Fortsätt till huvudinnehåll

Rolling Stones

En gång på 1970-talet såg jag Charlie Rivel på Gröna Lunds stora scen. Den gamle clownen var närmare 80 år och framförde sina nummer med en värdig elegans. Ändå präglades publikens hyllningar nog mer av det han en gång gjort än det han faktiskt presterade på scenen. Det är inte bara Keith Richards sminkning och känslan av cirkus som får mig att tänka på episoden när jag ser Shine a light, Martin Scorseses film om Rolling Stones.

Charlie Rivel

Det är inte heller troligt att jag sett filmen om inte sonen tagit med mig till festpremiären på Rival i Stockholm. Under en fem-sex år köpte jag varje skiva med Stones, den sista blev Let it bleed (med bl.a. klassikern ”Midnight Ranbler”) 1969. Det var musik att festa till och spela på hög volym medan man fördrev eftermiddagarna med cigaretter och te hemma i någons lägenhet i Årsta. Inget i Stones utveckling efter Sticky Fingers (1971) och Exile on Main Street (1972) har därefter väckt mitt intresse. Där andra engelskspråkiga artister, som Neil Young, Bob Dylan och Van Morrison, åldrats med visst behag har Stones mest verkat patetiska i sin tillkämpade ungdomlighet – lite som The Who.

Visst var The Last Walz, Scorseses film om The Band ett mästerverk, men så handlar den ju om en grupp med en helt annan profil. Dessutom är Scorsese ingen ungdom längre han heller.

Till min stora förvåning finner jag trots det att

1. Filmen är riktigt bra och
2. Rolling Stones är band som det fortfarande går att lyssna på.

En rockmaskin som långsamt rullar igång, men svänger utav bara f-n när de väl fått upp farten.

Filmens miljö är excellent. The Beacon Theatre i New York. I stället för att se artisterna som små prickar på en scen långt bort på en gigantisk arena ser vi minsta ryckning i Mick Jaggers överläpp. Med lokalen fylld av filmkameror och mästerregissören i kontrollrummet är det väl inte nån vanlig dag på jobbet för bandet heller. De ger järnet. Och den rappa klippningen gör sitt till.

Långa stunder kliver Keith Richards bara omkring på scenen och kliar förstrött på gitarren och man undrar hur många hjärnceller han har kvar, men i de gamla låtarna sätter också han fart. Mick Jaggers utspel är detsamma som när jag såg bandet på Kungliga Tennishallen 1965. Ronnie Wood (en gång med Rod Stewart i Faces) och Charlie Watts gör vad de ska. Kören och den tajta blåssektionen bidrar i hög grad till svänget. Och jag lämnar salongen med ett småleende på läpparna.

Buddy Guy, med Keith Richards, Beacon Theater in New York.

Andra bloggar om och

Kommentarer

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...