Fortsätt till huvudinnehåll

Vi betalar inte

Ju närmare själva skapandet en person befinner sig desto sämre betalt har den. Det är en regel som gäller för de flesta kreativa yrken. Inom förlagsbranschen finner vi således författare och illustratörer längst ner i näringskedjan. För ibland några tiotusenlappar om året förväntas de skänka sitt arbete åt uppdragsgivaren. Ovanför dem hittar vi översättare och korrekturläsare, med en timpenning lägre än en undersköterska. Sen kommer vi redaktörer som stöter och blöter deras texter. Ofta fungerar vi som projektledare för en ganska komplicerad process. De flesta bland oss är kvinnor och lönerna är därefter. Ovanför oss kommer tryckare, säljare och förläggare med som regel hyggliga tjänstemannalöner. Och allra överst häckar förlagschefer, marknadschefer och allehanda administratörer med löner som anstår en chef inom de flesta yrken.

Detta och mycket annat kan man läsa ut av Svensk Bokhandels statistik över inkomsterna inom förlagsbranschen.

Visst finns det undantag: Ett handfull bestsellerförfattare som skrivit ihop en förmögenhet, ensamförläggare som gör allt sitt arbete för praktiskt taget ingenting. Men det är som sagt undantag.

Men vem säger att man överhuvudtaget ska ha betalt. Se Harlan Ellison på videon nedan.



I dont work for nothing

Kommentarer

Anonym sa…
Känner igen fenomenet. Jag är lycklig nog att jobba ihop med ett par säljare som även säljer mina tjänster. Senast igår var jag beredd att släppa ett jobb för en tusenlapp, men "min" säljare såg till att jag får 3500 kr.

Som ny företagare är jag mån om jobben och kunderna och har därför en tendens att "lägga mig på rygg med tassarna i vädret". "Inte kan väl jag ta så mycket betalt".

Jag jobbar på att bli tuffare...
Marie Sjödin (medlem i Föreningen Media)
Anonym sa…
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...