Fortsätt till huvudinnehåll

Rolling Stones

En gång på 1970-talet såg jag Charlie Rivel på Gröna Lunds stora scen. Den gamle clownen var närmare 80 år och framförde sina nummer med en värdig elegans. Ändå präglades publikens hyllningar nog mer av det han en gång gjort än det han faktiskt presterade på scenen. Det är inte bara Keith Richards sminkning och känslan av cirkus som får mig att tänka på episoden när jag ser Shine a light, Martin Scorseses film om Rolling Stones.

Charlie Rivel

Det är inte heller troligt att jag sett filmen om inte sonen tagit med mig till festpremiären på Rival i Stockholm. Under en fem-sex år köpte jag varje skiva med Stones, den sista blev Let it bleed (med bl.a. klassikern ”Midnight Ranbler”) 1969. Det var musik att festa till och spela på hög volym medan man fördrev eftermiddagarna med cigaretter och te hemma i någons lägenhet i Årsta. Inget i Stones utveckling efter Sticky Fingers (1971) och Exile on Main Street (1972) har därefter väckt mitt intresse. Där andra engelskspråkiga artister, som Neil Young, Bob Dylan och Van Morrison, åldrats med visst behag har Stones mest verkat patetiska i sin tillkämpade ungdomlighet – lite som The Who.

Visst var The Last Walz, Scorseses film om The Band ett mästerverk, men så handlar den ju om en grupp med en helt annan profil. Dessutom är Scorsese ingen ungdom längre han heller.

Till min stora förvåning finner jag trots det att

1. Filmen är riktigt bra och
2. Rolling Stones är band som det fortfarande går att lyssna på.

En rockmaskin som långsamt rullar igång, men svänger utav bara f-n när de väl fått upp farten.

Filmens miljö är excellent. The Beacon Theatre i New York. I stället för att se artisterna som små prickar på en scen långt bort på en gigantisk arena ser vi minsta ryckning i Mick Jaggers överläpp. Med lokalen fylld av filmkameror och mästerregissören i kontrollrummet är det väl inte nån vanlig dag på jobbet för bandet heller. De ger järnet. Och den rappa klippningen gör sitt till.

Långa stunder kliver Keith Richards bara omkring på scenen och kliar förstrött på gitarren och man undrar hur många hjärnceller han har kvar, men i de gamla låtarna sätter också han fart. Mick Jaggers utspel är detsamma som när jag såg bandet på Kungliga Tennishallen 1965. Ronnie Wood (en gång med Rod Stewart i Faces) och Charlie Watts gör vad de ska. Kören och den tajta blåssektionen bidrar i hög grad till svänget. Och jag lämnar salongen med ett småleende på läpparna.

Buddy Guy, med Keith Richards, Beacon Theater in New York.

Andra bloggar om och

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...