Fortsätt till huvudinnehåll

August

En fördel med Peter Birros tv-drama August är att jag tar fram Strindbergs brev från 1870-talet och börjar läsa. Som så ofta är originalet vida överlägset kopian. Inte för att Strindberg är något sanningsvittne, han skrev själv om och förbättrade sin historia gång efter annan, i Röda rummet, En dåres försvarstal och Tjänstekvinnans son bl.a. Inte heller Birro gör anspråk på att ge en sann bild av författaren som ung.

– Det här är fiktion och Peter Birro har skrivit det här manuset, som i alla fall inte stämmer helt med verkligheten utan mer om hur han upplever Strindberg. Så har jag också tänkt, säger huvudrollsinnehavaren Jonas Karlsson i Svenska Dagbladet.

Del ett av dramat är en enda konstruktion, från det påstådda självmordsförsöket i inledningen, till det laddade mötet med Siri von Essen vid Kungsträdgårdskravallerna (som Birro för effektens skull flyttar fram några år i tiden). Namnen på kamraterna i Röda rummet hämtar han från Strindbergs roman.

I breven och biografierna framträder däremot bilden av en överlevnadskonstnär och litteratör. Strindberg arbetar som lektör, översättare, notisjägare och riksdagsreferent. Fjärran från dramats stela docka i Jonas Karlssons gestalt, som med styv överläpp vandrar omkring med Mäster Olof-manuset tryckt till hjärtat och deklamerar Strindbergcitat. Den unge August hade mer stöd och inflytelserika vänner än Birro låtsas om. Både Rudolf Wall på DN och Frans Hedberg på Dramaten kände honom sen tidigare. Dramaten hade till och med satt upp några av hans enaktare innan man refuserade Mäster Olof (vilket man inte var ensam om f.ö.) Till Dagens Nyheter började han skriva skärgårdsbetraktelser. Han lämnar tidningen så småningom av egen fri vilja, i och för sig efter en konflikt (som Svante Nycander påpekade i Dagens Nyheter häromdagen). Han får ett stipendium av den gamle kungen. När han får chansen att bli redaktör för Svensk Försäkringstidning skriver han en novell med positiva omnämnanden av ett av tidens försäkringsbolag. Och genom att senarelägga kravallerna i Kungsträdgården gör Birro Strindberg mer radikal än han var vid den tiden.

Visst är det väl bra att Sveriges television på bästa sändningstid inför en miljonpublik ger en annan bild av ”nationalmonumentet” än kvinnohataren, halvgalningen och guldmakaren A.S. som blivit den gängse. Men om dagens unga litteratörer tror på Birros bild lär de också vandra Selléns väg. Det räcker inte med höga ideal om man ska överleva i litteraturens och kulturens värld. Det krävs födgeni också. Och det verkligt intressanta med Strindberg inträffar ju under 1880-talet när kraven som familjeförsörjare kolliderar med kraven på sanning och trohet mot idealen. Det är då han väljer väg på allvar.

Kärlekshistorien gör att det tar sig i del två inte minst tack vare Linda Zilliacus som Siri von Essen. Och Stig Larssons regi är lysande. Den ende jag vet som kan få de stora elefanterna som Börje Ahlstedt att tona ner sina jättelika egon till förmån för rollgestaltningen. Men Jonas Karlsson kämpar i mina ögon en hopplös kamp med sin August.

***
August Strindberg var en formidabel brevskrivare. Hans brev började ges ut av Torsten Edlund på Bonniers 1948. Häromåret gav Björn Meidal ut den 22:a delen (August Strindbergs brev. 22, Supplement 1893-1912: med generalregister. Bonniers 2001). Leopardförlaget har gett ut manuset till Peter Birros drama.

Fler bloggar om och

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...