Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat februari–april 2008

Min gamla mobiltelefon dog köld- och fuktdöden i fjällen. Men innan dess hann den skicka en signal från framtiden. En morgon när jag vaknade visar den på 19 februari 2022. Det år jag fyller 71. Ville den säga mig nåt innan den dog?
***
Finns det några lyckliga singlar? Människan är ett flockdjur, men kan också anpassa sig till de mest extrema förhållanden.

– Man behöver någon att tiga tillsammans med, säger vännen U. när jag beklagar mig

– Mannen är inte gjord till att leva ensam, säger P.

Men man hinner läsa många böcker.
***
En natt drömmer jag att vi har en fest i huset i Vega. Gästerna vägrar att gå hem när natten är slut. En del lägger sig och sover i soffor och på golv. Stämningen är obehaglig. Jag vaknar med en känsla av maktlöshet.
***
På återbesök hos min psykiatriker. Jag berättar om hur starkt jag reagerat på Lenas flytt. Vi diskuterar kring om man ska ta medicin mot livet och dess påfrestningar. Men hon bedömer att risken för återfall i mitt fall är starkare. Så vi enas om att jag avbryter nedtrappningen jag inlett i höstas och återgå till den tidigare dosen. (feb 2008)
***
Läser Plura Jonssons Svart blogg. Som Jack fast utan ett uns romantik. Vilka var det som gick under i 70-talets flum? Samma tanke som när jag såg Tom Alandhs dokumentär om Rågsved. Arbetarklassens barn.
***
En annan natt drömmer att jag är inneboende hos en bekant. En arrogant typ som jag alltid haft svårt för. Vi umgås inte. Hur har jag hamnat här? Jag försöker få tag i Lena. Måste lösa det här mitt boende. Vaknar med hjärtklappning. (mars 2008)
***
Min mor läser vad jag skrivit om uppväxten på Tomtebogatan.

– Du skriver att det var en slum, säger hon.

Har jag skrivit om slum?
***
Uppvuxen bland kvinnor har jag alltid haft lättare att umgås, arbeta och samtala med kvinnor. Men det har haft sitt pris. Det här spelet ”kvinna–man” till exempel, har jag aldrig lärt mig. (Efter läsning av Svenska Dagbladet serie om raggning).
***
Kroppen är det som gör att vi ser den vi älskar, säger en av gestalterna i Bodil Malmstens pjäs Nakna damer på nedre botten mittemot. Just nu på Stockholms stadsteater
***
Vad är ett äktenskap? Mannens och kvinnas förening för släktets fortlevnad. Barn, sexualitet, tillit och närhet; att dela vardag, ekonomi, historia, värderingar. Kärlek. I nöd och lust. Visst sjunger jag tvåsamhetens lov.
***
Någon skrev att vit arbetarklass är den enda minoritet man idag får tala nedsättande om. ”White trash” säger vi och slipper konfronteras med vårt klassförakt.
***
Möter grannen längst ner som står och meckar med sin skoter.

– Så du är ute och går.

– Har lämnat av Lena vid tvärbanan.

– Är det inte lika bra att du flyttar med till Gotland?

– Visby är ett jävla blåshål så här års, säger jag och går in i värmen. (feb 2008)

Kommentarer

Anonym sa…
Vet du vilken ort som kan bli ett centrum för vinterkräksjukan?







Svar: Vi spy. (Dvs. Visby)
Varje morgon när jag vaknar ut ibland egendomliga och skrämmande drömmar, ibland roande utflykter, välsignar jag min ångestdämpande medicin. Äter lägsta dosen och sover numera på nätterna, efter att ha haft oro och störd sömn sen 10-årsåldern. Visst blir jag lite väl (maniskt) pratsam ibland, men hellre det än dessa oupphörliga katastroftankar/depressioner.
http://yllemor.blogspot.com/2007/09/allt-r-kemi.html
Sköt om dej!
hälsar Ulla

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...