han väljer väg på allvar.

Kärlekshistorien gör att det tar sig i del två inte minst tack vare Linda Zilliacus som Siri von Essen. Och Stig Larssons regi är lysande. Den ende jag vet som kan få de stora elefanterna som Börje Ahlstedt att tona ner sina jättelika egon till förmån för rollgestaltningen. Men Jonas Karlsson kämpar i mina ögon en hopplös kamp med sin August.

***
August Strindberg var en formidabel brevskrivare. Hans brev började ges ut av Torsten Edlund på Bonniers 1948. Häromåret gav Björn Meidal ut den 22:a delen (August Strindbergs brev. 22, Supplement 1893-1912: med generalregister. Bonniers 2001). Leopardförlaget har gett ut manuset till Peter Birros drama.

Fler bloggar om och

Kommentarer

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...