Fortsätt till huvudinnehåll

Vi betalar inte

Ju närmare själva skapandet en person befinner sig desto sämre betalt har den. Det är en regel som gäller för de flesta kreativa yrken. Inom förlagsbranschen finner vi således författare och illustratörer längst ner i näringskedjan. För ibland några tiotusenlappar om året förväntas de skänka sitt arbete åt uppdragsgivaren. Ovanför dem hittar vi översättare och korrekturläsare, med en timpenning lägre än en undersköterska. Sen kommer vi redaktörer som stöter och blöter deras texter. Ofta fungerar vi som projektledare för en ganska komplicerad process. De flesta bland oss är kvinnor och lönerna är därefter. Ovanför oss kommer tryckare, säljare och förläggare med som regel hyggliga tjänstemannalöner. Och allra överst häckar förlagschefer, marknadschefer och allehanda administratörer med löner som anstår en chef inom de flesta yrken.

Detta och mycket annat kan man läsa ut av Svensk Bokhandels statistik över inkomsterna inom förlagsbranschen.

Visst finns det undantag: Ett handfull bestsellerförfattare som skrivit ihop en förmögenhet, ensamförläggare som gör allt sitt arbete för praktiskt taget ingenting. Men det är som sagt undantag.

Men vem säger att man överhuvudtaget ska ha betalt. Se Harlan Ellison på videon nedan.



I dont work for nothing
Etiketter:

Kommentarer

Anonym sa…
Känner igen fenomenet. Jag är lycklig nog att jobba ihop med ett par säljare som även säljer mina tjänster. Senast igår var jag beredd att släppa ett jobb för en tusenlapp, men "min" säljare såg till att jag får 3500 kr.

Som ny företagare är jag mån om jobben och kunderna och har därför en tendens att "lägga mig på rygg med tassarna i vädret". "Inte kan väl jag ta så mycket betalt".

Jag jobbar på att bli tuffare...
Marie Sjödin (medlem i Föreningen Media)
27 mars, 2008 10:12
Anonym sa…
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
28 mars, 2008 17:24
Skicka en kommentar

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...
En kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...
Skicka en kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...
En kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...
Skicka en kommentar
Läs mer