Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat februari–april 2008

Min gamla mobiltelefon dog köld- och fuktdöden i fjällen. Men innan dess hann den skicka en signal från framtiden. En morgon när jag vaknade visar den på 19 februari 2022. Det år jag fyller 71. Ville den säga mig nåt innan den dog?
***
Finns det några lyckliga singlar? Människan är ett flockdjur, men kan också anpassa sig till de mest extrema förhållanden.

– Man behöver någon att tiga tillsammans med, säger vännen U. när jag beklagar mig

– Mannen är inte gjord till att leva ensam, säger P.

Men man hinner läsa många böcker.
***
En natt drömmer jag att vi har en fest i huset i Vega. Gästerna vägrar att gå hem när natten är slut. En del lägger sig och sover i soffor och på golv. Stämningen är obehaglig. Jag vaknar med en känsla av maktlöshet.
***
På återbesök hos min psykiatriker. Jag berättar om hur starkt jag reagerat på Lenas flytt. Vi diskuterar kring om man ska ta medicin mot livet och dess påfrestningar. Men hon bedömer att risken för återfall i mitt fall är starkare. Så vi enas om att jag avbryter nedtrappningen jag inlett i höstas och återgå till den tidigare dosen. (feb 2008)
***
Läser Plura Jonssons Svart blogg. Som Jack fast utan ett uns romantik. Vilka var det som gick under i 70-talets flum? Samma tanke som när jag såg Tom Alandhs dokumentär om Rågsved. Arbetarklassens barn.
***
En annan natt drömmer att jag är inneboende hos en bekant. En arrogant typ som jag alltid haft svårt för. Vi umgås inte. Hur har jag hamnat här? Jag försöker få tag i Lena. Måste lösa det här mitt boende. Vaknar med hjärtklappning. (mars 2008)
***
Min mor läser vad jag skrivit om uppväxten på Tomtebogatan.

– Du skriver att det var en slum, säger hon.

Har jag skrivit om slum?
***
Uppvuxen bland kvinnor har jag alltid haft lättare att umgås, arbeta och samtala med kvinnor. Men det har haft sitt pris. Det här spelet ”kvinna–man” till exempel, har jag aldrig lärt mig. (Efter läsning av Svenska Dagbladet serie om raggning).
***
Kroppen är det som gör att vi ser den vi älskar, säger en av gestalterna i Bodil Malmstens pjäs Nakna damer på nedre botten mittemot. Just nu på Stockholms stadsteater
***
Vad är ett äktenskap? Mannens och kvinnas förening för släktets fortlevnad. Barn, sexualitet, tillit och närhet; att dela vardag, ekonomi, historia, värderingar. Kärlek. I nöd och lust. Visst sjunger jag tvåsamhetens lov.
***
Någon skrev att vit arbetarklass är den enda minoritet man idag får tala nedsättande om. ”White trash” säger vi och slipper konfronteras med vårt klassförakt.
***
Möter grannen längst ner som står och meckar med sin skoter.

– Så du är ute och går.

– Har lämnat av Lena vid tvärbanan.

– Är det inte lika bra att du flyttar med till Gotland?

– Visby är ett jävla blåshål så här års, säger jag och går in i värmen. (feb 2008)

Kommentarer

Anonym sa…
Vet du vilken ort som kan bli ett centrum för vinterkräksjukan?







Svar: Vi spy. (Dvs. Visby)
Varje morgon när jag vaknar ut ibland egendomliga och skrämmande drömmar, ibland roande utflykter, välsignar jag min ångestdämpande medicin. Äter lägsta dosen och sover numera på nätterna, efter att ha haft oro och störd sömn sen 10-årsåldern. Visst blir jag lite väl (maniskt) pratsam ibland, men hellre det än dessa oupphörliga katastroftankar/depressioner.
http://yllemor.blogspot.com/2007/09/allt-r-kemi.html
Sköt om dej!
hälsar Ulla

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

De små stegens tyranni

Två artiklar i Dagens Nyheter (1/12-07) denna första helg i advent fångar min uppmärksamhet: Det engelska fastighetsbolaget Boultbee som i somras köpte tio av Stockholms stads inomhuscentra, bl.a. Ringen, Fältöversten och Skärholmens centrum har bestämt att inga politiska eller religiösa organisationer ska släppas in i bolagets gallerior. – Det är en kommerisiell yta för kommersiell aktivitet, inte för politisk eller religiös aktivitet, säger bolagets talesman till tidningen. Vårt alltid lika nöjda och glada borgarråd Kristina Alvendal (m) ser det inte som något demokratiproblem. – Det finns gott om andra allmänna platser i Stockholm stad där man kan ha både politiska kampanjmöten och religiösa sammankomster. Den som hastat över någon av de blåsiga parkeringsplatserna som omgärdar förorternas centrumbildnigarna är nog inte lika beredd att skriva under på det. ( DN 1/12-07) *** När Vårdval Stockholm införs försvinnet meddelarfriheten för anställda i privat verksamhet. Stoc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...