Fortsätt till huvudinnehåll

Rolling Stones

En gång på 1970-talet såg jag Charlie Rivel på Gröna Lunds stora scen. Den gamle clownen var närmare 80 år och framförde sina nummer med en värdig elegans. Ändå präglades publikens hyllningar nog mer av det han en gång gjort än det han faktiskt presterade på scenen. Det är inte bara Keith Richards sminkning och känslan av cirkus som får mig att tänka på episoden när jag ser Shine a light, Martin Scorseses film om Rolling Stones.

Charlie Rivel

Det är inte heller troligt att jag sett filmen om inte sonen tagit med mig till festpremiären på Rival i Stockholm. Under en fem-sex år köpte jag varje skiva med Stones, den sista blev Let it bleed (med bl.a. klassikern ”Midnight Ranbler”) 1969. Det var musik att festa till och spela på hög volym medan man fördrev eftermiddagarna med cigaretter och te hemma i någons lägenhet i Årsta. Inget i Stones utveckling efter Sticky Fingers (1971) och Exile on Main Street (1972) har därefter väckt mitt intresse. Där andra engelskspråkiga artister, som Neil Young, Bob Dylan och Van Morrison, åldrats med visst behag har Stones mest verkat patetiska i sin tillkämpade ungdomlighet – lite som The Who.

Visst var The Last Walz, Scorseses film om The Band ett mästerverk, men så handlar den ju om en grupp med en helt annan profil. Dessutom är Scorsese ingen ungdom längre han heller.

Till min stora förvåning finner jag trots det att

1. Filmen är riktigt bra och
2. Rolling Stones är band som det fortfarande går att lyssna på.

En rockmaskin som långsamt rullar igång, men svänger utav bara f-n när de väl fått upp farten.

Filmens miljö är excellent. The Beacon Theatre i New York. I stället för att se artisterna som små prickar på en scen långt bort på en gigantisk arena ser vi minsta ryckning i Mick Jaggers överläpp. Med lokalen fylld av filmkameror och mästerregissören i kontrollrummet är det väl inte nån vanlig dag på jobbet för bandet heller. De ger järnet. Och den rappa klippningen gör sitt till.

Långa stunder kliver Keith Richards bara omkring på scenen och kliar förstrött på gitarren och man undrar hur många hjärnceller han har kvar, men i de gamla låtarna sätter också han fart. Mick Jaggers utspel är detsamma som när jag såg bandet på Kungliga Tennishallen 1965. Ronnie Wood (en gång med Rod Stewart i Faces) och Charlie Watts gör vad de ska. Kören och den tajta blåssektionen bidrar i hög grad till svänget. Och jag lämnar salongen med ett småleende på läpparna.

Buddy Guy, med Keith Richards, Beacon Theater in New York.

Andra bloggar om och

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...