Fortsätt till huvudinnehåll

Litteraturens kanonföda

Det är inte alla debutanter som föräras förstadagsrecensioner i storstadspressen, än mindre ges hela förstasidan med bild och allt i Dagens Nyheters kulturbilaga. Det är möjligt att 20-åriga Amanda Svenssons roman Hey Dolly är just så bra som kritikerna hävdar. Kunde Jonas Hassen Khemiri så varför inte Amanda Svensson? Att hennes far är kulturchef på Expressen har förstås sina poänger. Men frågan är om inte vår (och mediernas) jakt på den eviga oförstörda ungdomen är viktigare. Ung, fräsch och gärna bildskön kanonföda i upplagekriget. Och förlagens marknadsavdelningar spelar med.

Frågan är om dagens unga kvinnliga författare riskerar samma öde som kvinnliga skådespelare, dvs. inga stora roller efter 40. Visst kan Kerstin Ekman, Aino Trosell, Heidi von Born, Bodil Malmsten och många fler sägas vara bevis på motsatsen. Men ingen författares väg är spikrak. Kommer de som idag debuterar (kvinnor som män) tillåtas vandra hela den vägen.

I mitt arbete läser jag stundom manus åt ett av våra stockholmsförlag. Då och då stöter jag på manuskript av äldre, företrädesvis manliga författare. Hederliga romaner och essäsamlingar fyllda av den visdom och språkliga lyhördhet ett lång liv gett. En gång etablerade författarskap men nu inte längre välkomna på sina gamla förlag. (Vad det betyder för det ständigt diskuterade problemet med mäns läsande kan man skänka en tanke). Visst tillåter den nya tekniken att de ger ut sina manus på eget förlag. Men ett författarskap är som regel (undantag finns) en planta som behöver vårdas, även när den vuxit sig stor. Omvärldens uppmärksamhet – och förlagets roll – i den utvecklingen kan inte underskattas.

Men ingen skugga över Amanda Svensson, jag ser fram emot att läsa hennes bok.

Andra bloggar om och .

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...