Fortsätt till huvudinnehåll

Vi betalar inte

Ju närmare själva skapandet en person befinner sig desto sämre betalt har den. Det är en regel som gäller för de flesta kreativa yrken. Inom förlagsbranschen finner vi således författare och illustratörer längst ner i näringskedjan. För ibland några tiotusenlappar om året förväntas de skänka sitt arbete åt uppdragsgivaren. Ovanför dem hittar vi översättare och korrekturläsare, med en timpenning lägre än en undersköterska. Sen kommer vi redaktörer som stöter och blöter deras texter. Ofta fungerar vi som projektledare för en ganska komplicerad process. De flesta bland oss är kvinnor och lönerna är därefter. Ovanför oss kommer tryckare, säljare och förläggare med som regel hyggliga tjänstemannalöner. Och allra överst häckar förlagschefer, marknadschefer och allehanda administratörer med löner som anstår en chef inom de flesta yrken.

Detta och mycket annat kan man läsa ut av Svensk Bokhandels statistik över inkomsterna inom förlagsbranschen.

Visst finns det undantag: Ett handfull bestsellerförfattare som skrivit ihop en förmögenhet, ensamförläggare som gör allt sitt arbete för praktiskt taget ingenting. Men det är som sagt undantag.

Men vem säger att man överhuvudtaget ska ha betalt. Se Harlan Ellison på videon nedan.



I dont work for nothing

Kommentarer

Anonym sa…
Känner igen fenomenet. Jag är lycklig nog att jobba ihop med ett par säljare som även säljer mina tjänster. Senast igår var jag beredd att släppa ett jobb för en tusenlapp, men "min" säljare såg till att jag får 3500 kr.

Som ny företagare är jag mån om jobben och kunderna och har därför en tendens att "lägga mig på rygg med tassarna i vädret". "Inte kan väl jag ta så mycket betalt".

Jag jobbar på att bli tuffare...
Marie Sjödin (medlem i Föreningen Media)
Anonym sa…
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

De små stegens tyranni

Två artiklar i Dagens Nyheter (1/12-07) denna första helg i advent fångar min uppmärksamhet: Det engelska fastighetsbolaget Boultbee som i somras köpte tio av Stockholms stads inomhuscentra, bl.a. Ringen, Fältöversten och Skärholmens centrum har bestämt att inga politiska eller religiösa organisationer ska släppas in i bolagets gallerior. – Det är en kommerisiell yta för kommersiell aktivitet, inte för politisk eller religiös aktivitet, säger bolagets talesman till tidningen. Vårt alltid lika nöjda och glada borgarråd Kristina Alvendal (m) ser det inte som något demokratiproblem. – Det finns gott om andra allmänna platser i Stockholm stad där man kan ha både politiska kampanjmöten och religiösa sammankomster. Den som hastat över någon av de blåsiga parkeringsplatserna som omgärdar förorternas centrumbildnigarna är nog inte lika beredd att skriva under på det. ( DN 1/12-07) *** När Vårdval Stockholm införs försvinnet meddelarfriheten för anställda i privat verksamhet. Stoc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...